Marie möter byggchefen
Det hade gått tre veckor sedan konkursen. Tre veckor sedan Marie stängt dörren till kontoret för sista gången, hängt av sig kavajen på kroken innanför dörren i sin lägenhet, och låtit den hänga där som en tyst påminnelse om hur snabbt livet kunde förändras.
Lägenheten låg högt, med utsikt över takåsar och skorstenar, och hon hade bott där i över femton år. Allt var noga utvalt – stringhyllor, teakbord, snäckformade lampor i glas, vinröda sammetsgardiner som tog emot eftermiddagssolen och gjorde rummet varmt och mjukt. Den stilen hade alltid tilltalat henne. Som att den visste något om livet som andra glömde – om former, längtan, balans.
Men nu... Nu gick dagarna långsamt. Hon gick upp, drack sitt kaffe, gick en promenad. Sökte jobb. Försökte hålla modet uppe, fast nätterna var fyllda av rastlöshet, och kroppen kändes... tom. Inte bara avsaknaden av arbete – något djupare hade öppnats. En längtan hon knappt ville sätta ord på.
När samtalet kom om intervjun till byggfirman hade hon nästan glömt att hon sökt. De behövde en administratör, någon som kunde hålla ordning på offerter, beställningar och avtal. Hon log milt för sig själv – en värld så långt ifrån hennes tidigare bransch, men hon tackade ja. Hon behövde något. Vad som helst.
Morgonen för intervjun valde hon en marinblå klänning med knappar framtill, ett tunt bälte i midjan. Den följde kroppen fint utan att vara prålig. Hon lade en diskret make-up, sprayade sin favoritparfym – citrus och trä – och tog spårvagnen med hjärtat bultande, som om hon var på väg till något mer än bara ett jobb.
Byggföretagets kontor låg i utkanten av stan, i en låg tegelbyggnad. Hon blev visad in i ett rum där två män väntade – en yngre, och en något äldre. Det var den yngre som tog till orda först.
"Erik," sa han och räckte fram handen. Hans grepp var fast, varmt. Han såg på henne med mörka ögon, lite skuggade av den blonda luggen som föll över pannan. Armarna fyllde ut den smutsvita T-shirten, och jeansen satt lågt på höfterna, med spår av damm och färgstänk. En riktig byggkille. Ung, knappt ens 30 år. Men utstrålade pondus och tydlighet. Platschef, visade det sig.
De pratade i fyrtio minuter. Och medan Marie svarade på deras frågor, märkte hon hur Eriks blick ibland dröjde kvar vid hennes händer, hennes mun. Och när hon skrattade åt något han sa, lyste något i hans ögon som fick något att vakna till i henne. En glimt. En ton.
När hon reste sig för att gå sa han:
"Du verkar inte bara organiserad, Marie. Du verkar också... trygg. Som om du vet vad du gör."
Hon log, höll kvar hans blick en aning längre än nödvändigt.
"Jag har hunnit lära mig ett och annat."
På vägen hem kände hon ett märkligt pirr i magen. Som om något börjat vakna till liv i henne igen. Om pirret berodde på tjänsten, eller på något annat… det kunde hon inte sätta fingret på.
Nästa morgon ringde telefonen tidigt. Hon satt fortfarande i morgonrock, med en kopp kaffe i handen och solen som föll in snett över köksbordet. Skärmen blinkade: Erik, EMK-Bygg AB.
"Marie?" Hans röst var stadig, men hade en ny ton. Något mer personligt.
"Ja, hej."
"Jag ville bara säga att... det var ett bra möte igår. Vi är flera som är imponerade. Men jag vill gärna träffa dig igen."
Hon drog fingertoppen längs kanten på kaffekoppen.
"En andra intervju?" frågade hon, långsamt.
"Ja. Fast mer informellt. Jag tänkte... vi kunde ta en fika. Eller något. Jag är ledig efter tre."
Hon log, även om han inte kunde se det.
"Var någonstans?"
"Jag känner till ett ställe nere vid kanalen. Uteservering, om vädret håller. Halv fyra?"
"Jag kommer."
