”Hon bodde vägg i vägg”

---

---

Det började när jag bara skulle ut med soporna. Ingenting var planerat. Ingenting var väntat. Inte för mig, i alla fall.

Jag drog igen dörren bakom mig, låste slött, och började gå nerför trappan. Jackan knarrade lätt i sömmen när jag rörde mig – min svarta bikerjacka i skinn, ganska tight, ganska sliten, men fortfarande med den där hårda siluetten jag ville ha. Under den bar jag en svart, blank polotröja, ganska lös i passformen men glansig i ljuset från trappfönstret. Byxorna – mina svarta, tajta skinnbellbottoms – klängde som alltid runt låren innan de svepte ut över Dr. Martens-kängorna. Det var inte för någon särskild. Jag klädde mig så för att något kändes rätt när jag gjorde det.

Och det var då hon dök upp.

Dörren snett mittemot min öppnades. Hon klev ut som om det vore en teaterscen. Men hon spelade inte.

Yvonne.

Vi hade hälsat i trappan, utbytt artiga leenden. Hon jobbade “med något på bank”, hade hon sagt någon gång, när vi båda bar matkassar. Jag hade aldrig frågat mer. Hon var inte en sån man frågade. Hon var någon man såg på – och sen tittade bort.

Men nu… nu såg jag henne.

En svart satinblus med hög glans, puffade lyktärmar och turtleneck, som om den var sydd för en annan tid, en annan roll. Under den: en bustier, tydligt markerad i tygens struktur. Svarta, skräddade bellbottom-byxor, så tighta över höfterna att de såg målade ut. Och nertill – när jag lät blicken vandra – såg jag hur tyget smet över något ännu mer definierat: höga, stretchiga svarta stövlar med klack, som försvann in under byxbenen. Över det hela bar hon en kort, blank svart jeansjacka, tajt skuren med voluminösa puffärmar.

Jag stirrade. Hon märkte det. Lät det ske.

“Du har nog inte sett min nya renovering än”, sa hon, nästan lite stelt, men ändå mjukt.

Jag blinkade till. Hjärnan hade inte riktigt hunnit med.

“Renovering?”

“Ja, hallen och badrummet. Golvvärme. Nya ytskikt. Inbyggd dusch. Det blev faktiskt ganska… personligt.”

Hon log, men med något bakom läpparna. Något avsiktligt.

“Vill du se?”

Jag öppnade munnen, men hann inte säga något. Hon höll redan upp dörren.

“Kom in en stund. Du kan ju säga vad du tycker. Som granne.”

Jag tvekade i dörröppningen. Det var något i hennes röst – ett tryck bakom orden, en lätt trötthet i leendet, men också… något nyfiket. Förväntansfullt, kanske. Hennes blick smög över mig, stannade en halv sekund för länge på mina skinnbyxor, innan hon släppte in mig med en enkel gest.

Lägenheten doftade… nytt. Men inte nyrenoverat. Mer som något varmt. Ånga, tyg, parfym, kanske fukt från ett tidigare bad. Golvet var mörkt trä, väggarna neutrala, men det var belysningen som satte tonen – indirekt, dämpad. Och varmt ljus från badrummet längst in i hallen.

“Du var på väg ut?” frågade hon över axeln medan hon stängde dörren.

“Ja. Soporna. Inget viktigt.”

“Du har inget paraply?”

Jag skakade på huvudet. Hon skrattade till. Tyst, nästan som för sig själv.

“Det är så löjligt egentligen, att gå ut i sånt här väder utan paraply.”
“Man vet att man kommer bli blöt, men ändå går man.”

Hon började gå bort mot köket, långsamt, stövlarna klickade svagt mot golvet under byxorna. Jag följde. Min jacka var fortfarande fuktig, den där tunga, regngrå känslan som skinn får. Den stramade svagt över axlarna. Min polotröja var blank i det dämpade ljuset – varje rörelse kändes plötsligt tydlig.

“Här är köket,” sa hon, och pekade mot ett marmorbord. “Det fick vara kvar. För mycket minnen. Jag lagade ingenting här, men jag… råkade spilla vatten en gång.”

Jag såg på henne. Hon log, men höll kvar blicken lite längre nu.

“Hela blusen var dyngsur. Jag stod där och bara… lät det hända. Det var varmt vatten också. Det blev… märkligt. Nästan skönt.”

Hon ryckte på axlarna som om det var en bisak. Som om hon inte just planterat den meningen mitt i mitt bröst.

