Det var på den tiden då järnbruken använde träkol i de små hyttorna.
Kolningen skedde i skogarna med milvaktare som fick ligga ute länge i ensamhet.
Anders sitter och vaktar milan i skogen.
Femte milan för året, har varit här i veckor nästan utan att träffa andra människor.
Får upp bara lite förnödenheter ett par gånger månaden. Lever på kolbulle och fisk från den lilla sjön.
Denna mila har varit svår, slagit i tid och otid, het och lynnig som vissa kvinnor.
Den börjar bli färdig kolad men trilskas ändå.
Han är trött av allt vakandet. Sitter utanför den enkla kolarkojan som endast har plats för eldstad, litet bord och en brits. Försvinner bort i tankar.
När han tittar upp står en ung, skön kvinna ett tiotal meter ifrån honom. Klädd i en tunn, nästan genomskinlig klänning. Det kolsvarta långa håret faller ned över hennes axlar. Hon säger inget, bara står där.
När Anders reser sig upp och går fram till henne, hon vänder sig så att han alltid står mitt framför. Verkar rädd att visa ryggen.
Den tunna klänningen låter ana profilen av hennes kropp, höfter, bröst och lår. Även den mörka triangeln mellan hennes ben kan skönjas. Begäret efter en kvinna far genom Anders kropp. Han försöker fånga henne, men hon drar sig längre och längre mot skogen. Bort mot snåren. Kommer intill och omfamnar henne. Finner sig dock enbart stå och krama en enbuske. Tar åter upp jakten.
Hör hur milan slår och kastar av sig stybben. Han bryr sig inte, jakten upptar helt hans sinne.
Det återstår en meter då han kastar han sig fram och försöker gripa om hennes ben.
Hon snubblar, blir liggande på rygg. Han för upp handen mot hennes sköte men finner endast en grästuva.
De kommer på fötter. Återigen glider hon fram över marken. Alltid vänd mot honom. Gäckande, lockande och utmanande. Vid kolbottens utkant blir hon stående mot en tall.
- Hur i Jesu namn kan Du vara så oåtkomlig, ropar Anders.
Hon stelnar till, vänder sig för första gånge om och försvinner in i stammen.

Anders drar sin slidkniv från bältet. Rusar fram och ristar en lodrät skåra i stammen, följd av en vågrät som korsar den första. När skårorna möts ekar ett skri igenom skogen. Det skär igenom märg och ben.Han upprepar skärandet ett par gånger. Förstärker skårorna innan han hugger kniven i stammen bredvid korset.Går tillbaka till milan. Stybbar igen hålet. Slänger ifrån sig spaden som hamnar i kors över spettet. Sätter igen utanför kojan, domnar bort, somnar.
Han vaknar plötsligt några timmar senare. Ett spänt lugn råder på platsen.
- Hur är det med milan, är den första tanken. Somna från vakten, oförlåtligt.
Reser sig upp, går fram och synar milan. Stannar tyst och ser att hon är nästan färdig kolad. Kan börja riva ut i morgon.
- Vad är det som kliar innanför skjortan?
Ett vass rispande. Han för in handen och finner en liten kvist från en buske. Minns ”mardrömmen”, går runt och ser sig om. Finner den skadade enbusken, en sönderriven grästuva och står slutligen vid en tall med ett ristat kors. Röd kåda rinner ned för stammen. Bredvid korset sitter en slidkniv. Han tar sig mot bältet och finner knivslidan tom, det är hans egen kniv som sitter där.
Då han lossar kniven från stammen går ett skrik och en kraftig vindil genom skogen. En stor svart fågen flyger iväg. Lommen ropar ödsligt från den lilla sjön.
Sedan kommer lugnet. En stilla vind börjar blåsa. Lavskrikorna, de små fåglarna som vanligtvis brukar vara nära kolningsplatserna, kommer åter. De har inte varit framme den senaste tiden.
Anders ryser: - Var det inte en mardröm, eller var den onämnbara kvinnan på besök hos honom?
På Lördagen är milan utriven, området uppstädat. Kolet ligger i stora högar färdigt att köra ned till bruket.
Anders badar nere i sjön, tvättar av sig sot och smuts. Byter om till ”brukskläder”. Låser kojan, tar en sista överblick innan han beger sig av. Skall ned och meddela förvaltaren att körarna kan komma och hämta kolet i veckan. Kanske är det dans på någon loge, han behöver också träffa folk efter denna långa tid, ensam i skogen.
Efter ett par timmars vandring når han Järnhytte bruk i kvällningen. Går gatan fram, träffar några bekanta, byter några ord innan han vandrar vidare.
- Hallå där Sme’-Anders hörs en stämma, vad gör du på bruket.
Han vänder sig om och ser Sme’Axel från sin förra plats på Berga bruk.
- Har varit på skogsavverkning och kolning och skall nu anmäla till förvaltaren att det är klart.
- Skogsarbete och kolning!!! Skall du vara kolare, du som var så lovande smedslärling, säger Axel.
- Blev hänvisad av skogvaktaren, då Berga brann, svarar Anders
- Förvaltaren har stäng expeditionen för i dag. Du får söka upp honom i morgon förmiddag.
De pratar en stund om det nedlagda bruket och vad som hänt sedan de skildes.
Anders kommer till dansbanan. Musiken har just kommit igång Några par är uppe dansar.
Ser en ung kvinna stå lite i skymundan. Han går fram till henne. Hälsar:
- God dag, Stina, Har du också kommit hit från Berga.