När samtalet bröts satt hon kvar med mobilen i handen. Hennes hjärta slog snabbare än det borde. Hon var van vid män. Äldre, välklädda. Formella. Men Erik... han hade något rått över sig. Fysiskt. Som om han var van att ta i saker. Känna tyngd. Lösa problem med kroppen.
Hon reste sig långsamt och gick in till garderoben. Det var länge sedan hon brytt sig så här mycket om vad hon skulle ha på sig.
Marie stod framför spegeln och betraktade sin spegelbild med ett kritiskt, men också nyfiket öga. Hon hade valt en ljus, tunnstickad tröja i blek aprikos, med en djup urringning som inte var överdriven, men ändå markerade hennes fylliga byst på ett sätt hon visste drog blickar. Under den bar hon en spetsbehå i mörkare ton, vars konturer anades när solen låg rätt. Kjolen var mörkgrön, högt skuren i midjan och åtsittande över höfterna, där hennes kropp visade sin mognad – rundad, kurvig, kvinnlig. Hon var stolt över den, även om det tog henne tid att bli det.
Hon drog ett finger genom håret, lade lite extra parfym bakom öronen och log för sig själv. Det var längesedan någon man gjort henne... nyfiken.
Cafét låg vid kanalen, som han sagt. Hon kom några minuter för tidigt, men Erik satt redan där, bakåtlutad mot trästolen i solglasögon och T-shirt. Hans armar var solbrända, med lätta märken efter arbete. Han log stort när han fick syn på henne.
"Du är punktlig," sa han och reste sig för att dra ut stolen. Hans blick gled hastigt, men inte diskret, längs hennes kropp innan han mötte hennes ögon.
"Du ser... väldigt fräsch ut, Marie."
"Man vill ju göra ett gott intryck," svarade hon med ett leende, och satte sig långsamt. Hon kände hans blick, kände hur den nästan låg mot hennes hud.
De beställde kaffe och något litet att äta. Inledningsvis höll de sig till jobbet – Erik förklarade rutinerna, hur de arbetade med offerter, leveranser, arbetslag. Hon lyssnade, ställde frågor. Han verkade nöjd.
"Det vi söker," sa han och lutade sig en aning närmare, "är någon som kan hålla ihop trådarna. Killarna på fältet behöver någon stabil att luta sig mot. Någon som vet vad hon gör. Någon... mogen."
Ordet hängde kvar mellan dem.
Marie höjde ögonbrynen lätt, med ett spelat neutralt uttryck. "Du menar gammal?"
Han skrattade. "Inte alls. Jag menar någon med livserfarenhet. Någon som inte blir stressad av att ett lass betong inte dyker upp i tid. Någon som vet hur man pratar med folk – och får saker gjorda."
Han såg på henne länge. "Någon som du."
Kaffekoppen kändes varm mot hennes hand, men det var inte bara den. Hennes kropp hade vaknat, på ett sätt hon inte känt på länge. Hans röst, hans sätt att se på henne, hur han vred sig lite mot henne med hela kroppen, som om han var mer intresserad av henne än av samtalet. Hon kände hur tyget över hennes bröst rörde sig lätt i vinden, och hur hans blick ibland fastnade där.
"Du får mig att låta viktig," sa hon lågt.
"Du är viktig," svarade han, utan att blinka. "Vi har haft yngre tjejer inne. Ambitiösa, säkert duktiga. Men de har inte din pondus. Din... närvaro."
Hans röst hade blivit djupare, mer avslappnad. En paus smög sig in. Långsam, laddad.
"Är det här fortfarande en intervju?" frågade hon.
Han log, långsamt. "Om du vill att det ska vara det."
Hon höjde kaffekoppen till läpparna.
Han höll kvar hennes blick. “Jobbet är ditt.”.
Måndagen därpå stod hon i byggföretagets kontor igen – inte som gäst, utan som en av dem. Hon hade med sig en egen kaffemugg och ett anteckningsblock med hård pärm. Hennes första vecka gick åt till att lära sig rutiner, lägga upp mappsystem, förstå beställningsflöden och få ett grepp om personalen. Killarna som kom och gick från byggena var avvaktande men vänliga, ibland förvånade över att se en kvinna i hennes ålder där, men snart visade det sig att ingen kunde hålla sån ordning som hon.
