“I Tygets Våld”

---

---

Rummet var mörkt. Inte svart, men djupt – tungt av skuggor, mättat av dämpat ljus från ett enda stearinljus vid sängens fotända. Värmen från duschen hängde kvar i luften som en slöja, och jag hörde fortfarande det avlägsna droppandet från badrummet bakom mig. Mina stövlar klafsade tyst mot golvet. Våta. Tunga. Som resten av mig.

Jag stannade i dörröppningen.

Majja låg redan i sängen.

Hon lutade sig bakåt mot det vadderade sänggaveln, benen brett isär, händerna vilade nonchalant vid sidorna som om de ägde hela sängen – hela rummet. Hon hade fortfarande alla kläder på. En figursydd svart läderjacka som blänkte i ljuset, under den: en svart satinpolotröja, så stram mot kroppen att man kunde ana bröstens form i tygets spänning. De tajta skinnbellbottoms klädde hennes ben som en bön, glansiga från midjan ner till knäna där de exploderade i breda utsvängningar över höga stövletter.

Hon log långsamt när hon såg mig.
– Du tog god tid på dig.

Jag svarade inte. Kunde inte.

Vattnet rann fortfarande längs min rygg, droppade från mitt hår ner längs nacken och vidare in under kragen på min svarta genomblöta spets-polo. Den var helt genomskinlig nu, genomdränkt, kramade mina armar och hals som en andra hud. Över den bar jag min korta skinnjacka med puffärmar – blöt, stram, glansig. Den gnisslade svagt när jag rörde mig. Min plisserade skinnkjol hängde tung av vatten, klistrad mot mina höfter. Och under den: tighta, svarta läderleggings – blanka av duschens efterdyningar, droppande ner i stövlarna.

Majjas blick följde varje centimeter av mig.

– Du ser ut som ett syndafall, sa hon. – Ett blött, vackert, svartsyndigt underverk.

Jag tog ett steg fram. Vatten droppade från jackärmen och landade på hennes bara mage, där polon inte hunnit täcka.

Hon rörde sig inte. Bara låg där. Andades.

Jag kröp upp i sängen, klättrade långsamt över henne. Mina kläder lät som stön – vått läder som pressades mot sidenlakan, blöt spets som skavde mot hennes jacka. Jag var kall. Hon var het.

– Kom närmare, sa hon. – Låt kläderna prata först.

Så jag gjorde det. Lutade mig ner, lät mitt våta hår falla över henne. Lät min jacka glida över hennes. Den gnisslade när den mötte hennes läder. Mina ben, fortfarande i leggings och stövlar, pressades mot hennes bellbottoms. Känslan var… elektrisk.

Hon förde sin hand upp längs min rygg. Den gled över den blöta jackan, stannade vid dragkedjan. Drog fingret längs ryggraden – utan att öppna.

– Du luktar regn, Jessica.

Jag lutade mig närmare. Våra bröst möttes, pressade samman genom lager av läder, spets och satin. Inget naket. Allt kändes ändå. Mina fingrar sökte hennes krage. Den var blöt. Stram. Jag smekte den långsamt. Hon blundade.

– Vi klär av varandra med andetag, viskade jag.

– Låt oss aldrig bli nakna, svarade hon. – Låt oss förlora oss i tyget.

Och så låg vi där. Tryckte oss mot varandra. Varje söm, varje dropp, varje pressat veck berättade mer än hud någonsin kunde. Vi kysstes – genom blöt spets. Vi smekte – genom blöt satin. Vi förlorade oss – inte från våra kläder, utan genom dem.

Majja rörde sig först. Hon gled ner från sängen utan ett ord, klackarna klickade dämpat mot trägolvet. Den blöta läderjackan stramade runt hennes skuldror, och satinpolon glänste vid varje rörelse i stearinljusets sken. De där skinnbellbottomsen, blanka och tunga, rasslade lätt när hon gick – som om de redan kände på sig vad som väntade.

