Kebabslavarna Kapitel 2

Författare: blackfoot7 Datum: 2017-12-19 13:53:43

E-post: wifi7@gmx.com

Kategori: Kinky och Age play

Läst: 16 806 gånger

Betyg: 3.4 (6 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit



Kapitel 2



Han skolkade sista timmen på fredagen och tog bussen till restaurang Oasen.

Han såg de gröna palmerna och strecken som såg ut som sanddynor och de stora bokstäverna.
Det var ingen bil parkerad utanför.

Han klev in och tittade efter Wassim.

Sofie pratade med ett par gäster och det satt gäster lite runt om i lokalen.

Det var jordfärgade väggar, vattenpipor, ett par vävda väggbonader och ca 18 bord.

Det var en mjuk heltäckande matta på golvet-behagligt grön med guldmönster här och där av en port/dörr med två torn bredvid dörröppningen.

Markus stod vid bardisken och väntade.

Tio över tre kom Wassim genom en liten dörr i ena kortsidan-till höger om ingången. Markus såg att han kom upp från en trappa in i matsalen.

Han nickade mot Markus och drog på m:et när han sa Mmmmagnus?

Markus-sa Markus och Wassim böjde lätt på nacken.

Vilken storlek? Byxor frågade Wassim.

-32x30 brukar jag ha i jeans.

Han gick före mot den lilla dörren och de gick ner för trappan-den slutade i en liten hall med ett litet rum till höger där det fanns fyra klädskåp och en liten träbänk.

Ytterligare en dörr som verkade gå till ett litet kontor/rum.

I hörnet fanns ett par öppna hyllplan där det låg vikta rutiga kockbyxor och vita bomullsskjortor.

Sätt på dig byxor och skjorta-ta det skåpet, sa Wassim och pekade på det tomma skåpet närmast trappen.


Wassim gick upp och Markus bytte om-stoppde nycklar och mobil i kockbyxorna och började gå upp för trappen.

Han kände sig osäker-vad han skulle göra-om han platsade in-tusen tankar for genom huvudet. Krossade glas och tallrikar-långa pass och lite rast-han kände sig verkligen bortkommen.


Wassim öppnade svängdörren till köket och vinkade bryskt mot Markus.

Kom, kom-det fanns ett sånt driv i Wassims maner-en befallande ton-en arrogans men nedtonad.
Här, här...här-det var som varje sekund var dyrbar-Markus kände sig nervös.

Han var van vid mamma och en överbeskyddad svensk skolmiljö.

Köket var uppdelat i tre rum-snarare ett stort avlångt rum med avdelningar.
Det var disken, med den rostfria diskmaskinen som öppnades som en hiss-upp och ner.
Avrinningsbänk och grovdisk och en mindre kylbänk.

Själva köket med stekbord, spis/ugn och kylbänk/lådor och hyllor och serveringsdisk.
Sedan att rum med kylskåp och frys.

Markus hade aldrig sett ett restaurangkök-han hade egentligen knappt någon arbetserfarenhet förutom lite pryo och reklamutdelning.
Han hade hjälp morfar med lite vedhuggning och gräsklippning.
Men han var mer en ganska god elev och duktig dataspelare än något annat.


-Ok, jag ska lära dig, ok! Du ska diska. Först jag lära dig diska.
Sen du ska plocka tallrik, glas. Kniv och gaffel till hit-Wassim tittade på honom där de stod.

Han gav order-Markus skulle lära och lyda.

Sen du ska hjälpa kocken! Han pekade mot köket.

Hjälpa med ta fram saker, sås, grönsaker förstår du?!

Ställa tallrik i köket, i baren-glas, kniv, gaffel, sked kaffekoppar ok!

Jag ska visa, ok!
Ok, sa Markus-för en svensk skolelev kändes informationen överväldigande.
Speciellt med den intensitet som Wassim förmedlade den med.

Markus läste av Wassim som att han skulle vis en gång sen skulle Markus kunna allt.

Han blev nervös och kände sig rädd att han skulle förstå och komma ihåg allt.

Sofie kom in i köket med 4 st. tallrikar, de hade matrester och besticken var dränkta i såser.

-Titta.
Wassim tog tallrik efter tallrik till en stor sopsäck och skrapade ner matresterna-sen till grovdisken för att skölja av bestick och tallrikar.
Han visade hur han staplade glas och tallrikar i plastbackarna som sedan sköts in i diskmaskinen.

