Det var i hettans sista vecka, alldeles i slutet av den torka som plågat byn under flera år. Det var en vanlig liten by, en by som alla andra strax väster om bergen. Runt klungan av vitrappade hus sträckte sig allehanda fruktodlingar, med den skillnaden att odlingarna var öde och sönderbrända efter tre år utan en droppe regn. Det heta solgasset hade pressat fuktigheten ur marken och enbart kvarlämnat sprickor i jordskorpan och några få törnen som ilsket bet sig fast och som av ren tjurighet vägrade torka ihop och dö. Det var endast på den östra sidan av byn som något fortfarande växte. Ett sinnrikt bevattningssystem ledde ned vatten från bergskällorna till vindruvestockarna på bergens sluttning och de lummiga apelsinlundarna strax nedanför.
Antonio Carranjo, som ägde marken på den östra sidan av byn, tackade varje dag Gud högljutt och med ett styvt leende, för solen och den mördande hetta som varje dag stekte marken. Ty solen brände inte bara bort alla grödor för de andra bönderna, den skänkte också liv och ohämmad växt till hans egna odlingar, som ständigt – natt som dag – läskades av det mineralrika bergsvattnet. Ja druvor, äpplen, apelsiner och persikor sprängde ur jorden och svällde och mognade med en kraft som var närmast pubertal. Det var som om Antonios fruktodlingar var en sextonårig gosse som över en natt kunde växa tre-fyra centimeter och vars röst och lem grovnade inom loppet av en vecka.
Antonio betraktades av de andra byborna som en slug och hänsynslös karaktär, och somliga viskade att han hade sålt sin själ till djävulen i utbyte mot det överflöd som hängde från druvstockar och trädgrenar. Varje månad brukade Antonio sätta sig tillrätta på den cykel han köpt av den gamle brevbärarens dödsbo och med kläder, papper och matsäck nedstoppade i brevväskorna gav han sig iväg till staden, för att som Antonio sade: ”Göra affärer”. Detta hemlighetsfulla Att Göra Affärer var ett uttryck som de andra byborna inte riktigt förstod – han hade ju varken hammare eller spik och inte heller några bräder att bygga dessa affärer med. Och varför göra affärer på så många andra ställen när man i byn var i behov av en välsorterad järnhandel, ja det övergick verkligen bybornas förstånd.
Antonio log i njugg åt lurkarnas okunnighet och inskränkthet, att de inte förstod vad som krävdes för att bli framgångsrik i den här världen var uppenbart och Antonio skulle inom snart kunna förvärva hela byn och all mark omkring. ”Om nu bara torkan håller i sig” tänkte han och känslan av njutning och makt sände rysningar längsmed ryggraden. Ibland fick det fäste i skrevet, vilket resulterade i en imponerande erektion som kunde hålla fram till de avlägsna mål han trampade mot längs landsvägen.
Nu skulle man kunna tro att Antonio bara älskade pengar och makt, men han hade förutom dessa ännu en passion i livet; hustrun Isabella, i byn känd som la Bella. Han hade äktat henne vid en ålder av tjugotre och hade åtrått henne ända sedan skoltiden där hon gick två klasser under honom. Antonio bevakade Isabella lika aktsamt och svartsjukt som alla sina ägodelar, det var därför han låste in henne i den stora och välfyllda fruktkällaren under sin frånvaro från byn. Detta kan tyckas som en extrem åtgärd, men för Antonio framstod den som förnuftig och till och med hänsynsfull då det var för hennes eget bästa. Ty faktum är att Isabella var en sexuell natur som uppvisade släktskap med de källnymfer som lockade till sig ensamma bergsvandrare och vilt förlustade sig med dem utan tanke på vare sig ålder eller rang.
Isabella var en frodig brunett som i tidig ålder hade upptäckt kroppens njutningar, vilket också ledde till att hon fort mognade och redan som trettonåring kunde uppvisa ett par valpiga bröst för pojkarna bakom skolgårdens redskapsskjul. Av de äldre gossarna lärde hon sig med tiden att kyssas med virvlande tunglekar och att med fast hand och snabba rörelser mjölka ut den vita säd som ständigt sjöd i pojkarnas pungar.