Hon stannade i dörröppningen och vände sig om.
– Följ med mig, sa hon. – Jag har något varmt att visa dig.

Jag reste mig utan ett ord, kände tyget suga sig fast längs ryggen när jag drog mig upp från det våta lakanet. Vatten droppade från mina armar, kjolen släpade mot låren, mina leggings gnisslade blött i varje steg. Jag följde henne i tystnad. Varje steg kändes tyngre. Vårare.

Hon förde mig till ett mörkt rum längre in i huset. Dörren öppnades tyst.

Och där, i skenet från dolda LED-lister, låg den – jacuzzin.
Svart, kakelklädd, med bubblor som glittrade i dämpat ljus. Het ånga steg upp ur vattnet och fyllde rummet med en dimma så mjuk att den kändes som händer.

Majja ställde sig vid kanten. Vände sig mot mig.

– Du började det här, sa hon. – Du gick in i duschen i dina vackraste kläder. Nu är det min tur.

Hon lutade sig över kanten och stack ner en hand i det heta vattnet. Jackan knarrade svagt när hon böjde sig fram, och jag såg hur den spända ryggen glänste ännu mer i ångan. Hon stod kvar så ett ögonblick, andades djupt – sedan klättrade hon upp på kanten.

Ett ben i taget.

Först de höga stövletterna, som satte sig på kanten med en dov duns. Sedan benen, de otroligt tajta skinnbellbottomsen, pressades ut över knäna när hon gled ner – och till slut: hon sänkte sig sakta ner i vattnet.

Det började med ett sus.

Vattnet kröp upp längs lädret, smög över höfterna, lät bubblorna leka över tyget. Jackans nederkant doppades först, och jag hörde det – det där ljudet – när blött läder ger upp, det där djupa slörpande suget. Vattnet kröp upp längs magen, längs polons krage. Hon stönade tyst när det nådde brösten.

– Satan… det här är förbjudet.

Hon såg på mig. Våt nu. Hela jackan glansade. Satinen låg platt mot halsen, mot kragen, och håret låg i tunga röda vågor över axlarna. Hon låg där i vattnet som en gotisk synd. Lutad bakåt, armarna utmed sidorna, benen flytande i skinn, hela kroppen en levande våt skulptur.

– Du kan inte bara stå där och se på, viskade hon.

Jag behövde inget mer. Jag klättrade upp på kanten, kände mina egna kläder dra i mig, som om de ville stanna kvar i luften, inte i vattnet. Men jag lät mig glida ner. Stövlarna först – de fylldes genast, klafsade. Kjolen simmade upp runt mig. Jackan stramade över axlarna. Meshen vid halsen kylde mig.

Vattnet slöt sig om oss båda. Och det var inte tyst – det var ljudet av ånga, av tyger som gav efter, av andedrag mot fuktig hud. Bubblor mot läder. Våta suckar från tyg som pressades mot kropp. Polokragen min klistrade sig mot halsen.

Vi satt mittemot varandra. Nära. Blöta. Oskadade.

Och helt förlorade i känslan av att fortfarande vara påklädda.

Majjas blick var mjuk nu. Men fortfarande farlig.

– Hur länge tror du våra kläder kan hålla sig hela?

Jag lutade mig närmare. Vått läder mötte vått läder. Mina händer smekte hennes ben – över vattnet, över bellbottoms som nu låg som tunga vågor under ytan.

– Så länge vi vill, svarade jag. – Och lite till.

Vi lät bubblorna arbeta mellan oss. Som händer. Som viskningar. Inget mer behövdes än att finnas där – i vattnet, i våra blöta plagg, i tystnaden som tyget skapade mellan kropparna.

Majja låg lutad bakåt. Hennes läderjacka var genomdränkt nu. Den klistrade sig mot armarna, mot ryggen, glansig av värmen. Satinkragen låg som en strypsnara kring halsen, vackert, syndigt. Hennes hår låg slickat över axlarna, rött mot svart. Hennes läppar var halvöppna. Och blicken vilade på mig – tung, laddad.

