Sommar på gården
Det var första veckan i juni när Leo klev av tåget, solen värmde från en klarblå himmel, och luften doftade av nyklippt gräs och varm jord. Han var nitton, nyss gått ut gymnasiet, och hade skickats ut på landet till sin gudmor, tillika mammas bästa väninna, med familj – för att inte driva runt i stan medan hon själv reste mycket i jobbet över sommaren.
Han visste inte riktigt vad han väntade sig, men blev ändå överraskad när han såg huset – en gammal röd gård med vita knutar, omgivet av blommande syrener, snickarglädje och stängsel. Där fanns hästar, höns, får, och en enorm gammal lada som verkade rymma både verktyg och maskiner.
De som bodde där var en blandad skara. Moster Helena... Leo kallade henne moster, fastän de inte var släkt på riktigt. Hennes make Anders, och deras två döttrar. Den yngsta, Maja, var borta på ridläger. Men den äldsta...
Saga.
Leo hade inte träffat henne sedan de var barn, och nu kände han knappt igen henne. Hon var några år äldre – tjugotvå kanske – med solblekt hår, fräknar över näsryggen och en kropp som var stark av arbete men samtidigt mjuk, som formad av sommaren själv.
Det var något med hennes sätt att se på honom. Inte som ett barn, inte som en familjevän. Ibland höll hon kvar blicken lite för länge, ibland log hon med en snedhet som kändes… nästan förförisk.
Redan första kvällen satt de tillsammans ute på trappan. Hon drack vin ur ett gammalt kristallglas med snirkliga detaljer. Hon sträckte fram ett tomt glas mot honom och sade, med en röst som var lite för ljuvlig.
– Vill du ha?
Leo tvekade. Saga fortsatte:
– Mamma är inte så strikt. Det går bra.
Leo tog glaset, som Saga hällde upp åt honom, lät fingrarna snudda vid hennes. Det var som om en svag stöt gick genom honom.
– Det är... lugnt här, sa han efter en stund. Tystare än jag är van vid.
Saga nickade.
– Mm… man vänjer sig snabbt.
Hennes röst var nästan viskande, men den smekte honom långt i den varma junikvällen. De delade på resten av flaskan i sällskap med ytligt småprat som bar på en outtalad spänning.
Under dagarna hjälpte han till på gården – bar vatten, mockade, målade staket. Svettig, trött, ibland frustrerad. Men varje gång han mötte Saga, i stallet eller i köket, väcktes något nytt i honom.
En kväll när de skulle kvällsfodra hästarna var de ensamma i ladan. Ljuset var dovt, bara en enda glödlampa lyste i taket. När han råkade gå för nära henne i gången mellan boxarna, vände hon sig hastigt om – deras kroppar snuddade. Hon höll kvar handen mot hans bröst ett ögonblick för länge.
– Du börjar få färg, sa hon mjukt. Och muskler.
Leo svalde. Hans hjärta slog snabbare.
– Det är gårdens förtjänst, mumlade han.
Saga såg på honom länge. Sedan log hon.
– Det här blir en sommar vi båda kommer minnas. Det känner jag på mig.
Och så vände hon sig om, långsamt, och gick vidare ner i skymningen, medan han stod kvar och kände hur värmen i kroppen inte längre kom från solen.
Leo vaknade av ljudet från köket – ett mjukt slamrande, skrapet av plåt mot ugnsgaller, och ett doftspår av smör, socker och nybakat bröd som drog genom huset likt en lockelse.
Han drog på sig en t-shirt och smög ut i köket, fortfarande halvt i sömn.
Där stod moster Helena vid köksbänken i ett sken av morgonljus som föll in genom fönstret. Hon bar en ljusblå sommarklänning som smet åt kring höfterna, och hennes rödblonda hår var uppsatt i en slarvig knut. Huden på hennes armar glänste svagt av värmen från ugnen, och varje rörelse var självklar, mjuk, naturlig.
Leo stannade i dörröppningen och betraktade henne tyst, fascinerad. Hon öppnade ugnen, böjde sig framåt för att dra ut plåten – hennes kropp följde med i rörelsen, höfter och rygg i en mjuk båge. Hennes stora rumpa smekte tyget från känningen. Det var en så enkel gest, men något i honom reagerade. Hon såg inte ut som någon mamma i hans värld. Hon var vacker, på ett annat sätt än Saga – trygg, varm… Mogen.
– God morgon, Leo, sa hon plötsligt, utan att vända sig om. Hennes röst var låg, sammetslen, nästan lekfull.
Han rätade på sig, överrumplad.
– Morgon… det doftar otroligt gott.
– Vaniljbullar. Tänkte att du förtjänade en ordentlig frukost efter allt slit igår.
Hon vände sig mot honom, höll fram en nybakad bulle i ett hushållspapper. Leendet i hennes ansikte var vänligt – men ögonen… de sökte hans på ett sätt som var svårt att tolka. Mjuka, grönbruna, men med ett skimmer av något som kändes oväntat.
Leo tog bullen, och när deras fingrar nuddade vid varandras igen – precis som med Saga kvällen innan – kom den där svaga, elektriska känslan tillbaka.
– Du börjar komma in i lantlivet, va? frågade hon medan hon torkade händerna på ett förkläde som hängt nonchalant runt höfterna.
