Petra
Petra satt rak i ryggen i den mörka trästolen mitt emot rektorns massiva skrivbord. Hon hade inte blivit kallad hit för att hon gjort något, inte uttryckligen. Ändå hängde något tungt i rummet, som fukt i gamla väggar.
”Fröken Svensson,” sa rektor Westin till sist, långsamt. ”Det har kommit till min kännedom… att ert sätt att undervisa, särskilt i seminarierna med äldre elever, har väckt en del… frågor.”
Petra log nästan. Inte med läpparna, men med ögonen.
”Frågor,” upprepade hon. ”Det låter så… akademiskt. Får jag fråga: av vem?”
Westin hostade. Han var äldre, prydlig, men rösten avslöjade tvekan. Petra visste hur han brukade se på henne i lärarrummet. Inte med begär, inte öppet, men med något besvärat, något i hans blick som alltid sökte väggarna bakom henne.
”En av eleverna, Martin, har lämnat en redogörelse. Den är något… förbryllande.”
Han tog fram ett papper, men lade det inte fram.
Petra lutade sig lätt framåt.
”Och ni vill förstås att jag bekräftar eller förnekar hans upplevelse?”
”Jag vill att ni berättar”, svarade han. ”Så som ni minns det. Det är viktigt… att vi får en klar bild.”
Hon drog med pekfingret längs kanten av stolen.
”Så detta är alltså en sorts bikt,” sa hon lågt. ”Är det vad ni föredrar, rektor?”
Tystnad igen. Kortare, men tyngre.
”Ni behöver inte vara dramatisk, fröken Svensson.”
”Nej, förstås inte.” Hon lutade sig bakåt. Blicken vass. ”Dramatik är ju ofta kvinnans synd.”
Petra börjar långsamt återge sitt seminarium: hur de läste Platon och hur hon bad eleverna fundera över eros i dialogen Faidros. Hur Martin hade blivit märkligt tyst. Hur han efter lektionen bett att få prata vidare om ämnet. Hon hade sagt nej. Artigt, men bestämt.
”Men något måste jag ha gjort,” säger hon plötsligt. ”Något som gav honom idén.”
”Idén om vad?” frågar Westin, rakt men stelt.
”Om mig. Om vad jag… vill.”
Westin förblev tyst. Petra lutar huvudet lätt åt sidan.
”Får jag fråga, rektorn: när en man hör en kvinna tala om begär i en klassrumsmiljö, tycker ni att det är opassande? Eller modigt? Eller kanske… provocerande?”
Westin harklar sig. ”Det beror på tonen. Och syftet.”
”Syftet,” upprepar Petra. ”Och det är förstås ert uppdrag att avgöra det.”
Rektorn hade rest sig halvt ur stolen, men sjönk tillbaka. Petra märkte hur han sköt undan pappret på skrivbordet. För första gången mötte han hennes blick utan att vika undan.
”Ni förstår,” sa hon lågt, nästan viskande, ”jag har alltid dragits till språkets kraft. Vissa ord… är så laddade att de nästan vibrerar.”
Hon reste sig sakta och gick mot bokhyllan. Fingrarna lät naglarna följa bokryggarna som om varje volym var en hemlighet. Hon vände sig inte om när hon fortsatte.
”När jag sa ordet eros i klassrummet, kände jag nästan hur luften förändrades. Det är märkligt, eller hur? Ett enda ord kan väcka kroppar.”
Hon vände sig långsamt. Rektor Westin satt blickstilla. Händers spända grepp om stolsarmarna.
”Martin såg på mig som om jag blottat något. Men det var bara tankar jag blottade, herr Westin.” Hon log. ”Men kanske räcker det. Ibland räcker det, eller hur?”
Hon tog ett par steg närmare. Ställde sig precis vid sidan av skrivbordet.
”Får jag ställa en sista fråga, herr Westin?”
”Naturligtvis.”
”Har ni någonsin… utforskat kärlekens galenskap?”
Han rynkade pannan, men svarade inte. Petra tog ett steg till, så att hennes knän nästan nuddade skrivbordets kant.
”Jag tänker ibland att en sann bikt inte handlar om att be om förlåtelse.” Hon såg rakt på honom nu. ”Utan om att väcka.”
Rektorns ögon var ofrivilligt vidgade. Hans ena hand ryckte till, som för att greppa något osynligt i luften.
Petra lutade sig sakta framåt över bordet. Inte mycket, bara så att hennes urringning öppnade sig en aning. Rektorns blick flackade, men fastnade.