Vi gick vidare. Jag hörde jackan gnissla när jag andades. Kände hur mina skinnbyxor klibbade där de pressades mot låren. Hela kroppen var med, men jag höll tyst.

“Och här,” sa hon och stannade i hallen, “är badrummet.”

Jag lutade mig fram lite. Kakel, dovt ljus, speglar med imma som aldrig riktigt försvann. En duschvägg i glas, och en bänk i marmor bredvid. En handduk hängde fuktig över elementet.

“Jag råkade glömma stänga dörren när jag duschade i morse,” sa hon.
“Värmen smet ut i hela lägenheten. Kände mig som i en bastu i kläderna efteråt. Har du känt det nån gång? Man klär på sig för snabbt… och sen börjar man svettas genom plaggen?”

Hon vände sig mot mig då. Nära.

Jag nickade, men sa inget.

“Du ser ut som en som blir varm i kläderna. Jag menar… i riktiga kläder.”

Jag svalde.

Hon vände sig bort igen, lät ena handen glida över jackärmen – den blanka, korta jeansjackan med puffärmar – som om hon bar på något tungt. Fingrarna vilade ett ögonblick där, nästan smekande över tyget.

“Ibland funderar jag på vad som händer om man bara… låter det hända.”

“Vadå?” frågade jag till slut. Rösten sprack nästan.

“Blir blöt. I allt. Kläder, skor, stövlar. Inte för att man måste.”
“Bara för att känna hur det känns.”

Tystnad.

Regnet smattrade mot fönstret.

Jag visste inte längre om hon pratade med mig – eller med sig själv.

Jag stod där, fortfarande i hallen. Hennes duschljus låg som ett svagt sken bakom mig, och mitt hjärta dunkade märkligt tungt i bröstet. Det var inte vad hon sagt – utan hur hon stått. Hur hon hade vänt sig långsamt om, lutat sig mot väggen med korsade armar, och låtit blicken sjunka.

Rakt mot mina ben.

Hennes ögon vilade länge där, där skinnet svepte tajt över låren och höfterna, innan det fladdrade ut i den typiska bellbottom-formen, glänsande i skuggorna, fortfarande lätt fuktiga från uteluften. Det var inte en snabb blick. Det var en lång studie.

“Jag måste säga,” sa hon tyst, nästan som om hon pratade med sig själv.
“Du bär dem på ett sätt som är… svindlande.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Hon fortsatte.

“Jag har sett dig i trappan. Inte varje dag. Men när du har dem där byxorna…”
Hon log snett.
“…då kan jag inte sluta titta. Det är något med skinnet. Hur det sitter. Hur det formar. Hur det låter.”

Hon lät fingrarna långsamt glida över sin egen höft, där kostymtyget låg slätt mot kroppen. Sedan tittade hon på mig igen.

“Jag har tänkt på dig. Mer än jag borde. I dem där byxorna.”

Jag harklade mig, men rösten kom oväntat stadigt.

“Av alla tjugofem par jag har,” sa jag, “så är de här mina favoriter.”

Hon skrattade lågt, med ögon som inte blinkade.

“Klart du har tjugofem. Du är typen som vet exakt hur du vill att det ska kännas när du går.”
Paus.
“Och exakt hur det ser ut när andra tittar.”

Jag sa inget. Hon tog ett steg närmare.

“Men det jag undrar, Fredrik…”
Hon smakade på mitt namn.
“…det är inte om du har fler par. Det är hur långt du är villig att gå i just dem här. Med mig.”

Hon stod framför mig nu. Så nära att jag kände värmen från hennes kropp, doften av fuktig satin och parfym. Hennes blick gled över min kropp, långsamt, utan att dölja något. Hennes stövlar vilade tungt mot golvet, hela hållningen var ett test – inget aggressivt. Bara en öppen dörr.

“Så du gillar skinn?” frågade hon.

“Ja.”

“Du gillar när det är tight? När det håller om dig?”

“Ja.”

“Du gillar att någon… ser det? Tänker på det? Fantiserar om det?”

Jag nickade. Hon tog ett nytt steg. Fingertopparna lyfte lätt mot bröstet på min skinnjacka, gled över det våta, svarta lädret med en rörelse som var nästan elektrisk. Hon stannade vid dragkedjan, men rörde den inte.

“Om jag bad dig sätta dig ner i mina renoverade duschgolv – helt klädd som du är – bara för att jag vill se hur de där byxorna ser ut när de är genomblöta…”
Hon lutade sig närmare.
“…skulle du göra det?”

