“Skinn i ånga”

---

---

Det var en kall, klar vårkväll. Luften bar fortfarande spår av vintern, men solen hängde lågt och färgade hustaken i brons. Jag hade klätt mig som jag alltid gör – inte för bekvämlighetens skull, utan för uttrycket. För mig.

Tight svart skinnbodice, snörad hårt över bröstkorgen. Över den en svart, långärmad polotröja i tunn mesh – nästan genomskinlig, som dimma mot huden. Den korta, figursydda bikerjackan i svart läder med korta puffärmar satt som gjuten över axlarna, och blänkte lätt i ljuset. Kjolen var plisserad, i samma mattsvarta skinn, och under den bar jag läderleggings – släta, tighta, åtsmitande. Knähöga blanka stretchstövlar med hög klack fullbordade siluetten. Varje steg lät som ett litet löfte.

Jag frös lite. Men vill man vara fin…

När jag gick förbi en villa såg jag ånga stiga från trädgården. En badtunna. Den var igång, varm och inbjudande. Och där – som hämtad ur en fantasi – stod hon.

Majja.

Runt 40, långt rött hår som brann i solnedgången, klädd i ett par svarta skinnbyxor – utsvängda, extremt tighta upptill, med massiv vidd nertill. På fötterna bar hon spetsiga stövletter med klack, och över sin kropp: en tight, svart satinpolotröja och en figursydd svart skinnjacka som låg pressad mot bröstet, vågade spricka i sömmarna.

Hon vinkade.
– Jessica! ropade hon.

Jag stannade till. Hjärtat slog hårdare än det borde.

– Vill du komma in och bada?

Jag skrattade kort, förvirrat.
– Jag har ingen baddräkt.

Hon höjde ögonbrynen och log.
– Det har du visst. Du har den redan på dig.

Jag tittade ner på mina kläder. Läder. Långärmat. Jackan. Allt.

Och ändå… hon hade rätt. Jag kände det. Hela min kropp blev varm av tanken. Att kliva ner i vattnet, i precis det jag bar. Att känna hur lädret förlorade sin stela form, blev tyngre, mjukare, mer förföriskt mot huden. Jag älskade mina kläder – och tanken på att låta dem drunkna i värmen var plötsligt berusande.

– Okej, sa jag lågt. – Visa vägen.

Hon öppnade grinden. Jag gick förbi henne, nära nog att känna doften av hennes läderjacka – tung, inrökt, livserfaren. Hon lade en hand på min arm och viskade:
– Jag ska bara hämta en sak.

Jag gick upp mot tunnan, långsamt, medan hon försvann runt hörnet. När jag vände mig om kom hon tillbaka – med något blänkande i handen. En sax. En sån där liten, kirurgisk, vass. Hon såg min blick och log.

– Om det behövs, sa hon. – Ibland vill man bara… släppa taget.

Jag rös. Men inte av kyla.

Jag satte foten på första steget upp i tunnan. Lädret i stövlarna knarrade svagt, sensuellt. När jag klev ner i vattnet, sakta, kände jag värmen pressa sig in mot benen. Först genom stövlarna – de fylldes långsamt med vatten, blöta, tunga – sen upp genom leggingsen. Kjolen flöt upp ett ögonblick, sedan sjönk den tungt ner, blöt och formad kring låren.

Min jacka sög åt sig vattnet direkt när jag satte mig. Den klibbade mot ryggen, puffärmarna fylldes långsamt, blev tunga som bly, och jag kände dragkedjan tryckas hårt mot bröstet. Det fanns ingen återvändo nu – och det ville jag inte ha.

Majja steg upp på kanten av tunnan. Hon hade inte tagit av sig något heller. De svarta skinnbyxorna glänste redan av ånga, hennes jacka hade mörka fält där vattenstänk träffat. Hon stod där, som en mörk gudinna, och såg på mig.

– Jag gillar att du inte tog av dig jackan, sa hon.

– Den är en del av mig, svarade jag.

– Bra. Då slipper jag fråga innan jag blöter ner den.

Och så klev hon ner.

Vattnet sköljde över hennes skinnklädda ben, jackan knarrade högt när den blev dyngsur. Satinet under klistrade sig mot hennes mage, bröst, hals. Hon satte sig mittemot mig, vattnet upp till bröstkorgen, och jackorna gneds långsamt mot varandra när vi lutade oss fram. Skinn mot skinn. Värme mot värme.

Och i mitten av allt: känslan av att få förstöras – tillsammans.