Jag flöt nära henne, långsamt, mina egna kläder lika genomvåta. Den korta puffjackan smet åt, varje rörelse fick ärmarna att knarra vått. Meshpolon, spetsen, den glansiga skinnkjolen – allt trycktes mot kroppen nu, tyg för tyg, söm för söm. Leggingsen stramade under ytan. Mina stövlar var vattenfyllda men satt kvar som ett löfte.

Jag närmade mig henne, lät mig driva fram, och stannade bara centimeter från hennes bröst.

Mellan oss: lager.

Inte hud. Inte nakenhet.

Men ändå – närmare än någonsin.

– Vi bär våra hemligheter, sa hon, med låg röst. – Lager för lager. Och du är vackrare i dina än någon annan utan.

Jag lät min hand glida upp ur vattnet. Droppande. Blöt spets kramade mitt handled. Jag förde den långsamt mot hennes mage – över satinpolons tyg, som låg tryckt och varmt mot hennes hud.

Hon blundade. Drog ett djupt andetag.

– Tryck, sa hon. – Låt mig känna dig genom varje fiber.

Jag tryckte. Sakta. Inte hårt. Men med tyngd.

Kände hur tyget gav vika, hur jackan gnisslade tyst under min hand, hur satinens hala yta låg som en brännande sköld. Mina fingertoppar stannade vid hennes navel, och därifrån gled de utåt, i cirklar. Fortfarande ovanpå allt. Men varje rörelse bar mer spänning än en naken kyss någonsin kunde.

Hon svarade med att låta sitt ben glida upp över mitt lår. Vattnet krusades. Bellbottoms flöt som svarta blomblad omkring henne, och när tyget nuddade min kjol var det som att elektricitet hoppade mellan oss.

– Det här är vår helgedom, sa hon. – Och kläderna är våra förbannelser. Våra välsignelser.

Jag smekte längs hennes sida, från midja till bröst. Pressade handen mot jackan, över dragkedjan, vidare mot kragen. Läder mot läder. Vått, stönande läder. Och i det ögonblicket – när jag nästan kunde känna hennes hjärtslag genom jackan – visste jag att vi inte behövde mer just nu.

Det var känslan. Inte nakenheten.
Det var det vi gjorde mot kläderna – inte vad vi tog av.

Vi låg kvar så. Smekte. Höll. Andades.

Och vatten fyllde våra kläder som synder vi inte ville bli av med.

Dörren gled upp utan ett ljud, men vi hörde henne ändå. Stegen. Klackarna. Den där dova, självsäkra rytmen av någon som visste precis vad hon bar – och hur det lät.

Camilla.

Hon stod där ett ögonblick. Lutad i dörrposten, mörkhårig, sval i uttrycket, nästan road. Klädd i helsvart: figursydd läderjacka med markerade axlar, svart tajt polotröja, och de där svarta skinnbellbottoms som smekte varje centimeter av hennes ben innan de flöt ut över höga stövletter.

– Verkligen? sa hon torrt. – Jacuzzi. Med kläderna på?

Majja log först. Långsamt, slött, ångande.

– Det är inte bara en jacuzzi, Camilla. Det är… en synd.

– Det ser mer ut som sabotage mot garderoben, svarade hon, men hennes blick hade redan börjat glida – över våra blöta kroppar, våra glänsande jackor, klistriga polokragar, skrynklig mesh och skinn som flöt kring oss som svarta liljor.

Jag lyfte handen ur vattnet, lät dropparna smattra mot kaklet.
– Kom. Du vet att du är nyfiken.

Camilla gick närmare. Slog sig ner på kanten, knappt en meter från oss. Hon korsade benen – lädret spände över knäna – och lutade sig bakåt med händerna bakom sig. Hennes jacka knarrade lätt. Hon tittade ner mot vattenytan som om den bar ett hot.

