1306 - Del 1
Författare: midvinterglädje Datum: 2025-07-12 13:37:23
Läst:
5 732 gånger
Betyg: Inget betyg ännu 1 medlem har denna novell som favorit
Hissen rör sig med ett dovt surr, ett ljud som smälter in i bakgrunden likt långvarig tinnitus. Mellan våning sju och åtta stannar den plötsligt – ett klick, ett kort ryck – sedan stillhet.
Vännerna är bara två.
Hon står lutad mot den spegelklädda väggen, ena foten korsad över den andra, med gulspräcklig klänning till den fräcka pianolackade läderjackan.
Han står nära knappraden, handen fortfarande vilande mot knappen för tretton, men ögonen har redan lämnat siffrorna. De ligger på henne.
Ett ögonkast möts. Först kort, sedan djupare. Som om något i de redan hade förhandlat i tysthet, redan gått med på att lämna vardagen utanför hissens stålgrå väggar.
- Vi har fastnat, säger hon med nervositet i rösten.
Han ser på panelen, sedan på henne.
- Eller så blir vi kvar där vi ska vara.
Ett litet leende. Ett skifte i andningen. Hon tar ett steg närmare. Hissen är liten, men varje rörelse känns magnifik.
- Vad gör man när man är fast? Frågar hon, med rösten låg och nästan lite skrovlig. Som om frågan vägt tungt länge.
Han tvekar lite innan han svarar.
- Man… Försöker lära känna det man delar utrymme med.
Hon skrattar till, kort och nervöst.
- Eller så undviker man att tänka alls. Det är lättare så, fortsätter han.
Tystnad. Inte en trygg sådan – en som vibrerar. Det finns något som styr i luften, som en mörk energi.
Hon drar fingrarna genom sitt hår, lägger armarna i kors, och släpper dem igen.
Han viker undan blicken, ser tillbaka. Växlar vikt mellan fötterna. Det är som om rummet krymper ytterligare, som om deras närvaro blir större än platsen själv.
- Det är… Lite varmt här, eller hur? Säger hon.
Han ler, nästan generat.
- Ja. Eller så är det bara du.
Hon möter hans blick, håller den kvar lite för länge. Sedan vänder hon sig bort.
- Du är så… Lugn. Hur gör du?
- Jag är inte lugn, svarar han. Och han är inte det. Hans andning är ytlig. Hans händer o-karaktäristiskt stilla vid sidorna, som om han inte litar på vad de kan göra.
De står där, så nära att huden börjar känna av den andres värme. Inte nog för att röra – bara nog för att veta att det finns.
Ett andetag till.
Ett till.
Hon öppnar munnen, stänger den igen. Tungan mot tänderna, orden som stannar kvar.
Han vill säga något, vad som helst, men det skulle bli för mycket. Eller för lite. Så han avvaktar.
Deras ögon möts igen. Den där blicken – inte påträngande, men genomträngande. Försiktig, men ofrånkomlig.
Och ändå står de kvar. Orörda. Men fullkomligt dränkta i allt som ännu inte har hänt.
Hissen lever. Med ett obestridligt ryck stiger ett lyhört surr genom golvet. Den stillastående kapseln i deras våldsamma inre värld, börjar stiga.
På panelen lyser 8, sedan lyser 9, sedan lyser 10.
Kropparna står nära, som en försiktig balansgång. Luften känns tjock av det osagda – en blandning av värme, tystnad och något som nästan kan liknas vid skratt som håller på att bubbla upp. Inte panik, inte skam. Bara en märklig känsla av att ha hamnat i en annan tid, innan allt är riktigt på plats, och med en liten, tyst frustration över att inget ännu fått börja på riktigt.
På panelen lyser 11, sedan lyser 12, sedan släcks 12.
Som om något tyst spirar inom henne – en tveksam impuls, ett flyktigt infall, eller kanske bara en önskan om att förlänga ögonblicket utan att förhasta det – viker hon sig hastigt ur hans periferi.