Vi satt mitt emot varandra, tysta i några sekunder. Bara vattnets rörelser och det dova knarrandet från våra plagg hördes. Det var som om själva lädret andades mellan oss.

Min jacka hade blivit tyngre nu, tyget klibbade fast över brösten, dragkedjan låg kall mot huden. Puffärmarna låg svullna av vatten, tunga, men jag ville inte ta av den. Jag kände mig nästan naken i den – just därför ville jag ha den kvar. Den var inte längre skydd, den var ett verktyg för begär. Den gjorde varje rörelse laddad.

Majja lutade sig fram lite, vatten rann från ärmarna ner i ytan mellan oss.

– Känner du hur jackan håller fast dig? frågade hon, lågmält. – Som om den inte vill släppa dig förrän du är klar.

– Jag vet, viskade jag. – Det känns… förbjudet.

– Men det är inte det.

Hon kom närmare. De blöta skinnbyxorna följde med vattnet, pressade mot hennes ben, knän och lår – som om själva materialet kämpade för att få stanna på hennes kropp. Hennes jacka – dyngsur, åtsmitande – prasslade dovt när hon höjde en hand mot mig.

Fingrarna gled över min axel, följde jackans söm. Hon tryckte lätt, så vattnet pressades ur tyget i små, varma droppar. Sedan gled hennes hand ner längs min arm, tills hon nådde min handled.

– Den här jackan… den är du, sa hon. – Men det är okej att släppa in någon ändå. Genom blöt läder, genom dragkedjor, genom allt.

Jag nickade. Hennes ord träffade något djupt, något jag kanske inte ens förstått att jag bar på.

Vi rörde oss samtidigt, långsamt, våra kroppar möttes i vattnet. Våra jackor pressades mot varandra – våta, tunga, svarta – och gnisslade svagt när vi tryckte oss närmare. Det var något nästan fysiskt elektriskt med hur skinn mötte skinn, hur materialen gled mot varandra, stötte emot, hakade i. Vi var som två maskiner som just börjat gå igång.

Majjas hand gled upp till min nacke, in under den blöta kragen, tryckte mig närmare. Våra läppar möttes, först försiktigt, sedan djupare. Långsamt, smakfullt, laddat. Det var inget bråttom. Allt handlade om känslan.

Hon lät sina fingrar glida längs dragkedjan på min jacka, men öppnade den inte. Hon bara följde den, som en kontur av min vilja.

– Du är så vacker i den här, viskade hon. – Vet du det?

Jag flämtade till när hennes knän pressade mot mina under ytan. Våra ben gled mot varandra, vattnet bubblade svagt mellan oss. Mina stövlar var fyllda till kanten, tryckta mot hennes utsvängda byxben. Det fanns inget torrt kvar, inget stelt. Bara kropp, tyg och hetta.

Vi lutade oss mot varandra igen, trycktes hårdare samman. Våra jackor smälte ihop i blöta veck, vi andades tungt, andetag studsade mot läderkragar. Hennes hand gled ner över min rygg, tryckte till.

Jag ville ha mer. Men inte ännu.

Jag ville känna varenda centimeter tyg innan något försvann.

Och saxen… den låg kvar vid kanten. Lugn. Väntande. Ett löfte om vad som kunde ske – när vi var redo.

Det var som om tiden stannat i ångan.

Vi låg tätt intill varandra i tunnan nu, våra kroppar svävande i vattnet, men ändå stadigt sammankopplade av varje rörelse, varje blöt detalj i våra plagg. Jackorna – våra skinnjackor – satt fortfarande på, tunga av vatten, glänsande som svart olja i det dämpade skymningsljuset. De var inte längre skydd. De var en del av begäret.

Majjas blick mötte min, djup, mörk, nästan vördnadsfull. Hon såg ner över min kropp – över den genomskinliga meshtröjan som låg som en andra hud under jackan, över läderbodicen som formats ännu hårdare av fukten. Hon förde långsamt handen upp mot min hals, följde den blöta dragkedjan på jackan med fingertopparna.

– Får jag?

Jag nickade. Vatten droppade från mitt hår ner i ansiktet, men jag blinkade inte ens. Ville inte missa något.

Hon tog tag i dragkedjan med två fingrar. Den gick trögt – metallen mot det blöta lädret protesterade, gnisslade svagt – men långsamt, tålmodigt, drog hon ner den. Millimeter för millimeter. När öppningen nådde mitt bröst släppte vattnet in med ett sugande ljud, som om jackan flämtade till.

