“Flare & Förlustelse”

---

---

Uteplatsen bakom Majjas hus låg tyst, inbäddad i skymningen. Kvällen var sval – precis tillräckligt för att andedräkten skulle synas som en lätt dimma, men inte kall nog för att skrämma bort idén om att ge sig ut i natten. På bordet: tre glas rödtjut, halvdruckna. Tre kvinnor. Tre speglande silhuetter i svart.

Jag satt närmast glasdörrarna mot huset, benen korsade, händerna i de smala fickorna på min korta bomberjacka. Den var blöt i fållen – jag hade spillt lite vatten från vinglaset tidigare. Men den satt perfekt, som alltid. Muddarna pressade sig tight längs mina handleder, den svarta sammetspolons högkrage smet åt som en elegant, våt viskning. Lackbyxorna – mina nya, superflared och skinande svarta – spände över låren och exploderade ut över mina stövlar i en dramatisk svepning.

Bredvid mig: Majja. Hon var en varelse av kontrast. Mörkröd mun, svart hår, blank svart pufferjacka med huva, glansig som olja i det svaga ljuset. Armarna korsade. Polokragen under jackan syntes knappt, men hennes siluett var bred, trygg, sensuell. Bellbottomsen – samma som mina, men ännu tajtare – låg som flytande plast runt hennes ben, och stövlarna glimmade i mörkret.

Camilla satt rakt över bordet, ryggen rak, hållningen självsäker. Hennes långa lackrock låg svept över stolen, som ett mörkt släp. Hon bar sin svarta turtleneck-sweaterdress med lyktärmar som om det vore rustning. Tight över kroppen. De utsvängda lackbyxorna pressade sig glänsande över stolen, och hennes ben var korsade högt, självsäkert.

– Okej, sa Camilla. – Så… är vi klara att dra?

Jag sneglade på Majja. Hon rörde inte en min.
– Eller…?

Majja svarade inte direkt. Istället reste hon sig, långsamt, glaset i handen. Hon tog ett steg bort från bordet, mot den lilla träporten i hörnet av altanen. Sedan sa hon:

– Jag har ett förslag.

Camilla höjde ett ögonbryn.

Jag log.

Majja pekade bort över gården. Där borta, halvt dolt av vinrankor och mörker, låg den. Jacuzzin. Bubblande, ångande, inbjudande.

– Vi skiter i stan. Vi stannar här. Gör det ordentligt.
Hon vände sig om och såg på oss.
– I våra kläder.

Camilla skrattade, kort.
– Du skämtar. Inte igen.

– Jo. Precis igen, sa jag och mötte hennes blick. – Du vet att du inte ångrade det förra gången.

Camilla skruvade på sig.
– Det var… ett undantag.

– Det var… fantastiskt, rättade jag henne. – Du kände varje söm. Varje pressning. Hela kroppen fångad i tyg, men ändå fri.

Majja log snett.
– Och du såg förjävla bra ut, Camilla. Du ska inte ljuga.

Camilla såg ner på sina ben. Fingrarna smekte ovansidan av byxorna, nästan omedvetet. Hon visste. Lacken, flaren, sweaterdressens tunna yta mot huden – det skulle bli en njutning i vattnet. En syndig, glänsande njutning.

– Det är galet, sa hon.

– Det är vi, sa jag.

Camilla stod kvar en stund, som om hon fortfarande övervägde, men hennes blick hade redan lämnat oss. Den låg på jacuzzin nu, där ångan reste sig i tunga sjok och blandades med kvällens kyla. Hon bet sig lätt i läppen.

Majja var redan på väg. Pufferjackan prasslade dovt, byxorna gnisslade svagt där tyget rörde sig mot sig självt. När hon gick i gruset hördes klacken dämpat – som om jorden själv höll andan.

Jag reste mig långsamt. Muddarna på min jacka knarrade till när jag rätade på armarna, sammeten runt halsen höll kvar kroppsvärmen mot min hud. Lackbyxorna stramade när jag böjde mig efter glaset. Det fanns ingen anledning att vänta längre.

– Kom, Camilla, sa jag. – Låt dig själv minnas.

Hon följde oss med blicken. Sedan suckade hon djupt, grep tag i lackrocken där den hängde bakom henne och svepte den över axlarna. Hon var vacker i sitt motstånd, men ännu vackrare i sitt tystnade samtycke.

Vi samlades vid jacuzzin. Den svarta ytan rörde sig sakta i bubblornas rytm. Ångan klamrade sig fast vid våra kroppar.

