Han anlände från andra sidan havet i svart resekostym. Det eleganta tyget hade pudrats grått av det fina dammet som virvlat upp kring dragarens hovar och ett lätt stoftmoln frigjorde sig från kavajen när han hoppade ned från vagnen. Nyfikenheten var stor bland byns invånare, det var inte ofta det kom främlingar till bygden, och framförallt så väckte denne främling ett stort intresse bland traktens folk; ja i stort sett alla hade samlats för att betrakta den nye prästen: bönder och pigor; tiggare, läraren, byfånen och smeden - ingen saknades vid detta särskilda tillfälle.
Vid anblicken av prästen började folkhopen surra som en utrökt bisvärm - “vad ung han är”, “och så stilig sen”, “titta ögonen”, “han verkar inte riktigt torr bakom öronen ännu”, “sicken konstig hatt, har ni sett nåt sånt innan”. Prästen iakttog tålmodigt sin nya flock och lät sorlet dämpas en aning innan han tvärt tystade dem med sin bästa predikostämma. “Mitt namn är Fader Ignacio Filis, vill någon i herrskapet vara så vänlig att föra mig till kyrkan och prästbostaden.” Therese Ternera, den spensliga smedhustrun, som med ens blivit betagen i den vackre prästen med det stora adamsäpplet, klev utan att tveka fram. Hon neg artigt och presenterade sig innan hon föste med sig prästen mot kyrkan och bort från de granskande blickarna, som sökte värdera prästen på samma sätt som man synar en ny häst.
När de båda försvunnit utom synhåll återuppstod mumlet och spekulationerna om den unge själasörjarens förtjänster och brister. Men en sak var säker, han skulle sannerligen sköta sin syssla bättre än den gamle patern, som mot slutet varit alltför svår på vinet för att ens kliva upp till söndagsmässan. Sannerligen om inte den nye såg rekorderlig ut, om ock han hade något hemsökt i blicken. Som vid en ringlek slöt man sig runt kusken när han hoppade ned från kuskbocken och bjöd honom en lägel att dricka ur. Medan den läderhudade mannen bälgade i sig av vinet så slokmustaschen fladdrade ansatte man honom med frågor rörande deras resa. Så snart kusken satt i sig nästan hälften av lägelns vattenblandade innehåll, gjorde han sig beredd att svara. Märkbart nöjd av uppmärksamheten tog han god tid på sig att stryka den råttbruna mustaschen fri från vinpärlor, han smackade högljutt och sade med återfuktad röst.
“Njae, inte sa han så mycket inte. Han satt mest och grubblade hela vägen, och jag är ju inte den som inte uppskattar en karl som håller sina tankar för sig själv, en vet ju själv hur det är med dessa pratmakare som aldrig tiger och som titt som tätt ska ha åsikter om allt och alla.”. Här pausade kusken och tittade menande på hopen som nickade instämmande, varefter han morskt fortsatte, “Jo, så vi satt nog mest tysta under färden, men det var inte utan att han frågade mig om landskapet och om djuren. Han verka väldigt mån om dragarna mina, för varje gång jag klatschade med piskan åt dem ryckte han till och så titta han underligt på mig. Som om jag skulle slå mina djur, inte är jag av den sorten inte. Ja, och så fråga han om den nya församlingen, men jag är ju inte den som far med löst prat inte, så jag sa åt en att det fick han minsann upptäcka själv, vad det är för en sorts folk.” Kuskens svar möttes av ett blandat mummel, och det gick inte ännu avgöra vad den stora menigheten tyckte om sin nya pater, men en sak var säker och det var att smedens Therese genast hade fattat tycke.
***
Vägen upp till kyrkan och prästbostaden, som låg på en liten kulle strax öster om byn, var stenig och ojämn. Fader Ignacio stegade envetet på med långa kliv, men kunde ändå inte hålla jämn takt med den kvicka Therese och undrade om hon var lika lätt på foten som hon var i steget. Kvinnan framför honom var utrustad med en pojkaktigt energisk kropp och var uppenbart van vid fysiskt arbete. Han stannade upp ett ögonblick för att torka svetten ur pannan. Kostymen och hatten drog åt sig solhettan och han kunde inte undgå att känna sig som svart vandrande järnspis, även om hans kroppsbyggnad mer påminde om en skorstens. Medan han med näsdukens hjälp gned pannan torr, stirrade han ilsket tillbaka på de risiga buskar som tycktes glo fientligt mot honom. Vassa taggar höll djuren borta från de torftiga grenarna och hotade riva hål på hans byxor och skinn om han vågade sig tillräckligt nära. Med ett ryck slet han blicken från buskarna och såg på Therese, som hade stannat upp och väntade på att fortsätta vandringen upp.
