“Genomblöt längtan”
Författare: wetfetish Datum: 2025-07-24 15:27:31
E-post: wetlook666@yahoo.com
Läst:
2 452 gånger
Betyg: Inget betyg ännu
Badkaret var fyllt till hälften, vattnet stilla som en spegel, ytan bruten bara av två kroppar som låg tätt intill varandra. Värmen från vattnet hade redan börjat stiga som ånga mot taket, men det var inget jämfört med den värme som fanns mellan deras kroppar.
Jessica låg med ena armen under Majjas nacke, och den andra vilade på hennes höft, mjukt men bestämt. De var båda klädda från topp till tå i svart – men inte vilket svart som helst. Det blänkte, glimmade, levde – varje plagg glänste av vatten och spänning. Lack, vinyl, läder. Deras pufferjackor, glansiga som nylackade ytor, var tunga och våta där de klistrade sig mot armar och bröst. Under jackorna hade de båda polotröjor, ribbstickade, åtsittande, svarta som natten. Byxorna var tajta bellbottoms i blankt skinn, helt dränkta, glidande över huden i varje rörelse. Jessica hade sina höga lackstövlar på, vattnet rann sakta från dem varje gång hon rörde benen.
Majjas andedräkt flämtade lätt mot Jessicas kind. Deras ansikten var bara centimeter ifrån varandra, läppar nästan vidrörande. Deras blickar möttes i ett stilla, laddat universum, där tid inte fanns. De sa inget. De behövde inte.
Jessica lät sina fingrar glida upp över Majjas midja, där tröjan och jackan möttes. Hon stannade en stund, lutade huvudet bakåt och såg på henne, som för att be om tillåtelse.
Majja blundade – ett ja.
Jessica tog ett djupt andetag, och lät båda händerna glida in under Majjas jacka, känna hur tyget klibbade mot huden, hur kallt och vått det var i kontrast till värmen i händerna. Fingrarna famlade efter kragen på tröjan. Ribborna var stela av vatten, men gav med sig när hon började dra isär tyget. Inte försiktigt – men inte våldsamt. Bara bestämt. Och med vördnad.
Hon drog tröjan nedåt, tog tag om den på båda sidor av bröstkorgen och började slita. Ljudet var dovt, tyg som ger upp, långsamt, trådar som släpper taget om varandra. En våt, sliten reva öppnade sig – först liten, sen bredare, som en mun. Råa kanter fransade upp sig i vattnet, vickade fritt som blad i vinden.
Majja drog efter andan, men inte av chock – det var väntat. Välkommet. Hon låg still, undergiven och öppen, medan Jessicas händer arbetade sig uppåt. Revan växte, exponerade till slut ett stycke glänsande svart skinn: bustiern under tröjan. Den var hel. Intakt. Och så otroligt vacker i kontrast till det trasiga.
Jessica drog undan de våta flikarna av polon och lät händerna vila på bustiern. Vattnet gjorde den nästan spegelblank. Det fanns inte en enda reva i den – som om Majja skyddat den. Som om den var det innersta lagret som ingen fick förstöra. Och Jessica ville inte heller det. Hon ville bara känna, smeka, beundra.
”Du är så vacker,” viskade Jessica, rakt in i Majjas öra.
Majja log – blundande – och lutade pannan mot Jessicas. Deras näsor snuddade. Läppar följde efter. Ett långsamt möte. En kyss, våt, varm, men utan brådska. Deras kroppar låg som speglar mot varandra, vatten mellan tygerna, mellan händerna.
Jessica lät sina fingrar dansa över den trasiga tröjan, över bustiern, ned över magen, till kanten av byxorna. Lacken var spänd där den satt över höfterna. Vatten kluckade runt dem när de rörde sig. Majja tog Jessicas hand, pressade den mot sin sida, förde den sedan till sin egen hals. Där, precis under hakan, vilade nu tröjans sista flik. Jessica tog tag – och rev den sista delen av polon i två delar, som vingar som vek sig utåt och försvann i vattnet.
Båda flämtade till, men det var som en suck, som vinden genom löv. Allt var stilla. Världen var bara vatten, tyg, kropp, andning.
Jessica lutade sig fram, kysste Majjas hals, medan hennes händer rörde sig långsamt, metodiskt, över tyget. Över den glänsande bustiern. Över jackan som fortfarande satt på Majjas axlar. Hon ville att allt skulle sitta kvar. Allt skulle vara på. Men ändå rört. Utforskat. Blött. Kännbart.