Han nickade.
– Ja… det är mer intensivt än jag trodde. Men jag gillar det. Det är något med luften här. Med... ja, allt.
Helena log lite snett och lutade sig mot diskbänken.
– Det är något med sommaren här. Den sätter sig under huden. Får en att känna…
Leo mötte hennes blick. Något i hennes ton var mer än bara småprat.
Plötsligt hördes steg i trappan. Saga. Hennes rödblonda hår var rufsigt, hon hade en tunn linneklänning på sig, barfota, nyvaken.
– Mmm… bullar? Jag kände doften från rummet.
Hon kysste sin mamma lätt på kinden och gav Leo en blick som stannade i några sekunder för länge.
Morgonen fortsatte som om ingenting särskilt hade hänt. Men Leo visste att något förändrats.
Han såg på Saga. På Helena. På ljuset, på värmen, på de där laddade pauserna mellan orden.
Och han förstod: den här sommaren skulle verkligen bli något han aldrig glömde.
Nästa morgon var luften tung av värme redan vid nio. Fåglarna sjöng högt i träden, och gården doftade av solvarmt trä, hö och sommarblommor.
Leo satt på trappen och drack ett glas juice när Saga kom ut genom dörren. Hon bar en tunn, ljus klänning som dansade kring låren i vinden. Det var något lättsamt i hennes sätt att röra sig, men också målmedvetet – som om varje steg var medvetet om att han såg på henne.
– Ska vi dra till byn? frågade hon och höjde nycklarna till bilen.
I bilen satt hon med ena benet uppdraget mot sätet, så att klänningen gled upp och avslöjade solbränt lår mot skinnklädseln. Leo kämpade med att inte stirra, men när bilen skumpade till på en grusväg och hennes hand råkade ta stöd mot hans lår för balans, hettade hans nacke till.
– Oj. Förlåt, sa hon, men drog inte bort handen genast. Hennes leende var för lugnt för att vara helt oskyldigt.
– Inga problem, mumlade han, rösten något mörkare än vanligt.
I byn var det svalt i mataffären. De skojade medan de fyllde kundvagnen, skrattade åt varandras val av snacks, stannade för kaffe vid en liten kiosk. Men hela tiden låg något under ytan – i hur deras fingrar snuddade vid varandras på handtaget till vagnen, hur hon lutade sig närmare än nödvändigt när hon viskade något, hur hennes blick ibland fastnade vid hans mun när han pratade.
På vägen hem var bilen tystare. En stillsam, nästan elektrisk tystnad. Hon rörde inte vid honom den här gången. Det behövdes inte. Luften i bilen var redan laddad.
När de svängde in på gårdsplanen såg de Helena och Anders komma ut ur huset. De såg nyvakna ut – båda med rufsigt hår, leenden som inte gick att missta. Helena bar en lös skjorta som inte var hennes egen. Anders höll om hennes höfter när de gick nerför trappan, tätt tillsammans.
Saga noterade det först. Hennes mun drog sig i ett kort leende.
– Ser ut som om någon haft en fin morgon.
Leo svarade inte. Han såg bara på dem – på deras avslappnade kroppsspråk, hur Helena vände sig halvt mot sin man och skrattade till när han smekte hennes rygg.
Leo svalde. Hans hud var varm igen. Inte av solen, utan av bilderna hans sinne målade. Han såg Helena framför sig. Naken. Tillfredsställd.
Saga såg på honom från sidan, som om hon kände på sig vad han tänkte. Hon höjde ögonbrynet lätt.
– Kom, vi bär in grejerna. Jag vill visa dig något sen, nere vid dammen.
– Vad för något?
– Du får se. Men ta med badbyxor.
Hon log, svängde på klacken och gick mot huset. Leo stod kvar, ett ögonblick för länge, medan hennes klänning fladdrade lätt mot låren i vinden.
Dammen låg gömd bakom björkar och sly, som en hemlig spegel i skogen. Solen silade ner mellan löven och glittrade över vattenytan. Det var magiskt vackert. Som en tyst tillflyktsort, bort från allt ansvar.
Saga ledde vägen, bar på en filt, en handduk och en kylväska med något kallt att dricka. Leo följde efter med badbyxorna i ryggsäcken och hjärtat bankande lite för hårt.
När de kom fram till gläntan vid vattnet lade hon ut filten i gräset. Hon vände sig mot honom och sa med ett mjukt leende:
– Vackert, eller hur?
– Mycket. Sade Leo, utan att släppa Saga med blicken.
– Jag ska bara byta om. Titta inte.
Sedan vände hon honom ryggen. Men hennes röst hade inte varit allvarlig.
Leo stod stilla, försökte titta bort – men hörde hur tyget rörde sig. Ljudet av en dragkedja, kläder som föll. Och sen, i ögonvrån, såg han henne – hur hon långsamt drog upp banden till en smal, vit bikini över axlarna, knöt bakom nacken, och sedan böjde sig för att justera trosorna.
De var högt skurna. De följde hennes höfter perfekt, smekte varje kurva. När hon rättade till tyget över rumpan, med båda händerna, gick en rysning genom honom.
– Klar, sa hon, och vände sig om. Hon såg direkt på honom. – Du då?