Majja var först.

Hon satte sig på kanten, gled med handen över vattnet.
– Varmt som synden själv.

Hon vände sig om, mötte min blick – och gled ner.

Pufferjackan knastrade när den mötte vattnet, först i kanterna, sedan längre upp. Tyget slukades långsamt. Lackbyxorna var redan mörka innan hon nådde låren. Stövlarna försvann med ett dovt surr. Och så – när jackans midja blev blöt – drog hon ett ljudligt andetag.

– Åååh… Gud.

Jag följde genast efter. Lade handen på räcket, kände hur mina kläder redan började suga åt sig fukt från ångan. Jag lät ena benet glida ner först, stöveln fylldes genast, och så sänkte jag mig sakta. Bomberjackan var nästa som mötte vattnet – vattnet smög sig upp i fodret, tyngde ned plagget som ett hemligt begär. Sammetspolon sög åt sig vattnet och lade sig blött och kallt mot halsen. När jag sjönk ner till axlarna blundade jag. Lät kläderna ta in allt.

Camilla stod kvar.

Vi såg på henne. Hon visste att hon inte kunde vänta längre. Inte egentligen. Det handlade inte om vilja. Det handlade om erkännandet.

Hon lade först en fot på trappsteget, sedan satte hon sig på kanten. Lackrocken slog upp sig som en fladdermusvinge. Hennes blick var mörk.

– Ni är djävlar, viskade hon.

– Och du är vår mörka ängel, sa Majja.

Camilla höjde hakan.
Och sedan… gled hon ner.

Först rocken. Den flöt som svart latex. Sedan sweaterdressens tunna tyg – klistrades mot kroppen omedelbart, ärmarna som långa, våta löften. Bellbottomsen sög åt sig vattnet direkt, glänste, droppade, pressade sig mot henne.

Och hon… suckade.

– Det här är… för mycket.

– Nej, viskade jag, när jag flöt närmare. – Det här är precis rätt.

Vi låg där, alla tre. Stillastående i hett, bubblande vatten. Genomdränkta, glansiga, omslutna av våra egna kläder. Ingen nakenhet. Bara tyger, värme, och långsamt växande begär.

Camilla lät sina händer vila på sina lår. Sakta pressade hon ner tyget mot huden, som om hon ville känna varje söm, varje veck, varje droppe. Majja lutade sig närmare, lät sin pufferjacka prassla vått mot Camillas sida. Jag smekte kanten av min egen jacka, pressade tyget mot magen för att känna hur sammeten redan var förvandlad av värmen.

Det fanns ingen väg tillbaka nu.

Och ingen av oss ville ha det.

Ångan låg tät runt oss. Den dämpade allt – ljuden, skuggorna, tankarna. Det var bara vi tre där nu. Våra kroppar vilade mot varandra i vattnet, kläderna som förlängningar av huden, som hemliga höljen vi inte ville släppa. Än.

Camilla lutade sig mot kanten. Hennes långa lackrock flöt runt henne som en svart gloria, glänsande i ljuset från de små lamporna under vattenytan. Jag såg hur sweaterdressens tyg klistrade sig mot hennes höfter, bröst, mage – hur det följde varje kontur som om det aldrig ville lossna.

Majja låg på rygg mitt i badet. Hennes pufferjacka guppade tungt, uppblött, men vacker. Tyget prasslade svagt när hon rörde sig. Jag såg hur huvan flöt runt hennes ansikte som en ram. Bellbottomsen hängde tungt under vattnet, men hon verkade trivas – som en gudinna i sitt eget element.

Jag själv flöt nära Camilla. Den korta bomberjackan var tyngre nu, varje rörelse långsam, som om plagget kämpade mot vattnet. Sammetspolon höll fast vid min kropp, blöt och sval över bröstet. Muddarna klistrade mot handlederna, som om jackan försökte hålla mig kvar.

Camilla öppnade ögonen. Hennes blick mötte min.

Hon log, långsamt.

– Du minns vad du sa… sist vi badade så här?

– Att du var vackrare blöt än torr?

– Mm. Jag tror inte du överdrev.

Jag gled närmare. Lät handen glida över vattenytan, sedan upp mot hennes ben. Min hand mötte lacken. Den var hal, varm, spänd. Jag tryckte långsamt, rörde fingrarna över tyget, följde linjen upp mot höften.

Hon slöt ögonen. Andades ut.