Kylan mot den våta meshtröjan var plötslig, men hennes hand som följde efter var varm.

Jag svarade genom att föra handen mot hennes bröst. Hennes jacka var ännu tyngre än min – större, tjockare – och dragkedjan låg djupare mot kroppen. Jag började långsamt dra ner den. Vatten sipprade ur öppningen, rann längs hennes kropp, ner över magen, vidare ner i skinnbyxorna som satt som svetsade.

Under jackan blänkte satinet på hennes tröja som ett vått sidenband. När jag gled handen innanför, kände jag hur tyget smälte under fingrarna – hal, blöt, klistrad mot huden.

Vi rörde oss samtidigt, som om vi dansade i slow motion. Våra kroppar gned mot varandra, jackornas insidor skavde och smackade vått, varje rörelse en symfoni av läder och ånga.

Majja lutade sig närmare. Vatten pressades mellan oss när hennes kropp trycktes mot min. Hon kysste mig igen – djupare nu, med en hunger som växte under ytan. Hennes tunga letade sig in, utforskade, smakade. Hon tryckte mig försiktigt mot kanten av tunnan, lät mig vila där, medan hennes händer gled in under jackan, över min våta bodice.

– Du är så vacker så här, viskade hon mellan kyssarna. – Blöt. Insvept i skinn. Du bär det som om du är född i det.

Jag kände hur hennes fingrar började dra uppåt längs min ryggrad, inuti jackan, mellan det kalla fodret och min varma rygg. Jag var nästan yr av känslan. Av hur allt blev mer – mer kropp, mer tyg, mer vått, mer hud, utan att något behövde tas av.

Hon lade sitt huvud mot min axel. Vattnet kluckade runt oss. Hennes andedräkt var het mot mitt öra.

– Vet du vad jag tänker på? viskade hon.

– Nej…

– Hur mycket jag vill se vad som händer… om vi aldrig tar av oss någonting alls.

Mitt hjärta slog som en trumma.

– Då ser vi till att det aldrig görs. Inte av oss.

– Då återstår bara saxen.

Hennes röst var mjuk. Men i orden låg ett pirr, ett löfte. Inte ännu. Men kanske. Snart.

Vi kysstes igen, våtare än förut. Våra öppna jackor gled runt oss som mantlar. Och där, i det blanka vattnet, flöt vi – insvepta i läder, stönande i ånga, och vilande i den sköra balans där inget var helt avklätt, men allt låg öppet.

Vi steg upp ur tunnan tillsammans, kläderna tunga av vatten, glänsande i kvällens sista ljus. Jackorna satt kvar, genomdränkta. Mina puffärmar droppade hela vägen ner längs armarna, och varje steg i stövlarna lät som om jag trampade i ett djupt eko av läder och vatten. Ljudet… gud, det ljudet. Våt skinn som pressades ihop, sögs fast, släppte. Det var som om våra kroppar talade genom kläderna.

Majja gick före mig mot huset, hennes utsvängda skinnbyxor såg nästan flytande ut där de klistrade sig mot benen. Hon var stilla, nästan vördnadsfull, när hon öppnade dörren. Inne i huset var det varmt – men det var inte längre värmen jag brydde mig om. Det var hur lädret kramade om varje del av mig, hur jag nu ville känna det pressas mot tyg, mot kropp, mot madrass.

Hon förde mig genom hallen, droppande, flåsande, till sovrummet. Dörren gled upp med ett gnissel, och där – som en scen ur en förbjuden dröm – låg Majjas stora säng. Mörka lakan, tunga kuddar, en låg glans från ett stearinljus som hon tänt tidigare.

Jag gick fram utan att fråga, utan att vänta. Lät mig själv falla rakt bakåt på sängen.

Schlupp.

Ljudet när mina kläder mötte tyget var nästan erotiskt i sig. Vattnet pressades ut ur jackan, stövlarna, kjolen. Lädret smackade och gnisslade mot madrassen. Jag låg med armarna utsträckta, kroppen insvept i ett blött, kallt skal, men insidan kokade.

Majja såg på mig från fotändan. Hon hade inte tagit av sig något heller. Hennes jacka hängde öppen, droppade över byxlinningen. Hon hade tagit fram saxen igen.

Utan att säga ett ord gick hon upp i sängen och satte sig bredvid mig. Vattnet från hennes kläder bildade mörka fläckar över täcket, men hon brydde sig inte. Hon lät handen vila på min mage. Skinn mot skinn.