Leo bytte snabbt, bakom en buske, och klev sedan ner i det svala vattnet där hon redan vadade ut. Hon såg ut att höra hemma här – som om dammen själv kallat på henne. Hennes hud blänkte, håret klibbade fuktigt kring hennes hals.
De simmade en stund, lekte, skvätte vatten. Men sedan blev tempot långsammare. Hon flöt på rygg, medan Leo höll sig nära intill.
– Såg du mamma och Anders? frågade hon plötsligt, utan att öppna ögonen.
Leo blev stilla i vattnet.
– Ja. Det var… rätt tydligt.
Saga log, fortfarande med blicken mot himlen.
– De är inte blyga. Det där händer ofta. Jag brukar höra dem genom väggen ibland.
Leo svalde. Hon lät orden hänga kvar i luften som något mjukt och förbjudet.
– De verkar trygga med varandra, sa han till slut. Nära.
– Mm. Jag tror de gillar att någon ser. Ibland undrar jag om mamma gör sig till lite extra.
Leo var tyst. Men hans puls hördes i öronen.
Saga vände sig om i vattnet, simmade närmare. Nu var deras kroppar bara någon decimeter ifrån varandra.
– Tycker du det är konstigt? Att prata så här?
– Nej… det är bara ovant, sa han, ärligt. – Men jag gillar det.
Hon log igen, långsamt. En vattendroppe föll från hennes haka och landade på hans bröst.
– Bra. Jag gillar också när man inte behöver låtsas.
De låg där en stund, i vattnet, bara tysta. Nära.
Sedan simmade hon in mot land, långsamt, varje rörelse som en inbjudan.
Leo följde efter.
Solen värmde deras kroppar när de lagt sig på filten, blöta efter badet. Saga låg på rygg med ögonen slutna, benen lätt isär, andades långsamt som om hon lyssnade på vinden i träden. Leo låg bredvid, på sidan, vilade huvudet mot sin hand och såg på henne.
– Får jag fråga något? sa hon plötsligt, utan att öppna ögonen.
– Visst.
– Har du… varit med någon?
Leo tvekade. Hans röst blev mjuk, nästan viskande.
– Nej. Inte på det sättet.
Hon öppnade ögonen då, vred sakta huvudet mot honom. Hennes blick var öppen. Inte dömande. Bara nyfiken.
– Har du velat?
– Ja. Men… det har aldrig blivit av.
Ett tyst skratt kom från henne, ett litet andetag.
– Du är fin, Leo. Vacker. Snygg…
Leo blev röd om kinderna. Tittade bort. Men hennes hand sökte upp hans. Lät fingrarna fläta sig in i hans.
– Skulle du vilja...?
Hon avbröt sig själv. Men det outtalade var självklart. Leo mötte hennes blick igen. Hans röst var nästan andlös.
– Ja.
Saga reste sig långsamt upp, drog håret bakåt, och lutade sig över honom så att skuggor dansade över hennes bröst. Hon förde hans hand till sin midja, lät honom känna hennes hud.
– Du får röra mig.
Leo svalde. Hans hand vilade över hennes höft. Sedan smekte han henne varsamt över sidan, över det tunna tyget som skylde henne. Hon blundade. Andades djupt.
– Mm, suckade hon samtidigt som gåshud spred sig över hennes kropp.
Deras ansikten var nära nu. Hon lutade sig in. Deras läppar möttes långsamt – först trevande, utforskande, sedan djupare. Mjukt, varmt. Som om sommaren själv andades genom dem.
Leo lät händerna vila på hennes rygg, medan hon låg över honom, stödd på armbågarna. Deras munnar lärde känna varandra. Ingen brådska.
När de drog sig undan var det bara några centimeter mellan deras läppar. Saga såg på honom, länge, tyst.
– Jag tycker om att du är här, sa hon lågt.
Leo kände att något hade förändrats i honom. Något hade öppnat sig.
Han log.
– Jag är glad att jag kom hit.
Solen stod högt nu, värmde deras fuktiga hud där de låg på filten. Leo kunde känna Sagas andning mot sin hals, varm och ojämn. Deras kyssar hade blivit djupare, mer otåliga. Hon vilade över honom med benen på var sida om hans höfter. Hennes händer var i hans hår, hans fingrar längs hennes rygg, varsamt.
Sedan rätade hon på sig. Såg honom rakt i ögonen.
– Vill du… att jag tar av den?
Leo bara nickade. Andan hade nästan lämnat honom.
Saga förde handen bakom ryggen, löste knuten. Överdelen föll. Hon lät den glida av utan att skynda sig.
Leo såg på henne, förbluffad över att han fick vara där, i det ögonblicket. Hennes bröst var små, fasta, vackra i solljuset. De ljusrosa bröstvårtorna var inbjudande. Men det var inte bara kroppen. Det var hennes närvaro, tryggheten, öppenheten. Hon var inte nervös. Hon visste vad hon gjorde.
Han lade händerna på hennes midja. Hon lät honom. Lutade sig fram, kysste honom igen, djupare nu. Långsammare. Hennes hud mot hans bröst var som eld. Hans badbyxor spändes, ett ansträngt stånd som han inte kunde dölja. Den hårda kuken mötte det tunna tyget från Sagas bikinitrosor.