Hon listade även ut den njutning en händig flicka kan bereda sig själv och under sena nätter smög hon sig ut från familjehemmets sovrum, för att i fred från syskon och föräldrar kunna smeka sig själv under natthimlen. Hade någon nattvandrare sett denna syn, skulle han tro att månen höll sig uppe och stjärnorna var framme enbart för att se den unga Isabella hårt massera sina knoppiga bröst och med salivfuktade fingrar locka sig själv till vibrerande orgasmer. När än lusten föll på slank hon iväg för att onanera. En gång hade hon till och med smekt sig i kyrkan, under bikten.
Det lilla båset i biktstolen var trångt och dunkelt. På andra sida höll prästen Ignacio en lång föreläsning om synden och alla de former den uppenbarade sig i, framförallt i formen av kroppslig samvaro utanför äktenskapet. I sin irritation över prästens bigotteri, han hade ju själv ett förhållande med smedens fru, men också i den upphetsning som infann sig vid tanken på den utomäktenskapliga synden, hade Isabella helt enkelt fört ned handen mellan benen, vikt upp kjolen till midjan och begynt med pressande cirkelrörelser mot klitoris. På andra sidan var prästen upptagen med sin högljudda predikan. Han talade om Onans skam och det förbud som Herren hade lagt på honom. ”Alltså borde det enbart gälla män” tänkte Isabella samtidigt som hon fäste blicken på det krucifix som hängde på väggen. Det for ilningar igenom henne när hon såg att den korsfäste Jesus ögon var riktade mot hennes rosa fitta och hon började trycka hårdare och röra handen snabbare, alltmedan hon med andra handen smekte sin straka högra bröstvårta genom blusen. Isabella gav ifrån sig ett svagt kvidande när nerverna och musklerna knöt sig inför de kommande njutningsspasmerna. Hon märkte genom yrseln att pater Ignacios röst hade blivit ansträngd och mumlande och när hon vred på huvudet såg hon en hungrig blick genom nätet som skilde dem åt. Med ett fräckt leende öppnade hon blusens knappar och nöp sig nu hårt i bröstvårtan och stack in två fingrar i klyftan som dröp av saft vars doft fyllde upp det trånga båset. Pater Ignacio fortsatte sin predikan med allt svagare röst och utan den styvkragade självklarhet i vad han ville ha sagt. Istället hördes tygprasslet när han hissade upp sin svarta kappa och med kraftiga tag om sin prästerliga påle började praktisera den synd som han nyligen hade fördömt.
Isabella var nu nära att passera över – Jesus liderliga blickar, fader Ignacios hårda runkande, värmen och doften i båset – hon kom med ett jämrande ”Herregud” och bäckenmuskulaturen ryckte ihop i häftiga kontraktioner som darrade mot de två fingrar hon hade tryckt in. När rycken hade upphört drog hon långsamt ut fingrarna och slickade noggrant av den salta saften som klibbade kvar vid dem, alltjämt med blicken riktad mot det nättäckta hålet i väggen som dolde den lystna prästen. Med ens upphörde det rytmiska köttljudet inifrån det andra båset och ett återhållet ”Amen” västes fram från patern. Efter denna hädiska handling från både patern och la Bella, kunde fader Ignacio inte gör annat än att ge henne absolution för de synder som hon ivrigt bekänt och gladeligen praktiserat. Isabella insåg att hon hädanefter skulle komma undan med ett par Ave Maria eller mindre penningbidrag till fattigkistan oaktat svårigheten av den synd hon begått. När de skildes åt vägrade fader Ignacio titta på henne och på den svarta prästkappan avtecknade sig en stor våt fläck. Sådan var kvinnan Isabella och Antonio Carranjo gjorde nog klokt i att hålla henne inlåst om han ville behålla hennes lystnad för sig själv.