Majja började skratta lågt, ett ljud som bubblade upp genom bröstet. ”Du älskar det här, eller hur?” viskade hon.
Jessica såg upp, mötte hennes blick. ”Det är mer än det.”
”Vad är det då?”
”Det är… du.”
Majja log. Och sen kysste hon Jessica, långsamt, blött, passionerat. Jackor klistrade mot varandra, byxorna gneds mot lackstövlar. Vatten steg upp runt dem, droppade över kanterna. Det var blött. Kallt. Och så oändligt varmt.
De låg där länge. Pratade inte mer. Bara andades. Höll. Smekte. Lät fingrarna glida över rivna tyger, över glänsande läder, över fuktiga dragkedjor och våta sömmar.
Det fanns inget att skynda till. Bara nuet. Bara de.
Ett svagt knarr hördes från dörren bakom dem. Inget högt, bara en diskret rörelse i en annars helt stilla värld. Jessica lyfte huvudet från Majjas axel, ögonen öppnades långsamt.
Camilla stod i dörröppningen. Svart från topp till tå.
Hennes långa, blanka lackrock hängde tungt från axlarna, fortfarande knäppt hela vägen upp i halsen. Under den syntes den välformade siluetten av hennes tighta svarta sweaterdress med hög krage och lyktärmar, gjord i tät stickning som följde varje rörelse hon gjorde. På benen hade hon samma typ av glansiga, svarta bellbottom-byxor som Majja – högglansiga, dramatiskt utsvängda, tajta från lår till knä. Varje steg hon tog fick byxorna att bölja med en nästan överjordisk tyngd.
Hon sa inget.
Hennes blick vilade på Jessica. På Majja. På det sönderslitna tyget som flöt runt i badkaret som svarta blommor. På den glänsande bustiern. På vattnet som klängde vid varje kurva, varje yta. Det var omöjligt att säga vad hon tänkte – hennes ansikte var lugnt, nästan blankt, men ögonen… de glödde.
Jessica mötte hennes blick. Hon rörde sig inte. Ville inte bryta förtrollningen.
Majja vred försiktigt på huvudet och såg henne också. Ett skratt som var både nervöst och flirtigt sipprade ut genom läpparna. ”Camilla…”
Camilla tog ett steg närmare. Lackrocken rörde sig tyst, men tungt. Hon lade huvudet lite på sned.
”Jag hörde inget,” sa hon med låg, raspig röst. ”Jag bara… såg ljuset under dörren.”
Jessica rätade lite på sig. Vattnet kluckade kring hennes kropp. Polotröjan på Majja var i trasor, och Jessica hade inte dolt det. Hon ville inte. Hon ville att Camilla skulle se.
Camilla tog ett steg till. Hennes stövlar – spetsiga, lackade – lät mot golvet. Hon stannade vid kanten av badkaret och betraktade dem ovanifrån. Hennes andedräkt var långsam, kontrollerad. Jackorna glänste. Vattnet glänste. De glänste.
”Ni kunde ha väntat,” sa hon tyst. ”Eller… frågat.”
Jessica log. Långsamt. ”Du var upptagen.”
”Inte nu.”
Majja såg upp på henne. ”Kliv ner då.”
Camilla lät blicken vila på badkaret. På vattnet. På de två kvinnor som redan låg där, genomblöta, glänsande, med varje lager kläder fortfarande på. Det fanns inte en gnutta naken hud, men ändå kändes allt naket.
Hon tvekade ett ögonblick. Drog sedan ett djupt andetag, och med en rörelse som var både beslutsam och mjuk, satte hon sig på badkarskanten. Lackrocken vecklade ut sig över låren. Hon strök med handen över sitt ena knä. Kände på tyget. Kanske kände efter om hon var redo.
”Ni förstörde den där tröjan,” sa hon och nickade mot Majjas sönderslitna topp.
Jessica nickade långsamt. ”Med händerna.”
Camilla höjde ena ögonbrynet, och något fladdrade i hennes uttryck. En nyans av leende, av något förväntansfullt.
”Var det… kul?”
Majja skrattade lågt. ”Mer än kul.”
Camilla såg ner på sin egen klädsel. Hon drog lätt med naglarna över sin svarta, finknälta tröjklänning. ”Den här… skulle inte klara det,” sa hon lågt.
Jessica lutade sig fram. ”Den behöver inte klara det. Den behöver bara bli blöt.”
