Salong Colette - tredje kapitlet
Författare: ava_erica-666 Datum: 2025-09-04 16:37:04
E-post: a_e@tutamail.com
Läst:
133 gånger
Betyg: Inget betyg ännu
Oj! Tredje kapitlet blev väldans långt
Jaja - men det var roligt att skriva och våra teamsmöten blev rätt … kladdiga ett par gånger!
Mycket nöje - och håll er kåta!
Paris doftade vått av sten och kväll, och i den smala gränden där Colettes salong låg, hördes bara ljudet av droppar som föll från järnrännor. Dörrklockan pinglade svagt när den öppnades.
Colette såg upp från stolen där hon satt och oljade in sina verktyg. I dörren stod en kvinna – stolt i hållningen, men med blicken full av tvekan. Hon bar en mörkgrön kappa, nätta handskar och en hatt som visade att hon inte tänkt “vara till lags”, utan “bli hörd”.
— Bonsoir, sa Colette mjukt. — Ni är Blanche?
— Ja. Det är jag. Och… det tog mig fyra veckor att våga gå hit. Fyra veckor och tre glas vin.
Colette log varmt och reste sig.
— Då ska jag se till att det var värt varje dag. Välkommen in.
Blanche klev in. Hon rörde sig med ett slags gammal elegans – lätt på foten, som om kroppen mindes andra tider. Hon såg sig omkring.
— Det luktar lavendel. Och något jag inte kan placera.
— Bivax. Och lite vanilj från oljan. Jag vill att kvinnors kroppar här ska känna sig… mottagna.
Blanche log.
— Jag minns inte när min kropp senast blev just det. Mottagen.
De satte sig mittemot varandra. Colette lät tystnaden vila en stund, innan hon frågade:
— Vill du berätta varför du kom?
Blanche tog ett djupt andetag.
— Jag har varit dansös i trettio år. Sedan sömmarna i höfterna började ge vika, har jag varit pensionerad nästan lika länge. Jag har haft älskare. Men… det har aldrig varit någon som stannat.
— Och kroppen?
— Den har varit min. Men jag har burit den mer som ett redskap än som en älskad vän. Nu, med rynkor, med hud som förändrats, har jag nästan… slutat röra vid mig själv. Som om jag inte längre får.
Colette lutade sig fram.
— Du får. Det är aldrig för sent att bli berörd. Det är aldrig fel att vilja känna.
Tårarna steg i Blanches ögon, men föll inte.
— Jag vill bli rakad. Helt. Som en ny yta. Inte för att se yngre ut. Utan för att släppa taget om allt som inte längre tjänar mig.
— Och en massage? frågade Colette mjukt.
— Ja. Men inte som på en salong. Jag vill känna att dina händer minns var huden är som tunnast. Där beröring gör mest. Jag är gammal, Colette. Men jag är inte färdig.
Colette reste sig och tog Blanches hand.
— Kom. Låt mig klä av dig med respekt. Och sedan låta dig möta din kropp som du inte känt den på decennier.
Blanche nickade. Hon reste sig långsamt. Det fanns en värdighet i varje rörelse.
Colette började knäppa upp kappan. Under bar Blanche en enkel svart klänning, figurnära men diskret. Underkläderna var av bomull, väl använda. Men det var något med hennes hållning – medvetenheten om kroppen – som gjorde henne magnifik.
När Blanche stod naken, var rummet stilla.
Brösten var tunga, vårtorna mörka och lätt sträva. Magen bar veck av tid, höfterna breda, men bärande. Blygdens hår var gråsprängt och oklippt, som en trädgård som vilat i fred för länge.
— Sätt dig på britsen, sa Colette. Och sära på benen när du är redo.
Blanche gjorde som hon blev tillsagd. Hon andades in djupt och lät knäna falla utåt. Huden var blek, men vacker i sin mognad.
Colette hällde varm olja i händerna och började smörja in venusberget. Fingrarna rörde sig med omsorg, långsamt. Hon kammade försiktigt håret med fingrarna, klippte med en liten sax, sedan tog hon fram rakkniven.
— Det känns konstigt att vara här. Att någon ser mig så här… utan att döma.
— Jag ser dig. Hela dig. Du är en kropp med historia. Och historia är aldrig något att skämmas för.
Rakningen var långsam. Huden svarade. Inget motstånd. Bara öppning. Colette rakade över venusberget, sedan över blygläpparna. Inget hastades. Hennes händer smekte huden efter varje drag, som för att säga: jag är här.
Blanche låg tyst. Men när Colette torkade av med varm handduk, viskade hon:
— Jag trodde aldrig jag skulle få känna mig vacker igen. Inte där. Inte så.
— Du är inte bara vacker. Du är begärlig. Du bär din ålder som något heligt.
De sa inget mer.