– Där, sa hon. – Just där.

Majja flöt närmare nu. Hon lät handen glida över Camillas andra sida, över arm, axel, vidare upp till halsen där sweaterdressens höga krage fortfarande satt som ett vått strypband. Hon lät fingrarna pressa tyget lätt, smeka längs kanten, sedan vidare ner mot bröstet.

Camilla var stilla. Fullständigt öppen. Hennes kropp rörde sig inte – men hennes andning berättade allt.

– Ni vet exakt vad ni gör, viskade hon.

– Vi vet vad du bär, svarade jag. – Och vi vet hur det känns att röra vid det.

Jag kände hur mina egna byxor smet åt över låren. Hur vattnet arbetade genom sömmarna. Hur kläderna inte bara var en del av upplevelsen – de var upplevelsen.

Jag lutade mig fram, lät min panna vila mot Camillas.
Majja låg nära nu, hennes jacka stötte mot min, ett vått ljud som nästan lät syndigt i sig självt.

– Låt oss bara… känna, viskade jag.

Och vi gjorde det.

Vi rörde vid varandra. Sakta. Genom varje tygstycke. Genom varje blöt linje. Vi tryckte, smekte, utforskade. Ingen brådska. Inget rivande. Bara det där heliga: att få vara tätt intill, i vatten, i tyg, i värme – och ändå fortfarande påklädda.

Och det var mer intimt än nakenhet någonsin kunde vara.

Ingen sa ett ord.

Vi bara… visste. Det var dags. Dags att ta upp värmen. Dags att låta plaggen visa vad de hade blivit – inte bara vackra, utan våta. Välanvända. Fyllda av oss.

Jag reste mig först. Vattnet strömmade ur jackans korta midja, sammeten från polon glimmade som blöt sammet gör – matt men ändå levande. Mina superflared lackbyxor drogs upp ur vattnet som om de släppte taget med motvilja, stövlarna sög till när jag tog steget upp.

Ljudet var det mest erotiska jag visste. Blött, trögt, tungt.

Majja reste sig sedan. Hennes pufferjacka droppade som ett träd efter regn. Huvan låg bakåtdragen, mörk, glänsande. Hon rörde sig långsamt, nästan andäktigt. Hennes ben klev upp ur vattnet ett i taget – varje rörelse pressade vattnet ur bellbottomsen som en smekning över huden.

Camilla sist. Hennes långa lackrock flöt omkring henne som ett svart moln tills hon reste sig, och vattnet rann ner längs tyget i glänsande rännilar. Sweaterdressens ärmar smet åt runt underarmarna. Kragen var tät och våt runt halsen. Lackbyxorna gnisslade när hon gick, varje steg ett vått avtryck på altangolvet.

Vi gick tysta över träplankorna. Skorna klafsade, kläderna prasslade, och kylan i nattluften fick våra plagg att dra ihop sig – trycka sig ännu närmare huden. Alla tyger – lack, sammet, puffer, sweaterknit – hade förlorat sin struktur. Nu var de bara vattendränkta förlängningar av våra kroppar.

Majja öppnade altandörren. Ljuset från huset mötte oss som ett varmt andetag.

Vi gick in.

Golvet knarrade under oss. Våra stövlar lämnade blöta märken. Rockar droppade. Jackor glänste. Vi gick genom hallen, vidare mot Majjas sovrum. Det låg tyst där inne. Sängen bäddad med mörka lakan. En filt slängd över fotändan. Inget skulle bli rört. Men allt skulle bli kännt.

Jag var först över tröskeln. Jag såg sängen. Tvekade inte.

Jag lade mig ner.

Alla kläder kvar. Alla våta. Jackan klafsade när jag sjönk mot lakanen. Polon sög sig fast i nacken. Lackbyxorna skrynklade sig under mig och pressade in mot höfterna. Jag blundade. Njöt.

Majja kom efter. Satte sig på sängkanten först, pufferjackan som en våt tyngd runt henne. Hon lutade sig fram, strök med handen över min mage – utan att ta av något. Bara tryckte.

Camilla stod kvar en sekund. Tveksam. Blöt. Vacker. Hon såg på oss.

Och så tog hon steget.

Hon satte sig på andra sidan. Hennes långa lackrock vecklade ut sig runt henne som ett glansigt moln. Hon lutade sig över mig. Jag mötte hennes blick.

– Nu börjar vi känna, viskade hon.

Och vi gjorde det.

