Idrottsvikarien blir upplärd
Det luktade nyskurat golv, svett, och en gnutta prestation i idrottshallen när Anton klev in genom dörren, nervöst justerade visselpipan runt halsen och sneglade mot redskapsförrådet. Hans första lektion. Mellanstadieklass. Han var vikarie i åtminstone en vecka. Kanske fler, om han inte gjorde bort sig.
"Du är tidig," sa en röst bakom honom. Djup. Kvinnlig. Med en ton av erfarenhet och pondus.
Han vände sig om – och där stod hon.
Therese Berg. Ordinarie lärare. En levande legend enligt eleverna. Hon var runt femtio, vältränad, med kraftiga lår, breda höfter, och en respektingivande blick. Hennes linne avslöjade starka armar, och håret var uppsatt i en lös hästsvans som fick henne att se nästan nonchalant ut – men inget i hennes uttryck var otrevligt.
"Jag… ville vara förberedd," mumlade Anton.
Hon log snett. Gick förbi honom. Nära nog för att han skulle känna värmen från hennes hud.
"Bra inställning. Det ska bli intressant att se hur du jobbar. Vi leder lektionen ihop idag."
Han följde efter henne mot mitten av hallen. Hon ställde sig framför eleverna med en visselpipa i handen, rak i ryggen. När hon talade, tystnade rummet. När han försökte ta över en instruktion, snubblade orden något – men hon lät honom hållas.
Under uppvärmningen, när hon rättade en elevs utfall med fasta händer, sneglade han på hur hennes kropp rörde sig – elegant och med beslutsamhet. Det pirrade till i Anton. Han ville först inte erkänna det, men det var något sexigt med hur hon undervisade. Hon såg att han tittade. Hon höjde ena ögonbrynet innan hon fortsatte undervisningen.
När han hjälpte en elev att ställa in ribban till höjdhoppet, kom hon fram bakom honom, lade handen på hans axel – tungt, fast – och sa lågt:
"Du behöver inte be om ursäkt för att du är ny. Men du behöver stå stadigt."
Han svalde. Hennes hand stannade en sekund för länge. Eller så inbillade han sig det.
När lektionen var slut och eleverna försvann ut i omklädningsrummen, dröjde de sig kvar i hallen. Tystnad. Bara ekot av bollskåp som smällde igen.
"Du gjorde inte bort dig," sa hon till sist. Rakt på sak. Hon såg på honom som om hon vägde honom i handen.
"Tack... Du med. Eller jag menar... Du är bra.", sa han, innan han hann tänka efter. Rösten skälvde lätt.
Hon log snett igen. Tog ett steg närmare. "Jag vet."
Och så gick hon. Lämnade honom med hjärtat bankande.
Andra lektionen gick bättre. Anton hade hittat en viss rytm – han rörde sig mer självsäkert över hallgolvet, rösten bar bättre, och eleverna lyssnade. Therese iakttog honom, ofta med armarna i kors och den där halvleende minen som aldrig riktigt avslöjade vad hon tänkte. Men hon rättade honom inte. Inte en enda gång.
När lektionen var över och eleverna skingrades, gick Therese fram till honom och nickade mot dörren till lärarnas omklädningsrum.
"Vi har delat utrymme här. Kom."
Anton följde efter, en aning stel i stegen. Omklädningsrummet var enkelt – vitkaklat, oerhört litet med ett draperi som dolde en dusch längst in. Hon ställde ifrån sig visselpipan, drog ur snodden ur håret och strök bak ett par svettiga hårtestar från pannan.
"Du behöver inte låtsas vara avslappnad," sa hon utan att se på honom. "Jag vet hur det är att vara ny. Kroppen spänner sig. Särskilt när man inte vill visa att man är… osäker."
Anton skrattade till, lite nervöst. "Är jag så genomskinlig?"
"Nej då," sa hon, och vände sig om mot honom. "Barnen märker inget. Men jag ser sånt."
Hon gick fram till bänken, drog av sig linnet i en självklar rörelse och lät det falla. Under hade hon en sport-bh i mörkgrått. Svett hade format mörka skuggor längs tyget. Hon mötte hans blick, orubblig.
"Det finns bara en dusch. Jag börjar. Sen du."
Anton stelnade till.
"Va?"
"Vi har konferens om en timme. Vi behöver duscha. Det är inte för att göra dig obekväm, Anton."
Hon vände honom ryggen, drog av sig shortsen och sport-bh:n. Anton vände bort blicken, och när han till slut vågade snegla mot henne försvann hon in bakom draperiet till duschen. Vattnet började strila.
Anton stod stilla ett ögonblick. Pulsen slog i halsgropen. Han hörde vattnet, hörde hennes rörelser där bakom, den dova dunsen när hon lutade sig mot kaklet.