Erik var där första dagen, visade henne runt och förklarade systemen, men redan på tisdagen var han ute på byggen igen. Han tittade förbi ibland, ofta med ett flin, solbränd panna och byggdammet i skarvarna mellan fingrarna. Men de var aldrig ensamma. Alltid någon kollega i rummet. Alltid ett avbrutet samtal.
Men något fanns där. Hon kände det varje gång han kallade henne "Marie" med det där lilla extra i rösten. Hon kände det när hans blick gled längs hennes kropp medan han förklarade leveranslistan – som om han visste att hon märkte det.
Fredagseftermiddagen var tyst. De flesta hade redan gått för helg, och solen låg lågt över skrivborden. Marie satt kvar ensam och gick igenom en fakturastapel, sorterade mappar och försökte förstå en ologisk pärmstruktur hon svurit på att ändra. Hon hade tagit av sig skorna, sträckt på tårna, och lutat sig bakåt i stolen när hon hörde dörren till lagret öppnas.
Stegen var tunga. Avslappnade. Bekanta.
Erik kom in i dörröppningen, med hjälmen hängande i handen och T-shirten klibbad mot bröstet. Han var smutsig – på riktigt. Dammet låg som ett tunt lager över armarna, det mörka håret var rufsigt av vinden och ögonen kisade i det milda skymningsljuset. Han såg henne, stannade upp, och log snett.
"Du jobbar sent."
"Jag ville få undan det här innan helgen," sa hon, och la ifrån sig pappren. "Man får passa på när det är tyst."
Han klev in, långsamt, nästan ljudlöst trots sina tunga kängor.
"Jag såg att det lyste här inne. Tänkte att det bara var städet."
"Städet har bättre hållning än jag," sa hon och reste sig för att sträcka på sig. Hon märkte hans blick – hur den snabbt svepte över hennes figur, hur hans andning verkade tyngre än vanligt.
"Du gör intryck, Marie. Alla pratar om dig."
"Förhoppningsvis på rätt sätt."
Han skrattade till, men stannade sedan upp, precis vid hennes skrivbord. Luften mellan dem förändrades. Inte hotfullt. Bara... tätare.
"Du passar här. Mer än jag trodde. Du får det att se lätt ut."
Hans röst var mörkare än vanligt. Trött, men levande. Hon kände den i magen.
"Det är något tillfredsställande med ordning. Med att få saker på plats," sa hon och höll hans blick.
"Jag har tänkt på dig," sa han plötsligt.
Orden hängde kvar i luften, öppna, sårbara, oroväckande ärliga.
Hon sa inget. Kunde inte. Hennes hjärta slog hårt, men hon höll sig stadig. Bara höjde hakan en aning.
Han stod kvar, nära. Värmen från hans kropp tycktes stråla ut över rummet. Hon kände doften av honom nu – svett, damm, trä, något som låg kvar i huden efter en lång dag ute i solen. Det borde ha varit avvisande, men det var det inte. Tvärtom. Doften var ärlig, fysisk, intensivt manlig. Något vaknade i henne, plötsligt och brutalt. En hunger. En längtan hon inte känt på mycket länge.
Det var som om hennes kropp visste något innan hon själv hann tänka tanken. Hon kände hur hennes bröst tyngdes i tröjan, hur huden blev varm, hur underlivet bultade dovt. Hon försökte svälja, men munnen var torr.
Erik tog ett steg närmare, långsamt, prövande. Hans blick höll fast hennes, men mjuk, inte påträngande. Som om han bad om lov utan att säga det högt.
"Du luktar... man" sa hon, men rösten var hesare än hon tänkt sig.
Han log snett. En tystnad. Inte obekväm, bara tung av något osagt.
Hon hade kunnat backa. Hade kunnat avsluta samtalet, säga god helg och återgå till pappren. Men hon gjorde inte det.
Hon bara satt kvar. Lät honom stå där. Lät känslan växa mellan dem, som värme i bröstet, som spänning över huden.