Sängen var snart blöt. Mina kläder lämnade mörka fläckar i lakanen, en kontur av våt sammet, lack och bomull. Varje gång jag rörde mig pressades nytt vatten ur muddar, sömmar, veck.

Camilla låg tätt intill mig nu. Hennes långa lackrock flöt över mig som ett blött täcke. Hennes sweaterdress kramade hennes kropp med en hetta som bara blöta tyger kunde skapa. Jag såg hur vattnet droppade ner från ärmarna, ner på min jacka – träffade sammeten, spreds, sögs in.

Hennes fingrar vilade på min mage. Bara vilade där först. Sedan började de röra sig, cirklande, pressande. Över jackans våta midja. Hon följde dragkedjan med fingertoppen, långsamt. Tryckte mot tyget, som om hon ville känna formen under – men utan att lossa något.

– Din jacka, sa hon tyst. – Den är så… kvinnlig. Men nu… helt fuktig. Som om den kämpar för att hålla ihop sig.

Jag nickade, lät ögonen falla igen.
– Den gör sitt bästa.

Majja låg på min andra sida. Hon hade lagt sig på mage, hennes pufferjacka tung och blöt ovanpå mig. Hennes arm låg över mitt bröst, och varje gång hon rörde sig hördes ett krrrrrp – ljudet av vattenfylld nylon som pressades.

Hon lät sin hand glida ner till min höft. Följde sömmen på mina superflared lackbyxor, långsamt, exakt.

– Dom här är så sjuka på dig, sa hon lågt. – Som flytande plast, fast ändå så mjuka.

Hon följde linjen längs mitt lår, hela vägen ner till knät – där de började vidga sig. Hon tryckte lätt.

– Och här… där dom blommar ut… åh, Jess.

Jag höll andan. Lät dem känna. Lät dem upptäcka.

Camilla rörde sig nu. Hon vände sig på sidan, lät ett ben glida över mitt. Lack mötte lack – hennes bellbottoms mot mina. Hon pressade dem mot varandra, lät dem gnida i små rörelser.

– Hör du det där? viskade hon.

Vi lyssnade.

Det lät som ett hjärtslag i plast. Ett mjukt, vått gnissel. Det var kläder som levde.

Jag lät mina egna händer vandra. Först till Camillas midja, där sweaterdressens tyngd låg som ett blött omslag. Jag smekte tyget, pressade in det i vecken runt hennes mage. Jag följde med upp mot hennes bröst, där det låg tätt mot kroppen. Jag kände varje söm, varje tråd. Så nära huden. Så beroende av vattnet.

Majja suckade.
– Jag känner för att… bara fortsätta såhär. I timmar.

– Gör det, svarade jag.

Och vi gjorde det.

Vi lät händerna glida. På jackor, överdragna ärmar, våta muddar. Vi följde varje linje i de superflared byxorna, varje veck i Camillas rock, varje vattendroppe i Majjas huva.

Vi sa inget mer.

Det var inte nödvändigt.

Det var kropp, tyg, och andning.

Majjas hand vilade fortfarande på min höft. Vattnet från hennes pufferjacka hade gjort mitt lakan dyngsurt. Camillas ben låg kvar över mitt – ett mjukt, gnidande tryck av lack mot lack, som höll pulsen igång i varje nerv.

Jag lät handen smeka upp längs Camillas sida. Rocken låg tung som en förlängning av hennes kropp. Jag följde sweaterdressens söm, upp mot armhålan, långsamt, som om fingrarna själva ville rita kartan för var de skulle in.

Hon såg på mig. Blicken mörk. Andetag tunga.

– Det är något med… när tyget inte vill ge efter, viskade hon. – Men du ändå tvingar det. Sakta.

Jag svarade inte. Bara nickade. Och lät mina fingrar leta sig upp till axeln.

Sweaterdressens ärm var redan pressad mot huden. Tyget var spänt av fukt. Jag drog fingrarna upp mot sömmen vid armhålan – där tråden kändes svagast.

Majja rörde sig plötsligt. Hennes hand smög sig över mig, in mot Camilla. Hon lät fingrarna leta sig fram till samma punkt.

– Låt mig, viskade hon.

Camilla sa inget.

Majja tryckte med båda händerna – försiktigt, men med en inre kraft – och lät tyget dras åt från två håll. Det knäppte till. En liten söm gav upp. Sedan en till.

Rrrrip.

Camilla blundade. Andades in djupt.