Colette masserade sakta insidan av låren, höfterna, nedre delen av magen. Hon undvek medvetet klitoris. Den delen av resan skulle komma senare – när Blanche var redo att be om den. Nu var det bara beröring. Värme. Hud mot hud.
Och i det ögonblicket fanns inget förflutet. Inget åldrande. Bara två kvinnor i ett rum, där tid inte längre spelade någon roll.
Blanche låg fortfarande naken på britsen, nyss rakad, insmord, med huden ännu varm från Colettes händer. Ljuset i rummet hade blivit mjukare, nästan gyllene. Utanför gränden hördes bara ett avlägset sus – som om hela Paris höll andan.
Colette satt intill henne och strök lätt med handen över hennes bara höft.
— Hur känns det?
Blanche drog en långsam suck, blundade.
— Ovant. Inte obehagligt. Bara… som om jag tagit av mig en rustning jag burit i fyrtio år.
Colette log.
— Den rustningen har skyddat dig. Men du bär den inte längre. Du är här. I din hud.
Blanche öppnade ögonen, mötte Colettes blick.
— Jag trodde att kåthet skulle lämna mig med åldern. Att den var något som bara hörde ungdomen till. Men den försvann aldrig. Den bara gömdes.
— Och du har rätt att känna den. Nu. Alltid. Kåthet är inte åldersbegränsad. Den sitter inte i släta lår eller fasta bröst. Den sitter i blodet. I huden. I viljan att bli rörd.
Colette lät sina fingrar vila vid Blanches venusberg. Hon tryckte inte. Hon väntade.
— Får jag röra dig?
Blanche svalde. Noddade.
— Ja. Men långsamt.
Colette började stryka. Lätta rörelser över huden precis ovanför blygdbenet, längs vecket mellan lår och blygdläpp. Inga plötsliga rörelser. Bara en rytm, som en andning.
— Du har så vacker hud här. Len som tyg som slitits på rätt sätt.
— Jag har inte låtit någon röra mig så på… trettio år, sa Blanche.
— Och du har längtat efter det?
— Ja. Inte bara efter orgasmen. Utan efter närheten. Blicken. Någon som vill ha mig. Trots – eller kanske just för att – jag inte är ung.
Colette lät fingertopparna glida närmare. Blygläpparna var öppna nu. Fuktiga. Hudens struktur förändrades. Det var kroppens sätt att säga ja.
— Du blir våt, Blanche.
Blanche skrattade lågt.
— Det är fan ett mirakel. Jag trodde den delen av mig gett upp för länge sen.
— Den har bara sovit. Kroppen glömmer inte. Den väntar bara på att bli tillåten.
Colette lät ett finger glida längs springan, långsamt från fittöppningen till klitoris. Inget tryck, bara värme.
— Det är så känsligt där, flämtade Blanche.
— Vill du att jag fortsätter?
— Ja. Men prata med mig samtidigt. Jag behöver hålla mig kvar i nuet.
Colette nickade. Hennes finger började cirkla långsamt över klitoris, med precis så mycket kontakt att huden vibrerade, men inte flydde.
— Vad fantiserade du om, när du var yngre?
— Att bli sedd. Inte i balettsalen, inte på scen, utan i ett rum som detta. Där jag fick vara kåt, otålig, hungrig… utan att skämmas.
— Och nu?
— Nu fantiserar jag om att bli tagen på allvar. Att min kåthet inte ska betraktas som en relik. Att någon ska slicka mig långsamt, inte för att de måste, utan för att de längtar efter smaken av mig.
Colette lutade sig ner. Lät munnen stanna precis ovanför huden.
— Vill du att jag slickar dig?
— Inte än. Fortsätt bara prata. Och rör mig som du gör nu. Jag är inte van vid att bli varsamt upphetsad. Jag har bara blivit påsatt eller avstängd.
Colette drog in ett långsamt andetag. Lät fingret röra sig lite djupare, cirklande rörelser, precis över den nu svullna knoppen. Hon såg hur Blanche andades med hela bröstkorgen.
— Du är vacker när du njuter.
— Det är förbjudet att säga till en kvinna över sjuttio, svarade Blanche.
— Då förbjuder jag förbjudenheten.
Colette lade till ett andra finger. Mjukt, glidande. Smekte nu mellan blygläpparna, in mot öppningen, utan att tränga in.
— Vill du att jag går in?
Blanche skakade svagt på huvudet.
— Inte än. Låt mig känna hur det är att bli rörd först. På ytan. Jag har varit instängd så länge. Jag behöver öppnas varsamt.
Fingrarna följde hennes instruktion. De ritade mönster över hennes kön – över klitoris, över läpparna, ibland längs vecken som gömts i årtionden. Blanche började andas snabbare.
— Jag känner mig… kåt, sa hon. Inte bara upphetsad. Kåt. Rå. Och det gör mig nästan generad.