– Det är så vackert såhär, sa hon tyst. – Du i de här kläderna. Blöta. Hela du. Fuktig och öppen. Och ändå… låst.

Jag andades snabbt.

Hon förde saxen till min jacka. Inte för att ta av den – utan för att skära den. Ett litet snitt, precis vid ärmens nederkant. Krrtsch. Ett sprött ljud. Nästan ömt.

Jag flämtade till. Det var inte smärta. Det var ljudet. Känslan av att något permanent just hände.

Hon gjorde ett nytt snitt, lite längre upp. Den blöta jackan gav vika långsamt, med ett raspande som påminde om att läder har ett hjärta. Saxens skär förenades med mitt andetag. Mina fingrar krampade mot lakanet.

– Hör du det? viskade hon. – Det är som en suck. Din kropp ber om att bli frilagd, men inte förlorad.

Jag nickade. Ville inte tala. Ville bara… känna.

Majja skar en söm till, denna gång under min arm. Hon drog lite i jackan och den öppnade sig ännu mer, visade fram det fuktiga tyget under. Hon förde handen in, smekte mitt bröst genom den våta meshtröjan, försiktigt, i cirklar. Fingrarna lämnade vattenfläckar mot tyget.

Sedan vände hon saxen mot min kjol.

– Får jag?

– Ja…

Första snittet i skinnkjolens kant var ett långsamt riv – krrrtsch – som en hemlighet som brister. Hon drog med fingertopparna längs den öppnade kanten, gled in under tyget, kände läderleggingsen tätt under.

Saxen vilade mot mitt lår nu.

– Vi behöver inte ta av något, sa hon. – Bara skära tillräckligt för att komma in. Tyg efter tyg. Lager efter lager.

Och hon började igen. Ett nytt snitt. Ett till.

Jag var helt i hennes händer. Min kropp låg kvar, insvept, svettig under blöt hud och kalla sömmar. Och ändå – aldrig mer levande.

Lakanen under oss var redan mörka av vatten. Vårt läder – jackor, leggings, kjol, byxor – låg pressat mot sängen, gnisslande och glansigt. Och ändå hade inget tagits av. Bara öppnats, skurits, tillåtits spricka.

Majja lutade sig över mig, saxen i handen. Den gled över min kropp – inte vass ännu, bara sval metall mot läder och mesh. Hon vilade den mot mitt bröst, precis där bodicens snörning började.

– Din tur, viskade hon.

Jag tog emot saxen ur hennes hand. Den var tyngre än jag trott, kall och perfekt balanserad. Jag satte mig upp en aning, blöt jacka klistrad mot ryggen, och såg på henne.

Hennes jacka hängde öppen, tung, droppande över höfterna. Den svarta satinpolon under var genomvåt, så tunn att den knappt dolde något längre. Hon såg på mig med ögon som sa: Gör det.

Jag förde saxen mot henne, mot ena ärmen där sömmen kröp över axeln. Hon låg stilla, andades långsamt. Första snittet var försiktigt – krrtsch. Skinnet gav efter, långsamt, ljudligt. Hon flämtade till, och jag kände min egen puls rusa.

Jag drog saxen vidare längs ärmen, och varje millimeter kändes som en bekräftelse: hon ville att jag skulle göra detta. Förstöra det hon bar. Inte ta av det – utan öppna det, utan återvändo.

– Du har ingen aning hur sexigt det är, viskade hon, – att känna en jacka slitas upp… inte av tvång, utan av vilja.

Hon tog min hand, förde den mot dragkedjan på hennes byxor. De satt som gjutna, men våta som de var kände man varje veck, varje söm. Saxen gled dit som av sig själv.

– Klipp, Jessica. Bara lite. Jag vill känna hur dom går sönder. Men långsamt.

Jag gjorde som hon bad. Förde saxens blad mot linningen, hittade en liten söm i sidan – och klippte. Ett torrt ljud – snapp – blandade sig med ett stön från henne.

Sedan tog hon saxen från mig. Hennes blick brann nu.

– Min tur, sa hon lågt.

Hon vände sig mot mig, strök fingrarna över min kjol – redan delvis uppklippt – och började där snitten slutade. Hon drog med bladet i sidled, inte snabbt, utan i små ryck, så lädret protesterade. Ljudet var nästan porrstönande: krrrch, krrrch. Hennes andedräkt blev tyngre för varje klipp.