Som sagt mognade Isabella tidigt och kunde nu stoltsera med en kraftfull, sensuell kropp. Läpparna hade en djupt röd nyans och var ständigt fuktade av Isabellas tunga som gled längsmed de mjuka vågorna då ett njutningstillfälle öppnade sig för henne. Hennes hals var som en kapplöpningshästs, smal men inte vek utan virilt nyfiken när hon vred på huvudet eller lade det på sned för att med glänsande ögon iaktta sin omgivning. Från nacken sköt den breda ryggraden ned mot den hjärtformade baken, som hade fått så många män att vända och på håll följa henne när de sett de lätta svängningarna under klänningstyget. Vart hon gick eller cyklade, hejdade männen sig i sitt arbete på åkrarna, märkbart påverkade av hur luften lättade och sprakade av sexuell energi där la Bella drog förbi. För ett kort ögonblick pausade de och rätade på ryggen, stod som spöken täckta av ett fint vitt damm med svettdroppar rinnande nedför bringan.
I tysthet stod de. Bedjandes böner att få vara en spilld droppe vin, som från la Bellas mungipa letar sig ned från halsen till hjärtgropen, där vila en stund och sedan fortsätta ned i klänningen, passera in i den klyfta som delar de svullna brösten och vidare ned på magen; trilla mellan de nätta fjun som täcker hennes kropp och försvinna i trosorna. Där stanna till, insupa doften från la Bellas kön och kanske kittla henne lite med sin svala närvaro, från grenen sedan långsamt glida nedför insidan av ett lår, svänga runt till vaden och slutligen falla till marken och absorberas av den snustorra jorden, enbart lyckliga över att ha gjort denna resa genom ett så bördigt böljande landskap. Så tänkte männen om kvinnan Isabella och Antonio Carranjo gjorde nog klokt i att hålla henne inlåst.
Med tisdagsmorgonens soluppgång, kom ännu en dag av hetta och torka. En dag av mördande solljus och en dag då Antonio Carranjo gjorde sig redo för att grensla cykeln och trampa iväg på sina hemlighetsfulla affärer. Varsamt väckte han Isabella med sammetssmekningar över ansiktet och armarna och lätta kyssar utmed ryggen. Isabella, som visste vad denna ömma väckning innebar, gav ifrån sig en uppgiven suck och krängde en röd klänning över sin nakna kropp. Antonio tog hennes hand och den flätade korg som innehöll allt hon behövde under ett par dagars fångenskap i fruktkällaren, han ledde henne nedför trapporna och in i det svala valv där luften låg tung av jord och kletig sötma.
Apatiskt satte sig Isabella ned på den bädd som stod i källaren och blängde på sin make. Han tittade ömkansfullt på henne och harklade fram ”För ditt eget bästa min duva” en uppgiven gest med uppdragna axlar och utåtriktade handflator skvallrade om att han inte såg någon annan utväg och att hennes trumpenhet sårade honom. Han försökte kyssa henne på munnen men fick inget gensvar, Isabellas läppar hängde slappt och hon blinkade inte ens när Antonios tunga vred sig i hennes mun.
”Det här är sista gången du kommer att sitta härnere, min ängel” viskade Antonio i ett försök att muntra upp henne lite. ”Det här är den sista resa jag företar mig på cykeln, nu är allt ordnat och sedan kan jag stanna hemma med dig” I ärlighetens namn blev inte Isabella mycket gladare vid tanken på att denna slokfjädrade tupp skulle sprätta runt hemmet dagarna i ända, och på så sätt kunna ha henne under ständig uppsikt. I källarens ensamhet kunde hon i alla fall ostört låta händerna stryka över kroppen och bakom apelsinlåren hade hon gömt ett lenputsat trästycke, som med sin polerade yta lätt for in och ut ur hennes drypande slida.
Efter att Antonio slagit igen dörren och vridit om nyckeln var det alldeles tyst och mörkt nere i källaren. Isabella reste sig från sängen och slog eld på källarens taklykta. Lyktans svängningar fick ljuset att gunga över väggarna, och druvornas blanka skal sken när det föll över dem. Förstrött plockade Isabella till sig en klase med mörkvioletta druvor och stoppade en efter en omsorgsfullt in dem i munnen, och med varje druva som stoppades in sög hon eftertänksamt på fingret, alltmedan hon funderande på sin situation.