Ett andetag. Ett val.
Camilla reste sig, och utan att knäppa upp någonting, satte hon sig på badkarskanten igen – denna gång med båda benen in. Hon lät dem sakta glida ner i vattnet. Bellbottoms i högblankt tyg sänktes ner, centimeter för centimeter. Vattnet klängde sig genast fast vid hennes ben, byxorna mörknade till kolsvart, blev tunga och formade sig efter henne som en andra hud.
Hon suckade djupt – inte av tvekan, utan av njutning.
Sedan gled hon ner med resten av kroppen, långsamt, utan att bryta ögonkontakt. Lackrocken bubblade till när den nuddade ytan, sedan lade sig mot hennes kropp som ett blött pansar.
Jessica flyttade sig för att ge plats, och Majja tog försiktigt Camillas hand när hon satte sig mellan dem.
Nu var de tre.
Tre kvinnor. Tre våta kroppar, fullt påklädda, omgivna av vatten, svärta, och laddad stillhet. Ingen sa något på en lång stund.
Sedan viskade Camilla: ”Nästa tröja sliter jag sönder själv.”
Och Jessica log. ”Vi tittar gärna på.”
Camillas lackrock flöt runt henne som en oljesvart gloria i det varma vattnet. Tyget var tungt nu, dränkt och klistrande mot hennes kropp. Under ytan smekte hennes utsvängda lackbyxor mot Jessicas lår, och Majjas knän vilade lätt mot hennes höfter. Hon blundade ett ögonblick, lät vattnet omsluta henne helt. Lät det blöta ta kommandot.
Jessica betraktade henne. Det var något med Camilla när hon blev genomblöt – något som hände i ögonen, i hållningen. Självförtroendet förstärktes, som om varje klädlager, varje glansig yta, var en rustning hon älskade att bära… och älska i.
Camilla öppnade ögonen. Vattendroppar hängde från hennes fransar, rann sakta ner längs kinderna. Hon såg på Jessica, sedan på Majja, och log långsamt.
”Jag tror jag förstår det nu,” sa hon, nästan som ett andetag.
”Vad?” viskade Majja och lutade sig närmare.
”Hur kläder… kan vara känsligare än hud.”
Majja log. ”Det är det.”
Jessica lät sina fingrar glida över Camillas arm – över den våta lackrocken, upp mot axeln. Den kändes kall och het på samma gång. Hon följde sömmen upp till kragen, lade sin hand där, mjukt, utan att dra.
Camilla vände sig mot henne, lutade sig fram, och deras pannor möttes. Inget mer. Inget bråttom.
Vattnet kluckade stilla omkring dem när Majja började röra sig närmare. Hennes trasiga polotröja flöt som ett sönderslaget tygmoln runt bröstet, men bustiern under var fortfarande lika tight, lika glänsande. Hon tryckte sig mot Camilla från sidan, vilade kinden mot hennes axel och lät ena handen vandra över Camillas midja.
”Du är fortfarande hel,” sa hon lågt.
”För nu,” svarade Camilla.
Jessica skrattade lågt, lät sina händer glida ner över Camillas lår, över byxorna som redan var mättade av vatten. De tre kvinnorna var som ett knippe kroppar, sammanflätade, varma, våta, klädda. Allting de bar var kvar – men förstärkt, uppblött, levande.
Majja lät fingrarna smyga in under Camillas lackrock, där stickat tyg mötte hennes handled. Hon drog långsamt, inte för att ta av, utan för att känna hur vattnet samlats i vecken, hur tyget tyngts ner, hur det blev en del av kroppen. Camilla stönade tyst när Majja tryckte handen mot hennes mage, över den genomblöta tröjklänningen, där den klängde som hud.
Jessica lutade sig framåt igen, lät sin kind smeka mot Camillas andra, och tillsammans formade de en tyst ring. Tre pannor, tre andetag, tre våta, glänsande kvinnor som andades i samma rytm.
Majja bröt tystnaden. ”Du sa att du skulle riva nästa tröja själv…”
Camilla nickade. ”Jag menade det.”
Jessica log. ”Gör det när du är redo. Inte innan.”
Camilla såg på dem båda. Sedan lutade hon sig bakåt i vattnet, blundade, och lät kroppen sjunka ner tills bara ansiktet syntes över ytan. Lackrocken flöt upp igen, som ett svart moln omkring henne.
Hon suckade djupt. “Inte än. Men snart.”