– Jag älskar att höra dina kläder gå sönder, sa hon. – Det är som om jag klipper rakt in i dig. Genom ditt uttryck, genom din kraft. Men du låter mig.

Jag låg under henne nu, öppnad men fortfarande bunden av mina kläder. Bodicen klamrade sig fast över bröstet, jackan var halvklippt, leggingsen fortfarande intakta – men för hur länge?

Jag grep saxen igen. Förde den mot hennes midja, där satintröjan stuckit upp mellan jacka och byxa. Jag höll hennes blick och började klippa rakt över magen. Tyget delade sig i små, blöta fnas, nästan ljudlöst – men det var känslan som var värst. Hennes mage blottades, sakta, och jag kysste huden som dök fram.

– Fortsätt, viskade hon. – Riv upp mig. Men låt mig känna det i varje söm.

Vi låg på varandra nu, våra kroppar stönade och skar i samma takt. Varje snitt blev till beröring. Varje förstört plagg en ny väg in. Och ändå satt allt kvar – delvis. Våra jackor, våra stövlar, våra leggings, våra trasiga överdelar. Vi var två kvinnor insvepta i blött, klippt, stönande tyg. Knappt klädda, aldrig nakna.

Och saxarna låg mellan oss, som ett bevis på vad vi vågade göra med varandras lust.

Vi låg där, flåsande, våta, insnärjda i halvklippta plagg. Våra jackor var fortfarande på, öppnade, sömmarna slappa och blanka av vatten. Lädret hängde som trasiga vingar runt våra armar. Mesh, satin, skinn – allt droppade, andades, gav vika.

Jag låg på rygg, Majja ovanpå mig. Hennes hår var rufsigt, rött och klistrat mot ansiktet. Hon såg ner på mig som ett rovdjur med tålamod. Hennes hand vilade på mitt lår, precis ovanför knähöga stövelskaftet.

– De här, sa hon lågt, nästan andäktigt. – Dom är så vackra. Så blanka. Men jag vill se dom försvinna.

Hon grep med båda händerna om stövelns kant. Det våta lädret stretade emot, klistrade sig fast mot leggingsen under. Hon drog, ryckte – och det sög i hela benet när hon slet. Sklorp.

– Inte nog, viskade hon. – Jag vill riva. Jag vill känna hur det går sönder i mina händer.

Jag höll andan. Hon tog ett nytt grepp, högre upp den här gången, precis där stöveln klättrade över mitt knä. Och sedan drog hon.

Rrrtsch.

Först hände ingenting. Sedan – ett slafsigt, vått ljud. Lädret brast. Ett sprucket skrik från materialet fyllde rummet. Hon hade fått upp ett långt, ojämnt riv som blottade leggingsen under. Hon skrattade lågt, med ögonen halvslutna.

– Hör du det? Det låter som om kläderna skriker när jag sliter i dem. Som om de inte vill lämna dig.

– Men du gör det ändå, viskade jag.

– Ja. Jag river sönder dig. Vackert.

Hon satte sig upp, drog upp mitt ben mot sitt bröst, och rev vidare med båda händerna. Stöveln slets upp från sidan – klorna av läder skildes från varandra i våta smällar. Sedan greppade hon leggingsen. De satt tight, blöta som olja, svarta som synd.

Hon såg på mig. Jag nickade.

Hon förde fingrarna längs sömmen. Lade tummarna mot varandra – och slet.

Det krävdes kraft. Lädret var segt. Men det brast. KRRRRRTSCH. Ljudet var ohyggligt hett. Hon drog och drog tills insidan av mitt lår låg blottat, glittrande av vatten. Hon förde handen dit, långsamt, smekte huden med öppen hand.

– Så vacker… så jävla vacker förstörd.

Jag grep tag i henne nu, drog henne mot mig. Vände henne under mig, och satte mig över henne. Hennes byxor glänste ännu, trots saxens tidigare snitt. Jag satte händerna vid midjan och tryckte in fingrarna under linningen.

– Nu är det min tur.

Jag drog. Först långsamt, sedan hårdare. Skinnet runt höfterna stretade emot. Jag hörde knappar lossna, sömmar ge efter, vatten som slurpade i varje rörelse. Och sen – ripp! – byxorna började spricka.

Jag rev längs låret, kände hur materialet förlorade all form. Majja stönade. Hon hjälpte till, drog i sidorna, lät mig slita ner benen tills det bara hängde trasor kvar kring hennes vader.

