Han såg sin fru förvandlas - del 2
Författare: noir_desir Datum: 2025-08-26 14:52:00
E-post: noiretdesir69@gmail.com
Läst:
11 084 gånger
Betyg: 4 (3 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Kontoret var lika tyst som kvällen innan.
Det var sent, de andra hade gått hem, och mörkret låg tungt över de tomma skrivborden. Daniel satt kvar vid sin plats, med blicken fastnaglad vid skärmen och axlarna tunga. Ljuset från datorn gjorde huden blekare än vanligt, ögonen såg mörkare, tröttare, men han märkte det inte.
Han visste att han borde åka hem.
Han borde stänga ner, logga ut, sluta kolla.
Men fingrarna rörde sig ändå, nästan omedvetet, som om kroppen redan bestämt sig medan huvudet försökte protestera.
Klick.
Poolkameran laddade långsamt, nästan motvilligt, som om den själv visste att han inte borde se. När bilden till slut klarnade fyllde skärmen rummet med blått ljus, och allt utanför kontoret kändes plötsligt långt borta.
Och där var hon.
Elin låg på solsängen, kroppen utsträckt i solen. Hennes askblonda hår föll i lösa vågor ner över axeln, några slingor klibbade mot huden där oljan glänste. Den röda bikinin — liten, tunn, nästan obefintlig — såg ut som ett rött snitt mot hennes solbrända hud, och det var omöjligt att inte följa linjerna av hennes kropp: de mjuka kurvorna, den markerade midjan, höfterna som alltid tycktes dra blickar till sig utan att hon behövde försöka. Naglarna var målade i ljusrött, samma ton på fingrar och tår, en detalj Daniel alltid älskat men som nu kändes främmande.
Bredvid henne satt Adrian, tillbakalutad i skuggan under parasollet. Barfota, skjortan knäppt ett par knappar för mycket, som om han balanserade på gränsen mellan avslappnad och inbjudande. Inget med honom var slumpmässigt — inte rörelserna, inte hållningen, inte blicken som gång på gång landade på Elin, stadig, fokuserad, som om hon redan var hans.
Daniel lutade sig närmare skärmen. Ville titta bort. Kunde inte.
Elin pratade med Adrian, läpparna formade orden långsamt. Trots att han inte hörde något kunde han känna tonen ändå. Det var något nytt i henne nu — mjukare, säkrare, nästan intimt. Adrian svarade inte direkt. Han reste sig långsamt, gick barfota över det varma trädäcket och lät sin skugga falla över henne. Elin blundade mot solen, som om hon väntade på att han skulle komma närmare.
Han satte sig på huk bredvid henne och lät fingertopparna glida uppför magen, över kurvorna, långsamt, nästan retande. Elin drog in ett snabbt, knappt synligt andetag men rörde sig inte undan.
Daniel kände magen dra ihop sig. Han borde stänga ner. Han borde inte se mer.
Men han såg.
Adrian lutade sig fram, sa något vid hennes öra, och hon log — ett litet, privat leende Daniel aldrig sett riktat mot honom. Hans hand smekte hennes hals, gled ner längs ryggen, och så drog han långsamt i knuten på hennes bikiniöverdel.
Tyget föll åt sidan.
Solen strök över hennes hud, naken, len, bländande. Hon sa inget, gjorde inget, bara slöt ögonen, som om världen runt dem hade försvunnit. Adrians hand gled över hennes bröst, fingrarna formade sig runt henne, långsamt, medvetet, som om han smakade på varje sekund. Daniel såg hur hennes kropp svarade på beröringen, och hans eget blod dånade i öronen.
Allt blev till en långsam, ljudlös film. Hud mot hud. Sol mot vatten.
Elins kropp under Adrians händer, hennes rygg som bågade sig, munnen som öppnades i ljudlösa andetag. Adrians rörelser var tunga men kontrollerade, rytmen byggdes upp, långsamt, metodiskt, som om han ägde tiden själv.
Daniel satt orörlig, knogarna vita runt kaffekoppen. Svartsjukan brände under huden, men under den fanns något annat, något mörkare, något han inte ville erkänna ens för sig själv.
Han var hård. Han hatade sig själv för det. Men kroppen svarade ändå.
Elin rullade långsamt över på magen, lyfte sig upp på armbågarna, och rörelsen fick brösten att tryckas mot solsängen, runda och fasta. Solljuset spelade över ryggen, över höfterna, och Daniel kunde inte låta bli att tänka på hur perfekt proportionerlig hon var — 170 centimeter, 60 kilo, precis lagom för de mjuka kurvorna, den smala midjan, höfterna som nästan var för mycket. Hon såg ut som någon som var skulpterad för att locka blickar, men ändå bar hon det med en självklarhet som gjorde det värre.
Adrian flyttade sig bakom henne, fortfarande lugn, lika säker som alltid, som någon som aldrig behövt fråga om lov. Hans kuk gungade lätt när han kom närmare, hård, ådrig, fortfarande våt efter henne, och Daniel kunde inte slita blicken från hur solljuset fick den att blänka, nästan overklig.
Elins höfter gjorde en liten, nästan omedveten rörelse, knappt märkbar, men nog för att Daniel skulle känna det som en inbjudan. Adrian log svagt, självsäkert, och förde långsamt sitt kön mot henne. Fingrarna gled längs ryggraden, stannade vid nacken som för att markera henne, innan de fortsatte ner. Sedan grep han tag om hennes höfter, hårt, och trängde in i henne på nytt, djupt, obevekligt.