Antonio hade inte haft det molokna uttryck i ögonen som annars brukade avspegla sig inför affärsresorna. Nej idag hade det varit ett muntert glitter i dem. ”Han hade definitivt något lurt på gång, men djävulen ta mig om jag kan lista ut vad” tänkte Isabella. Hon fortsatte grunna på makens underliga beteende ända tills den sista druvan var uppäten. Hon slickade fingret för att fånga upp den sista druvsmaken som dröjde kvar, sträckte gäspande på sig och lade sig tillrätta på bädden för att sova ett par timmar till.
Hon vaknade av att det var någon i källaren. Med sömndruckna ögon kunde hon se en främling som stod och tittade på henne. Efteråt kunde hon inte komma ihåg hur han såg ut, men hon visste att han var väldigt stilig. Han var prydligt klädd i svarta kläder, och en ålderdomlig cape vilade över hans axlar. ”Isabella Ordoban, gift med Antonio Carranjo? Er skönhet överstiger vida dess rykte” en underlig accent avslöjade främlingen som utlänning.
Isabella satte sig förvirrad upp i sängen. Vem var denna främling – utlänning till på köpet – var kom han ifrån och hur hade han tagit sig in i källaren? ”Vem är ni och vad gör ni här” utbrast Isabella, ”och hur kom ni in i källaren?” Främlingen tittade på henne med lågande ögon. ”Jag kallas för Luc och jag har rest långt för att träffa er” med dessa ord skred han fram till sängkanten och kysste Isabella. Kyssen hade en märklig effekt på henne; alla frågor som stingsligt surrade runt i huvudet försvann med ens, istället gapade bara en hunger som enbart kunde stillas av främlingens svala vita kropp.
Hon sög in hans tunga i sin mun och de lät tungorna virvla i en rasande tango, Luc drog så ut sin tunga och slickade hennes vallmoröda underläpp, fortsatte till mungipan och slickade henne även här. Isabella log och rös av de ilningar som hans fladdrande tunga skickade genom hennes nacke och rygg. Luc hade en egendomlig myskdoft som blandade sig med essensen av sprängmogen frukt och svart mylla, hon andades djupt in denna säregna mixtur som fick luften att dallra av sinnlighet och kännas som tjock grädde mot hennes hud. Genom näsan, genom munnen, genom porerna trängde vällukten in och berusade henne. Hon slet sig fri från Luc, fångade hans underläpp med tänderna och penslade den med sin tunga så att den skimrade av hennes saliv.
Luc flämtade till och föll på knä framför henne, knådade hennes bröst, länd och lår. Hon befriade honom från capen som ljudlöst föll till golvet. Dunster av frän könsdoft trängde fram under Isabellas klänning när hon av upphetsning stötte med höften. Luc pressade ned henne på rygg i sängen, lyfte hennes ben över sina axlar och började noggrant slicka insidan av hennes lår. Han gled fram och tillbaka längsmed innanlåren och arbetade sig långsamt upp mot hennes kåtsvullna blygd. Det mörka könshåret var strävt mot hans ansikte, med en ormtungas kvicka rörelser retade han hennes hårda klitoris. Isabellas blöta fitta smakade av salt och hav. Det började rycka i Isabella, som sköt upp ryggen i en båge och vilade enbart med axlarna på bädden. Luc bytte rörelsemönster och pressade sig mot hennes kön med hårda tag lapade han från blygdläpparna och sökte den känsliga diamanten. Luc sög tag i klitoris, sög in den, liksom diade den samtidigt som han tryckte på den med tungan. Med ett finger gled han, först långsamt sedan snabbare, in och ut ur hennes slida, stannade till och med cirkulära rörelser masserade han den köttiga slidväggen som vette åt Isabellas mage. Han slickade ihärdigt, fast besluten att få henne till orgasm.
Isabella kippade i luften, vred och krånglade, utstötte skrik av vällust. Hon närmade sig. Hon närmade sig. Det var vitt. Vitt. Vågen rullade in över henne. Vågtoppen, en tunga, det var vitt, hon närmade sig. Med enorm styrka träffade vågen henne, spolade över henne. Det spände i bäckenet, drog ihop sig i konvulsioner. Som drabbad av epilepsi skakade hon så att den gistna bädden kved av ansträngningen. ”Ta mig! Träng in i mig!”, bönade hon Luc. ”Inte än”, svarade han och slickade saven från sitt finger. Luc log diaboliskt och reste sig upp. Han tog av sig den dubbelknäppta jackan och blottade sin överkropp. Den var spenslig och vitskimrande, en typisk herremanskropp noga skyddad från solens strålar, musklerna som avtecknade sig under huden var varsamt utmejslade av hetsiga ridturer och florettfäktning och inte ett hår grodde på den släta bringan.