Han lärde sig sortera, stapla och kolla av för fläckar, fett var de skulle staplas-i köket eller baren.
Markus jobbade de först timmarna i ett lätt paniktillstånd.

Wassims röst som kändes som piskrapp om det blev fel.

Osäkerheten om han gjorde rätt-rädslan att tappa glas eller tallrikar.



I köket stod Charles-och tittade då och då lite förstrött in mot Wassim och Markus.

Timmarna gick-köket stängde 11.30 och kl. 1 skulle sista gästen vara ute.

Markus skulle vara klar med allt som hade med disken att göra kl. 1.30-då var passet slut.
Soporna skulle vara uttagna och köket skurat, städat och rent.

Ingen introducerade honom till Charles-inte till Sofie-heller-Markus hade fått lära sig det runt diskrummet.

Charles var en svart man från Uganda-Oasens kock.

Han var lika satt som Wassim möjligen lite mer atletisk-möjligen närmare 50 än vad Wassim var och hans nacke verkade obefintlig-huvudet såg ut att sitta på axlarna.

Han hade kort snaggat hår-det fanns lite röda strimmor i ögonvitorna.
Näsa och läpparna var markerade-han hade ett mycket afrikanskt utseende.


Markus mötte Charles i det lilla omklädningsrummet första gången den kvällen kl 1.25 trots att de jobbat ihop sedan 3.30 samma eftermiddag.

Markus nickade och sa hej-
Charles tittade på honom en sekund och smackade sedan med tungan mot framtänderna-det lät som om han smakade av en sås.
Han smackade två gånger-sedan sa han släpigt med en nästan amerkansk accent:

-Alright, dom kallar mig Charles!
Han nickade mot Markus-på ett positivt sätt och Markus kände det som om det varit det mest vänliga han hört denna dag.
Han var helt slut. Ung, ovan vid arbete och utan raster.

Han hade inte hört annat än skarpa tillrättavisningar-jalla, jalla-och missnöjes ljud.
Han trodde att han skulle få sparken, samma kväll.

Kl. 8 imorgon bitti, sa Wassim.
Sofie var på väg genom ytterdörren -kl 10 imorgon-han tittade inte ens upp från papperna och sedlarna vid kassaapparaten.

Markus kände en blandning av misströstan och förtröstan-kl. 1.30 på natten och han skulle inte få många timmars sömn. Han tyckte det ‘sög’ rejält att behöva komma in så tidigt.

Han gick mot busshållplatsen-han visste inte om det fanns någon nattbuss som kunde ta honom hem.
När han började gå hörde han Sofie-ropa hej till honom.
Hon tog några snabba steg mot honom.
-Hej...jag heter Sofie, hon trevade lite.
Ähum, du.. jag.. asså.. jag har varit här i tre veckor.

Han var-är likadan mot mig-antingen har jag börjat vänja mig eller så har det blivit bättre.
Hon skrattade till-det blir bättre-när han ser att du lär dig och kan det som han vill att du ska kunna.

Det kommer att gå bra! Vad var det du hette igen?

-Markus... tack! Det känns förjävligt-som om han har hunsat mig hela kvällen.
Jävla skitgubbe...

-hm, ta det lugnt, Markus-det blir bättre för varje dag-det blir en rutin till slut.
Just nu är allt nytt. Ok!

Vi syns imorgon, Sofie gick mot det motsatta hållet-och Markus kände sig mycket bättre tillmods.


I köket stod tre kvinnor-alla i hijab. De var igång med allt möjligt. De hackade lök, persilja, skalade och skivade rättikor. De gjorde alla ingridienser, såser, inläggningar och kryddblandningar-allt för ett autentisk Tunisiskkt cusine.

Det var Hiba som var Wassims hustru och Wassims syster, Nour och hennes dotter, Yesmine som verkade vara i 12-13 års åldern.

Wassim tog med Markus till köket-han förklarade vilka de var och vad de gjorde.
Men han presenterade dem inte för varandra.
Kvinnorna nickade avmätt och hälsade men gick omdelbart upp i sina arbetsuppgifter.

Wassim visade vilka lådor och hyllor deras olika såser och inläggningar förvarades.
Vad de hette och vilka maträtter de användes till-han sa åt honom att hämta en meny-ha den vid disken och lära sig namnen på vad som serverades.