Jag andades in. Kände hur jackan knäppte till mot mina skuldror, hur polon klibbade svagt mot huden. Byxorna satt där de alltid gjort – men nu med en ny laddning. Hennes ord hade förändrat tyngden i varje söm.

“Det beror,” sa jag tyst, “på vad du skulle göra medan jag satt där.”

“Det är exakt det jag ville höra.”

Hon log. Sedan vände hon sig om, långsamt, och gick mot badrummet.

“Kom,” sa hon.
“Jag visar dig hur vatten och fantasi fungerar tillsammans.”

Badrummet var varmt. Inte bastuhett – bara det där mjuka, inneslutande trycket från fuktig luft och kakel som andats ånga hela dagen.

Jag följde henne in, lite stelt, händerna i jackfickorna. Ställde mig med ryggen mot väggen, korsade armarna. Min svarta skinnjacka stramade lätt över axlarna, polon andades långsamt mot huden, och skinnbyxorna klistrade svagt mot låren där de fortfarande bar fukten från ute. Jag sa ingenting.

Yvonne gick fram till badkaret. Hon satte sig nonchalant på kanten, ena benet elegant korsat över det andra. De tighta kostymbyxorna veckade sig lite över knäet, men förblev släta, svarta, och glansiga. Stövlarna vilade som svarta pelare ner mot golvet. Jeansjackans puffärmar svällde något i rörelsen när hon sträckte sig efter duschslangen.

Hon vred sakta på vattnet. Ett hostande ljud i röret, sedan ett porlande, och slutligen en stråle som slog mot kaklet vid golvbrunnen. Hon lät den ligga där ett tag, som om hon bara ville känna värmen sprida sig i rummet.

Jag stod kvar. Armarna fortfarande i kors. Tittade på henne, men hon mötte inte blicken än. Istället lät hon fingrarna glida längs slangen. Sakta. Medvetet.

“Det är något med ljudet, eller hur?” sa hon till slut.
“Hur det slår mot golvet. Man vet att det är varmt. Man vet att man inte borde. Och ändå…”

Hon lät duschstrålen glida i en båge över golvet. Den närmade sig mina kängor. Inte en droppe träffade – men jag kände värmen i luften.

“Blöta kläder,” fortsatte hon.
“Det är nåt förbjudet med det. Att förstöra nåt som egentligen inte får förstöras.”

Hon sneglade upp på mig. Nu mötte hon min blick.

“Speciellt när det sitter sådär.”

Hennes ögon gled längs mina ben, långsamt. Över skinnets spända yta, ner mot de svarta bootsen. Jag stod fortfarande still, men något i andningen hade förändrats.

“Jag brukade tänka på det,” sa hon. “När jag såg dig i de där byxorna. Hur de skulle se ut… tunga. Blanka. Droppande.”

“Du låter vattnet gå,” sa jag tyst. “Men det träffar inte mig.”

Hon log, lite snett.

“Jag ville se hur länge du står kvar utan att be mig.”

Hon lät duschstrålen glida en aning närmare. Nu stänkte det mot skinnspetsarna på mina kängor. Bara enstaka droppar, men det räckte.

“Det börjar alltid så,” viskade hon.
“Några droppar. En liten fläck. Sen är det redan för sent.”

Hon vred duschstrålen ännu närmare. Vattnet slog nu över mina tåspetsar, och började stryka upp mot skenbenet. Byxbenet glänste där det träffades – mörkare, blötare, levande.

“Säg till mig, Fredrik,” sa hon, rösten låg.
“Vill du att jag fortsätter?”

Jag stod kvar. Stum. Världen utanför försvann – allt som hördes var duschstrålen mot kaklet, det där mjuka, rytmiska ljudet av vatten som slår mot sten. Och hennes röst. Lugn. Kontrollerad. Full av någonting farligt.

Yvonne lät duschstrålen glida åt sidan. Nu igen mot golvbrunnen, som om det hela bara var en stillsam tvagning. Men det var ingen slump.

“Vet du vad det är jag gillar mest med våta kläder?” sa hon långsamt.
“Det är ögonblicket precis innan det händer.”

Hon vred på slangen i sin hand, fångade en del av vattenstrålen i handflatan. Hon gjorde det utan brådska, lät vattnet samlas i skålen av sina fingrar. Sedan höjde hon långsamt handen, och vände den över sin bröstkorg.

En ensam strimma vatten föll – rakt ner över den blanka, svarta satinblusen. Det träffade mitt emellan bysten, just där tyget vilade spändast. Dropparna slog mjukt mot tyget och sögs genast in.