Hon kände hur hennes puls hade ökat, inte av oro, utan av kontroll. Det pirrade över huden, nästan som ett elektriskt fält. Hon hörde sin egen andning. Djup, lugn, och föreställde sig hur hans måste låta.
”Jag är inte säker på vad ni väntar er att jag ska säga,” viskade hon. ”Men jag tror ni väntar. Ni har väntat länge.”
Hon rundade skrivbordet, långsamt, med händerna längs dess kant.
”Och jag undrar, rektor, om jag säger att jag är… ångerfull. Hur skulle ni vilja att jag visade det?”
Hon stod nu bakom honom. Så nära att hon kunde känna doften av hans tvål och något annat. Svett, nervositet… begär. Hon lät sin hand sakta vidröra ryggstödet bakom hans axel. Hans andning förändrades genast.
Petra lutade sig fram så att hennes läppar nästan nuddade hans öra.
”Jag tror ni har burit på mycket. Många regler. Många förbud.”
Hon lät fingrarna glida ner över hans kavajsida, bara ett ögonblick. Ingen protest. Bara en ryckning, ett tungt andetag.
Det pirrade i henne nu, en känsla av makt. Av fara. Hon kunde känna sin egen kropp bli varm och spänd. Ett varmt pirr i hennes sköte. Hennes hand vandrade längs hans arm, tills hon nådde hans handled. Hon tog den lätt i sin.
”Ni darrar,” sa hon mjukt.
Han vred långsamt på huvudet. Deras blickar möttes, nära nu. Hans ögon var mörka av något han inte längre försökte dölja.
”Fröken Svensson…” viskade han.
”Säg bara Petra,” svarade hon, och hennes röst var hes nu. Inte spelat, inte längre. Hon kände hur hennes andetag smekte hans kind, hur hennes hud knottrade sig av sin egen längtan.
Rektorn hade ännu inte rört sig, men hans andning var annorlunda nu. Den tunga, nästan pressade rytmen hos en man som kämpade mot en kropp som redan valt åt honom.
Petra höll fortfarande hans handled, hennes tumme ritade små cirklar mot huden där skjortärmen slutade. Det var inte beröringen i sig som fick honom att stanna, det var vad den betydde. Att hon tagit sig friheten. Att han inte hindrat henne.
”Ni säger inget,” viskade hon, nära hans kind. ”Men jag hör vad kroppen säger åt er.”
Hans blick sökte hennes, darrande i kanten mellan samtycke och samvetskval.
Petra förde handen över hans axel, ner längs bröstet. Sakta, medvetet. Kände hur värmen sipprade upp genom skjorttyget. Hon lutade sig fram, och hennes läppar rörde nästan huden precis vid kragen.
”Vill ni att jag berättar vad som verkligen hände?” viskade hon. ”Vad som hände efter lektionen?”
Hon lät tungan anas när hon talade, bara lätt, så att varje s släpade mot örat.
”Jag bad Martin stanna kvar efter att han reagerat som han gjorde. När de andra eleverna hade gått så frågade jag honom vad han tyckte om kärlekens galenskap och vad den kunde få folk till, samtidigt som jag satte mig i hans knä.”
Rektorns knogar vitnade där han höll i armstödet. Petra log, men med något nytt i blicken, inte längre bara lek. Något mjukt. Nästan omtänksamt.
“Jag tycker det är mycket mer fascinerande att uppleva än bara diskutera sådana frågor. Jag kände hur hans lem växte under mina lår. Jag kände begäret i honom. Begäret efter mig och min kropp.”
“Jag satte mig ner framför honom på golvet och bad att få visa vad jag menade. Han var så ivrig när jag väl satte igång att suga och slicka honom. Du förstår, jag gillar män som njuter av min kropp.”
Hon böjde sig ner och hennes händer gled långsamt ner mot hans lår, ovanpå tyget. Hon väntade på ett nej, på en avvärjande rörelse. Den kom inte. Bara en darrning. En knappt märklig båge i kroppen, som om den försökte dölja en växande tyngd i hans knä. Hon kände hur en grov kuk under byxtyget och masserade den mjukt.
“Det dröjde inte länge innan jag fick Martin att spruta mig i munnen och jag fick svälja hans säd.”