- Anders, Kära Anders, ropar hon, trodde aldrig att jag skulle få se dig igen! Vad gör du här?
- Har just avslutats kolning och skall tala med förvaltaren om hämtning.
De samtalar om tider som var. Dansar några danser under kvällen. Han njuter av att känna en kvinna i sin famn.
Då dansen slutar går de tillsammans efter vägen.
- Var skall du sova i natt? frågar Stina.
- Sova, det får väl bli i någon lada. Har glömt att ordna logi.
- Du kan väl sova hos mig. Om du är skötsam förstås.
- Det vet du väl, svarar Anders, som i gamla tider.
De kommer in till Stina, han sätter sig vid bordet och tar ett glas öl.
Han tittar på henne, kan ej slita sig blick från bröst, läppar och höfter.
- Något fel, frågar hon, du tittar så pass.
- Inget fel, bara så underbart att se en kvinna igen.
Hon går fram och omfamnar honom. Kysser hans läppar, trycker sig mot honom.
- Kommer du ihåg när vi var tillsammans på Berga. När vi var förlovade.
- Jag minns, men hur är det, förlovningen blev den uppslagen? frågar Anders.
- Tror inte det, det var bara ödet som skilde oss åt för en tid. Vill du forfarande ha mig?
Stina låter klänningen falla och står där i endast ett kort linne. Hans händer vandrar över hennes kropp.
Söker bröst, höfter lår, smeker hennes rygg. Känner att den ej är av bark.
- Vad du är intresserad av ryggen. Är den något särkilt?
- Jag vill bara känna att den är levande, som hela dig.
- Du tror väl inte jag är skogsfrun? Eller --------.
Anders svarar inte. Saknar ord. Han forsätter att utforska hennes kropp. Drar av linnet och ser henne naken.
Går ned på knä, kysser hennes bröst, smeker höft och lår. Söker hennes mus, levande kött, hår, varm och fuktig.
Fuktar sina fingrar i hennes ”kärlekssaft”. Masserar varligt klitoris. Hon öppnar sig mer och mer.
- Kör in ett par fingrar i mig, djupt in. Massera allt.
Anders lyder mer än gärna. Han känner hur slidmusklerna kramar fingrarna tills de plötsligt drar ihop sig vid en orgasm. Stina rister i hela kroppen och sjunker sedan ned i hans famn.
- Tack älskling, det var skönt, Hjälp mig till sängen, benen bär mig knappt.
Anders tar henne på sina starka armar. Lyfter som om det vore hur lätt som helst, lägger henne varligt.
- Av med kläderna och kryp ned hos mig.
Anders lägger sig bredvid Stina, slår sina armar runt henne ger en kyss.
Hon låter sina händer vandra över hans kropp. Smeker nacke, bröst, mage, pung och når slutligen lemmen.
Tar några prövande tag, upp och ned på den styvnade pjäsen.
- Fortsätt, säger Anders, det är så skönt.
- Vill du få annan massage?
Stina sätter sig upp, gränslar honom och för in lemmen och börjar rida.
Han möter instinktivt hennes rörelser. De arbetar sig upp till erotikens höjder.
Efter ett tag säger han:
- Hoppa av, jag kan inte hålla mig längre!
Hon låtsas att hon inte hör, fortsätter bara behandlingen.
Han fyller henne med sin säd.
- Du är inte klok, tänk om du blir med barn. Jag som lovade att vara skötsam.
- Du har skött dig precis som jag ville. Barn om det sig så vill. Säger hon med ett leende.
- VA!, skulle Du vilja ha mig, en som inte har fast arbete och ingen bostad till din man och far till dina barn, som försvann från dig då Berga brann?
- Ja, jag vet vad du går för, älskling. Jag tror att det ordnar sig för dig på ett bra sätt. Men nu sover vi, jag skall upp till herrgården på arbete tidigt i morgon.
Tidigt nästa morgon väcks Anders med en kyss av Stina.
- Jag går till herrgården nu, Glöm inte att gå till brukskontoret på förmiddagen.
- Visst min älskade fästmö, vi ses vid kyrkan.
När Anders kommer in på kontoret sitter där trenne herrar.
Förvaltaren, Sme’-Axel och en för Anders okänd person.
- God dag Andersson, hälsar förvaltaren, känner han igen Baron De Geer, bruks ägaren.
Anders hälsar vördsamt på den presenterade.
- Ärende? frågar förvaltaren med barsk stämma.
- Milan är klar och kolet kan hämtas när som helst.
- Jag vet, Sme’-Axel har redan berättat. Sitt ned vi har en sak att tala om.
- Att vi sitter samlade här, fortsätter förvaltaren, beror på ett problem i smedjan.
Andersson var visst tidigare smed på Berga, Har fått goda vitsord. Kan han börja här på prov i morgon och fylla en tom plats. Sme’-Axel blir din förman.
- Tack, Jag skall göra mitt bästa, svarar Anders snopet.
- Bra. Vi åker upp och hämtar dina saker i eftermiddag och ordnar med vakt av kolet. Bostad får vi ordna i veckan. Nu tar vi en kopp kaffe innan kyrkan.
Han ropar in kaffe för fem personer. In kommer husan med brickan. Anders står förstummad, Stina!
- Axel talade om att Anders och Stina var fästfolk, Jag tänkte bjuda Er på kaffe för att fira att vi fått en ny smed och eran återförening.
Så gick det alltså till då bruket fick ett nytt smedspar.