Satin mörknade. Djupnade. Blusen klistrade sig långsamt mot huden under, formade sig efter kurvorna, och i ljuset blev varje veck till en inbjudan.

“Först känns det kallt,” sa hon.
“Sen varmt. Sen… rätt.”

Hon såg inte på mig när hon gjorde det. Hon tittade ner på sin egen kropp, på hur satin började glänsa i ett nytt mönster över bysten, ner mot magen. Hon lät fingrarna följa vattnets väg, långsamt, som om hon ville bekräfta att det verkligen hänt.

“Jag har alltid undrat,” fortsatte hon, “hur det skulle kännas att bara sitta här. I mina kläder. Låta allt bli blött. Inte för att någon säger åt mig. Inte för att jag är ensam. Utan för att någon ser på.”

Nu mötte hon min blick.

“För att du ser på.”

Jag sa ingenting. Jag kunde inte. Värmen i rummet hade förändrats. Det var inte duschens fel. Det var hennes sätt att sitta där – med benen korsade, blusen halvt blöt, jackan fortfarande på, puffärmarna fortfarande i perfekt form, ännu torra.

Hon såg hur jag såg.

“Vet du vad jag tänkte när jag först såg dig i de där byxorna?”
“Jag tänkte… han skulle se ännu bättre ut när de klibbar mot honom. När vattnet får bestämma formen.”

En ny skvätt vatten föll – denna gång från hennes hand rakt ner över den andra sidan av blusen. Hon blinkade inte ens.

“Frågan är, Fredrik,” sa hon långsamt.
“Vill du vara torr när jag blir genomblöt?”

Jag stod fortfarande kvar mot väggen. Stel, men inte av rädsla – av kontroll. För att inte visa för mycket. För att känna varje ögonblick fullt ut. För att inte ge henne det för snabbt.

Yvonne satt kvar på badkarskanten. Benet över det andra, det svarta kostymtyget spänt mot låren, stövlarna blanka och blöta nertill där duschens ånga börjat sätta sig. Hennes satinblus hade nu två tydliga fuktfläckar över bröstet – djupa, mörka, glänsande. Och hon bar dem med en självklarhet som om det vore pärlor.

Hon höjde duschslangen igen. Vände strålen snett ut från kroppen, lät vattnet regna över golvet – sen sänkte hon den, riktade mot mina kängor. Strålen träffade dem rakt, och vattnet började rinna längs skinnet på mina boots, upp över sulan.

Jag sa inget.

Hon log.

“Bara lite vatten,” sa hon. “Det är inget.”

Strålen flyttade sig uppåt. Långsamt. Nu över vaden på mitt vänstra ben, där skinnet redan var svagt mörkt. När vattnet slog där, rann det. En bred rännil, ner och tillbaka längs skon. Min byxa klistrade sig direkt mot benet.

Yvonne betraktade det länge.

“Det där ljudet,” viskade hon. “När tyget ger sig. När det slutar vara kläder och bara blir en andra hud.”

Strålen höjdes ytterligare. Nu rakt mot baksidan av mitt lår. Skinnet där var spänstigt, tunt. När vattnet träffade, hördes det – ett dovt flapp följt av ett väsande ljud när vattnet drogs neråt i ett mönster av ånga och glans. Jag andades in. Djupare än jag borde.

Hon märkte det.

“Jag undrar… hur mycket du tål innan du rör dig.”

Hon vred duschslangen en aning. Nu rakt mot framsidan av mitt högra ben. Strålen slog från knäet – klädde det i värme – och gled sedan sakta uppåt. Varje sekund var en förflyttning.

Till sist… vattnet nådde mitt skrev.

Jag hörde mig själv andas ut, nästan viskande. Skinnet där klängde åt direkt. Det blev omöjligt att dölja något. Ljuset reflekterades i det blöta lädret. Tyget där var redan spänt – nu blev det ett svart fält av åtrå.

Yvonne sa inget först. Hon bara höll kvar strålen där. Några sekunder.

Sedan stängde hon av.

Duschslangen hängde tyst från hennes hand, vattnet droppade sakta mot golvet. Hon tittade upp på mig, och log igen – ett snett, mörkt, mycket medvetet leende.

“Du står fortfarande kvar,” sa hon.
“Du kanske är starkare än jag trodde.”

Paus.
“Eller så är du bara precis där jag vill ha dig.”