Saga märkte det. Gned med höfterna lite extra. Hon log i kyssen, som om hon tyckte om att känna honom så uppfylld av henne.
Men precis när hennes fingrar började leta sig ner över hans mage – ett skall hördes från skogen. En duns. Sedan – ett fnysande.
Saga drog sig hastigt undan och reste sig.
– Nej, nej, nej… Inte nu.
Leo satte sig upp, förvirrad.
– Vad…?
– Det där var Blixt. Hästen. Han har rymt från hagen igen.
Hon rafsade snabbt åt sig sin bikiniöverdel, knöt den slarvigt bakom ryggen medan hon redan gick mot stigen.
– Jag måste få in honom innan han springer bort mot vägen. Kan du… ta med våra grejer? Vi ses vid stallet!
Sedan var hon borta, springande barfota genom skogen, klänningen över armen, håret fladdrande.
Leo satt kvar, fortfarande andfådd, fortfarande het om huden – men nu ensam, med ett hjärta, och ett stånd, som bultade av både frustration och förväntan.
Solen brände över dammen, men luften kändes plötsligt svalare.
Det fanns ingen tvekan nu: det här var bara början.
Tillbaka på gården låg eftermiddagssolen lågt över taken, och dammet dansade i ljuset mellan ladans springor. Leo hade burit hem grejerna från dammen, lagt filten över en stol och gått för att byta om. Men Saga hade ännu inte kommit tillbaka.
Han gick runt på gården, rastlös. Pulsen var fortfarande hög, kroppen tung av längtan. Huden bar fortfarande hennes beröring, smaken av hennes läppar, känslan av hennes bröst mot bröstet.
En känsla han inte kunde skaka av följde honom in i huset. Allt var tyst.
Han visste att han behövde åtgärda sin frustration. Den tog överhanden. Han gick med bestämda steg mot badrummet, för att ta en dusch och… något mer.
Dörren till badrummet stod halvöppen. Ånga sipprade ut i hallen. Han stannade till. Hörde ett stilla ljud – vatten som rörde sig, ett svagt andetag.
Utan någon närmare eftertanke sköt han upp dörren.
Där inne, i badkaret, satt Helena.
Vattnet nådde henne till höfterna. Det var mjölkigt av badsalt, men inte tillräckligt för att dölja konturerna. Hennes hud var rosig av värme, håret upplöst, blött och tungt över axlarna. Hon blundade, vilade huvudet mot kaklet, andades långsamt – helt i sin egen värld.
Leo stod där, förstelnad. Något mellan vördnad och chock.
Hon öppnade ögonen långsamt. Såg honom.
Ett ögonblick passerade utan ord. Ingen panik. Inget hastigt skylande. Bara den där blicken.
Sedan ett leende. Lågt, långsamt.
– Jag trodde det var Anders, fast han inte borde vara hemma än, sa hon. Men… hej Leo.
Han harklade sig, vände sig halvt bort, skärrad.
– Förlåt. Jag… jag trodde badrummet var tomt. Jag skulle bara...
– Duscha?
Hon lade armarna längs badkarskanten, lät sig sjunka lite djupare i vattnet.
Leo tvekade.
– Jag går.
– Du behöver inte ha så bråttom, Leo, sa hon. Ta en dusch. Det är inget konstigt.
Han stod kvar, fortfarande med ryggen delvis vänd.
– Jag skulle… är det säkert?
Hon log. Ett vuxet, självsäkert leende.
Sedan lutade hon sig lite fram i badet, vattnet skvalpade lätt. Hennes bröst syntes nästan helt nu, fuktiga, glänsande. Hennes bröst var större än Sagas. Mörkare. Fylligare. Hon höjde ena handen och strök bort lite hår från ansiktet.
– Duschen är där. Men… Jag är inte klar än, om du inte har något emot sällskap?
Leo visste inte vad han skulle svara. Allt i honom skrek av åtrå – men också av förvirring.
Han tog ett steg tillbaka.
– Jag… kanske kommer tillbaka.
Helena log, och lutade sig tillbaka igen i badkaret.
– Gör det, Leo. Eller inte. Det är ditt val. Men du är alltid välkommen.
Han stängde dörren långsamt bakom sig. Hjärtat dunkade. Huvudet surrade. Inombords var han en storm.
Vad hade han precis varit med om?
Och vad skulle han göra nu?
Leo stod i hallen, handen fortfarande på dörrkarmen, när hans kropp tog ett beslut före hans tankar hann ifatt.
Han vände sig om.
Tillbaka. Tyst, bestämt. Till badrummet.
Han lade handen på handtaget och öppnade dörren igen. Helena låg kvar i badet, ögonen var öppna nu – hon såg honom direkt. Inte förvånad. Bara väntande.
Leo sa inget. Han slöt dörren bakom sig, låste försiktigt, och började ta av sig t-shirten. Rörelserna var långsamma, som om han var i ett drömtillstånd.
Helena följde honom med blicken. Det låg något värmande i sättet hon såg på honom – inte som ett rovdjur, utan som någon som uppskattade en vacker syn.