– Mer…

Jag hjälpte till. Höll emot på andra sidan. Långsamt, nästan vördnadsfullt, lät vi sweaterdressens söm spricka upp under armhålan, ned över sidan av bröstkorgen. Det var inget naket som avslöjades. Men tyget släppte, vek sig, krullade upp. Vi kunde känna huden genom hålet. Vått tyg mot nakenhet – det mest intima som fanns.

Camilla stönade lågt.
– Fortsätt. Men långsamt.

Jag nickade. Rörde mig närmare. Jackans muddar gnisslade mot lakanen. Sammeten var så blöt nu att den knappt kändes som tyg längre – mer som ett hudlager av vatten. Jag följde hålet vidare ner, men bytte sida. Lät handen glida över hennes midja. Kände efter – där sömmen på lackbyxorna över höften låg. Inte starkt sydd. En sådan som går om man vill.

Och jag ville.

Jag lade båda händerna mot midjan och pressade. Inte hårt. Men bestämt. Kände när lacken började ge ifrån sig det där ljudet – det där kraaaak-ljudet som kommer precis innan det spricker. Camilla spände sig. Men sa inget.

Majja var på samma spår. Hon hade flyttat sig bakom Camilla nu. Hennes pufferjacka droppade ner längs Camillas rygg, vattnet rann över henne i små rännilar. Hon lät fingrarna leta sig upp till nacken, där sweaterdressens krage satt hårt mot huden. Hon tryckte in fingrarna under tyget – sedan drog hon.

Rrrrrrrrip.

Kragsömmen gav vika. En öppning uppstod. Ett andrum. Men inte en avklädning. Bara ett hål – en port – ett sätt att komma närmare.

Camilla öppnade ögonen. Hennes blick brann.

– Ta allt… långsamt. Jag vill känna varje centimeter som släpper.

Och det gjorde vi.

Vi smekte. Vi rev. Vi följde sömmar som om de var kartor till något heligt. Vi pressade händer mot tyg, mot hud, mot våthet. Vi visste att detta bara var början. Kläderna var fortfarande på – men de var inte hela längre. De höll på att förvandlas. Från skydd… till synd.

Och vi var mitt i

Camilla låg nu med ögon slutna, hennes sweaterdress öppen i sidorna, kragen sprucken. Svart tyg låg som våta flikar över hennes kropp, men huden under andades genom hålen. Hon rörde sig inte längre – bara tog emot. Var i det.

Majja låg bredvid, fortfarande tung i sin blanka svarta pufferjacka. Vattnet i tyget gjorde den tung som bly – varje rörelse var en suck, ett vått prassel, ett tryck. Jag såg på henne. Såg hur huvan låg vid hennes sida som ett blött moln. Armarna vilade utsträckta, men jackans tyg var spänt – som om det fortfarande höll henne kvar. Som om det inte ville släppa taget.

Jag lutade mig över henne.
– Din tur, viskade jag.

Hon log, långsamt.
– Det är dags va?

– Ja.

Jag satte mig på huk vid hennes sida. Drog med fingrarna längs den ena ärmens yttersöm. Den var tjock, stoppad, blöt och glänsande. Men inte oförstörbar. Jag började trycka – inte rycka. Bara trycka. Kände hur tyget spände sig. Hur det gav ifrån sig ett dovt krrrrrk.

Majja låg stilla. Men hennes andning fördjupades.

Jag tog båda händerna nu, lade dem mot ärmen, precis där axeln mötte sömmen. Pressade. Sakta. Stadigt. Tummen gled in under ytlagret, och där – sprack det.

Ett litet ljud. Ett glid. Ett rrritsch.

Stoppningen började synas. Vit, våt, sammanpressad. Jag följde sömmen neråt, långsamt, rev med fingertopparna – inte med kraft, utan med närhet. Jag såg hur jackan började öppna sig. Som ett skinn som ville visa sitt inre.

Majja stönade lågt.
– Fortsätt…

Camilla hade vänt sig mot oss nu. Hon såg. Njöt.
– Den där jackan… är det vackraste jag sett. Och nu… när ni släpper ut henne…

Jag rev vidare. Ena ärmen var nu halvvägs öppen. Jag lät handen smyga in under tyget, ner mot Majjas midja, där pufferns foder mötte hennes sammetspolo under. Jag tryckte handen mot hennes kropp, kände tyg mot tyg – blött mot blött – och ändå så mycket värme mellan lagren.

Majja vred sig lite, långsamt.
– Du vet att jag älskar den här jackan, va?