Han skulle lära sig att hjälpa Charles med att ta fram de tillrättningar som kunde stå ute och som Charles använde som garnityr på tallrikarna.

Han lärde sig att samla ihop kvinnornas avfall-sopsortera och ta ut soporna-vilka som kunde kastas och vilka som måste hållas i kylrum.

Han lärde sig att förbereda köket för Charles och sen växa in i rollen som diskare, plockare och köksnisse.
Oasen hade vin och sprittillstånd-så Markus fick rulla ölfat och lära sig koppla in och byta kolsyrepatroner.
Han fyllde på bestick och staplade glas och koppar i baren.

Varje dag skällde Wassim på honom-jalla, skynda. Nej, nej...glas först-är dom rena? Titta-kolla fläcken-nej, nej du måste torka rent...inför gäster-inför Charles, inför Sofie och inför de tre kvinnorna i köket.

Två veckor hade gått-och Markus började sakta men säkert komma in i arbetet.
Wassim grymtade men skällde inte lika frenetiskt-stackars Markus visste inte ens vad han hade i lön-än mindre när han skulle få den.

Sofie fick en utskällning för att två tallrikar gled henne ur händerna-tomma som tur var.

Wassim styrde och ställde som en aggressiv skeppare.

Två ansikten-leende och vänlig mot gästerna och kort och kommenderande mot Markus och Sofie.
Det fanns drag av tyrrani i hans sätt att vara-mot Charles hade han ett mer nedtonat sätt. Men det verkade som han hyste ett ogillande mot Charles.

Charles hade ett mycket mer lättsamt sätt-att ta Wassims chefsskap.
Sofie och Markus ville känna sig omtyckta och led av Wassims utagerande och krävande sätt.


I mitten av den andra veckan dök Houssem upp-det visade sig var Wassims bror och delägare.

Det skilde några år mellan Wassim och Houssem.

De fanns stora likheter mellan bröderna-både temperament och utseendemässigt.
Houssem var den äldre brodern -46 år gammal tre år äldre än Wassim.

Men man kunde lätt ta dem för närmare 50.
Houssem hade kortklippt tjock hår och saknade broderns begynnande flint-han var en aning smärtare och med något vassare ansiktsdrag-brun ögon lika intensiva som Wassims fast mer håriga tjocka ögonbryn. Han var en aning mörkare än Wassim.

Han var lika välklädd som brodern-med snygga herrbyxor, kavaj eller cardigan och skjorta.

Han körde en mörk Mercedes E550 och kom ofta in med portfölj och pappers mappar.

De pratade på arabiska i baren och gick ibland ner till kontoret-de förmedlade verkligen känslan av att detta var deras restaurant-deras egendom-de bestämde och de ägde denna verksamhet.

Han hälsade mycket avmätt gentemot Sofie och Markus de gånger han dök upp.






Oasen var öppen sju dagar i veckan 11–11 Måndag-torsdag och 11-1 Fre., Lördag.
Söndagar 12-21.
Den tredje veckan gick mot sitt slut-så även månaden juni.

Markus började vänja sig vid de långa skiften-arbetet och rutinerna.

Det började kännas en aning vardagligt-han tog mod till sig och frågade om sin lön.
När han kunde tänkas få den och hur han skulle betalas.

-Ja,ja.. Söndag. Du och Sofie får lön Söndag-säg till henne. Förstår du?

-Ok sa Markus och meddelade Sofie att dom skulle få lön på Söndag.

Deras kommunikation sedan Markus börjat hade varit ytterst begränsad.
-Jag behöver mer ölglass, kaffekopparna måste in till baren osv.

Med Charles pratade han inte heller mycket annat än arbetsuppgifter-‘hämta det-diska kastrullen-byt sopsäck-mer desserttallrikar.

Charles smackade med sin tunga och titta på Markus innan han sa något-likadant gjorde han med Sofie fast mer sällan-deras kommunikation var snabbare-bordsnunmer-beställning-förrätt, huvudrätt-dessert osv

Han kunde inte smacka med sin tunga varje gång-det var en av Markus stora frågetecken denna sommar på resturant Oasen.
Charles smackningar och Wassims tyglade aggression och krävande ordergivning.