Jag kröp upp över henne, såg ner. Vi var fortfarande klädda. Delvis. Men inte helt. Våra stövlar var trasiga, våra leggings sönderrivna, jackorna hängde som skinnflikar över våra axlar. Inget passade längre. Allt hade givit vika för viljan.

Och det var där vi låg – inneslutna i varandra, täckta av resterna av det som varit våra rustningar. De hade burit vår styrka. Nu bar de bara vår lust.

Vi kysstes, hårt. Tungan smakade salt, vatten, hud. Och i våra händer fanns fortfarande tyg som ville slitas, sömmar som ville rasa, knappar som bad om att lossna.

Det fanns inget kvar att skydda.

Bara allt att känna.

Vi låg ihopflätade, andfådda, kläderna hängande i trasor. Våra stövlar låg i våta remsor vid fotändan. Leggingsen var sönderslitna. Och ändå fanns fortfarande två plagg kvar som dolde oss – som höll vår sista hud hemlig.

Min svarta skinnbodice. Och under den: meshpolon, blöt, genomskinlig, klistrad mot min kropp.

Majja såg på mig, ögonen mörka, hårt flämtande. Hon reste sig långsamt på knä över mig, och lät fingrarna glida upp längs sidan av min kropp. Hennes händer gled in under jackan, som fortfarande hängde från mina axlar, genomdränkt och tyngdlös nu.

– Den här, viskade hon, och strök längs kanten på bodicen. – Den måste ha varit dyr. Känns nästan synd…

Jag såg på henne, andades snabbt.
– Gör det. Jag vill att du klipper den av mig. Bit för bit.

Hon tog saxen från sängens kant. Den var fortfarande blöt, lämnade fuktiga spår mot min mage där den vilade.

– Säg hejdå, Jessica.

Jag nickade, slöt ögonen.

Och krrrssch – första snittet gick in i sidan av bodicen. Det var trögt, som att klippa i något förbjudet. Lädret gav efter, långsamt, varje millimeter ett litet skrik. Hon förde saxen uppåt, snittade rakt genom de korsade snörningarna, tråd efter tråd. Jag kunde känna hur plagget började glida isär över bröstkorgen. Värmen från min hud mötte kall luft.

– Det är som att öppna ett skal, viskade hon. – Du vet att det här inte går att laga igen?

– Jag vill inte att det ska gå.

Hon fortsatte. Saxen klippte i etapper, skar i lädret med ljud som kändes mer nakna än beröringen. När hon kom upp mot bysten, förde hon handen in mellan snittet och min kropp, separerade plagget för varje klipp, som om hon höll i en ritual.

Till sist vilade bodicen som två öppna, våta flikar mot sidorna. Hon lät saxen falla ner i sängen.

– Men den här… sa hon, och lät fingrarna glida upp över min hals… – den ska jag inte klippa.

Jag förstod. Meshpolon. Den tunna, genomskinliga långärmade tröjan jag haft under allt. Våt som dimma, sargad av vatten, men fortfarande intakt. Knappt ett plagg längre – snarare en våt hinna. Och det var det som gjorde den vacker.

Hon förde händerna till axlarna. Spände fingrarna. Och drog.

Först hände inget. Sedan hördes ett zzrrrrp, som av små trådar som gav upp samtidigt. Meshen började slitas. Inte jämnt – utan i oregelbundna, sensuella riv. Hon drog igen. Rrrripp. Ena ärmen brast. Hon lade sig över mig och tog tag i kragen, rullade tyget bakåt, nedåt, drog och rev. Det fastnade över brösten. Hon drog igen – långsamt – tills tyget frasade loss över bröstvårtorna.

Jag kved till. Inte av smärta – utan av känslan av att något brast inuti.

När polon till slut låg i blöta, genomskinliga trasor kring mina armar och mage, lade hon sig över mig. Vår hud möttes – blöt mot blöt, men fortfarande kantad av jackor, av vått läder, av tygflisor som kittlade.

– Du är vackrare trasig, viskade hon i mitt öra. – För att du tillät det.

Vi låg där, flåsande, klädda i lämningar av det vi burit. Inte nakna – men ärligare än någonsin.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
”Hon bodde vägg i vägg”	Fetish	4.0	12/7-25
“Flare & Förlustelse”	Fetish	0.0	12/7-25
“I Tygets Våld”	Fetish	0.0	12/7-25
“Skinn i ånga”	Fetish	0.0	12/7-25

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.