Erik rörde sig inte. Bara betraktade henne, från ögonen, ner över halsen, ner över den ljusa tröjan som fortfarande följde hennes former. Hon andades långsamt, medvetet, men visste att hennes bröst höjde sig högre än vanligt. Att hans blick inte missade det.
"Vill du att jag går?" frågade han till sist, lågt.
Hon mötte hans blick. Lät sekunderna dra ut, som ett spel.
"Nej," sa hon.
Han stod kvar. Blicken varken forcerade eller blyg – bara stadig, närvarande, som om han läste varje nyans i hennes kroppsspråk. Marie satt fortfarande i stolen, men hennes kropp levde ett eget liv nu. Hon kände hur pulsen dunkade mellan benen, hur värmen spred sig som en låg glöd under huden. Hon visste att det fanns ett val här – men någonstans i henne var det redan gjort.
Hon lät knäna glida isär. Sakta. Medvetet.
Hon satt inte som en flicka, utan som en kvinna som visste vad hon gjorde, vad hon ville. Kjolen spändes lite över höfterna, men släppte mellan låren, där bara en skymt av hennes mörka underkläder kunde anas.
Erik såg det. Det var omöjligt att inte se.
Han stelnade till. Inte av chock, utan av begär, av åtrå. Som om något i honom triggades, ställde in sig på henne, bara henne. Blicken blev tyngre, långsammare. Han såg på henne med ett slags ordlös hunger. Han lät tystnaden mellan dem tala, och i den låg något oupphörligt laddat.
Han tog ett steg till mot henne. Nu var han nära nog att hon kunde känna värmen från hans bröst, doften av svett, trä, hud. Han var fortfarande smutsig från bygget – en råhet som bara gjorde honom ännu mer tilldragande. Hon ville röra vid honom. Ville känna hur verklig han var.
Han lutade sig sakta fram, lade ena handen mot skrivbordets kant. Den andra rörde inte vid henne – inte än – men hängde tung och avslappnad vid hans sida. Hans blick vilade på hennes lår, på skuggan där benen delade sig, på henne.
"Du gör mig galen, vet du det?" sa han hest. "Hela veckan har jag tänkt på dig..."
Hon andades djupare nu. Hans ord brände. Inte som eld – utan som något som smälte det där gamla inuti henne, det som varit fruset alltför länge.
Hon lät ena handen glida ner längs insidan av sitt ena lår, långsamt. Han följde rörelsen med blicken, och något i hans käkar spändes till. Hon såg hur kontrollen i honom hölls kvar – men bara precis.
Hennes fingrar vilade vid kanten av de fuktiga trosorna, utan att göra mer.
Hans ögon smalnade. Blicken fastnaglad vid henne.
"Stäng dörren," sa hon. Långsamt. Lågt. Som ett kommando, men med len röst.
Han vände sig om utan ett ord, gick de få stegen till dörren, stängde den tyst – vred om nyckeln.
Sen vände han sig mot henne igen.
Marie satt kvar i stolen, benen fortfarande lätt isär, kroppen varm, vibrerande av längtan. Hon såg på honom, lugnt men inifrån pulserade det. Hon lät handen glida upp längs sidan av sin kropp, drog fingrarna längs sin hals, ner över bröstet och stannade vid urringningen.
"Klä av dig," sa hon. Rösten var låg, stadig. Ingen flickaktig viskning – ett löfte, en begäran, en utmaning.
Erik tvekade inte. Han drog T-shirten över huvudet med en snabb rörelse. Under den var hans överkropp exakt så fast och grovt byggd som hon föreställt sig. Bröstmuskler som svällde när han rörde sig, en mage med definierade rutor – men inte som på gymkillar, utan något mer funktionellt. En kropp byggd av dagar i solen, lyft, svett, arbete.
Marie andades in långsamt. Hon lät sina fingrar kränga urringningen djupare ner, tyg som gled över hud. Hennes bröst var stora, mjuka, tunga – och nu nästan helt blottade. Hon såg hur hans blick fastnade där, hur hans bröst höjde sig med djup andning.
Han sparkade av sig kängorna, drog ner byxorna. Svarta kalsonger. Hon såg redan där att något var... särskilt. Kanten var spänd, nästan utsträckt av det som dolde sig under.