Prästen satte sig återigen i rörelse, ty nu var det inte långt kvar till den vitrappade kyrkan och den närliggande stugan som skulle bli hans hem. För varje steg kom byggnaderna närmare det knotande paret och inom kort var de framme. Kyrkan var inte stor och saknade nästan helt yttre utsmyckning förutom ett kors som prydde kyrktornet och vars skugga landade tungt på Ignacios rygg när de klev runt för att nå prästbostaden. Väl inne svalkan, såg sig Ignacio om i den lilla stugan som mycket påminde om den klostercell han lämnat på andra sidan havet och till vilken han aldrig ville återkomma. Förutom kök och vardagsrum, fanns där två små sovrum och ett stort. Fader Ignacio betraktade hemmet med viss belåtenhet, det stora sovrummet med morgonsol hade han ingen användning för, utan kunde gott göra om det till studerkammare när böckerna anlänt; ett av de små sovrummen dög åt honom och det andra skulle hushållerskan ha, så fort han fick tag på en sådan.
Men bra hushållerskor var svårt att få tag på och snart tappade han intresse i att leta, då Therese skötte det världsliga åt honom; hon städade och kom med mat, tog hans tvätt med sig hem och lämnade den dagen därpå, prydligt hopvikt, med pressveck och stärkkragar som i sin perfektion påminde mer om knivseggar än bomullstyg. Ljudet av hennes karakteristiska köksslammer - det var inget vanligt skrammel av kastruller utan mer som dämpat cymbalspel - och de kattlätta stegen gjorde honom väl till mods och gav honom ro till de viktiga ting som sysselsatte en man av så andlig förfining som Fader Ignacio. Han skrev pekfingrade förmaningar till predikan, lyssnade på byskvaller och självbekännelser i biktstolen, drack kaffe på syjuntorna och skrev långa engagerade artiklar om teologiska spetsfundigheter såsom “Kontingenta objekt, kausala subjekt - Ockham med kniven mot strupen” eller “Råd och rön - Aquino kontra Pascal”. Varje månad författade Ignacio rapporter till domkapitlet om hur han höll djävulen från porten och de andliga slag han utkämpade och vann om bybornas själar. Så vid dags ände, var det en utmattad präst som sjönk ned på den hårdbottnade bädden.
Sommarsolens grillande stiltje efterföljdes av höstregnens svalka. Från oceanen svepte fuktiga vindar in över byn och förde med sig främmande dofter, dofter som kanske färdats från andra sidan havet. Dofter som farit fram och tillbaka längs med strömmarna, dofter som ruvat under albatrossens vingar och slungats över fartygsmaster i fradgande oväder. Och i nattregnet och hemlängtans arompartiklar, satt Ignacio böjd i kontemplation framför det heliga mysteriet som hängde över kyrkans purpursmyckade altare. Med ens blev han medveten om en närvaro i kyrkan; inte den sakrosankta renhetens närvaro, utan en annan - kroppslig - närvaro.
“Det är bara jag, Therese”, sade hon darrande när hon såg den nervspända paniken i prästens ögon. Han slutade inte stirra och upprepade bara mekaniskt hennes namn som om fruktan stötte tusen glödjärn i hans själ. “Din hushållerska”, försökte hon klargöra medan paterns smaragdlika ögon naglade fast henne som spikarna genom Jesu kropp. “Självklart, Therese, det är bara Therese”, mumlade Ignacio för sig själv och återtog den värdiga hållning som han ständigt bar på, men fortsatte sitt klotrunda intetseende, “bara Therese.”.
Kvinnan, som nu delvis återtog sin vanliga sturskhet, ville givetvis veta vad som var fatt, och i denna välmenande förfrågan närmade hon sig prästen och smekte honom lätt över armen. “Detta”, svarade prästen och drog åt sig armen “detta är vad som är fatt. Kvinnan. Coitus. Sex.”, vid nämnandet av detta sista sjönk rösten till en hätsk viskning och hans uppspärrade ögon knipsades till smala konvexer. “Vad med detta?”, frågade Therese med lätt road ton, som om musen fann kattens fångstförsök vara komiska konststycken, enbart värda ett lättsamt skratt. Fader Ignacio Filis - föräldralös och uppfostrad av munkar - förklarade köttets synd; satans frestelser och sexualitetens fördärv, för den arma kvinnan som inte verkade förstå fromhetens och avhållsamhetens kall och nödvändighet. När han var klar med sin omfattande utläggning, tog Therese Ternera till orda.