Tystnaden efter duschens avstängning låg tung. Bara andningen fanns kvar, och dropparna som föll från mina genomblöta skinnbyxor ner på det kaklade golvet. Värmen i rummet hade gått från fuktig till laddad. Min kropp brände, huden andades genom tyg som inte längre dolde någonting.

Yvonne satt fortfarande på badkarskanten. Hon betraktade mig, länge, nästan roat. Sedan höjde hon duschslangen igen. Den hängde slapp och glänsande i hennes hand, som ett levande föremål.

“Det är inte rättvist att bara du får känna det.”

Hon vred på vattnet. Det började strila igen, en varm och klar båge från munstycket, först över kaklet. Sen vred hon långsamt slangen – mot sig själv.

Hon höjde benen en aning, särade dem just så mycket att tyget i hennes svarta bellbottom-kostymbyxor spändes ännu mer över låren. De formade sig perfekt över de höga stretchstövlarna under, som redan blänkte svagt av fukt och värme.

Strålen träffade först ett knä.

Vattnet slog mot det svarta tyget, stänkte ut åt sidorna och sögs in. Ett mörkare svart bredde ut sig över byxbenet, snabbt och ivrigt. Hon vred lite på foten, så att det rann ner längs stöveln och samlades i en liten pöl vid sulan.

Hon stönade lågt. Inte sexuellt – mer som en djup, inre bekräftelse.

“Det börjar där… alltid där. Första chocken. Första värmen.”

Hon lät strålen glida över till andra benet. Samma rörelse. Samma effekt. Vattnet klädde byxan i glans, kostymtyget blev blankt som plast, men formade sig efter varje kurva av hennes kropp.

Sen gled vattnet uppåt.

Hennes skrev.
Byxans spända mitt.

Det svartnade direkt. Tyget klistrade sig mot henne. Hon bet sig lätt i läppen, vred lite på höften, som om hon ville känna varje droppe exakt.

Sedan höjde hon duschslangen igen. Vände den – och riktade den nu rakt mot sin satinblus.

“Du tittade, eller hur,” sa hon mjukt.
“När jag droppade vatten på den nyss.”

Jag nickade bara. Andningen hade blivit tung.

“Då ska du få se hur den ser ut… när allt ger sig.”

Och så kom duschen.

Hon förde strålen över bröstet, från kragen och ner, och blusen mörknade direkt, precis som tidigare – men nu fullt ut. Satinet glänste svart som olja, klistrade sig mot bustiern under. Den lyste igenom i strukturer, i konturer. Hennes bröst blev definierade i tyg, hennes andning syntes. Allt stannade.

Hon vred på överkroppen. Lät vattnet rinna över magen. Puffärmarna svällde först av vatten – sedan sjönk de ihop, tunga och droppande, som krossade blomblad.

“Det är något med att kläderna håller kvar allt,” viskade hon.
“De släpper inte taget. De låser fast känslan.”

Hon tittade på mig igen.

“Ser du mig nu, Fredrik?”

Jag nickade. Kunde knappt andas.

“Bra,” sa hon.
“För nu är vi lika blöta. Men inte lika utlämnade.”

Jag tog ett steg fram. Ett till.

Luften mellan oss var mättad av vatten och ånga, men något annat också – något tungt, vibrerande. Mina skinnbyxor var redan dyblöta från midjan och ner, och varje steg knäppte tyst när skinnet klibbade och lossnade i rörelse. Jackan hade börjat droppa från fållen, och min svarta, blanka polotröja låg som en våt hinna över bröstet. Inte mycket syntes, men allt kändes.

Yvonne såg upp på mig. Hon satt fortfarande på badkarskanten, genomblöt, med satinblusen klistrad mot kroppen, byxorna mörka och glansiga, och puffärmarna tunga av vatten. Hon rörde sig inte – men det behövdes inte. Hela hon sa: kom närmare.

Jag stannade en meter ifrån.

Hon höjde ena handen, långsamt, och lät fingrarna sväva över mitt lår. Hennes blick följde handen. Fingertopparna nuddade aldrig huden – bara det blanka skinnet, nu tungt och stelt av väta.

“Det här materialet…” viskade hon.
“Det har sitt eget språk.”

Hon lät handen vila där – ovanpå mitt lår. Rörde den inte, bara lät vikten kännas genom vått läder mot våt handflata. Hon andades in, slöt ögonen ett ögonblick, som om hon lyssnade.

“Det låter nästan… levande när det rör sig. Hör du?”

Jag rörde mig inte. Men min andning gjorde att jackan knäppte till lätt i sömmarna, och byxorna – där hennes hand vilade – svarade med ett svagt, vattnigt squish.

