Camilla stod stilla en lång stund i det murriga kvällsljuset, som föll in genom fönstret i vinkeln från hennes badrum. Stilen i rummet var som hämtad ur en annan tid – väggarna klädda i tungt, mörkgrönt kakel, ådrat och djupt, nästan som sammet för ögonen. Kopparrören längs väggen var tjocka, gamla, ärgade men polerade – som på en antik herrgård. Golvet var kallt under hennes stövlar, och ångan från den redan påslagna duschen hade börjat lägga sig som ett dis i luften.

Hon såg sig själv i spegeln.

Kläderna… de var perfekta.

Den lilla bikern i svart, mjukaste lammnappa, med sin asymmetriska dragkedja och korta, puffade ärmar – ett litet konstverk i sig, dyr som synd, och nästan förbjuden att ens svettas i. Fodret – blodröd satin – anades vid ärmuppslagen, som ett löfte om något hett, något innerligt. Under jackan satt hennes vita, höghalsade turtleneck så tight mot kroppen att man kunde följa hennes andning. Tyget var blankt, lite elastiskt – ett plagg för någon som inte räds sin egen spegelbild.

Över det: korsetten. Svart. Skinn. Snörad så hårt att varje andetag blev något att känna efter. Den var tung, som en rustning. Och ändå så vacker. Så sexig.

Den plisserade skinnkjolen föll precis till mitten av låren – varje veck i det svarta lammnappat lystrade i ljuset från den varma belysningen, och gungade lätt när hon rörde sig. Lackleggingsen under klibbade redan lite mot huden, bara av värmen. Och stövlarna… hon log kort. Spetsiga, svarta, blanka. Stretchiga längs vaderna. Klacken smal och så hög att hon bar sig själv som ett rovdjur.

Hon tog ett djupt andetag. Hjärtat slog lite hårdare. Det här… det här var mer än en idé nu.

Hon drog ner dragkedjan på jackan – bara några centimeter – och lutade sig fram för att nå duschens vred. De gnisslade lätt i det tunga kopparljudet när hon vred på varmt vatten. Ångan steg genast kraftigt.

Camilla tog ett steg in.

Och lät det ske.

Den första strålen träffade snett över hennes högra axel – och det var som elektricitet. Vattnet var varmt, tungt, och sög direkt in i skinnjackan. Lammnappan sög åt sig värmen som en svamp, och började glänsa. Hon kände hur jackan, som annars kramade kroppen lätt men stolt, nu började sjunka ner, forma sig efter varje kurva. Puffärmen klistrade sig mot huden, och satin-fodret blev först hett, sedan vått, och sedan… syndigt klibbigt.

Camilla flämtade till, bara lite. Hon stod stilla. Lät det hända.

Den vita turtlenecken under började ge efter direkt. Det elastiska, blanka tyget drog i sig fukt som om det ville blottlägga henne. Kragen klibbade tätt mot halsen. Ärmarna blev hala, tunga. Hon kunde se sin egen hudton anas genom tyget nu – och det gjorde henne mer än lite upphetsad.

Hon kände hur korsettens skinn började knarra när det blev vått. Ljudet… nästan förbjudet. Och under den började tyget i tröjan glida, långsamt, som om det ville slingra sig ut men inte kunde.

Hon lutade huvudet bakåt. Lät strålen träffa henne mitt i bröstet.

Kjolen… den började klistra sig mot benen, varje plissering tydlig, formad, tvingad att visa kroppen under. Lackleggingsen under var redan blanka, men nu – nu såg det ut som om de var gjutna. Vattnet rann längs insidan av låren. Ner i stövlarna. Hon hörde ljudet – kluckandet – när vattnet fyllde sulorna.

Camilla log.

Inte ett nöjt leende. Inte ett glatt.

Ett… vetande. Ett syndigt, självmedvetet, dyrt leende. Hon visste vad hon gjorde. Och hur det kändes. Och vad det betydde.