Ett mjukt klick, och hela hissen sjunker in i stillhet – som om världen håller andan tillsammans med dem. Inget larm, inget kaos – bara en plötslig stillhet. Den sortens tystnad som bär tyngden av ett val.
- Nu stannar vi, säger hon lågt, nästan lekfullt, med ett darr i rösten som bär på underkastat begär.
Och där står hon, vid panelen, med fingertoppen fortfarande vilande mot den neonröda knappen – som om hon kan stoppa mer än bara maskinen.
Så rör han sig. Tyst men beslutsamt. Som ett svältande rovdjur med orimligt stor aptit.
Hans andetag landar i hennes nacke – först som värme, sedan som ett löfte.
Hon sluter ögonen. En rysande darrning sprider sig genom henne. Hon vet vad som komma skall. Och vill det.
- Du tryckte på stopp, då är du min nu, viskar han.
Hans ord är varken frågor eller påståenden – de är fakta, oskrivna men självklara.
Luften mellan de blir allt tyngre, tät av laddning, och hissens utrymme känns närmast obefintlig nu.
Han låter sina fingrar på höger hand följa hennes arm – långsamt, med lätt tryck, som om han kartlägger henne för första gången. När han når hennes handled tar han den och för hennes hand upp över hennes huvud, trycker den mot den kalla metallväggen bakom. Hon låter honom. Hon vill känna sig fast, hållas kvar just i detta ögonblick.
Hans andra hand följer hennes vänstra sida, från höften, via midjan, över revbenen. Långsamt, med hög precision. En rörelse som inte söker, bara tar in. Han greppar tag i hennes överarm och placerar hennes vänstra hand bredvid den högra i en svepande gest.
Där står hon nu, vänd mot hissväggen, ögonen slutna, med de båda armarna vilande över huvudet.
- Du kunde ha låtit den gå, fortsätter han mot hennes öra.
- Men du ville stanna. Som om du ville känna… Hur det är när luftens vibrationer sätter våra organ i rörelse.
Hon svarar inte, men hennes kroppsspråk ger klarhet – i hur hon närmar sig honom, sträcker ut nacken mot hans bröst, i hur andningsfrekvensen ökar, inte av rädsla, utan av något som brinner långsamt, oundvikligt.
Han drar sin stubbiga haka ned mot hennes hals, lägger läpparna mot den punkt där pulsen bultar som mest – för att låta henne veta att han känner den.
Så sänker han rösten igen.
- Säg det.
- Säg att du vill vara min, här. Nu.
Det är ingen befallning – det är en inbjudan, lågmäld men omöjlig att värja sig mot.
- Jag stannade, viskar hon.
- För dig.
Det räcker. Orden faller som en nyckel i ett lås, och det som tidigare hållit dom tillbaka släpper sitt grepp. Inne i den stillastående kapseln mellan två världar, där hissens hjärta tystnar, börjar deras pulsar slå som en enda rörelse.
Han sträcker försiktigt ut handen, fingrarna lätt darrande när de finner dragkedjan på hennes svarta pianolackade läderjacka.
Med en långsam, nästan vördnadsfull rörelse börjar han dra av den, som om varje kvadratcentimeter av hennes hud skall blottas i kylan. Jackan glider av hennes axlar och faller till marken med tyngd.
Nu följer hans blick över klänningens mönster, den där gulspräckliga färgen som nästan glöder i det dämpade ljuset.
Med varsamma händer rör han vid tyget, som om han behöver känna dess textur innan han kan låta fingrarna glida upp längs hennes rygg. Klänningen följer med i hans rörelse, sakta och sensuellt, medan han hjälper henne att frigöra sig från den, bit för bit, utan att skynda på.
När hans fingertoppar drar över hennes BH-band och vidare längs hennes nakna rygg, fylls han av en fruktig doft – som en kaskad av färska blomblad som smeker huden.