Hon log.

“Ja. Exakt det där.”

Hennes andra hand sökte sig uppåt – över min mage, mot polons släta tyg. Den var blöt nu, mörkt blank, men mjukare än skinnet. Hon strök långsamt med fingertopparna över den, cirklar över bröstet, sedan upp mot axeln.

“Den här…” sa hon tyst.
“Jag trodde inte en polo kunde vara så sexig. Men det är det här blanka. Som om det inte vill gömma någonting.”

Hon lät handen ligga där – på axeln, ovanpå skinnjackan – medan den andra vilade på mitt ben. Två lätta kontaktpunkter. Ingen brådska. Ingen hunger. Bara närhet, känsel, tyg mot tyg.

“Jag skulle vilja höra hur det låter,” viskade hon.
“När du rör dig. Bara lite.”

Jag andades djupt in – och lät kroppen förflytta sig en aning. Inte mycket – bara så att skinnet över höfterna spände till. Hon hörde det.

Ett vått, pressat knak. Ett smackande ljud från jackans dragkedja. Ett frasande från polon.

Hon log större.

“Ja… det där.”

Yvonne höll kvar handen en sekund till, platt mot mitt lår, innan hon sakta drog tillbaka den. Fingrarna gled över det blanka, våta skinnet med ett mjukt, nästan trögt ljud – ett slurpande sckk som ekade i det lilla badrummet. Hon reste sig upp i en rörelse som var långsammare än nödvändigt.

Tyget från hennes byxor knastrade svagt, vått mot vått, när hon drog upp kroppen till stående. Stövlarna gnisslade nästan när sulan lossnade från kaklet. Hon stod rak nu – bara någon decimeter ifrån mig – genomblöt från topp till tå.

Och hon sa… ingenting.

Det var kläderna som pratade.

Hennes satinblus, fortfarande på, klistrad som ett andra skinn över överkroppen, hade förlorat all sitt tygs diskretion. Den glänste i våta linjer som följde varje andning. Bustiern under syntes tydligt, men hon visade ingen skam – bara kontroll. Puffärmarna hängde tunga och blanka ner längs hennes armar som övermogna rosblad, droppande jämnt.

Hon lyfte långsamt sin vänstra arm och förde handen bak över nacken, som för att justera kragen. Satinet veckade sig, klibbade, frasade. Ljuset från spegeln fick hela överdelen att likna flytande metall.

Sedan rörde hon höfterna.

Kostymbyxorna, redan genomdränkta, smet åt i varje söm. Tyget hade blivit blankt, nästan lackliknande. Benens form framträdde som en skulptur, varje rörelse i höfterna satte byxan i vågor. När hon skiftade tyngden mellan benen – från stövel till stövel – hördes det. Ett djupt, blött pressljud.

Squck.
Schhk.
Klack.

Hon sa fortfarande inget.

Hon bara stod där. Drog långsamt sina händer över sina lår, smekte inte huden – bara kände efter i tyget. Fingrarna ritade cirklar på den våta ytan, medan vattnet fortfarande rann i små strömmar från bälteslinningen ner över benen.

Sedan såg hon på mig. Rakt in i mig.

“Känner du det nu, Fredrik?”

“Vadå?” viskade jag, knappt med röst.

Hon log.

“Vad som händer… när man slutar gömma sig.”

Sedan tog hon ett steg fram. Det sista. Så nära att min blöta jacka nuddade hennes blöta blus. Läder mot satin. Våt stretch mot våt struktur. Värmen mellan oss trycktes samman – men fortfarande ingen direkt hud. Bara kläder. Bara material. Bara andning.

Och tystnaden, som sa mer än något av oss vågade säga högt.

Hon stod framför mig nu. Så nära att jag kände värmen från hennes blöta kropp genom min egen genomdränkta skinnjacka. Vattnet rann fortfarande i smala stråk längs våra kläder, droppade mot kaklet med ett rytmiskt, dovt ljud.

Jag andades in. Sakta.

Sedan lyfte jag min hand.

Rörelsen var nästan tyst – bara en svag knäppning i ärmen på jackan, ett pressat väsande från min blöta polokrage, som följde med när axeln höjdes. Jag lät handryggen nudda hennes midja först – där satinblusen låg allra tätast mot kroppen.

Det var kallt först. Inte för att vattnet var det – utan för att jag visste vad det betydde att röra henne. Det var inte bara ett tyg. Det var henne.