– Jag vet, svarade jag. – Just därför.

Jag gled upp på knä nu, över henne. Satte mig över hennes höfter, lät mina egna lackbyxor trycka mot hennes. Vattnet pressades mellan oss, ett klafsande, syndigt ljud. Jag tog tag i jackans framstycke. Hela dragkedjan var redan våt, men jag rörde den inte. Jag drog istället i fodret. Sakta, noggrant. En söm där nere i midjan släppte.

Rrrrip.

Camilla andades in djupt.

– Okej. Min tur.

Hon hade flyttat sig till andra sidan av sängen nu. Hon lutade sig över mig, handen vilade på min axel. Fingrarna gled över min korta bomberjackas rygg. Den var genomblöt – sammeten mörk, tyngd, klistrig. Hon följde ryggradens linje uppåt, till kragen. Tryckte till.

– Sammet är förrädiskt, sa hon. – Det ser mjukt ut. Men det gömmer kraft. Och när det väl blöts… då är det bara hud.

Jag viskade:
– Riv mig.

Och hon gjorde det.

Först ett litet ryck i den högra sidsömmen. Tyg som gav vika med ett sluuurp. Inte som nylon. Inte som lack. Sammet rivs nästan tyst – som en suck. Men det är känslan i det som gör allt. Som om värmen pressas ut.

Hon öppnade ryggen först. Fingrarna tryckte längs innersidan, sökte sig ner mot svanken, där jackan satt som tajtast. Där rev hon sönder hela den nedre delen – som om hon befriade ryggraden.

Jag krökte kroppen bakåt i rörelsen. Tryckte mig mot henne.
– Fortsätt… låt jackan öppnas helt. Men lämna den kvar på mig.

Camilla kysste mig på nacken.
– Det är klart jag gör. Du ser för bra ut i den här. För att någonsin ta av den.

Och medan vi smekte, rev, öppnade, lämnade, tryckte – låg Majja kvar under oss, hennes pufferjacka nu sliten, öppen, glänsande. Hon andades tungt. Såg på oss. Leende. Inbjudande.

– Vi är inte färdiga, sa hon.

Och hon hade rätt.

Majja låg fortfarande kvar i sängen. Pufferjackan öppen nu, våt och tung. Men fortfarande på. Huvan låg som en blöt gloria runt hennes huvud, muddar som svarta armband runt handlederna. Hennes kropp var glänsande, fuktig – nästan glidande i sig själv.

Camilla låg bakom mig, tätt intill, hennes sweaterdress blottad, men fortfarande kvar. Hennes lackbyxor var våta och tunga, klibbade mot hennes ben. Mina egna – tajta från midjan ner till knät, sedan utsvängda i en mäktig flare – pressades mot sängens tyg.

Det var där jag började.

Jag gled ner längs Majjas kropp, satte mig mellan hennes ben. Flarepartiet låg där som ett glänsande landskap. Lacken var blank, fortfarande droppande. Vecken hade smält ihop i vattnet, och nu låg de som tunga, glansiga vingar längs madrassen.

Jag lät båda händerna vila ovanpå dem först. Bara kände. Tryckte. Flyttade fingrarna långsamt. Hörde det klafsande ljudet, kände värmen under det kalla, våta tyget.

– De här är… för vackra, viskade jag.

Majja log svagt, men sa inget.

Jag lät naglarna glida längs sömmarna – först försiktigt, sedan mer målmedvetet. Fingrarna följde den yttre kanten på flare-delen. Det var där sömmarna ofta var tunnast – där expansionen börjar. Där tyg inte längre håller igen.

Rrrripp.

Första lilla öppningen.

En liten glipa vid vaden. Bara ett hål – inte ens huden synlig än. Men det var tillräckligt. Jag tog ett nytt grepp. Drog sakta. Lacken gav efter med ett utdraget, vått ljud. Vecken öppnade sig. Sömmarna splittrades. Flarepartiet fläktes upp som ett glänsande skal.

Camilla lutade sig framåt bakom mig. Hon smekte min midja, tryckte mot sammeten i min öppna bomberjacka.
– Fortsätt uppåt, Jess. Hon vill det. Jag ser det på henne.

Jag följde glipan uppåt.

Rev långsamt upp längs baksidan av Majjas ben. Flarepartiet släppte med lätthet – men när jag närmade mig låret blev tyget starkare, tightare. Jag tryckte mer bestämt nu. Fick använda hela handen.