“Ni säger att den sexuella samvaron är en synd, eller hur? Men herren skapade de drifter som styr över våra beslut. Och om ni teologer skulle vilja hävda att han hos oss nedlade en fri vilja, så är detta ännu ett av de svamlande påståenden som växt fram ur klosterlivets bekymmerslösa tillvaro, där bön och sång räcker för att sätta mat på bordet och möjliggör för er att äta när hungern faller på. För viljan är beroende av drifterna, hos er med den prästerliga skruden, är driften till andlig renhet större än den drift som köttet påbjuder, medan hos andra är det tvärtom. Att tala om den fria viljan är som att säga att tre kilo i en vågskål väger mer än två. Det är den starkaste av drifterna som styr människans beslut och det enda vi kan göra är att följa den, då detta sker av nödvändighet på grund av att detta är herrens mening, varför hade annars en allsmäktig försett oss med drifter; om dessa inte vore till för att följas?
Om vi till exempel skulle ta ett par tvillingar, som hade fått samma uppfostran sedan födseln, men den ene är benägen åt kvinnor och den andre åt bön. Så skulle vi betrakta detta som ett utslag av naturen, men hur kan denna “natur” vara högre än den allsmäktige. Nej denna natur är ett påfund då vi inte kan förklara herrens avsikter och söker då något annat att skylla på, utan att inse att herren bestämmer även över denna “natur”, och som boken säger ‘outgrundliga äro herrens vägar’. Vi kan inte avgöra vad han i den stora planen finner för gott, herrens godhet är inte av mänsklig karaktär, utan övermänsklig, sålunda är alla segrande drifter goda, då de är en del av herrens gudomliga ordning.
Men rättfärdigar då denna ordning brott, såsom mord och stöld. Har vi inte rätten att bestraffa den som viker från samhällets lagar. Ur evighetens synvinkel, sub specie aeternitas, så har vi inte denna rätt. Men vi kan genom korrekta medel, som herren har skänkt oss, få förbrytaren att ångra dessa brott mot mänsklighetens lagar och, genom herrens försyn, upprätta en korrekt balans mellan drifterna för att på så sätt frälsa förbrytaren och skydda hans medmänniskor. Ty samhället existerar för att skydda människor från de drifter som skadar andra, också detta genom gudomlig vilja, och vi har därmed fått rätten och viljan till att stifta lagar för att skydda och främja varandra. Men att ge efter för de drifter som inte åsamkar skada, kan inte ske annat än med herrens välsignelse, och därför kan inte den frivilliga sexuella samvaron vara en synd.”
När Therese var färdigt med detta gensvar på fader Ignacios osammanhängande svada, kunde inte Ignacio göra annat än att svälja den klump av förvirring och pirrande förväntan som fått adamsäpplet att anta än större proportioner; ansiktet var vitt som kragen han bar och vid åsynen av den korta kvinnans muskulöst nakna kropp - hon hade under talets gång låtit plagg efter plagg falla - reste sig lemmen och bultade oroväckande i tomheten under prästkappan. “Vad vill ni mig?”, rösten sprack när han ställde frågan eftersom han redan kunde svaret. “Detsamma som ni vill mig, fader.” sade Therese med en menande blick på det utbuktande tyget. “M- men det tionde budet”, invände patern. “In prima facie, skulle ni ha rätt min ärade fader”, med en retfull gest knäböjde Therese framför honom, som för att narra hans ståndsmässighet, “men vid ett närmare påseende stämmer inte denna invändning” hennes hand letade sig nu in och upp under kappan, “ty i begreppet begär ligger en önskan till att äga, men nu är jag ingen ägodel, och kan därför inte ägas vare sig av er eller min make. Det tionde budet är inte längre gällande då vi kvinnor nu har samma rätt som ni män. Är det något mer ni har att tillägga min vackre predikant?”