Sakta började han lossa sina skor. Ett plagg i taget. Osäkerheten var kvar – men något annat hade växt fram.
Plötsligt öppnade sig draperiet och Therese nakna kropp uppenbarade sig. Hon vände sig långsamt mot honom. Rörelsen var mjuk, nästan som om hon ville ge honom tid.
De muskulösa axlarna hade rodnat av det varma vattnet, hennes rödflammiga ansikte var sammanbitet och vackert på samma gång, huden blank, håret blött och klistrat mot skuldrorna.
Anton flackade med blicken över de stora brösten som pryddes av sensuellt gyllenbruna bröstvårtor. När blicken nådde hennes håriga venusberg tvingade han sig att sluta glo och fäste istället blicken i golvet.
"Din tur.", sa hon.
Han svalde hårt och reste sig, försökte hitta ett sätt att stå normalt, att inte avslöja hur han reagerade. Men det var redan för sent. Han andades tyngre. Hans handduk reste sig sakta i framkant, vilket hon uppenbart noterade.
"Mm," sa hon lågt. Nästan ljudlöst. Som ett hummande godkännande.
Anton började gå mot duschen samtidigt som Therese mötte honom.
Hon stannade någon decimeter ifrån honom nu. Värmen mellan dem var nästan tyngre än ångan. Hon sträckte upp handen, la den sakta på hans nakna axel, och svepte den åt sidan för att komma förbi. Huden knottrade sig där hon rörde vid honom.
Anton drog för draperiet och hängde handduken precis utanför. Han sneglade ned mot sitt stånd och kände en viss skam. Duschens ånga lindade sig kring Anton som ett mjukt täcke. Vattnet föll i tunga droppar mot kaklet, och allt lät dovt, nästan overkligt.
Efter duschen klädde de på sig i tyst samförstånd. Inte ett ord om vad de just upplevt. Det behövdes inte. Blickarna räckte. Hon kastade honom en snabb, kort glimt över axeln när hon drog upp dragkedjan på sin svarta träningsjacka.
Konferensen blev en märklig kontrast – kaffe, projektordukar och diskussioner om terminens målsättningar. Anton satt bredvid henne. Hon sa inte mycket. Men då och då, när någon annan pratade, lät hon fingret långsamt stryka längs kanten av sin kaffekopp – och när hon märkte att han tittade, vände hon inte bort blicken.
Nästa dag var luften mellan dem ännu tätare. De höll i två lektioner tillsammans – först bollspel, sedan hinderbana. Deras rörelser synkade nästan intuitivt. När han visade en övning och hon stod bredvid, kunde han känna hennes närvaro som elektricitet mot huden. En gång, när deras händer snuddade vid varandra över en kon, stannade båda upp en bråkdels sekund för länge. Inget sades. Allt kändes.
När sista lektionen var slut, kastade Therese ett ögonkast mot honom. Kort. Laddat.
När de klev in i omklädningsrummet knyckte Anton med huvudet mot duschen. "Du först?"
Hon pausade en kort stund, tittade på honom med huvudet lätt på sned. "Idag… börjar vi med något annat."
Hon satte sig på bänken, vände ryggen mot honom och drog av sig linnet i en enda rörelse, som om det vore en vana. Hennes sport-bh följde snabbt efter. Hon drog upp håret i en knut igen och såg över axeln mot honom.
"Min rygg är stel. Du får massera mig. Det är sånt man behöver lära sig.".
Anton stod stilla, sen nickade han. Han svalde en gång. Händerna var plötsligt varmare än de borde vara.
Han gick fram, ställde sig bakom henne. Tveksamt först, lade han händerna på hennes axlar. Hon var varm, huden fuktig efter lektionen, musklerna hårda under hans fingrar. Han började trycka mjukt, letade sig långsamt nedåt över skulderbladen.
"Mer tryck," sa hon tyst.
Han lydde. Fingrarna arbetade långsammare nu, modigare. Hans tummar gled i cirklar längs hennes rygg. Hon suckade lågt – inte trött, inte avslappnad. Något annat. Mer sensuellt. Ljudet fick något att svikta i honom.
"Du är duktig," mumlade hon.
Hans händer gled längre ner, mot linningen på hennes byxor. Hon rörde sig inte. Huden under hans fingrar var het.
Hon vände plötsligt på sig, långsamt. Satte sig med benen på varsin sida om Anton. Hon var barbröstad, med den där lugna, kontrollerade styrkan i blicken.
"Du vet vad du gör med dina händer," sa hon.
Anton mötte hennes blick. Han svarade inte. Han behövde inte.
Hon log. Inget skratt. Inget skämt. Bara en lång, tyst bekräftelse.
Sedan reste hon sig, klädde av sig helt naken och gick mot duschen. Han följde henne med blicken. Denna gång vågade han iaktta henne. De kraftiga skinkorna studsade när hon gick. Hennes silhuett var magisk.