När han drog ner dem, stannade hennes andning.
Han var stor.
Ovanligt stor – imponerande, svällande, tung och kraftfull på ett sätt som fick hennes mage att dra ihop sig av en chockad, rå lust. Hennes kropp reagerade innan tanken hann ikapp. Underlivet pulserade, slidan slickade sig själv inifrån. Hon bet sig i läppen.
"Herregud," viskade hon, nästan skrattande, nästan andlös.
Erik log, lite snett, lite prövat. "För mycket?"
Hon skakade på huvudet. "Inte för mig."
Han gick fram till henne, naken nu, huden glänsande av svett. Stod mellan hennes särade ben. Hans kuk svajade tungt, nästan hotfullt men oerhört sexigt, som en förlängning av hans närvaro.
Hon lät handen glida upp längs hans lår. Tog tag i hans grova kuk, försiktigt först – kände vikten, värmen, pulsen. Hon höll honom med båda händerna, det krävdes, drog tummen längs ollonet och såg på honom med mörka ögon.
Han svepte hennes urringning nedåt, och behån följde med i samma rörelse. Hennes stora bröst vällde tungt ut ur det åtsittande tyget. De mörka bröstvårtorna var styva.
Kuken i hennes grepp styvnade. Nästan våldsamt reste den sig i hennes händer.
"Din kuk är så stor. Du är inte gjord för blyga kvinnor."
"Är du det?" frågade han hest – men istället för att vänta på svaret, föll han ner på knä framför henne. En självklar rörelse, som om det var där han hörde hemma.
Marie satt kvar på skrivbordskanten, med kjolen uppskjuten över höfterna och benen öppna som en inbjudan. Hennes andning stockade sig när han greppade tag om hennes lår, med blicken fast i henne – fokuserad, sexig, dominant – innan han sänkte huvudet mellan hennes lår.
Hans händer särade ännu mer på låren och svepte sedan bestämt hennes fuktiga trosor åt sidan. Hans mun fann henne direkt. En långsam, fuktig kyss rakt mot hennes mest känsliga punkt. Hon drog efter andan, kände hur hela hennes bäcken svarade med en våg av hetta.
Eriks tunga var stark och skicklig, rörelserna långsamma och medvetna. Han lekte med henne, smakade henne, drog tungan uppåt i långa, retande drag som fick hennes mage att spännas. Hennes händer gled in i hans hår, grep tag, pressade honom närmare.
"Åh, chefen…" viskade hon, men han svarade bara med att fästa munnen än hårdare mot hennes fitta, suga in hennes känslighet i rytmiska pulser. Hennes kropp skälvde till. Värmen hade byggts upp hela veckan, och nu fanns det inget stopp. Hon kände hur musklerna i hennes lår började darra.
Han visste vad han gjorde. Varje rörelse var som om han känt henne för alltid – exakt rätt tryck, exakt rätt rytm. Hon stönade lågt, vaggade höfterna mot hans ansikte, tappade kontrollen.
"Fortsätt... sluta inte..." flämtade hon.
Han svarade inte – han behövde inte. Hans händer höll henne öppen, stadig, hans tunga arbetade som ett löfte, och när hennes orgasm började resa sig kändes det som en våg från djupet av henne själv. Den sköljde över henne – kraftfull, våt, hel. Hon skrek inte, men ett djupt, skälvande stön lämnade hennes bröst när hon slöt ögonen och lät sig föras med.
När hon kom till ro satt han fortfarande kvar, med hakan glänsande, munnen mjukt mot hennes lår. Han såg upp på henne med ett leende – nöjt, manligt, lite retsamt.
När hon öppnade ögonen igen, såg hon på honom med en ny beslutsamhet och en lekfull glimt i blicken. Hon sträckte sig fram, lät fingrarna försiktigt följa hans käklinje, och med ett bestämt tag om hans haka beordrade hon honom att resa sig upp.
Den stora kuken svajade framför hennes ansikte. Längtande. En droppe försats skymtades på toppen av ollonet, som pekade rakt mot henne. Hon sträckte ut sin tunga och fångade upp droppen.