Fingrarna vilade ett ögonblick. Bara låg där. Mjukt, platt, med handflatan pressad mot hennes sida. Tyget var levande – halt, vått, glatt mot huden. Det gled under min hand, även när jag inte rörde den.

Hon andades ut – inte högt, men märkbart. Jag kände det genom tyget. Ett svagt ryck, en vibration.

Sedan rörde jag handen sakta.

Jag lät fingrarna vandra uppåt, längs sidan av hennes midja, över det spända satinet, vidare mot revbenen där blusen droppade allra mest. Ljudet var dämpat – ett vått, mjukt sckh – som om tyget talade direkt till min hud.

Yvonne stod helt stilla. Hon blundade nu. Lät det hända.

När jag nådde bröstkorgen, stannade jag. Lät tummen vila mot kanten av den svarta bustiern som skymtade under tyget. Inte pressande. Bara… kännande. Undersökande. Det var inte begär än. Det var förståelse.

“Det här är…” viskade jag.
“…inte vad jag väntade mig.”

Hon öppnade ögonen. Mjukt. Mörkt.

“Nej,” sa hon tyst.
“Men du har inte väntat färdigt än.”

Hon tog ett steg bakåt.

Tyget slets loss från min kropp med ett blött ljud – satin från skinn, våta ärmar som släppte taget, jackans bröststycke som klibbade fast en halv sekund längre än det borde. Sedan stod hon där, en halv meter ifrån mig igen.

Hon vände sig om.

Rygg mot mig.

Den svarta jeansjackan – kort, tajt, fortfarande glänsande men inte helt blöt – följde med i varje rörelse av ryggraden. Puffärmarna svällde upp av fukten, men visade ändå strukturen i hennes hållning. Hon stod som någon som visste exakt vad hon visade.

Hon tittade över axeln.

“Du ville veta hur det låter, sa du.”

Sedan… vred hon på duschstrålen igen.

Och höjde den mot sin rygg.

Yvonne stod med ryggen mot mig. Bara några decimeter ifrån. Ryggen rak, nacken sträckt, de våta kostymbyxorna blanka ner över höfterna, de svarta stövlarna stadigt förankrade i golvet. Hon höjde duschslangen långsamt, som om tiden själv hade saktat ner för att ge plats åt varje rörelse.

Hennes svarta jeansjacka, kort och tajt, hade hittills skonats. Den blänkte lätt i ångan, men var fortfarande mest torr – åtminstone jämfört med resten av henne. De dramatiska puffärmarna var ännu svällda och luftiga, tyg som väntade.

Hon såg på mig över axeln.

“Det är nåt med just jackor,” sa hon lågt.
“De ska vara skydd. Lager. Fasader. Men ibland… vill man bara se dem ge upp.”

Sedan vred hon duschstrålen – och lät den falla.

Vattnet träffade först axeln.

Ett dämpat ljud, ett vått flapp, och genast började tyget mörkna. Hon flyttade strålen långsamt – över den ena puffärmen, hela vägen från axelkulan till ärmslutet. Tyget vek sig, pressades in av tyngden, och började droppa nästan omedelbart. Knappen vid manschetten blänkte, och en lång droppe föll därifrån med precision ner på golvet.

Sedan vred hon slangen över ryggen. Vattnet slog snett uppifrån – ovanför ryggslutet, precis där jackan satt som tajtast. Den korta fållen tog emot första smällen, och tyget sögs åt så kraftigt att man kunde se var varje söm satt. Det bildades ett tydligt mönster av våt denim och kropp, nästan som en karta av åtrå.

Sömmarna längs ryggraden buktade fram. Vatten rann ner över svanken, vidare längs sidorna, där jackan fortfarande försökte hålla formen – men förlorade.

Hon lät strålen glida längs ryggen, upp mot nacken.

Samtidigt sträckte hon lite på sig. Lät blusens genomblöta krage sticka upp ur jackan, och när vattnet träffade där – såg jag det: hur blusen under jackan blänkte till i en ny våg, som om två lager nu kämpade om vattnets uppmärksamhet.

“Hör du?” sa hon, fortfarande vänd från mig.
“Det är som att den suckar.”

Och hon hade rätt.

Jackan gav ifrån sig ett ljud när den mättades. Ett djupt, porlande sshhhk, som om tyget självt bad om att få släppa taget. Den en gång så stela denimstrukturen började hänga, pressas, följa varje rörelse av hennes skuldror.

Hon vände långsamt på huvudet igen. Inte hela kroppen – bara nacken.