När han stod i bara badbyxor, vände han sig mot duschen. Men det gick inte att dölja. Tyget spände. Det buktade tydligt. Han var hård, frustrationen från dammen fortfarande brännande under huden.
Helena rörde sig inte. Hon bara såg på honom. Andades långsamt.
– Du verkar… ha ett problem, sa hon, med en röst som smekte snarare än talade.
Leo stod tyst. Hennes blick gjorde det svårare att tänka. Det var som att hon förstod hans avsikt. Hennes röst var lugn, men bestämd.
– Jag vill se.
Leo andades tungt. Ett ögonblicks tystnad.
Han tog av sig badbyxorna. Hans stånd tvingades ut i rummet. Helena log belåtet.
– Oj, det var inget… litet problem.
Leo klev in i duschen. Han ställde sig under vattenstrålen, som om det kunde dämpa hettan i hans kropp. Men det gjorde det bara värre. För bakom det våta glaset såg han Helena – hur hon vilade armarna på badkarskanten, hur hon följde honom med ögon som längtade. Ivrigt väntade.
Vattnet rann ner över hans kropp. Hans andning blev djupare. Han slöt ögonen när han drog med händerna över sin kropp. Tills han kom till sitt kön, som pulserade ilsket. Han öppnade ögonen och sökte Helenas blick.
Helena sa mjukt, nästan viskande:
– Jag vill att du gör det.
Leo såg henne genom glaset, genom ångan.
Hennes blick brände i honom när han sakta började massera sin redan stenhårda kuk.
Leo andades tungt, medan han såg Helena ligga kvar i badet – och så plötsligt: en rörelse.
Hennes arm, knappt synlig under det mjölkiga vattnet. Fingrar som gled ner mot kroppen. Stannade där. Rörde sig långsamt.
Han visste vad hon gjorde.
Och hon visste att han såg det.
Helena mötte hans ögon genom glaset. Hon blinkade inte. Hennes ansikte var avslappnat, nästan stilla – bara en lätt flämtning i andningen avslöjade det hon kände.
Leo svalde. Han ökade takten.
Glaset immade igen. Helenas silhuett blev mer diffus, men hennes rörelser fortsatte. De andades nästan i takt nu, lätta stön ekade mellan kaklen.
– Kom för mig, Leo.
Viskade hon. Nästan ohörbart mellan de flämtande andetagen.
Leo lät huvudet falla bakåt, ögonen slöt sig. Hans runkande blev mer intensivt, hjärtat bultade.
Och sedan – som ett blixtnedslag i bröstet – kom Leo. En kraftig sats träffade glasdörren, i riktning mot Helena. Sperma rann ned över glaset, trängdes med ångorna.
Samtidigt, från badkaret, det intensiva ljudet från skvättande vatten följdes av ett högt stön. Hennes kropp bågnade i vattnet.
Hon slöt sina ögon och sjönk åter ned i vattnet. Hennes kinder var röda. Flämtande, ansträngda, andetag pressades fram mellan de leende läpparna.
Leo stod stilla i duschen. Hans hand vilade mot glaset. Han andades långsamt in, långsamt ut.
Helena rörde sig inte. Hon bara låg kvar i badet, med ögonen slutna, brösten i vattenytan.
Leo drog på sig en handduk. Hans blick sökte henne en sista gång. Hon öppnade ögonen, såg honom, nickade stilla.
Ett outtalat löfte om en hemlighet.
Han öppnade dörren och gick ut i den svala hallen.
Bakom honom slöt sig dörren till badrummet.
Kvällen kändes lång, till slut gick han och lade sig. Saga hade fortfarande inte kommit hem.
Leo kunde inte somna. Han stirrade upp i taket medan tankarna snurrade. Kroppen var utmattad, men sinnet var fullt av bilder – från dammen, från badrummet, från Helena. Från Saga.
När sömnen till sist tog honom, var det oroligt, drömskt.
Sedan – en svag knackning.
Han vaknade med ett ryck. Rummet låg fortfarande i gryningsljus, blått och tyst. Duvor kuttrade svagt någonstans utanför.
Dörren öppnades försiktigt.
Saga.
Hon smög in barfota, med håret som ett mjukt moln kring ansiktet. Hon bar ett nattlinne i tunt tyg, något slitet och urtvättat, så att det nästan blev genomskinligt i ljuset från fönstret. Det följde hennes kropp som om det också längtat efter honom.
Leo satte sig halvt upp i sängen, hjärtat slog direkt.
– Hej, viskade hon. – Förlåt att jag väckte dig.
– Det gör inget… jag sov inte tungt.
Hon stod stilla ett ögonblick, sedan:
– Jag ville inte sova i mitt rum. Det var för varmt. Och jag… jag ville vara nära dig.
Leo nickade långsamt.
– Vill du… ligga här?
Saga log stilla.
– Får jag?
– Ja.
Hon drog av sig den långa tröjan, lät den falla tyst till golvet. Hon bar inget därunder. Hennes nakna kropp var slank och vacker. De ljusrosa brösten var lika fina som tidigare. Det rödlätta pubeshåret var välansat, och prydde den undersköna fittan perfekt. Hon var enastående söt.
Hon kröp sedan under täcket. Hon lade sig på sidan i hans famn, med rumpan mot honom. Hennes hud var sval mot hans, men värmdes snabbt.