Petra andades in djupt och rörde sig långsamt runt honom. Ställde sig framför, mitt emellan hans knän, med fötterna något isär. Hon drog upp kjolen ett par centimeter, som om av misstag, när hon satte sig på bordskanten bakom sig. Bara så han kunde se början av strumpkanten.
“Jag tror att Martin och jag kommer att ha riktigt kul resten av terminen, även om det såklart är en besvikelse att han pratat med dig. Det får vi såklart göra något åt.”
”Vill ni att jag visar hur duktig jag kan vara?” frågade hon tyst.
Han svalde. Nickade långsamt på huvudet.
Hon log. Ett nytt sorts leende, som en bekräftelse. Sedan lyfte hon försiktigt hans hand från armstödet, förde den till sitt knä, och lade den där. Inte tvingande. Bara tillåtande.
”Då är vi två syndare,” viskade hon.
Rektorns hand låg kvar. Inte stel längre, utan öppen. Hans fingrar började röra sig, först trevande, som om varje rörelse var en bön. Petra drog honom långsamt närmare mellan sina ben där hon satt. Han lade sina händer på hennes lår. Hon särade dem något. Inte mycket, men tillräckligt. Tillräckligt för att säga ja. När hans händer började vandra uppåt längs tyget, längs strumpornas rand, kände Petra hur varje centimeter hud blev en ny puls.
Petra stönade svagt när han rörde hennes våta sköte och började smeka henne utanpå trosorna. Hon förde fingrarna längs hans nacke, in under kragen, lät naglarna smeka den plats där nerver möter ryggrad.
”Säg mig…”
Hon lät en hand glida mellan deras kroppar, bara en viskning av rörelse.
”…önskar du också få använda den här kroppen?”
Något brast i honom. Inte med ett ljud, inte med en suck, men Petra kände det ändå. Det var i sättet hans händer bytte skepnad: inte längre lyssnande, frågande händer, utan rörelser av begär. Fingrarna rörde sig med allt grövre rörelser.
Hans mun fann hennes hals, försiktigt först, men sedan djupare, våtare. Han visste att han inte borde. Det fanns en törst i honom som inte kunde stillas med bara andakt.
Hon lutade huvudet bakåt och blundade, lät honom ta. Hon älskade girigheten som han uppvisade och förlorade sig i den.
När han tryckte sin kropp mot hennes, kände hon värmen mellan dem. Inte bara som hetta, utan som tyngd. Han darrade inte längre. Hans hand nådde hennes rygg, och drog henne närmare. Nu var det han som styrde rörelsen, pressade henne bakåt mot bordsskivan, lutade sig över henne.
Hans händer famlade efter hennes skjortknappar, inte klumpigt, men ivrigt. Hon kände hur han kämpade med dem. Till sist gav han upp och förde bara tyget åt sidan, kysste sig ner mellan brösten, över nyckelben och nedre hals.
Petra stönade knappt hörbart, som ett inre ljud. Hon hörde honom andas tungt, nästan som en annan människa, någon som aldrig fått ta plats i hans liv förrän nu. Han var vild, men inte våldsam. Bara fri.
Hon lät handen söka sig mellan dem, kände hans kuk genom tyget, hård och otålig. Hon tryckte lätt, och han flämtade mot hennes hud. Hans fingrar grävde sig in i hennes höfter. Hon började runka honom sakta utanpå byxorna och kände hur han växte.
Han drog upp hennes kjol med båda händerna, långsamt, och hennes lår vilade nu öppna mot bordskanten. Han förde hennes trosor åt sidan och tog på henne, bestämt men mjukt. Hon var så fruktansvärt kåt. Petra älskade känslan av förväntan och att bli åtrådd som ett objekt. Hon visste att han inte ville ha henne. Hans djuriska instinkter ville bara ha… ett objekt… hennes mun… hennes hål…
De sa inget. Luften mellan dem var tjock av något större än bara kropp. När han lyfte huvudet och såg på henne igen, var hans ögon inte längre tveksamma. De var övertygade. Och hungriga.
Rektorns händer var inte längre varsamma. De var beslutsamma. När han drog upp Petras kjol, gjorde han det utan tvekan, utan stil, som en man som rivit sönder sitt eget samvete.
Petra sjönk ned på knä framför rektor Westin och ogjorde hans bälte och drog ned gylfen. Förväntan gjorde henne ännu kåtare och hon tog på sig själv med ena handen medan hon drog fram hans enorma kuk. Den var ådrig och stor. Petra bet sig i läppen innan hon började kyssa ollonet.