Skrrrtch.

Sömmen gav med sig – sprack i en rak linje hela vägen upp till knävecket. Jag såg hur den våta huden blänkte inunder. Inte naken. Bara… öppnad. Som en hemlighet som viskats för mig.

Jag bytte ben. Gjorde samma sak. Öppnade flarepartiet. Sakta. Majestätiskt. Som om jag rullade av henne ett andra skinn.

Och så vidare upp. Upp över knät. Mot insidan av låret. Nu gick jag långsammare. Varje centimeter var laddad. Varje tryck betydde något. Jag följde tygets linje, kände sömmen under mina fingrar, pressade – och rev.

Rrrrriiiiip.

Sömmen sprack upp till insidan av låret. Huden där var våt, varm, gömd under lackens glans. Jag tryckte försiktigt med fingertopparna. Kände pulsen under.

Majja flämtade.
– Jessica… du vet exakt vad du gör.

Camilla kröp närmare. Hennes egna flarebyxor knirrade när hon rörde sig.
– Det är något med just där… när tyg ger upp där, mitt på låret… det är nästan som om hela kroppen erkänner sig besegrad.

Jag lutade mig fram, smekte längs Majjas öppna söm, från knä till insida lår.

– Jag tror… vi är redo att gå högre nu.

Majja låg blickstilla. Armarna ovanför huvudet. Jackan öppen. Kroppen i total överlåtelse.

Och jag… började trycka uppåt.
Mot tyngdpunkten.
Mot grenen.
Mot kärnan.

Där lacken var som spändast.
Där sömmen höll hårdast.
Där rivandet skulle kännas… mest.

Madrassen var nu en mörk, fuktig duk av tyger och kroppar. Alla plagg var kvar. Men inga var hela. Vattnet var överallt – i jackornas veck, i stövlarnas foder, i varje söm som en gång höll emot men nu hade börjat släppa taget.

Jag var på knä mellan Majjas ben. Flarepartiet av hennes lackbyxor nu öppnat, utvikt som blanka blad. Båda sömmarna längs benen slitna upp till låren – men ännu höll tyget ihop över hennes mest känsliga punkt. En sista barriär.

Camilla låg bredvid, smekte Majjas arm med handen som ännu var klädd i sin sweaterdress’ våta lyktärm. Hennes blick var mjuk, kåt, nästan vördnadsfull.

Jag lade båda händerna mot Majjas lår. Lät tummarna mötas på mitten, där sömmen över grenen började.

– Är du redo? frågade jag lågt.

Majja såg på mig. Ansiktet glansigt av värme.
– Riv mig, älskling. Men gör det som om det är det heligaste du någonsin gjort.

Jag tryckte försiktigt. Fingrarna grep tag där sömmarna möttes – precis där de var som mest spända. Lacken var blöt, stretchad, och så full av laddning att den nästan vibrerade.

Jag drog.

Inte snabbt.

Jag lät tyget kämpa.

Och det gjorde det. Det stretade emot, knastrade, morrade – som om det visste vad det skyddade.

Men det gav vika. Bit för bit.

Skrrrch…

Sömmen mellan låren gick upp. Inte med ett ryck – utan som ett utdraget stön. Lacken rullade undan. Hud blottades – inte naken, men uppenbar. Våt, varm, darrande. Jag följde sömmen vidare, rev upp över blygdbenet, sakta, låste blicken i Majjas.

Hon stönade – mjukt, upprivet, befriat.
– Fortsätt…

Jag rev upp hela vägen till midjan. Där släppte tyget med ett sista ryck – ett ljudligt slurp som skickade en rysning genom oss alla. Det var som om kroppen själv hade andats ut.

Camilla låg nu tryckt mot Majjas sida. Hon smekte de öppna kanterna på byxorna, drog fingrarna längs den öppna sömmen, viskade:
– Du är vackrare sönderriven än någon är hel.

Jag lutade mig bakåt, och såg på mina egna byxor. De glänste fortfarande i perfektion – superflared, genomblöta, men orörda.

Camilla sneglade på mig.
– Ska vi?

Jag log bara.
– Nej. Inte än. Jag vill att ni ser dem. Att ni vill dem. Men inte får dem. Inte ikväll.

Majja skrattade andfått.
– Du är grym.

– Jag är klädd.

Och jag var det.

Den sista intakta kroppen i rummet. En levande retelse. En hyllning till det som ännu inte rivits.