Erik rös till. Han slöt sina ögon när Marie fortsatte utforska hans kuk med tungan. Försiktigt och retfullt. När hon till slut omslöt honom med sina läppar och lät honom glida in i sin munhåla, utbrast han i ett stön.
Hon sög och runkade honom samtidigt. Hårt. Bestämt. Han stönade högt och talade om för henne hur bra hon var.
Hon ökade takten. Kände hans kropp spänna sig. Hur nära han var. “Spruta mig i munnen, chefen”.
Utan ett ord greppade han tag om hennes huvud, sköt fram höfterna och exploderade hastigt i hennes gomsegel utan pardon. Hon älskade det.
Hans stön vibrerade högt genom rummet. Smaken av hans manliga kuk, av sperman, fick det att ännu en gång skälva i Maries kropp.
När han slappnade av efteråt, omfamnade de varandra. Båda låg halvt på skrivbordet, andfådda, fyllda av värme och en ny, pirrande närhet. Deras läppar möttes i en djup, längtansfull kyss. Den var både öm och laddad, en tyst bekräftelse på det som just hänt — och på allt som kunde komma.
Till sist bröt de sig sakta loss, andades tungt, och log mot varandra. Erik borstade en slinga hår ur hennes ansikte och viskade, "Trevlig helg, Marie."
Hon svarade med ett leende, "Detsamma, chefen."
De tog avsked, och när dörren stängdes efter honom satt Marie kvar en stund, med hjärtat som bultade och en känsla av förväntan som värmde långt in.
Veckan efter deras intensiva möte började som vanligt, men Marie kände direkt att något hade förändrats i luften på byggföretaget. Det var som om varje ord, varje blick, varje liten gest mellan henne och Erik bar på en laddning som fick huden att pirra.
Måndagen var fylld av nya uppgifter, och Marie kastade sig in i arbetet med sin vanliga noggrannhet. Hon organiserade papper, kontaktade leverantörer och tog emot telefonsamtal, men i bakhuvudet fanns tankarna på Erik, på hur hans händer känts mot henne, hur doften av svett och trä fortfarande låg kvar i näsan.
Under veckan växte deras ögonkontakt. I möten och vid kaffemaskinen utbytte de korta, men tydliga, blickar som sade allt utan ord. På tysta kontorsgångar viskade de små, flirtiga kommentarer som bara de förstod. Ett leende här, en antydan där.
En eftermiddag, när de satt i ett rum och gick igenom arbetsorder, lutade Erik sig närmare Marie och sa lågt, "Fredag. Efter jobbet. Ska vi ses på kontoret?."
Marie log tillbaka, hjärtat slog fort. "Jag tänkte precis säga samma sak."
De avtalade kort och koncist, men med en underström av förväntan och hemlig spänning. Planen var enkel: stanna kvar efter jobbet på fredag, låta arbetsplatsen bli deras privata sfär en stund till.
Tisdagen och onsdagen gick i samma rytm – arbete, snabba blickar, små leenden och hemliga sms som skickades när ingen såg. Marie kände hur spänningen byggdes upp, och hur hon längtade efter att vara ensam med honom igen.
Torsdagen var nästan outhärdlig. Varje gång deras blickar möttes kändes det som en elektrisk stöt, och varje gång han hörde hennes namn i en telefonlur eller mötesrum blev han plötsligt extra uppmärksam.
När arbetsdagen led mot sitt slut viskade Erik vid hennes skrivbord, "Imorgon, vill jag ha dig."
Marie svarade med ett bett om sin underläpp och en blinkning, och kände hur hela kroppen fyllts av förväntan.
Fredagen började som alla andra dagar, men för Marie kändes tiden trög och seg. Varje sekund vid datorn, varje ringande telefon, varje möte med kollegor kändes som en barriär som höll henne från det hon egentligen längtade efter. Hon hade förberett sig noga. Under sin mörkgröna kjol bar hon inga trosor, och huden vid hennes kön var nyrakad, len och ömtålig, redo att möta hans blick och beröring. Hans kuk. Hans stora hårda kuk.