Thereses händer hade nu slutits om fader Ignacios lem, de svala fingrarna och det kraftiga greppet minskade oron som hade spridit sig från skrevet och uppåt. Med ens kände han att detta var rätt. Han såg ner på kvinnan som satt ihopkrupen framför honom, det blanksvarta håret föll över hennes axlar och hennes ögon var uppmärksamt riktade mot hans ansikte. I ena näven höll hon hans påle, och den andra var vilande på låret. Hon var så liten där hon satt, men Ignacio visste att han helt var i hennes våld, att användas såsom hon behagade. Hon log fräckt mot honom och slöt sen sin karmosinröda mun kring kuken.
I ljungeldarna från höstovädret lystes kyrkan upp genom de kulörta fönstren, han lutade huvudet uppåt för att liksom skåda rymden och stjärnorna genom kyrktaket. Hans kuk hade värkt av åtrå innan hon satt läpparna om den, men i den varma salivfuktade munhålan slutade värken och en underbar känsla spred sig genom patern. Thereses cirklande slick på ollonet sändes pirrande signaler bakåt, in i kroppen, vilka fick honom att flämta ljudlöst när magmusklerna krampaktigt knöts samman. Och när hon totalt omslöt hans slanka spira, var det som om keruberna i kyrktaket fått liv och glatt viftade med vingarna och dansade på knubbiga ben. Från ljumskarna och pungen strömmade ett kittlande tryck och från prästen kom ett lågmält kvidande. Therese, som hade slutit tätt kring hans lem, kände hur den begynte pulsera. Tvärt slutade hon sin behandling, och blåste kalluft över den salivglänsande pålen.
“Å, nej min käre pater, än får ni inte spilla er, vill ni inte känna på min kropp.” Hon kröp bort och satte sig med ryggen mot en bönstol och skrevade, “Kom hit, jag vill att du tar på mig. Och kräng av dig den där kappan, men behåll kragen på.” Ignacio gjorde som han blivit tillsagd, prästkappan föll till marken med ett ljud av krossad luft och han blottade sin knotigt magra kropp, som en seg strandtall stod han framför henne och sjönk ned som om stormvinden utanför kyrkan hade böjt hans krona ned till marken. I tiondelsskenen som följdes av ringande tordön, lade hon märke till de eldsröda ärren på hans axlar och ryggtavla. Som blixtar mot natthimlen tecknades såren av svunnen botgöring på hans kropp.
När han naken och skälvande närmade sig hennes kropp; den platta magen; de små spänstiga brösten; den savande rosigheten - försökte hon vidröra märkena, men märkte att han stelnade tvärt under hennes fingrar. Hon fann sig i situationen och istället förde hon ned hans hand mellan benen och instruerade hur hon ville bli smekt. Förutom två fingrar inuti som masserade slidväggen, ville hon att hans handflata skulle gnida hennes klitoris, hans mjuka läppar kysste hennes hals, nyckelben och hallonlika bröstvårtor. Hon fångade upp hans mun med sin, och de smakade prövande på varandra. I takt med att han smekte hennes fitta, rullade hon med underlivet och höll hans huvud i en järnkram mot bröstplattan. Runt Ignacios fingrar drog den fuktigt järndoftande grottan ihop sig allt kraftigare. Therese förde upp hans huvud så att han kunde se rakt in i ögonen på henne, vilka nu bara visade en antydan av iris och pupill uppe vid ögonlocken, och att merparten av det mandelformade organet bestod av ögonvita. Glaskropp. Så fokuserade hon plötsligt hans blick och slet honom till sig och naglade fast hans läppar i en vargartad kyss.
Hon slukade hans tunga, kilade fast den i sin mun och sög på den. Bet i hans underläpp så att den dagen efter var svullen och öm. Hon skakade mot hans nakna kropp och klamrade sig fast under det lavaslungande utbrottet. Så släppte spänningen, den lilla kroppen slappnade märkbart av och hon tittade nu på honom med en mjuk blick och log som efter ett skyfall.
“Ska vi fortsätta där jag avbröt er?” “Med ert förlov”, svarade Ignacio och sökte skydd bakom formaliteten gentemot det han nyligen bevittnat. Han reste sig upp, och såg ned på sin lekamen, mager var han - och med glesa hår på både bröst och ben, endast könshåret växte kraftigt och svart, och ur ostyrseln darrade hans kuk som en kompassnål. Therese iakttog den, smekte den lätt med sina valkiga händer, med en hand lätt fingrandes på pungen och med den andra bestämt fattad om skaftet böjde hon sig fram mot Ignacio. Hennes kyssar var svala mot hans mage och ljumskar, hon höjde sig långsamt och böjde hans blodfyllda lem lätt nedåt, så att ollonet vidrörde hennes bröstvårta. Mjukt cirkulerade hon, det av försats hala ollonet, runt den hårda knappen, och runkade lent av den andnödde Ignacio.