Fingrarna letar sig fram till spännet. Med en respektfull manöver lossar han det, och BH:n faller som en mjuk viskning från hennes axlar.
Han lutar sig försiktigt fram och låter sina läppar vila lätt mot hennes rygg. Nu är världen bortom huden väldigt långt borta.
Hennes andning blir tyngre, men hon håller tillbaka och ögonen är fortfarande slutna. Vill inte förlora sig helt i det som händer, vill behålla kontrollen. Samtidigt är det som om tiden saktar ner, varje sekund sträcks ut och fylls av förväntan.
Hans varma och fuktiga läppar fortsätter sin vandring i riktning syd. Han följer ryggradens kurva. Fuktar varenda ryggkota. Varsamt. Utan att bryta den sköra balansen mellan närhet och väntan.
Där hennes svarta spetstrosor börjar, stannar han till. En djup bris, kraftfull doft. Som andas kärlek genom det tunna tyget – värmer hans lungor och ökar hjärtats rytm.
Han greppar trosans övre kant med tänderna, och drar så att de följer med de välformade skinkorna, så att de sakta men säkert glider ned längs med låren och vidare mot hennes mörkbruna platåstövletter.
Där står hon, näst intill helt blottad och ryser av den svala luften som kyler ned huden från hissens inre metallväggar. Hårstrån reser sig från korsryggen upp till nacken. Bröstvårtorna drar ihop sig, inte bara av kyla – utan av hur hon plötsligt känner sin egen kropp, som om den blivit ny, rå och mottaglig för det okända.
Han står kvar på knäna och studerar henne från tå till topp. Det utsläppta håret med de röda slingorna gör honom påmind om den fräna doften från Schwarzkopfs hårfärger. En doft som han associerar med lust och passion.
Hon står lätt framåtlutad, med de båda händerna fortfarande sträckta över huvudet.
Han placerar sina varma handflator om hennes mjuka, runda skinkor. De är som skulpterade former i dämpat ljus, både fasta och inbjudande. Greppet blir allt hårdare, masserande i cirkelrörelser.
Hon flämtar och höjer andningsfrekvensen något, irreguljärt.
- Nu kan du vända dig om, sötnos, säger han med lågmäld röst.
- Vänd dig om och låt armarna vila.
Hon roterar 180 grader medurs utan att kommunicera.
Han placerar sina händer över sidan av hennes lår.
Ögonen är fortfarande slutna. Inte av trötthet, inte av blygsel, utan av något djupare – en vilja att hålla kvar känslan utan att låta verkligheten bryta in. Hans händer, hans närvaro, luften mellan deras kroppar – allt är skarpare i mörkret bakom ögonlocken.
Han lutar sig närmare, långsamt, med andedräkten varm mot hennes spegelblanka sköte. Saftig som en solmogen frukt, och väldoftande som himlens aromer.
Med vidsträckt tunga - som en pensel av silke, målar han med smaken av henne, från slidmynningen och uppåt. Långsam men hängiven, över urinrör och vidare. I rak riktning mot klitoris. Långsamt, med optimalt tryck för idealistiskt välbehag.
Hon andas djupare och högre.
När den blöta tungan passerar klitoris räcker inte längre hennes andning till. Ett ljud som får honom att stanna, bara för ett ögonblick och sätter hela luften i dans:
- Aaahhhh
Hon återgår till djupandning.
Hans silkeslena pensel återupptar bestigningen av figuren. Penseldrag lika sofistikerade som laserljus igenom dimma. De lämnar en blöt stig över det slätvaxade venusberget.
Under tiden som han reser sig till fötterna, fortlöper den våta viskningen över och förbi naveln, med kåtblicken sökandes efter ratifikation.
Hon är helt stilla, men fullt medveten och beaktande med fulla sinnen.