Rektorn stönade när Petra svalde honom. Han var nästan för stor, men hon hade mycket erfarenhet. Hon svalde hela kuken och slickade på hans pungkulor med tungan. Han smakade man. Hon förde munnen upp och ned längs kuken. Salivet rann längs med rektorn och Petras haka, ned över hennes bröst. Hon tog hans pungkulor i ena handen och masserade dem samtidigt som hon slukade honom.
Han tog tag i hennes huvud och tog över takten. Han förde hennes huvud fram och tillbaka och använde henne som en knulldocka. Det var vad Petra ville. Hon kände hans lust.
Rektorns ådriga pungkulor drog ihop sig och Petra kände hur han tömde sig i hennes mun. Hon svalde och svalde och sperman blandade sig med saliven i hennes mun och rann utmed mungiporna. Han höll i hennes huvud medan sperman flödade. Det kändes som en underbar evighet. Han släppte hennes huvud och lät Petra frigöra sig.
Petra såg den spermaklädda kuken och ned på sina kladdiga bröst. Det var här hon hörde hemma. Hon fångade sperman på brösten med sina fingrar och slickade dem rena framför rektor Westin. Hon återgick till att slicka av kuken. Hon älskade verkligen smaken av sperma. Det smakade åtrå och synd.
“Visst är jag duktig herr Westin?” viskade Petra.
Utan svar tog rektorn tag i nacken på Petra och la henne över skrivbordet. Drog upp hennes kjol och blottade hennes rumpa. Hon hade på sig ett par spetstrosor och strumpeband. En våt fläck avtecknade sig vid hennes sköte.
Hans smekte hennes rumpa och drog underkläderna åt sidan.
När han tryckte sig mot henne, var det med hela sin tyngd. Inget spel. Inget försiktigt testande. Bara full kraft, som om hans kropp ville in. Djupt, brutalt, utan förvarning. Petra flämtade till när hon kände hur hårt han stötte fram, hur hans kuk trängde in i hennes våta hål.
Han lät sin tyngd vila över henne, famnade hennes armar mot skrivbordsytan, pressade hennes handleder ner så hon inte kunde röra sig. Hon låg helt utlämnad. Det var detta hon ville. Att han skulle släppa taget. Och det hade han gjort.
“Snälla, hårdare…”
Han svarade inte utan ökade bara takten i stötarna.
Hon kramade hans kuk i sitt underliv när han trängde in i henne, djupare och hårdare.
Petra mötte varje stöt, varje dragning. Hon greppade bordets kanter tills knogarna vitnade, huvudet bakåtböjt, läpparna särade i stumma andetag.
Han stötte hårdare. Hon vred sig under honom, tog emot honom. Hela rummet doftade av dem nu, av tyg som värmts, av svett, av kroppsvätskor som smetade mellan dem.
Han började darra. Inte av tvekan, men av det som kom när kroppen nått sin gräns. Petra kände det. Hur han började hålla hårdare, hur hans rörelser blev oregelbundna.
Han tryckte sig djupt in i henne, hårt, höll fast henne med ett ljud som lät som ett vrål. Hans kropp ryckte till, gång på gång, stötvis, mot hennes bäcken. Hon kände värmen, trycket, hur hans kropp tömde sig i henne för andra gången. Hon höll honom kvar i sig och kände satsen i sig.
Luften i rummet hade förändrats. Den bar fortfarande doften av dem. Salt, tung, varm. Skrivbordet var i oordning, papper låg som förlorade löften på golvet.
Petra log.
Hon sköt honom sakta bakåt med ena benet, gled ned från bordet, tog sin plats tillbaka i rummet. Samlade ihop kjolen. Fixade håret halvt, men lät några slingor hänga kvar.
Han satt nu på stolen. Händerna dolda mellan knäna. ”Jag borde inte ha…”
”Du borde,” avbröt hon. Rakt. Kallt nästan. Men med värme i blicken.
Hon gick fram till honom igen. Lutade sig, långsamt, lät fingertopparna glida över hans knän, hans lår, upp mot magen. Hon stannade där. Lade handen över hans bröst.
“Jag tar hand om Martin…”
Han öppnade munnen, som för att säga något, men stängde den snart igen.
Vid dörren vände hon sig om.
”Och herr Westin…” Hon lät handen vila på dörrkarmen. ”Nästa gång du behöver… något … vet du var jag finns.”
Dörren stängdes bakom henne som en punkt i en mening hon redan avslutat.