— Det ska det inte. Det ska få dig att känna dig levande.
— Jag är fuktig. Det känns… absurt.
— Det är din kropp som säger att hon vill. På riktigt.
Colette böjde sig fram, kysste hennes inre lår. Blanches kropp reagerade med ett ryck, ett spänningssläpp.
— Jag vill att du slickar mig, sa hon nu. Men bara med tungspetsen. Och inte snabbt. Inte hårt. Bara… kärleksfullt.
Colette log. Och lydde.
Blanche satt naken på britsen. Hennes hud glänste fortfarande av olja, hennes blick var mörk och närvarande. Hon hade kommit långt. Längre än hon någonsin föreställt sig.
Och nu… var hon redo för något mer.
— Colette, sa hon. — Jag vill att du gör mig till din hora.
Colette höjde ett ögonbryn. Hon väntade.
— Jag vill att du sminkar mig. I ansiktet. Rött, överdrivet. Och… där nere. På fittan. Som om jag är till salu. Som om jag inte är värd mer än att bli knullad.
Colette gick långsamt fram till henne, tog hennes ansikte i sina händer och kysste henne stilla på pannan.
— Du är inte en hora, Blanche.
— Jag vet. Men jag vill bli din. Jag vill bli knullad som om jag vore billig. Låg. Men med hela din omsorg. Jag vill få skämmas. Och njuta. På samma gång.
Colette log, vände sig om och hämtade sitt lilla skrin. Där låg sminkborstar, läppstift, rouge. Hon tände ett extra ljus, så att rummet blev både mjukt och skoningslöst.
— Titta på mig, sa hon.
Blanche höjde blicken.
Colette började med ögonen – målade med tung skuggning, svart längs fransraden, överdriven linje ut i tinningen. Hon tog ett mörkrött läppstift och målade Blanche generöst – läpparna blev fylliga, nästan obscena.
— Ser jag billig ut? frågade Blanche.
— Du ser förlorad ut. Och det är det vackraste jag vet.
Colette böjde sig ner, tog mer läppstift, och började måla mellan Blanches ben. Rött. Direkt på blygläpparna. Över det nu slätrakade venusberget. Runt öppningen.
— Din fitta är vacker. Och nu är den inbjudande på ett sätt som skriker: Ta mig. Är det vad du vill?
Blanche nickade. Hennes ben skakade lätt.
— Jag vill att du pissar på mig.
Tystnad.
— Är du säker?
— Ja. I min ensamhet har jag drömt om det. Inte som förnedring. Som överlämning. Som kropp mot kropp. Din vätska. Min hud.
Colette tog hennes händer. Förde dem mot sin egen kropp.
— Då gör vi det så. Jag tar dig till duschen.
De gick tillsammans, nakna, sminkade, glänsande. I det lilla duschutrymmet bakom salongen lade Colette ner en filt, tände ett ljus, tog Blanche på knä.
— Lägg dig ner. Öppna munnen. Se på mig.
Blanche gjorde som hon blev tillsagd. Hon låg med benen lätt särade, armarna längs sidorna, och ögonen – klara, öppna.
Colette ställde sig över henne. Böjde sig fram, höll balansen mot väggen. Lät urinen rinna.
Den träffade först över bröstet – varmt, vått, en chock som Blanche inte väntade sig men som omedelbart gjorde henne våtare. Vätskan rann över magen, ner mellan brösten, över det rödmålade venusberget. Några droppar landade på munnen. Blanche slickade sig om läpparna.
— Tack, viskade hon. — Jag känner mig levande.
När duschen var över lindade Colette in henne i en handduk, kysste henne på kinden, och ledde henne tillbaka till britsen.
— Nu ska du ta mig. Men först ska du slicka mig. Som om du varit hungrig i trettio år.
Colette lade sig ner, särade benen, och lät fittan – öppen, fuktig, självsäker – landa i Blanche blick.
— Kom.
Blanche kröp fram. Hon andades in doften. Salt, musky, kvinnlig. Hon började slicka – först trevande, sedan djupare. Lät tungan glida över klitoris, ner mellan blygläpparna, in i öppningen.
— Så där, sa Colette. — Slicka hela mig. Använd hela munnen. Visa mig att du kan äta fitta som om det var din rätt.
Blanche gjorde det. Hon sög, slickade, viskade ord mot huden.
— Din fitta är varm som ett andetag. Du smakar eld. Jag älskar den.
Hon förde ena handen mellan sina egna ben, började smeka. Förde två fingrar in i sig. Samtidigt lät hon den andra handen cirkla mot sitt stjärthål, fortfarande oljig, redo.
— Jag vill ha båda hålen fyllda. Nu. Jag vill komma medan jag slickar dig.
Colette lät kroppen sjunka ner över hennes mun. En hand i Blanches hår, ett stön i strupen.