Och Jessica och Majja låg kvar på var sin sida, händer vilande på hennes bröstkorg, på höfterna, på låren, och väntade. Inte på något specifikt – bara på att ögonblicket skulle få svälla, växa, blänka klart.
Allting var mjukt. Sensuellt. Tungt av vatten, och tungt av närvaro.
Det var där, i det lilla badkaret, med våta jackor, trasiga tröjor och blanka tyger som klistrade sig mot hud, som något föddes.
Ett band. En hunger. En förståelse.
Och ingen ville kliva upp.
Det gick inte att avgöra hur länge de legat där. Tiden var upphävd – det fanns bara vatten, kroppar, tyg och hud under tyg.
Camilla låg kvar, halvt nedsänkt, halvt flytande. Hennes lackrock gled stilla omkring henne som en skugga på vattnet, glänsande, tung och vacker. Under den syntes bara antydningar av tröjklänningen hon bar – men varje gång Majja eller Jessica rörde vid henne, sågs hur tyget klängde, hur det blänkte av vatten i varje söm.
Och då – plötsligt – utan förvarning, satte Camilla sig rakt upp.
Vattnet forsade av henne, rann i strömmar från rockens axlar och samlades i sköten av blöta tygveck. Hon drog ett djupt andetag. Hennes ögon mötte Jessicas först, sedan Majjas.
”Det är dags nu,” sa hon tyst.
Jessica sa inget. Hon bara nickade.
Camilla lät fingrarna glida upp till sin egna höga krage. Stickat, blött, spänt. Hon slöt ögonen ett ögonblick – samlade sig. Och sen drog hon.
Inte med tvekan. Inte med vrede. Utan med kontroll. Med känsla.
Tröjklänningen gav inte upp direkt. Den stretade emot, som om den ville behålla sin form, sin värdighet. Men Camillas händer var målmedvetna, kraftfulla. Hon drog neråt först, sedan isär – och tyget började ge efter med ett ljud som var nästan elektriskt: ett vått, utdraget rrripppp som ekade i badrummet.
Trådar sprack. Fibrer gav vika. Det stickade sprätte i små snärtar medan Camilla slet sönder tyget från kragen och ner över bröstet. Hela framsidan av klänningen öppnade sig i en ojämn, flikig reva – ett V-format sår i det blöta plagget, från hals till midja.
De våta tygflikarna ramlade åt sidan, tunga av vatten, hängde i slappa, fransade bågar från hennes axlar. Under det rivna tyget syntes en glansig, kolsvart skinnbustier – hel, åtsittande, och fullkomligt iögonfallande.
Jessica flämtade till. Majja stirrade. Det var rått, vackert, sensuellt.
Camilla såg på dem båda. Andetagen gick långsammare nu, djupare.
”Jag ville känna det,” sa hon. ”Känslan… att göra det själv. Att slita upp något jag älskar att bära.”
Hon lutade sig tillbaka igen, långsamt, vattnet omslöt henne på nytt. De trasiga resterna av klänningen flöt ut åt sidorna, bildade vattendränkta vingar. Hennes bustier glänste under lackrocken som fortfarande låg över axlarna.
Majja gled närmare, lät sina händer vila på Camillas mage, över bustiern, över tygresterna som hängde i trasor. Hennes blick var mjuk. Vördnadsfull. ”Det var… vackert,” viskade hon.
Jessica strök Camillas lår med sin stövelbeklädda fot under ytan, och lutade sig fram så deras ansikten möttes igen.
”Det är ännu vackrare att du gjorde det själv.”
Camilla log, slutna ögon, vattendroppar längs hakan.
”Jag förstår nu,” viskade hon. ”Kläderna gör inte bara oss vackra. De gör oss… närvarande.”
Och där låg de, alla tre, ihopflätade i vattnet, genomblöta, omslutna av blanka tyger och tygflikar, av bustiers och jackor, av andetag och blickar.
Det behövdes inga fler ord.
Inte ännu.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| ”Camilla” | Fetish | 0.0 | 24/7-25 |
| “Genomblöt längtan” | Fetish | 0.0 | 24/7-25 |
| ”Hon bodde vägg i vägg” | Fetish | 4.5 | 12/7-25 |
| “Flare & Förlustelse” | Fetish | 0.0 | 12/7-25 |
| “I Tygets Våld” | Fetish | 0.0 | 12/7-25 |
| “Skinn i ånga” | Fetish | 0.0 | 12/7-25 |