Kittlingen från mellangärdet återkom, återigen spändes musklerna i hans kropp och all känsel var förpassat ut till det rosaskimrande ollonet som kittlades av Thereses bröst och händer. Blodet störtade från tinningarna nedåt, Ignacio blev yr och påtagligt medveten om den dunkande lemmen. Som ett hjärta pulserade nu kuken, tidvattnet svepte fram genom hans kropp och svepte med sig alla spänningar. Den uppdämda kraften tryckte mot hans ollon, han försökte knipa med bäckenet för att hålla tillbaka springfloden, men det fortsatte sitt våldsamma anlopp. Så liksom frös Ignacio fast, varje muskel i hans kropp drog ihop sig till en stelnad mask av njutning. Floden vällde fram ur honom, vit, krämig, kletig dränkte den Thereses bröst. För ett kort ögonblick fanns inget annat för Ignacio än sensationen från den bultande kuken och känslan av renande som värmde kroppen med en inre härd.
Han tittade ned på Therese, och upptäckte till sin förskräckelse att hon satt med hans sats droppande nerför bröstet. I sin skam över detta sitt obetänksamma uppförande, slet han åt sig ett tygstycke och började torka av henne under tusentaliga förlåtelser. “Det gör alls inget min käre fader, det var bättre det här än att ni kom i mig och på så sätt utsatte mig för grossessens risker; dessutom var väl inte en längre tur att förvänta av en oskuld som ni. Förresten är det er prästkappa ni använder för att torka av mig.” Förläget tittade Ignacio på sin svarta kappa och för ett kort ögonblick övervägde han att finna ett annat stycke tyg, för att torka den underbara och nedsölade Therese Ternera med, men insåg att han redan fläckat den grovt och att några märken fler inte skulle göra någon större skillnad.
Den natten, när Therese lämnat honom, efter att han förklarat sin kärlek till henne och hon till honom, klev han in i sitt sovrum med rynkade ögonbryn och en molande ovisshet som törnade hans tinningar. Han närmade sig räddhågset garderoben, i vilken rader av skjortor och byxor hängde, men det han sökte låg undanstoppat under en hög välstrukna strumpor: det var ett skrin av blankpolerat trä, vilken hölls stängd med en enkel mässingskläpp. Varsamt lyfte han skrinet, skred fram med det till sängen och sjönk på knä vid sängkanten. Skrinet fyllde honom med skräck och därför fick han tvinga sina skälvande fingrar till att lyfta på locket. På en bädd av mjukt tyg vilade en niosvansad piska, som i gamla dar skurit flagellanternas ryggar i deras strävan efter rengöring och bot. Även Ignacio hade plågat sig själv med denna piska under de fruktansvärda nätter då succubusen Elena hemsökte hans drömmar, och fick honom till att nyttja sin lem på de mest ogudaktiga sätt. Det var många år sedan nu, men hans rygg och skuldror bara fortfarande märken av den purgatoriska pina han utsatt sig själv för, i syfte att befria sig från hemsökelsen och synden. Han lyfte piskan med en frusen min.
Det finns olika synder här i världen, synder av olika tyngd och av olika karaktär. Det finns djävulska synder; som illvilligt konstruerats av helvetets demoner för att locka människan djupare ned mot avgrunden, ned mot de osande eldarna i Gehenna. Det finns synder för heliga män, som i sin strävan efter absolut renhet och fromhet, inte kan slå en fluga med handen utan att detta botgöres genom långa bönestunder på värkande knän och fastande mage. Och så finns det den mänskliga synden, synder vi alla begår, som en del av livet - en lögn, en självförhävelse, förlupna ord och handlingar; sådana vi kanske ångra och sådana vi kanske bär med värme i vårt inre. Fader Ignacios synd var mänsklig. Mänsklig och vacker. Han lät piskan återvända till fängelset, och med en suck av välmod och - kanske för första gången - lycka, sjönk han ned på sin bädd och somnade. Han sov djupt den natten. Han sov utan att drömma.