— Fyll dig, hora. Visa mig hur kåt en sjuttioårig fitta kan bli.
Blanche tryckte in ett finger i röven, djupt. Andra handen arbetade fittan. Samtidigt slickade hon – djupt, bestämt – Colette pulserade, höll emot, men till slut…
— Ja! Din tunga… åh…!
Colette skakade, kom över henne, hela kroppen spänd. Blanche stönade högt, fingrarna djupt inne i sig, och kom samtidigt – med en våg som rev bort tidens hud. En orgasm som inte bad om ursäkt. Som skrek, vände, öppnade.
De föll ihop. Sminket utsmetat. Hud mot hud. Inget mer att gömma.
Blanche låg med huvudet i Colettes knä, flämtande.
— Jag var inte redo att dö, sa hon. Jag var bara inte färdig med att känna mig levande.
Colette strök henne över håret.
— Du är inte färdig än. Vi har bara börjat.
De hade tvättat av sig sminket i den lilla badkammaren bakom salongen, men spåren av natten satt kvar i deras blickar, i det långsamma sättet deras kroppar rörde sig på, i det sätt Colettes hand stannade kvar för länge på Blanches höft.
Handdukarna var varma från elementet. Badrummet doftade lavendel och hud. Blanche lutade sig tillbaka i badkaret, lät vattnet sluta sig runt henne som en flytande famn. Colette satt bakom, benen runt henne, brösten mot ryggen. De sa inget först.
Det var som om språket vilade, som om orden själva var trötta efter att ha burit så mycket.
Men så – som ur ett andetag – kom det:
— Jag är fortfarande kåt, sa Blanche. Rösten låg, raspig, uppriktig.
Colette log bakom henne.
— Det glädjer mig. Det betyder att du är vaken. På riktigt.
Blanche vred på huvudet, mötte Colettes blick över axeln.
— Jag vill… en sista gång. Men inte vackert. Inte fint. Jag vill att du slickar mig som om du vill stjäla något från mig.
Colette reste sig utan ett ord. Tog Blanche i handen och ledde henne till soffan i salongens innersta rum. Den var klädd i grönt sammet. Varm. Inbjudande.
Colette la henne ner på rygg, drog upp benen så de vilade över ryggstödet. Blanche var blöt redan – inte av vatten längre, utan av begär som legat som en underström genom hela natten.
Colette föll ner mellan låren, bredde ut sig som en bön, som en tillbedjande.
— Din fitta är vacker som stormen, viskade hon.
— Ta mig, svarade Blanche. Gör mig trasig. För jag vet att du sätter ihop mig sen.
Tungan landade som ett slag. Varm. Våldsam. Men inte hänsynslös. Colette slickade henne som om hela världen fanns mellan hennes ben. Inget mer väntande, inget mer trevande.
Blanche skrek rakt ut. Hennes händer grep tag i kuddarna, knogarna vita. Colette tryckte två fingrar in i henne – djupa, bestämda. En tredje tryckte sig mot stjärthålet. In. In. Allt var öppet. Hela kroppen.
— Ja! skrek Blanche. Din mun, din tunga… du knullar mig med varje cell!
Och det var sant. Colette åt henne som om hon aldrig skulle få chansen igen. Och Blanche kom. Inte bara en gång. Två. Tre. Kroppen skakade. Fittan bultade. Huden var som eld. Hon tappade rummet, sitt namn, sin ålder.
Och sedan – stillhet.
Blanche låg i soffan. Colette låg bakom henne, tätt intill, en filt över dem båda. Huden fortfarande fuktig, håret lockigt av badångan. Bröst mot rygg. Ben flätade.
Det var tyst länge.
Sedan sa Blanche:
— Jag visste inte att man kunde ha sitt livs bästa orgasm efter sjuttio.
— Man kan ha sitt livs första orgasm när man är åttio, svarade Colette. Eller nittio. Så länge kroppen vill och huden lyssnar.
Blanche suckade lyckligt. Låg med huvudet i Colettes nacke.
— Du har visat mig någonting jag inte ens visste att jag längtat efter.
— Du tog emot det. Jag bara fanns här.
De låg så ett tag. Fingrar rörde sig långsamt längs midjor, axlar, armar. Hud kände hud. Inte för att hetsa – utan för att minnas.
— Kommer du tillbaka? frågade Colette.
Blanche log. Ögonen halvslutna.
— Om jag inte gör det så är jag dummare än jag ser ut.
— Du ser inte dum ut. Du ser levande ut.
— Då kommer jag tillbaka. Inte bara för orgasmer. Utan för att jag nu vet vem jag är. Och jag vill träffa henne igen. Den där kvinnan som slickade, svettades och bad om mer.
Colette skrattade mjukt.
— Du kan få ett stamkort.
Blanche fnös.
Fler noveller av samma författare