“Nu är vi nästan lika genomblöta, Fredrik,” sa hon.
“Men jag tror inte du har sett klart än.”

Yvonne stod med ryggen mot mig, genomblöt, glänsande, stilla – medan dropparna från hennes jeansjacka fortsatte falla i jämn takt. Puffärmarna hade sjunkit ihop, hängde nu tunga längs sidorna, formade som blöta blomblad mot hennes blöta kostymbyxor. Fållen på jackan satt som fastklistrad mot höften. Det var som att tyget knappt orkade hålla sig kvar.

Jag tog ett steg fram. Och lade handen mot hennes rygg.

Min handflata landade rakt över den våta, tunga denimytan, mellan skulderbladen. Tyget var kallt. Inte i temperatur – utan i känslan av att det inte längre skyddade någonting. Jackan hade gett upp. Vattnet hade vunnit.

Jag drog långsamt fingrarna nedåt, längs ryggraden. Söm för söm, jag följde hur jackan veckade sig under trycket, hur det blänkte där mina knogar pressade in tyget mot kroppen.

“Den här jackan…” sa jag tyst.
“Du visste vad du gjorde när du tog på den.”

Hon lutade sig lite bakåt, mot min hand.

“Jag visste vad jag ville att du skulle göra med den.”

Hon vände sig sakta om, vattnet droppande från kragen, från satinkragen under, från ärmarna. Hon såg mig rakt i ögonen, utan försvar.

“Säg det,” viskade hon.
“Riv den. Slit. Gör den till något annat. Låt den gå sönder mot dina händer.”

Jag mötte hennes blick.

Min hand vilade fortfarande mot hennes rygg, den andra lyftes långsamt upp, nådde axelsömmen, grep ett ögonblick om jackans tyg, kände hur det töjde sig, gav ifrån sig ett svagt, darrande knak…

…men jag släppte taget.

Sänkte handen.

Och viskade:

“Nästa gång.”

Hon blinkade till – överraskad. Kanske besviken. Kanske… ännu mer tänd.

Jag backade ett halvt steg.

“Nästa gång,” upprepade jag.
“Då river jag den långsamt. Då får du höra varje tråd brista.”

Hon stod stilla. Lät det sjunka in. Sedan log hon – ett långsamt, mörkt, vackert leende.

“Då väntar jag,” sa hon.
“I samma jacka.”

Jag stod kvar bara en sekund till.

Yvonne tittade på mig. Våt, vacker, oslagbart närvarande i sina blöta, svarta kläder, med jackan tung av vatten, byxorna som gjutna längs benen, och den genomdränkta satinblusen klistrad mot huden. Hon sa inget mer. Hon behövde inte.

Jag höjde handen. Rörde vid hennes panna.

En enkel kyss.

Mjuk. Stillastående. Läppar mot fuktig hud, precis vid hårfästet, där dropparna från blusens krage fortfarande rann. Det var inte passion. Det var vördnad.

“Du är fantastisk,” viskade jag.

Hon blinkade långsamt. Som ett tack utan röst.

Jag vände mig om, öppnade badrumsdörren och gick genom hallen. Mina stövlar klafsade tyst mot golvet, skinnjackan droppade, polon klistrade sig mot ryggen. Jag kände hennes blick i ryggen, men hörde inga steg.

Jag stängde dörren till hennes lägenhet bakom mig.

Gick in till mig själv. Bara några meter bort.

Tystnaden i min lägenhet var påtaglig. Jag stod stilla i hallen. Vatten rann från byxbenen ner i skorna. Mina egna kläder var tunga, kalla, laddade med det som nyss hänt.

Och då hörde jag det.

Duschen. Den satte igång igen – rakt genom väggen.

Inte snabbt. Inte praktiskt. Inte för att tvätta sig. Det var samma ljud som tidigare. Mjukt. Rinnande. En andra akt. En fortsättning.

Jag stod stilla, lyssnade.

Och så kom det:

Ljudet av tyg som brister.

Ett svagt, segt rivande…

Satin.

Jag blundade. Andades in.

Hon rev sin blus. Själv. Med händerna. För sig själv. För det som fortfarande fanns kvar i rummet.

Och jag visste – det här var inte slutet.

Det var bara början.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
”Hon bodde vägg i vägg”	Fetish	4.0	12/7-25
“Flare & Förlustelse”	Fetish	0.0	12/7-25
“I Tygets Våld”	Fetish	0.0	12/7-25
“Skinn i ånga”	Fetish	0.0	12/7-25

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.