Hennes hår doftade ljuvligt, som en sommaräng.
– Tänkte på dig hela kvällen, viskade hon. Tänkte på dina händer. Dina läppar. Hur du såg på mig.
Leo andades långsamt in. Hon var så nära att han kände hela hennes kropp.
Hon förde handen över hans lår, mjukt. Hon gled, elegant, handen över hans kalsonger. Han besvarade hennes rörelser genom att massera hennes höft och midja.
– Jag har tänkt på dig också. Jag är glad att är du här, sa han tyst.
Han kysste hennes axel sakta. Ingen brådska. Bara hud mot hud, andetag mot andetag.
Och i det gryningsblå ljuset, under täcket, började de röra sig närmare – två kroppar som längtade.
Saga svankade. Han kände hennes rumpa mot sitt kön. Tyget från hans kalsonger var det enda som stod i vägen för dem.
Saga rörde sig med en mjukhet som var både självsäker och exponerad. Sårbar på ett sätt. Han smekte med handen över hennes rumpa. Masserade henne. Först lätt. Sedan hårdare. Hennes andetag blev häftigare.
Hon vände huvudet mot honom, över sin axel. Deras läppar möttes.
Under täcket låg de tätt intill varandra, hud mot hud, och när deras kyssar fördjupades, smälte allt runtomkring bort – gården, huset, tiden. Det fanns bara nu. Bara deras andetag.
Sagas hand försvann, snabbt och ivrigt, in under linningen på hans kalsonger. Ett ömt smekande fick hans blod att strömma.
Hennes lår delade på sig när Leo trevade med handen förbi hennes brännande ljumskar. En lätt beröring över det hårtäckta venusberget. Leos fingertoppar blev glansiga när han mötte de våta blygdläpparna som hade öppnat sig för honom.
De kände lust och åtrå till varandra. Längtade. En känsla av att äntligen få känna varandra. Deras kroppar passade som om sommaren själv hade sytt dem.
Det var stilla, nästan ordlöst. Djupa suckar, och njutningsfulla andetag när de rörde varandras kön.
Saga tog ett hårdare grepp. Stadigt. Självsäkert och tryggt. Det pulserande ollonet släppte ifrån sig en försats som hon gned in på hans hårda skaft.
Hon vände sig mot honom, reste sig upp på armbågen och började ta av hans kalsonger. Snart var de båda helt nakna. Blottade till varandra. Inget annat fanns.
Graciöst klev hon över honom med ena låret. Täcket föll åt sidan. Han fick en himmelsk syn över hennes kropp i det svaga gryningsljuset.
Hennes bröstkorg rörde sig häftigt, vilket fick hennes bröst att spela taktfullt framför hans ansikte.
– Är du redo?
Leo nickade. Som att han under hela sitt liv hade längtat efter just detta ögonblick.
Med sin hand styrde hon hans kuk mot sitt underliv när hon sänkte sina höfter ned mot honom. Långsamt.
Penetrationen var lugn, men i hans kropp pågick en storm av känslor. Eufori, blandades med spänd förväntan och lust.
– Hur känns det? frågade hon när hennes kropp hade sänkts ned helt över honom. Han var helt i henne. Omsluten av hennes varma sköte.
– Underbart… var det ord han lyckades få fram i en viskning.
De kysstes passionerat. Deras tungor möttes, slingrande om varandra och Sagas höfter reste sig. Igen. Och igen. Och igen.
Leo förstod att de knullade. Men han kunde ändå inte ta in det. Det var för mäktigt. För vackert.
Hon ökade takten. Små, lätta stön avslöjade att de båda njöt. Han anade ett leende på Sagas läppar. Inte hånfullt, inte komiskt. Bara ren och skär njutning.
Leo upplevde en känsla av storhet. En erfarenhet rikare, som fått honom att gå från pojke till man. Han älskade det.
Med oväntat mod vände han Saga ned på rygg. Deras kroppar lämnade aldrig varandra. Med armar som omfamnade kärleksfullt och tryggt.
Nu fick Leo sköta takten. Han stötte hårt mot Saga som utbrast i ett flämtande tjut. Han såg hur hennes hand letade sig ned mellan dem och masserade ovansidan av fittan, samtidigt som hans kuk gled in och ut ur henne.
– Jag är nära, Leo.
Hon gnuggade hårdare. Hennes små nätta bröst gungade förföriskt. Han kände sig plötsligt också redo. Redo att få släppa taget.
– Jag också… var ska jag…?
– Kom på mig! Spruta på min kropp!
Utan ett ögonblick av tvivel drog han sig ur henne och runkade hårt. Slidsaften fick hans hand att glida skönt över den pulserande kuken. Han var bara sekunder ifrån, det kände han.
Ett högt skrik från Saga fick sperman att explodera ut ur hans hårda kuk. En stråle av varm sats landade över Sagas mage. Och en till. Och en till.
Sagas kropp var glansig, dels av vackra svettpärlor och dels av den ljuvliga sperman.
Hon skrattade till, och en tår skymtades i ena ögonvrån.
– Jävlar, Leo… det var länge sen jag kom såhär hårt.
Utan ett ord rullade han över, bredvid henne. Även om han ville yttra sig, uttrycka sina fantastiska känslor, så kunde han inte. Han var både utmattad och omtöcknad.