Men deras händer letade sig ändå till mig. Smekte. Pressade. Utforskade varje veck. Varje söm.

Och jag lät dem känna.
Men inte förstöra.

Än.

Camilla låg på rygg nu. Svetten blandad med fukt, håret i blöta slingor längs kinderna. Den långa lackrocken låg uppfläkt under henne som en blank skugga. Hennes sweaterdress, redan delvis uppsprättad i sidorna, hängde våt och tung över bröstet och magen – men höll fortfarande fast i sin form. Som om den ännu ville göra motstånd.

Men det var lackbyxorna vi såg på nu.

De var en dröm i svart. Tajta hela vägen ner till knäet – sedan exploderande i super flare. Våta, klistriga, glansiga. Som om vattnet aldrig ville lämna dem.

Jag lade mig på knä mellan hennes ben, precis som jag gjort med Majja. Men med Camilla… ville jag gå långsammare.

– Vi börjar där det känns som mest onåbart, viskade jag. – Vid fötterna. Vid flaren. Där vi låtsas att det bara är lek.

Hon flämtade till.
– Och sen?

– Sen arbetar vi oss upp. Dit du vill att vi ska sluta.

Majja kröp intill Camillas ena sida. Smekte hennes överarm med handen fortfarande täckt av pufferjackans trasiga, glänsande mudd. Camilla vände huvudet, mötte hennes blick.
– Du är vacker, viskade Majja. – Och snart kommer du vara… öppen.

Jag lät mina händer vila över Camillas vader. Pressade försiktigt ner mot flarepartiet. Lacken knarrade under trycket, våt som en nytvättad dröm. Jag följde den yttre sömmen med fingertopparna. Den var som spänd vinyl – men jag visste redan var den skulle brista.

Jag drog försiktigt. Tryckte sömmen mellan fingrarna. Det gav ett sprättande ljud – som en blixt genom tystnaden.

Rrraaaasch…

Första sömmen släppte. Den yttre delen av flarepartiet föll ut som en svart blomma. Inte mycket. Bara en glipa – men en som visade in mot huden under, våt och vibrerande.

Jag tog tag längre upp. Mellan vaden och knät. Fingrarna var långsamma, utforskande. Pressade, rullade tyget mellan händerna. Camilla spände benen lätt, som i bön. Hennes läppar halvöppna.

– Riv mig, Jessica. Riv mig som du rev henne.

Jag log.

Och jag rev.

Från vaden till knävecket. Sömmarna sprang upp som trådar av begär. Lacken släppte, öppnade sig, krullade undan från hennes hud. Jag såg hur vattnet i byxans insida rann ut – dropp efter dropp. Som om plagget grät av lättnad.

Majja lutade sig över henne. Kyssade Camillas hals, långsamt, med öppen mun. Hennes pufferhuva vilade mot Camillas axel, och vått tyg mötte vått tyg.

Jag fortsatte. Nu upp över låret. Fingrarna började skaka av koncentration. Inte av tvekan. Utan av vördnad. Jag följde insidan av låret, tryckte längs sömmen – och när den inte gav efter direkt, tog jag i lite hårdare.

Skrrrchhh.

Sömmen sprack upp till grenen. Där stannade jag.

Camilla vred på sig.
– Sluta inte nu… snälla…

– Jag ska inte, viskade jag. – Jag ska bara göra det… med andakt.

Och så tog jag båda händerna, pressade dem längs hennes höfter, tog tag i tyget mitt över grenen – och rev.

Sakta.
Långsamt.
Med total kontroll.

Lacken släppte med ett ljud som var mer känsla än ljud. Som ett andetag som brister. Som ett löfte som hålls.

Byxorna låg nu öppna. Som vingar. Som en ruin av begär.

Camilla låg stilla. Andades tungt. Ögonen blanka.
– Jag har aldrig… varit mer… vacker.

Majja kysste hennes kind.
– Du är mest vacker när du släpper taget.

Jag såg ner på mig själv. Mina egna lackbyxor, ännu intakta. Blanka, våta, åtsittande.

Camilla sträckte sig upp, handen längs min midja.
– Du… nästa gång… är det din tur.

Jag lutade mig ner.
– Jag vet.

Och jag längtar redan.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
”Hon bodde vägg i vägg”	Fetish	4.0	12/7-25
“Flare & Förlustelse”	Fetish	0.0	12/7-25
“I Tygets Våld”	Fetish	0.0	12/7-25
“Skinn i ånga”	Fetish	0.0	12/7-25

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.