När hans handflator når de båda brösten, i ett smekande svep från de båda låren, stannar de där. Inte för att hålla fast, utan för att känna. Som om det är området där andetagen blir djupare, och hjärtslagen tydligare.
Hon känner hur stillheten i beröringen bär på något större än en rörelse. En slags respekt. Ett löfte. Ett ögonblick att minnas, även i tystnad.
Med fast och försiktigt tag, vinklar han de båda kärleksstrutarna så att de pekar åt varsitt håll och lämnar en halfpipe för sexpenseln att passera i.
Han har nått början av halsen. Men det är inte målet – bara en vilopunkt på vägen, en mjuk kurva där andningsrytmen blir allt tätare, där huden avslöjar nya hemligheter.
Den salivdränkta kärlekspenseln dras parallellt med halsens symmetrilinje, långsamt. Upp och förbi hakans undersida.
Hennes hjärtslag är oregelbundna. Inte av ängslan. Och inte av isande närhet.
Han reser sig upp och sträcker på ryggen. Utandningen är både tung och utdragen, luften sätter hennes lugg i gungning.
Det börjar inte med läpparna. Det börjar med blicken.
- Nu vill jag att du öppnar ögonen!
Hon står orörlig en stund, som om världen ännu inte har rätt att nå henne. Sedan, nästan omärkligt, börjar ögonlocken lätta. Inget ljud, inget andetag som bryter stillheten, bara en tyst glidning, mjuk som tyg mot hud.
Ett svagt skimmer dansar över ögonvrån där fukt ligger kvar som ett spår av sömn.
De bär något tidlöst i sig – inte bara formen, men sättet de rör sig, fokuserande. Ögonlocken vilar lätt, som om varje blinkning är medveten. Fransarna är långa och böjda, de kastar skuggor mot kindbenen när ljuset faller snett. Det finns ett djup i blicken. De glimrar, som om något levande rör sig där bakom, men som stannar upp för att inte bli avslöjad. Det är inte färgen som drar blicken till sig, utan uttrycket. Mjukheten i det oväntade. Skärpan i det tysta. En förmåga att säga allt, utan ett enda ord.
Hon känner det i magen först, som en virvel av tvekan och vilja. Han står nära nog för att hon skall känna värmen från honom, men fortfarande utan beröring. Bara närvaro. Bara laddning.
Hans hand söker hennes kind. Långsamt. Försiktigt.
Fingrarna följer hennes käklinje och smeker så lätt att det känns som elektricitet. Hon lutar sig inte undan. När pannorna möts andas de ut samtidigt, som om de äntligen får ro.
Så möts läpparna – först som en viskning. En mjuk, trevande rörelse som knappt är mer än en tanke i huden. Sedan ett nytt möte, lite djupare. Ett varmt och varsamt bett i hennes underläpp, som om de tillsammans lär sig var gränsen går.
Smaken av honom är oväntat trygg. Doften av honom – något mellan hud och tvål som hon inte kan sätta namn på.
Hennes hand har funnit hans nacke, och håller honom kvar. Nu försvinner all osäkerhet. Tungan, en kort rörelse – nyfiken, försiktig – möter hans i ett ögonblick av begär. Båda ler mitt i kyssen, utan att dra sig undan.
- Du… vill inte marschera till 1306?
- Det är mitt rum.
En liten rörelse i hennes ansikte. Kanske förvåning. Kanske bara en eftertanke. Hon ser inte bort. Hon skrattar inte. Hon bara låter orden landa. Och i sättet hennes axlar sjunker en aning. Och blicken som stannar kvar i hans – där finns inget nej.
Hon låter tystnaden hänga kvar mellan dem en stund, som om hon smakar på hans ord innan hon svarar. En liten rörelse i mungipan, inte riktigt ett leende, men något nära.
- Jag följer med… för att jag vill. Inte för att du frågar.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| 1306 - Del 1 | Heterosex | 0.0 | 12/7-25 |