Det här var inte galenskap.

Det var något hon alltid skulle minnas.

Hon satte sig långsamt ner på den gamla stendelen i duschens hörn, där ångan var som tätast. Stenen var kall, vattnet hett. Kontrasten fick henne att rysa – och ändå stanna kvar.

Skinnkjolen veckade sig klistrigt mot låren när hon satte sig. Korsetten gled något, tröjan under kved till, nästan som om den vädjade om nåd. Allt var så blött nu. Tunga tyger, pressade mot huden. Hela outfiten – som annars var ett pansar, en symbol för kontroll och precision – hade förlorat sin perfekta hållning. Och det… var helt jävla underbart.

Hon drog långsamt ner dragkedjan på jackan en bit till. Inte hela vägen. Bara så att det röda satinfodret öppnade sig lite mer, exponerades, glänste vått. Hon drog fingrarna över det – blött, halt, hett. Fingrarna halkade längs tyget, det klibbade nästan fast igen. Hon tryckte lätt mot bröstkorgen, över jackan. Kände hur vattnet sipprade, samlade sig. Ljudet… ett slabbigt, intimt smäckande när hon tryckte till.

Hon bet sig i läppen.

Tankarna gick till Jessica och Majja.

De hade pratat om det så öppet. Nästan skrattat när de gjorde det. Som om det var det mest naturliga i världen att glida ner i en jacuzzi iförda tre lager skinn och lack, bara för att känna hur tyget blev blött, tungt, omfamnande. Som om det inte var något… fel.

Camilla hade bara tittat på dem då. Inte dömt – men inte heller förstått. Inte förrän hon själv provade. Först med tvekan. Sen med hunger.

Hon drog händerna över låren, pressade ned de våta vecken i kjolen, lät handflatorna glida över leggingsens yta. De var hala som olja. Nästan snuskigt blanka. Och känslan…

Känslan var som ett svek mot allt man lärt sig.

Hon kände hur det rörde sig inom henne. En blandning av skam och… makt.

Tänk om folk visste. Om de såg henne nu. Stora, trygga Camilla. Stilren. Självständig. I duschen. Ensam. Med dyra kläder – plagg som borde bäras i ett styrelserum eller på en modeplåtning – genomblöta. Frivilligt. Tänk om någon såg hur hon pressade låren ihop, kände hur korsetten pressade vatten ur tröjan, hur jackan nu hängde som ett blött skinn runt henne och ändå kändes så rätt.

De skulle inte förstå.

De skulle tro att något var fel med henne.

Men Camilla visste bättre nu.

Det var inget fel.

Det var bara en känsla de aldrig vågat känna.

Hon lutade sig tillbaka mot det kalla kaklet. Lät vattnet slå snett över hennes ena axel. Lät jackan bli ännu tyngre, tröjan ännu blankare, lädret ännu mer formande. Hon drog sakta fingrarna längs dragkedjan, ut mot ärmslutet – blöt satin mot blöt hud. Sedan ned över korsetten, kände de knarrande sömmarna, hur skinnet spände mot revbenen.

Det här… det här var hennes.

Hon behövde inte någon annans godkännande.

Men…

…hon började undra hur det skulle kännas att inte vara ensam nästa gång.

Jessica.

Hon dök upp i tanken, som ett ljus bakom stängda ögonlock. Skrattande. Blöt. Trygg i det där förbjudna. Och ändå så het, så fri.

Camilla andades tungt.

Kanske… kanske var det dags att sluta gömma sig.

Hon slöt ögonen mot vattenångan. Lät sig sjunka lite djupare ner mot duschens kalla vägg. Det blöta skinnet spändes över henne, klistrade sig fast i varje veck. Men det var inte bara vattnet som gjorde henne varm nu.

Hon tänkte tillbaka på den där kvällen. Hos Majja. Ett glas vin, kanske två. Samtalet hade börjat oskyldigt – kläder, material, stil. Jessica hade sagt något först.