– Jag gillar mina kläder torra, sa hon.

– Det gjorde vi också, svarade Majja. – Tills vi kände hur de kändes våta.

Jag kröp närmare kanten, stannade just nedanför henne.
– Du ser fantastisk ut, Camilla. Och du skulle vara ännu vackrare när skinnet glänser. När polon klistrar sig mot halsen… när vattnet letar sig innanför jackan.

Camilla mötte min blick. Och för första gången – bara ett ögonblick – såg jag henne tveka.

– Kom igen, viskade Majja. – Låt tyg bli begär. Låt lädret drunkna lite.

Camilla suckade. Lät händerna glida från kaklet ner till sidosömmarna på sina byxor. Hon såg på oss – som om vi var vansinniga – men också… som om hon ville förstå varför.

Så gled hon ner med ett ben.

Skinnstövletten doppade sig först. Sedan vaden. Lädret bubblade. Hon stelnade till – drog snabbt upp foten igen.

– Det känns… förbjudet.

– Det är det, sa jag. – Och ändå kan du inte låta bli.

Hon tittade ner, höjde på ögonbrynen – och sedan, med en suck som var mer njutning än protest, lät hon sig sakta sjunka ner. Först ena benet. Sedan det andra. Hon satte sig ner i vattnet, läpparna lätt särade, händerna vilande vid sidorna.

Vattnet kröp upp över skinnbyxorna. Blänkte som olja. Jackans nederkant doppades. Polon mörknade över magen. Hon andades in häftigt när vattnet nådde bröstet – lät huvudet falla bakåt och stönade tyst.

– Herregud.

– Ja, sa Majja. – Visst är det syndigt?

Camilla skrattade lågt, rullade med axlarna i vattnet.
– Det är vansinne.

– Och du älskar det.

Hon mötte min blick igen. Och nu var hon annorlunda. Mjukare. Öppnare.

– Ja… jag tror det.

Camilla satt stilla först. Vattnet nådde henne till bröstet. Jackan flöt lätt omkring henne, ärmarna klistrade mot armarna, axlarna spända under vått läder. Hon blundade. Hennes läppar var halvöppna. Andningen djup, kontrollerad – men därunder: något som brann.

Majja och jag sade ingenting. Vi låg mot var sin kant, tysta, betraktande. Vi visste. Det fanns inget att säga. Hon var på väg. Hon förstod nu.

Camilla lyfte händerna ur vattnet långsamt. Blanka, droppande. Hon lät fingrarna glida upp över sina egna lår – över skinnbyxornas utsvängda form, nu tunga och vattendränkta. Hon stannade vid höften. Tryckte där. En djup suck.

Sedan upp – över magen, över polotröjan som smet åt som ett andra skinn. Den hade mörknat i tyget, svart som olja, och varje rörelse lät som ett vått smekande. Fingrarna gled över midjan, över naveln, och upp till brösten där jackans våta dragkedja fortfarande blänkte som en ryggrad av metall.

Hon lade ena handen där – mitt på bröstet – och pressade. Hela jackan knarrade, bubblor steg. Hon stönade lågt. Fingrarna cirklade. Masserade. Inte naket – aldrig naket – men så… intimt.

– Det känns… som om kläderna är en del av mig, viskade hon. – Som om varje söm… rör mig.

Jag såg hur hennes andra hand gled upp till halsen, smekte polokragen, tryckte fingrarna under den. Hon drog ner tyget lätt, bara för att känna det strama. Hon drog upp det igen. Drog i det. Njöt av hur det pressade, hur det spände, hur det inte släppte taget.

Majja andades djupt bredvid mig.
– Låt henne vara. Hon är vackrare än någonsin just nu.