Han grep tag i en apelsin, skar den på mitten med en fruktkniv som hängde vid bingen och pressade ut saften på sin överkropp. Isabella slickade ivrigt i sig apelsinsaften och tvättade Luc ren med sin tunga. Lucs torso var sval och slät, statylik i sin perfektion. Hon hejdade sig vid bröstvårtorna, lekte med dem, nafsade i dem. Fortsatte nedåt, knäppte upp byxorna och lät dem falla. Hans lem var välproportionerad och stod militäriskt upp, som en tempelkolonn av marmor sköt den upp ur det svarta håret. Isabella kysste försiktigt toppen och slöt sen läpparna om ollonet, smekte det med tungan. Glupskt fortsatte hon sedan längs skaftet och hade större delen av lemmen i munnen när hon kastade huvudet fram och tillbaka mot Lucs kropp. Luc tittade på henne, han såg hur hon svalde hans kuk och sög lystet efter hans säd. Men ännu var det inte dags, han drog henne på fötter och med fruktkniven skar han upp hennes klänning så att brösten föll fram och magen blottades.
”Nu” sade han och lade henne på rygg på låren med druvor, det översta lagret krossades under hennes kropp så att fruktköttet och saften kittlade hennes rygg. Luc tog återigen hennes ben över sina axlar och med ett stadigt grepp om kuken trängde han in i henne. Som en varm, blöt skjorta slöt sig Isabellas fitta om hans hårda stake. Rovgirigt stötte han sin lans i skötet. Den vita kuken försvann i Isabellas kött, för att åter bli synlig och sedan försvinna igen. Ett klafsande ljud uppstod vid deras kroppars förening och Lucs bäcken daskade hårt mot Isabellas länd.
Isabellas bröst skvalpade i den uppslitsade klänningen, det var en fullvuxen kvinnas fylliga bröst, men de hade ännu inte börjat hänga nedåt. Nej de var som fallfärdiga persikor; skamlöst mjuka vid klimax av sin mognad. Luc blev vild av synen och lutade sig fram över den yppiga kvinnan i vars rosa veck han rände sin kuk. Han kunde nu stöta djupare i henne samtidigt som han kramade brösten hårt. Isabella grävde bland druvorna, greppade dem och klämde i sin extas sönder de sköra frukterna. De sprack i hennes knutna näver och röd fruktsaft rann emellan hennes fingrar.
Det spände hårdare kring Lucs lem och Isabellas utdragna skri och tårade ögon avslöjade att hon var på väg att återigen ryckas bort med vågen. Luc pulserade, blodet forsade i tinningarna, halsådrorna ormade sig under huden; trycket hade lagrats upp i mellangärdet. Det for en kittlande känsla från ollonet till pungen. Det sipprade fram ett par droppar som genast blandade sig med Isabellas heta könssafter. Han borrade sig djupt in i hennes kropp när han urladdade all den säd som sprudlat i hans pung och som nu sprutade in i den våta rosigheten mellan Isabellas ben. Han kom utan ett ljud.
Luc sjönk ihop över henne. ”Le petit morte” viskade han ”Livet är bara ett sätt att dö. Låt mig få skänka dig bara den lilla döden”.
Han vilade en stund i Isabella. Sedan klädde han omsorgsfullt på sig, gick fram till Isabella som hade satt sig på sängkanten och betraktat hur han med flinka händer knäppt jackan och hängt på sig capen. Mellan benen rann den kroppsvarma sperman, den fick låren att klibba ihop och gav ifrån sig en fertil doft. ”Vad ska Antonio säga? Han kommer att förstå när han ser min klänning, vad ska jag ta mig till” tänkte Isabella, som innerst inne hyste en tillgivenhet för Antonio och fruktade hans rasande svartsjuka.