Hon hade valt sin klädsel med omsorg, en tunn blus som följde kroppens former, med några knappar diskret öppna i urringningen. Håret var borstat, men med en lätt våg som mjukade upp det strikta. Parfymen hon sprayat var subtil men med en hint av något jordigt, något hett.
Under dagen kände hon hur förväntan byggdes upp, hur hela hennes kropp pulserade av längtan. Arbetsuppgifterna gick trögt, och hon fångade ofta sin egen blick i spegeln i badrummet, studerade hur kjolen föll över låren, hur blusen klädde hennes stora bröst.
När eftermiddagen övergick i tidig kväll och kontoret började tömmas, kände hon hur pulsen steg. Hon satte sig på skrivbordet, benen korsade försiktigt men ändå med en öppning, redo, väntande.
Dörren öppnades tyst. Han kom in, fortfarande klädd i arbetskläder men med dammet och svetten tvättat av för kvällen. Hans ögon föll genast på henne, och ett långsamt, nästan hungrigt leende spred sig över hans ansikte.
Hon log, en blandning av nervositet och beslutsamhet.
Med ett steg närmare började kvällen som de båda längtat efter.
Marie satt på skrivbordet, benen lätt isär, andningen redan snabb. Så fort Erik närmade sig, lät hon händerna sakta glida upp till knapparna på sin blus. Med en beslutsam rörelse knäppte hon upp den, ett efter ett, tills bröstet var delvis blottat. Den lena huden sträckte sig över hennes stora, fasta byst, och den djupa urringningen avslöjade en antydan av spets under.
Erik stod bara några steg bort, ögonen mörka av begär. Han ryckte av sig skjortan snabbt, nästan ivrigt, och lät byxorna falla till marken i en enda rörelse. Hans stora, muskulösa kropp fyllde rummet med en rå kraft som fick Marie att känna hur längtan brände genom henne.
Hon kunde inte vänta längre. Hon tänkte bara på hur hans stora kuk skulle fylla henne, hur det skulle kännas att ta emot honom helt och hållet.
Med ett djupt andetag särade hon på låren ännu mer och väntade på att han skulle närma sig och ge henne precis det hon längtade efter.
Marie lutade sig tillbaka mot skrivbordet, andningen djup och blicken het. När Erik närmade sig, spände hon benen lätt och såg honom rakt i ögonen.
"Du är chef," väste hon, med en röst som darrade av längtan, "du får göra vad du vill med mig."
Han log, mörkt och med en tydlig auktoritet i blicken. Hans händer fann hennes midja, drog henne närmare, och han kunde känna hur hon brann för honom.
Med varje rörelse blev rummet mindre, tiden långsammare. Deras kroppar talade ett språk utan ord, där varje beröring var en förtrollning.
Hans händer vandrade upp längs hennes sidor, över höfterna, upp över hennes mage och innanför där blusen fallit isär. Han masserade hennes tunga bröst samtidigt som han lutade sig över henne. Hans andedräkt vid hennes hals, varm och sensuell.
Hon slöt ögonen när hon kände honom pressa sig mot henne, hård och beslutsam. En darrning gick genom hennes kropp. Hon var helt öppen för honom, väntande, bultande av hunger.
När han till slut trängde in i henne, fyllde han henne med en kraft som fick henne att flämta till. Det var som att hela hennes inre vecklades ut, tog emot honom, formades efter honom. En våg av värme och intensitet rusade genom henne, och hennes naglar greppade hårt om skrivbordets kant.
Hon skrek högt, mest av njutning. “Du är så stor… Knulla mig, med din stora hårda kuk!”
Hon kände sig levande, så djupt, så kroppsligt bunden till honom i det ögonblicket att allt annat försvann. Bara deras flämtningar, rörelser, huden mot huden – och en vild, överväldigande känsla av att ha släppt taget fullständigt.
Hon kände honom i varje hård stöt som han levererade. Känslan var obeskrivlig när hennes fitta töjdes, gång på gång.
Erik drog sig långsamt ut ur henne, andades tungt mot hennes hals. Hans händer vilade ett ögonblick på hennes höfter innan han grep tag i henne med en fasthet som fick henne att darra till.
"Vänd dig om," sade han, mörkt och bestämt.