Camilla lutade huvudet bakåt, hela kroppen rörde sig långsamt under vattnet. Hon lät båda händerna röra sig nedåt nu – över magen, tillbaka mot benen. Hon spred långsamt på knäna, lät vattnet smita in mellan låren. Fingrarna följde efter. Allt ovanpå tyget. Allt genom vått skinn.

Hon tryckte. Cirkulerade. Höfterna rörde sig i små vågor.
Andetagen blev kortare.

Och vi såg på. Tysta. Förundrade. Upphetsade.

Det fanns något i att se henne – stark, självsäker – ge sig själv till detta. Inte till oss. Inte ännu. Men till känslan. Till plaggen. Till vattnet.

Det var vackrare än nakenhet.

Det var kontroll i upplösning.

Camilla satt fortfarande med huvudet bakåtlutat, händerna vilande över höfterna, andetagen rytmiska. Polokragen var blöt som en snara, jackan glänste, och skinnet över benen låg som en våt andra hud. Hon öppnade ögonen – långsamt – och mötte våra blickar.

Vi visste alla tre. Det var dags.

Jag rörde mig först.

Vattnet omslöt mig som ett tyg i sig själv, tungt och lent. Mina blöta spetsärmar kramade armarna när jag gled närmare Camilla. Majja rörde sig från andra sidan, ett långsamt flytande rovdjur i skinn och satin, hennes bellbottoms dansade i vattnet som svarta blommor.

Camilla satt still. Mottaglig. Inbjudande. Och vacker.

Jag nådde fram först, lät mina händer lägga sig på hennes knän. Vattnet gnisslade mellan våra kläder. Jag kände hur hennes skinnbyxor svarade – hala, varma. Majja lade sin hand på Camillas axel, tryckte lätt. Hennes blöta jackärm klistrade sig mot Camillas ärm. Läder mot läder. Puffade axlar mötte varandra.

Camilla log.

– Så… ni kan inte låta mig ha allt för mig själv?

– Aldrig, viskade jag. – Du är för vacker när du ger efter.

Majja lutade sig fram och lät sin panna vila mot Camillas. De andades mot varandra. Varmt. Fuktigt. Kläderna mellan dem var allt. Inget naket, men allt avslöjat.

Jag gled upp på knä framför Camilla, kände hur mina leggings stramade mot låren, min korta skinnjacka fortfarande klistrad mot ryggen. Jag lade händerna på hennes midja, kände den blöta polon mellan oss, och tryckte försiktigt.

Hon svarade med att luta sig fram. Våra jackor stönade mot varandra. Jag kände varje vattendroppe som pressades mellan oss. Varje söm. Varje linje.

Majja lät sina händer glida ner längs Camillas armar, till handlederna. Hon höll dem där. Inte hårt. Men med kraft. Som för att säga: du är här nu, hos oss, stanna där.

Camilla blundade, lät oss röra vid henne. Hon var vacker i sin överlåtelse. I sin självsäkra passivitet. Men det var inte svaghet. Det var vilja. Viljan att känna.

Jag lät mina fingrar glida längs hennes mage, över våt satin, vidare ner mot linningen på skinnbyxorna. Bara ovanpå. Bara genom tyget. Hon ryckte till när jag tryckte. Majja lät en hand smyga upp längs hennes hals, över polokragen, smekte käken.

– Är du med oss nu? viskade Majja.

– Ja… fullständigt.

Vi lutade oss alla tre mot varandra. Våra kroppar möttes. Våta kläder som slöt sig om oss som ett altarsvep. Tyger som gnisslade, andades, flöt. Fingrar som smekte längs ärmar, jackor, ben, höfter. Inte ett enda plagg togs av. Det var inte vad det handlade om.

Det handlade om att känna – allt – genom tyget.

Och det gjorde vi.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
”Hon bodde vägg i vägg”	Fetish	4.0	12/7-25
“Flare & Förlustelse”	Fetish	0.0	12/7-25
“I Tygets Våld”	Fetish	0.0	12/7-25
“Skinn i ånga”	Fetish	0.0	12/7-25

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.