Ute började dagen vakna. Fåglar. Lätta steg på verandan.
Och plötsligt – dörren öppnades.
Leo hann knappt reagera innan Helena stod där i dörröppningen. Hon stannade upp, som frusen i rörelsen. Hennes blick svepte över sängen – över de nakna kropparna, över sperman som prydde Sagas kropp.
Ett ögonblick av stillhet.
Helena mötte Leos blick. Den var vidöppen – överraskad, nästan skamsen. Saga låg stilla, blundande, hon andades djupt. Som att hon faktiskt sov.
Helena höjde ögonbrynet lite. Ögonen sa mycket – förvåning, ja, men också något annat. En sorts insikt.
Sedan log hon.
Ett långsamt, nästan roat leende. Som om något föll på plats.
– Frukosten är klar, sa hon bara, med sin varma röst. – När ni är... redo.
Hon vände sig om, stängde dörren efter sig.
Tystnad.
Leo såg på Saga. Hon blundade fortfarande. Djupt försjunken. Leo sträckte sig efter täcket och drog det över dem båda.
Solen stod nu en bit över trädtopparna, och i rummet vilade fortfarande värmen från deras kroppar. Leo låg på rygg, lätt vänd mot Saga, hon vände sig mot honom med ett uttryck i blicken som var både mjukt och varmt.
De småpratade om natten, om upplevelsen. Båda var ömsesidigt väldigt nöjda. Sagas kropp kved under samtalet och en plötslig intensitet i hennes blick fångade honom.
– Innan vi går upp... sa hon, och drog fingertoppen längs hans bröst. – Skulle du vilja... slicka mig?
Leo blev alldeles tyst. Sedan nickade han, utan att tveka. Det var något i hennes sätt att be om det som gjorde honom trygg – och tänd.
Saga lade sig tillrätta, särade på benen under täcket, med en långsam rörelse som om det vore en ceremoni snarare än en gest. Leo kröp ner mellan lakanen, och allt han hörde var hennes andning som steg, blev djupare, när han närmade sig.
Doften av hennes underliv tände honom. Han kysste de redan våta blygdläpparna med läpparna innan han lät sin tunga glida mellan dem.
Han tog sin tid. Lyssnade till hennes kropp. Hon rörde sig mjukt, höll i hans hår, viskade hans namn mellan andetag. När hennes kropp började darra under honom, visste han att han gjort rätt.
Hon höll igen ett skrik med handen och vred sina höfter i en kvidande rörelse.
– Du får igen det sen… men nu vill jag ha frukost.
Han hade inget emot upplägget. Tvärtom kände han att det kurrade i hans mage.
När de till slut reste sig ur sängen var klockan sent på morgonen.
Nere i köket satt Helena och Anders redan vid bordet, med kaffekoppar i händerna och solen som föll in genom köksfönstret.
– God morgon, sa Helena, med ett litet drag i mungipan.
Leo kände hennes blick följa honom – inte dömande, inte förvånad längre, utan... nöjd. Som någon som sett något växa dit det skulle. Hon betraktade Saga med samma milda skärpa, som om hon visste något. Något hemligt.
Anders, däremot, tycktes omedveten. Han satt och bläddrade i en katalog med hästutrustning, sörplade på kaffet, och såg inte att bordet nästan vibrerade av outtalade saker.
– Vi ska åka och kika på sadlar idag, sa Anders. Saga tog ett bett av en macka, och blev påmind om dagens planer. Hon vände sig mot Leo
– Pappa lovade att visa en butik i Nykvarn. Vi blir nog borta ett par timmar.
Leo nickade lugnt.
– Leo och jag klarar oss här. Sade Helena med lugn och varm röst.
Hennes blick föll åter på Leo. Den dröjde kvar. Nyfiken. Längtande.
Saga gav Leo en snabb kyss på kinden innan hon följde med Anders ut till bilen.
När dörren slog igen och motorn startade ute på grusplanen, blev huset tyst.
Leo stod kvar i köket, med den snart tomma kaffekoppen i handen.
Helena reste sig. Tog sin kopp och gick mot fönstret. Solen låg som en gloria kring hennes hår.
– Så, Leo... sa hon med ett litet leende i ögonvrån. – Då är det bara du och jag.
Köket var tyst nu, förutom tickandet från den gamla vägghängda klockan. Leo satt kvar med kaffekoppen i handen, men Helena stod kvar vid fönstret. Hon såg på honom över axeln.
– Du ser... fortfarande lite... varm ut, sa hon med ett leende i rösten.
Leo mötte hennes blick. Något flackade i honom – en tvekan, ett sting av lojalitet, kanske skuld. Men också: begär. Starkt. Oemotståndligt.
– Det var en... intensiv morgon.
– Jo. Det såg jag, sa hon stilla. – Hoppas du inte är alltför slut. Du ska orka dagen också.
Hon vände sig om helt, höjde fållen på sin kjol när hon torkade sina händer mot tyget. Inga underkläder. Hennes fitta var lika välansad som Sagas. Fast mörkare. Hon sänkte kjolen sakta igen. Hon tog sin tid. Lät honom se.