”Oroa dig inte för din make” sade Luc som om han hört vad hon tänkte, ”Säg bara att du rev upp klänningen på en spik när du rotade efter gott äpple, han kommer tro dig – det lovar jag”. Isabella nickade tvivlande och tittade i Lucs ögon som fortfarande brann. Han klev fram till henne, lade henne tillrätta i sängen och sade: ”Sov en stund, allt kommer att bli bra. Du tillhör mig nu”. En stor trötthet svepte över Isabella, och det sista hon såg innan hon somnade var hur Luc rörde sig mot dörren och hans ord dröjde i hjärnan. Hon visste att det var sant; allt skulle bli bra – hon var hans.
Antonio Carranjo kom hem två dagar senare. Han lyssnade medlidsamt på sin hustrus berättelse om spiken i äppellådan och sade att han skulle förvara de finaste äpplena i en korg, så att hans stackars hustru utan risk kunde njutna de höstgula äpplena. Isabella lade märke till att han var på ett utomordentligt gott humör och det kanske var därför som han så lättvindigt gick på hennes historia. Märk hennes förvåning när hon lärde att denna munterhet kom sig av att hennes make hade sålt sin själ till djävulen.
”Jag träffade honom för tre år sedan bakom kyrkan i Puerto Negro” skrockade Antonio ”där lovade jag honom min själ mot att han skulle låta mina marker grönska och ge enorma skördar, medan de andra byborna skulle drabbas av en fruktansvärd missväxt. ’Du ska få dina skördar Antonio’, sade Lucifer till mig, ’du ska bärga skördar som får Edens lustgård att likna en torr trädgårdstäppa i Bagdad. Och nog ska de andra drabbas av missväxt Antonio, jag skall skicka en torka som skall sveda jorden värre än Armageddons ljungeldar om du bara dyker upp här om tre år. Tre år Antonio, och med ditt blod signerar ett kontrakt där du skänker mig din själ efter det att du dör.’ I tre år har jag nu gått och väntat på den dagen då jag skulle träffa Lucifer igen, bearbetandes en plan hur jag ska lura den fulingen. Och när dagen kom så var jag förberedd.”
Antonio förklarade för Isabella, hur han vid tiden för hennes förra månatliga blödning hade samlat upp blodet i ett kärl. Av apotekaren i Cardoban hade en köpt en klar vätska, vilken apotekaren hade försäkrat skulle hindra blodet från att stelna. Vid tidpunkten för signeringen av kontraktet hade Antonio burit vita handskar, så att den lilla påsen tillverkad av en hönsstrupe och fäst vid fingret inte skulle synas. Med fjäderpennan hade han så med ”ett elegant knyck gjort hål på blåsan, Satan trodde förstås att det var mitt eget fingerblod som jag signerade det fasansfulla kontraktet med. Så vaggade han iväg på sina klövar, glad i hågen över att få ännu en själ att pina i helvetet, men tji fick den rackaren för det var ju varken ditt namn eller mitt blod. Så nu, min ljuva kerub, kan vi glädja oss åt att vi har våra själar i behåll och att vi har lurat självaste Belsebub. Och om ett år, min nyponros, så kan vi glädja oss åt en stor förmögenhet när torkan drivit bönder och bondmoror från jorden och låter mig förvärva den för en billig penning”.
Det fanns dock något i Antonios berättelse som gjorde Isabella olustig till mods, och i öronen hade hon alltjämt Lucs sista ord till henne: ”Allt kommer att bli bra, du tillhör mig nu”.
Den natten svepte en storm in från bergen, regnet piskade ursinnigt den torra marken, slog på husväggarna och beströk taken som en kulspruta. Den skärrade Antonio Carranjo förstod att det artilleriliknande tordönet och den blixtkluvna natthimlen var ett meddelande från Satan; han hade inte gått på den lilla människans enkla list. Blåsten vrålade hatiskt längsmed gatorna. Bergsbäckarna svämmade över och forsade in över Antonios odlingar, svepte med sig vinstockarna och välte apelsinlunden över ända. Över marken svepte regnvatten och spolade bort det fina damm som täckt byn i tre långa år, och samman med dammet försvann de klövspår som främlingen lämnat utanför Carranjos fruktkällare.