Elin tog emot honom med ryggen mjukt bågad, som om hon helt hade glömt att hon var gift.
Nästan omedvetet knäppte Daniel upp byxorna och drog ner dem en bit. Han tog tag om sig själv och började röra handen långsamt, trevande först, men snart snabbare, mer desperat. Andningen var kort och het, världen krympte tills allt som fanns var skärmen framför honom. Kontoret, kollegorna, allt annat försvann.
Elins läppar formade ord han inte kunde höra. Hon såg upp på Adrian, blicken mörk, nästan trotsig, och sa något kort, snabbt. Adrian stannade upp ett ögonblick, läste hennes ansikte, och log sedan snett, som om han förstod precis vad hon ville. Hans hand gled ner längs ryggen, vilade vid höften ett ögonblick som ett svar, och sedan höjde han handen.
Det första slaget landade mjukt, nästan prövande. Elin rörde sig mot honom. Ett tyst medgivande.
Det andra slaget var hårdare.
Det tredje fick hennes rygg att båga och Daniels andning att haka upp sig.
Kameran var stum, men bilden sa allt: Adrians fasta grepp, Elins slutna ögonlock, kroppen som gungade i rytmen, brösten som rörde sig med varje stöt, och läpparna — mjukt särade, formande ljud Daniel aldrig skulle få höra.
Han såg bara rörelserna. Han visste inte vad som pågick i hennes huvud, men uttrycket i hennes ansikte slog mot honom hårdare än något slag. Handen rörde sig snabbare, andningen var flämtande, kroppen spänd till bristningsgränsen.
Och när Adrians hand träffade Elins skinka exploderade han.
Våg efter våg rann över tangentbordet, ner mellan tangenterna. Benen darrade, han fick stödja sig mot bordet för att inte falla. Han blundade, drog efter andan, och skammen kom — kall, tung, som isvatten mot brinnande hud.
Dagarna efter var en dimma. Elin pratade mindre med honom nu, log annorlunda, rörde sig annorlunda. Hon började köpa nya kläder — korta, tighta, djärva. Han hittade höga klackar i garderoben, mörkröda läppstift, spetsunderkläder hon aldrig burit förut.
Hon var vackrare än någonsin. Och längre bort än någonsin.
Han borde fråga. Borde säga något. Men varje gång han försökte fastnade orden i halsen.
I sovrummet låg de sida vid sida, men hon var någon annanstans. När han rörde vid henne var hon stel. Ibland vände hon sig bara om. Ofta sov hon inte ens där längre.
En natt kunde Daniel inte sova. Han låg vaken länge, lakanen klibbade mot huden, tankarna snurrade. Till slut gick han upp, satte sig vid datorn och öppnade säkerhetssystemet.
Sovrumskameran.
Elin stod framför spegeln, bar bara ett par tunna, nästan genomskinliga svarta trosor som skar mot hennes solbrända hud. Det askblonda håret var uppsatt i en slarvig knut, några lösa testar föll längs nacken. Daniel såg hur hon drog fingrarna långsamt över kroppen — halsen, brösten, höfterna — som om hon upptäckte sig själv på nytt. Hennes blågrå ögon var mörka nu, fokuserade, som om hon betraktade någon hon höll på att bli.
På bordet framför spegeln låg sexleksaker prydligt uppradade. Många. Dyra. Några fortfarande i förpackningarna, andra blanka av ljuset. En grov dildo stod mitt bland dem, självklar som om den redan hade en plats i hennes nya värld.
Daniel satt orörlig, med torra ögon och ett hjärta som slog hårt och oregelbundet. Hon log mot sin egen spegelbild. Det var inte ett leende för honom.
Några dagar senare satt Daniel ensam på kontoret, en kall kopp kaffe framför sig och dokument öppna på skärmen, men han såg dem inte. Tankarna gled hela tiden tillbaka till allt han sett.
Elin.
Adrian.
Solsängen.
Spegeln.
Allt kändes som fragment av en dröm han inte längre styrde över, som om något i honom långsamt lossnade, bit för bit.
För att få tankarna på annat klickade han upp en porrsajt. Det hjälpte inte. Han skrev ”cheating wife” i sökfältet, bläddrade bland rubrikerna, försökte hitta något som kändes nytt, något som kunde tvätta bort bilderna.
Sedan såg han det.
En banner i sidofältet.
”Prenumerera på Elin Falk – exklusivt innehåll.”
OnlyFans.
Han stirrade på texten, försökte intala sig att det bara var ett misstag, ett namn som råkade vara likt.
Men han klickade.
Sidan laddade långsamt, pixlarna kröp fram som droppar av gift.
Och där var hon.
Elin.
Hennes ansikte.
Hennes kropp.
Men inte hans Elin.
En ny Elin.
En han inte längre kände.
Hans hand tappade kaffekoppen. Den slog i golvet och gick i bitar.
Han noterade det inte ens.
Fler noveller av samma författare
En författare nära cuckoldtypen som har svårt att komma till avslut i vart fall i föregående serie. Vi får se om mannen kommer till skott och lämnar sin fru. I förra serien fanns i vart fall ett spel mellan makarna i visst samförstånd