Leo höll andan när Helena gick långsamt över golvet, med kaffekannan i handen. Solen föll över hennes hud, som silke i guldljus.
Hon stannade framför honom, nära, lätt bredbent. Hon hällde rykande varmt kaffe i hans kopp. Ångorna steg mot hennes ljuvliga barm. En sval bris svepte förbi hennes lår. Han kände doften från hennes sköte. En doft av inbjudan.
Leos begär ville ta över. Men han vågade inte. Första steget kändes som det största.
Helenas hand vilade plötsligt på hans axel när hon ställde ned kaffekannan på bordet. Hon såg mot honom. Det behövdes inte mycket.
- Jag vet att du vill. Ta mig, viskade hon i hans öra.
Han reste sig. Kyssen som följde var inte öm – den var hungrig, eldande, ett erkännande av något båda burit på.
De drog i varandras kläder, som om tid inte fanns. Helena lyfte upp sig på köksbordet med en snabb, rutinerad rörelse. Hans händer var överallt. Hon drog in honom mot sig.
– Knulla mig, Leo, flämtade hon hon. – Håll inte tillbaka!
Med obeskrivligt mod klev han in mellan hennes lår. Hans kalsonger hade redan fallit till marken, deras kön möttes snabbt och efter bara ett ögonblick var hans kuk djupt inne i henne.
Hennes topp gled ned, vilket blottade hennes stora, fylliga bröst. Hon smekte dem intensivt när Leo knullade henne hårt på köksbordet.
Det blev hett. Vilt. Intensivt. De rörde sig med en kraft som inte bar på skam, bara på lust. En kopp välte, gick i kras. De båda struntade i det. Sexet var viktigare.
Hennes mogna kropp kändes olik Sagas. Mer former, mer erfarenhet. Mer stön och skrik. Ingen av dem höll igen.
De bytte position. Hon böjde sig fram över köksbordet och lät sina stora bröst hänga tungt över bordsskivan. Hennes stora, välformade, stjärt klappade hårt när Leos kropp stötte henne bakifrån.
– Jag älskar när du knullar mig hårt med din stora kuk!
Leo sade inget. Han lät kroppen tala. Hårdare och hårdare.
– Kom i mig, Leo. Visa vem som bestämmer!
Leo greppade hårt tag om hennes höfter. Med kraftfulla stötar närmade han sig klimax. Om hon kom, vet han inte. Han tappade uppfattningen om tid och rum.
Hans kuk stannade upp, långt inne i Helena, där han tömde allt sitt innehåll i henne. Han höll krampaktigt fast i henne. Fyllde henne. Den pulserande kuken töjde hennes fitta inifrån.
När det var över, satt de andfådda på golvet, håret i oreda, svettiga och levande. Helena log snett, drog fingrarna genom sitt hår och såg på honom med glittrande ögon.
– Inte illa…
Leo lutade sig mot bordet. Hjärtat slog fortfarande hårt.
– Tack... Vilket jävla... Du är så..., hon kysste honom innan han hann avsluta meningen.
Helena reste sig, hämtade en kökshandduk och började torka upp sperman som runnit ut på hennes lår, och kaffet som spillts över golvet.
Efter den morgonen var inget sig likt.
Saga och Leo delade rum nu, fastän inte öppet och synligt. Deras kroppar fann varandra i mörkret, som om de alltid hade hört ihop. De viskade hemligheter i gryningen, delade drömmar, skrattade i kudden.
Men ibland, när gården låg i dvala, smög Leo tyst ut ur rummet.
Till Helena.
De sade inte mycket när de sågs. Det behövdes inte. Deras kroppsliga begär tog över. Hennes blick utstrålade lust, men också något annat – ett slags godkännande, som om hon höll ett öga på hur han växte, hur han tog till sig av erfarenheterna.
Saga frågade aldrig. Men hon visste. På samma sätt som Helena visste om Saga. De levde i ett stilla, tyst avtal. Delade honom. I en sorts intuitiv kvinnlig överenskommelse.
Anders förblev ovetandes. Han höll sig till ladugården, sina verktyg, sin hästutrustning. Han drack kaffe, läste tidningen, pratade om vädret. Världen var enkel för honom. Och ingen av de andra hade något behov av att förändra det.
Tiden gick. Sommaren drog sin varma kropp över landskapet. Ängarna torkade. Dagarna blev kortare. Doften av hö och jord låg tung över gården.
Och så – en dag – var det dags för Leo att åka hem.
Han stod vid tåget med sin väska. Saga kramade honom länge. Det fanns ingen dramatik. Bara vemod.
– Vi ses igen, sa hon.
– Jag vet, svarade han.
Hon log.
Helena tittade från avstånd. Hon bar en lång klänning som vinden rörde vid. Hon vinkade bara lätt. Men i hennes ögon fanns ett avsked, ett erkännande. Inget krav. Bara minnen.
Leo satte sig i kupén. Solen föll genom trädens grenar. Hans hand vilade mot armstödet, huden fortfarande brun av sommaren, själen märkt för alltid.
Han visste att han lämnat något bakom sig.
Men han hade också tagit med sig något – något han ännu inte kunde sätta ord på.
En mognad. En glöd. En berättelse som bara han bar.
Slut
Fler noveller av samma författare