“Jag älskar när kläder känns som… hud. Fast på ett snuskigare sätt.”

Majja hade bara flinat. Lagt upp fötterna i soffan, stövlarna glänsande i ljuset.

“Eller hur? Du vet den där känslan när man kliver i med stövlarna i vatten, och det bara rinner ner under byxorna?”

Camilla hade skrattat. Osäkert. Inte för att hon förstod – utan för att hon inte visste vad hon annars skulle göra.

“Ni menar alltså… med flit? I kläderna?”

Jessica hade lutat sig närmare då, blicken vass men inte dömande.

“Ja. Exakt så. Det är förbjudet. Syndigt. Och det är det som är grejen.”

Camilla hade tvingats svälja. Inte av rädsla – utan av något helt annat. Något som rörde sig lågt i magen, i huden. Hon hade skakat på huvudet, lite skrattande.

“Ni är galna.”

Majja hade bara svarat med ett långsamt leende. Ett som sa: du fattar inte än – men du kommer förstå.

Och sedan… sedan hade Jessica lagt handen på Majjas knä. Bara där. Över byxorna. Ett långsamt drag med fingrarna över blankt skinn.

Och Camilla hade stirrat.

Hon hade stirrat för länge.

Hon öppnade ögonen igen. Tillbaka i duschen. Hennes egna fingrar vilade nu längs insidan av låret, ovanpå den plisserade kjolen. Hon kände vattnet samlas under tyget. Hon tryckte lätt – hörde det slickande ljudet igen. Skinn mot skinn. Plagg mot hud.

De hade vetat.

Jessica och Majja.

De hade redan förstått vad det kunde vara. Att det inte handlade om nakenhet. Att det var tvärtom – lagren, tyngden, materialen som klamrade sig fast mot kroppen – som gjorde det syndigt.

Och nu satt Camilla här.

Genomblöt i en outfit som kostade mer än vad vissa betalade i hyra. En jacka så mjuk och dyr att ingen med vett skulle våga ta ut den i regn. En korsett sydd för exklusiva fester, inte för duschgolv. Och ändå…

Hon log. Långsamt.

De hade haft rätt.

Och hon ville mer.

Camilla satt kvar. Vattnet föll stadigt över henne, från kopparmunstycket ovanför – som ett tungt, varmt regn. Det slog mot jackan, studsade från axlarna, rann längs ärmarna, droppade från muddar och sömmar. Hon kunde höra hur det sipprade ner längs korsetten, följde veck och trycklinjer, sökte sig in under kjolen, in mellan benen.

Hon andades långsamt.

Varje andetag högg lite i bröstet, inramat av det strama skinnet som nu var både tungt och mjukt. Tröjan under var fullständigt genomblöt, vitheten halvtransparent, tyget nästan smetande. Det var så fel. Och ändå var det just därför hon inte kunde sluta.

Hon lade ena handen över sitt knä. Lät fingrarna spela över det plisserade lädret. Det klibbade, gav ifrån sig ett ljud som bara hon kunde höra – ett slafsande som kändes rakt i magen. Hon pressade ned tyget med handflatan, tryckte långsamt – som för att känna hur mycket vatten det kunde hålla kvar.

Tänk om någon såg henne.

Tänk om någon såg det här.

Såg hur hon satt – inte naken, inte utsatt – utan fullständigt klädd. Som en synderska i haute couture. Som en kvinna som valt varje plagg med omsorg, just för att hon visste vad som skulle hända med dem i duschen. Som om hela outfiten var planerad för att bli blöt. För att förstöras. För att avslöja något ingen annan vågat säga högt.

Hon viskade knappt, men orden var där:

“Det här… är så sjukt.”

Men det var inte ett fördömande. Inte längre.

Det var ett konstaterande. Ett faktum hon just nu älskade.