Hon tvekade inte. Hennes blick flackade bara ett ögonblick innan hon vände sig om, ställde sig med händerna mot skrivbordets blanka yta, och sköt ut höfterna mot honom.
"Ja, chefen," svarade hon med ett leende i mungipan – men ögonen var brinnande av begär.
Han såg henne där, hennes kropp kurvig och inbjudande, och utan ett ord lade han händerna på hennes midja. Hon kände hur han styrde henne, hur hans närvaro bakom henne var nästan elektrisk.
När han förde sig in i henne igen, bakifrån den här gången, skälvde hon. Det var råare nu, mer ägande.
Hennes kropp tog emot honom med samma längtan som tidigare, men djupare nu. Varje rörelse kändes som ett erkännande – att hon ville bli hållen, styrd, fylld. Hela hennes själ sjöng av rus, och varje gång han stötte djupt inom henne svarade hon med en viskning, ett ljud, en darrning av njutning.
Hennes andning blev kortare, snabbare. Hela kroppen spändes i takt med hans rörelser. Hon viskade, nästan andfått:
"Jag… jag kommer…"
Han lutade sig fram, hans röst låg och spänd av ansträngning:
"Jag med."
Och så brast det – i samma ögonblick, som om deras kroppar varit fullständigt synkroniserade. Hennes rygg sköt i en båge när vågen slog över henne, kraftig och alltuppslukande. Det kändes som att hela hon vibrerade inifrån. Hennes ben skakade, andetagen fastnade i halsen, och tårar brände plötsligt bakom ögonlocken – av lättnad, extas, översköljd känsla.
Hon hörde honom stöna djupt när han sprutade i henne, hans grepp om hennes höfter hårdnade ett ögonblick – och sen slappnade han av, fortfarande nära, fortfarande varm. Sperman fyllde henne inifrån. När han drog sig ut kände hon den enorma mängden som rann ut ur henne, längs hennes lår och ned på golvet.
De blev stående så. Tysta, flämtande. Hennes panna vilade mot skrivbordets yta, hans händer låg kvar på hennes kropp, varsamt nu. Hon log, nästan i chock.
"Jag har aldrig… aldrig känt så här," viskade hon, och en tår gled nerför hennes kind – av någonting som liknade eufori.
De blev kvar i varandras närhet. Eriks händer vilade mjukt på hennes midja, hans haka mot hennes axel. Deras hjärtan slog i takt, långsamt sjunkande från storm till stilla ebb. Marie andades djupt, tungt, men med ett litet leende som dröjde sig kvar på hennes läppar.
När de till sist klädde på sig gjorde de det utan brådska, med blickar som dröjde kvar, enstaka beröringar, små leenden som sa mer än ord.
De gick ut i den varma augustikvällen. Solen hade just gått ner bakom husen, luften var ljum och klar. Gatorna låg tysta, staden i ett slags eftertänksam vila, som speglade känslan mellan dem.
De promenerade sida vid sida. Erik hade stoppat händerna i fickorna, Marie gick med armarna i kors, inte av kyla, utan av något som liknade tillfredsställelse. De pratade lågt, bekvämt.
"Det där… det var…" började Erik, men hon log snett.
"Jag vet. Du behöver inte säga nåt. Jag känner det i hela kroppen."
Han nickade, lätt skrattande.
Efter en stund sa hon, lite mjukare:
"Jag vill att det här får vara precis så. Fysiskt. Ärligt. Inget krångel. Jag har längtat efter det här. Längtat efter att få känna mig… åtrådd. Behövd. Fångad."
"Jag känner likadant," sa han. "Det är något med dig, Marie. Din blick, din kropp. Det är… ja, du vet redan."
Hon skrattade till. "Det gör jag. Och jag vill ha mer."
"Jag med. Nästa fredag?" frågade han, och sneglade på henne.
Hon stannade, vände sig mot honom, tog ett steg nära.
"Jag kommer inte ha några trosor då heller," viskade hon vid hans öra.
Han log, ett snett, hungrigt leende.
"Trevlig helg, Marie."
"Trevlig helg, chefen."
Slut
Fler noveller av samma författare