Draperiet förblev öppet den här gången.
Vattnet föll i ett mjukt dån. Ånga låg tung över kaklet. Therese stod med ryggen mot duschstrålen, ögonen vilade på Anton. Hon var lugn, orörlig – men något i hennes blick glödde.
Han avvaktade. Men när hon tyst signalerade med blicken att han skulle klä av sig, fick han den bekräftelse han sökte.
Hans kläder landade snart på golvet och han klev in i duschen.
Deras hud var redan fuktig av värme, av förväntan. När han sträckte ut handen och rörde vid hennes arm, reagerade hon inte med ett ryck – bara med en långsam inandning, som om hans beröring var något hon längtat efter.
Hans fingrar gled längs hennes arm, över axeln, ner till midjan. Hon svarade med att ta ett steg närmare, kroppen mot hans nu. Det fanns inget skydd kvar, inga kläder. Bara värme, vatten, och det de inte längre kunde hålla tillbaka.
Deras läppar möttes – först försiktigt, nästan prövande, men sedan djupare. Hungrigare. Kyssen växte fram som något de båda redan känt på insidan, och nu lät ta form.
Anton famlade inte längre. Hans händer var självsäkra, trygga, och sökte sig längs hennes rygg, hennes höfter, drog henne närmare. Therese besvarade varje rörelse, varje tryck, med en stilla men stark intensitet. Hon lät honom leda – men hon styrde varje rytm med sin närvaro, sitt andetag, sin blick.
Vattnet slog över deras kroppar, blandade sig med värmen från deras hud. De trycktes mot den svala kakelväggen.
Han smekte henne långsamt, med vördnad, som om han fortfarande inte riktigt kunde förstå att hon lät honom. Hon lät honom se henne, känna henne.
Han kände ett fast grepp om sin kuk. Den starka handen smekte vant och bestämt över skaftet. Han besvarade henne genom att föra sina fingrar mellan hennes ben. Under det blöta pubeshåret möttes han av ett par ännu våtare blygdläppar som han förde in ett finger emellan.
Ett högt stön ekade i Antons öra när han gnuggade den svullna klitoris som trånade efter beröring.
De rörde sig tillsammans långsamt. Inte forcerat. Inget hastigt. Bara ett flöde mellan dem, där varje rörelse, varje suck, varje blick förstärkte det andra. Det var som om allt som byggts upp mellan dem – varje blick, varje gest, varje förtrolig tystnad – nu släpptes fri.
Mellan de höga stönen väste orden:
"Knulla mig...",
Therese vände sin muskulösa ryggtavla mot honom innan hon böjde sig framåt, lätt svankande. Den ljusrosa fittan skymtades under de kraftiga skinkorna. En svindlande känsla slog nästan omkull Anton. En gudomlig vy.
Han böjde sig lätt och förde in den stenhårda kuk som pulserade av längtan att få möta Therese kön. Deras kroppar knöts samman och ljudet från hud som slogs mot hud ekade i det lilla duschutrymmet.
"Hårdare! Knulla mig hårt!"
Ljuden av två kroppar som slogs mot varandra eskalerade. De båda stönade högt i symbios.
Anton ville komma. Spruta hela sin säd i Therese. Låta den femtioåriga idrottsläraren fyllas av en ung mans sperma. Men som om hon läst hans tankar sade hon plötsligt
"Inte än."
Han svepte sina begär åt sidan, utan att avta på takten av det hårda knullandet. Hon fingrade sin klitta samtidigt som hans kuk i snabb takt penetrerade henne, gång på gång.
"10".
"9".
"8".
Hennes röst lät ansträngd av hennes ihopbitna käkar.
"7".
"6".
"5".
Hans puls steg. Förvånad över vilken effekt nedräkningen hade på hans kropp. Han ville komma, men kunde inte. Inte än.
"4".
"3"...
Nedräkningen gick långsammare nu. De båda var som tickande bomber, redo att ödelägga allt.
"2"...
Hennes kropp skakade av upphetsning. Laddad inför crescendot.
"1."
"Nu"
Det svartnade. Hennes kropp skälvde kraftigt i en exploderande orgasm som fick hennes fitta att knyta sig runt hans sprutande kuk. Sperma i aldrig tidigare skådad mängd fyllde Therese inifrån. Hans starka grepp om hennes höfter lämnade röda märken som sent skulle försvinna.
När de till sist stannade upp, reste hon sig och omfamnade honom. De andades båda tungt, och fick hjälpa varandra att hålla balansen. De kramades länge. Ingen ville släppa taget än.
Therese lutade pannan mot hans bröst. Hennes andetag var lugnare nu. Nästan rofyllda. Hon sa inget. Inte han heller. Det behövdes inte.
Allt som kunde sägas, hade redan uttryckts.
Slut.
Fler noveller av samma författare