Han kände sig illa till mods med Wassim-han var rädd för honom helt enkelt och hade inget mod att stå upp mot honom-Wassim styrde Markus och Sofie med lika delar allvar-ilska som kontrollerande kroppsspråk.
Nedvärderande smackande ljud när de inte jobbade snabbt nog-eller inte verkade vara närvarande och koncentrerade på arbetet. Korta högljuda tillrop för all möjliga saker-snabba på, plocka av borden, kolla disken, ta fram sopborsten, förbered skurhinken osv.

Han verkade alltid ha koll på dem-möjligen därför som de pratade så lite under arbetspassen.

På kvällarna delade han ut driksen mellan Charles, Markus och Sofie.
Han gjorde det tyst och effektivt-visade pengarna och totalsumman och delade den på tre.


Samma kväll tog han mod till sig och frågade Sofie hur hon fick sin lön.

De började småprata med varandra i den tidiga natten-hon var från Gotland och hade träffat en kille i stan via internet. Efter ett par träffar bestämde hon sig för att flytta från ön-till fastlandet.

Större stad-närmare Stockholm och det kändes rätt med Patrik som hon träffat.
Men det hela sprack innan det hann börja och hon kände att hon inte ville komma hem till Gotland med svansen mellan benen utan att ha försökt skapa sig något.
Oasen hade sökt servetris och hon lyckades få hyra en etta i andra hand.

Hon hade just fyllt 23 och ville mer än att bara “åke hem” -hem till sämre arbetstillfällen.

Men hon slet och kände sig hunsad-även om det inte var lika jävligt längre.
Hon hade fått timlön i slutet av maj for ca två veckor och nu skulle hon få hela juni.

Han räknar dina timmar per dag och sen vad du tjänar i timmen, sa hon till Markus.

Han skämdes lite för han visste inte vad han hade i timlön-och hade inte vågat fråga Wassim.

Han tittade ned i gatan, mumlade hej då och började gå mot nattbussen.
Sedan vände han sig om och såg efter Sofie, när hon gick åt sitt håll. Han trånade efter hennes höfter och rumpa när hon försvann i juniskymmningen i den svarta servetriskjolen.

Han kände den bekanta vemodigheten-kåtheten, längtan och hans unga livshistoria av att inte känna sig välkommen, eftertraktad-hur han lärt sig att ‘tänka på annat’ och hur han undrade om han någonsin skulle träffa någon som verkade tycka om honom mer än som någon slags kompis.

Han skulle drömma om Sofies höfter och rumpa när han kom hem-han skulle runka och drömma om henne och önska att han var snygg och välbyggd.
Han var ingetdera-han var alldaglig-normal som mamma Barbro sa-och han led i tysta över komplex av att ha en liten kuk.

Han gav upp innan någonting ens började gro mellan det motsatta könet.

Han drack inte-även om han festade ibland-han pluggade-spelade datorspel och lät dagarna ha sin gilla gång.
Han iaktog och längtade och försökte hålla sina tonårshormoner i schack med dagliga runksessioner.

Just nu var det den oåtkonmliga Sofie-som var 6 år äldre-hon skulle aldrig se åt honom på det sättet-det visste han.

Han räknade pengar och tänkte på Sofies lår-hur mycket han skulle få om han hade 120 timmar och hur Sofie skulle se ut om hon stod på alla fyra med kjolen uppdragen.

Han kom hem och runkade sin hatade och älskade kuk-den var nästan 14 cm och normaltjock-men han tyckte den såg liten ut.

Han kom över Sofies yppiga rumpa i fantasin och sen började han tänka på Wassim-hur han verkade som stål-hård-hur inget verkade beröra honom-hur bestämd han var-även med gäster-även om han var vänlig mot dem-var det som han stod över dom.

Markus hade inte riktigt ord för det-kanske ville han inte förstå och känna -hur underlägsen han kände sig-svag, viljesvag, kompromissvillig, att han ville bli uppskattad, inte hunsad och påpassad.
Han kände sig mer liten och vilse än något annat och han tänkte på sin mamma som var mjuk och snäll-hur han älskade henne-han tänkte på hur bra han hade det i skolan egentligen.
Raster, lärare som var hyggliga rent av snäll jämfört med Wassim.
Sedan somnade Markus.



Fler noveller av samma författare

Denna författare har inga andra noveller

Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.


Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.

copyright