Hon lät fingrarna glida upp mot korsettens nederkant. Tryckte lite in under skinnet, där tröjan klibbade som ett andra skinn. Hon kände hur det bubblade av vatten där under, varmt och syndigt instängt. Hon ville dra upp jackan, känna efter mer, låta händerna vandra… men hon hejdade sig.

Stannade.

Istället lät hon sig falla längre ner i sittande ställning, drog upp knäna lätt, lät kjolen drapera sig blött över dem. Lutade huvudet bak mot det kalla kaklet. Ångan låg tjock i luften nu, hennes andedräkt långsam, het.

Känslan mellan benen var mer än bara vatten. Men hon gjorde inget mer.

Hon tänkte på Jessica igen.

På hur hon sett henne luta sig fram mot Majja med blöta armar, glänsande jacka, med läpparna precis intill örat. På Majjas min – den där släppta blicken. Hur de kunde göra det, leva det, andas det.

Och Camilla kände… avund.

Men också hopp.

För här satt hon nu. Hon var nästan där.

Och nästa gång…

…nästa gång kanske hon inte nöjer sig med att tänka längre.

Camilla sträckte långsamt ut armen, handleden glänsande under det tighta skinnet på jackan, och grep tag i duschens kopparvred. Det var tungt, gnisslade djupt när hon vred om det. Vattnet tystnade på ett ögonblick.

Bara ljudet av droppande återstod. Från jackans fållar. Från ärmarna. Från stövlarna.

Hon satt stilla. Andades. Kände hur tystnaden blev som en resonans i kroppen – som ett slags efterspel, där varenda känsla från stunden innan fortfarande hängde kvar.

Kläderna var indränkta. Det fanns inte en torr centimeter kvar. Jackan hängde som ett blött, formgjutet skal över henne, glänsande, tyngre än någonsin. Den vita tröjan under klibbade fast mot magen, brösten, halsen – nästan svävande mellan transparens och tyg. Korsetten knarrade när hon rörde sig bara en aning, vattnet sipprade ner genom snörningen i små, syndiga strömmar. Kjolen… smet åt över låren som ett andra lager hud, och de glansiga leggingsen under blänkte i det svaga ljuset som om de var lackade direkt på kroppen. Stövlarna… tunga, fyllda, ett vått sug vid varje fotrörelse.

Hon höll andan ett ögonblick. Lät sig sjunka in i känslan.

En kvinna – genomdränkt i lyx. Inte för någon annan. Inte för en blick, en bekräftelse, en publik.

Bara för sig själv.

Och det var nog.

Efter en stund reste hon sig långsamt. Varje rörelse förde med sig nya ljud – det slurpande från vattnet i stövlarna, det slabbiga ljudet av jackans rygg när den lossnade från huden, gnisslet från korsetten som drog sig rätt igen. Hon drog handen genom håret – också det droppande – och drog jackan tätare om sig. Det röda fodret klistrade sig mot armarna, hett, nästan levande.

Hon gick ut från badrummet. Sakta. Långsamt.

Varje steg lämnade spår på stengolvet.

Vägen till köket var kort, men hon njöt av den. Hade aldrig burit kläder så självmedvetet förr. Varje del av kroppen rörde sig i tung, blöt koreografi. Hon hörde hur det droppade från kjolkanten. Kände hur stövlarna klafsade tyst under varje steg.

Framme vid bänken tog hon fram ett vinglas. Hennes blöta ärm slog mot marmorn med en ljudlig dunk. Hon log för sig själv. Lät ljudet vara där. Det var en del av det.

Hon hällde upp ett generöst glas rött vin. Vinet var mörkt, fylligt, och doften steg mot henne som en viskning. Hon satte sig vid sin köksö, på den breda svarta barstolen i skinn, som nu tyst gav efter för hennes våta tyngd.

Hon korsade benen långsamt, lät kjolen glida. Vattnet samlades under henne. Hon tog ett första klunk av vinet.

Och blundade.

Det här, tänkte hon, är min synd. Min elegans. Min jävla frihet.

Och ingen kunde ta det ifrån henne.