(Det här hände för länge sedan, många år sedan. Och även många av mina minnen från den tiden är lite dimmiga och en del är rätt smärtsamma och mörka så är det här ett som jag aldrig kan eller vill radera... Det lever lika klart som om det vore igår. Vill du höra?)
”Fan vad varmt det är!” svor jag tyst för sig själv och strök irriterat bort en hårslinga som hade fallit ner och klibbat fast i min svettiga panna. Jag kikade uppåt, kisade och försökte skydda ögonen mot de starka solstrålarna. Backen som jag hade framför mig tedde sig som oändlig, vidrigt lång och så brant att jag bara inte kunde fatta hur jag skulle orka ta mig upp för den! Jag kände hur kläderna klibbade fast mot min hud, och hur fukten fick mina jeansshorts att strama så hårt runt mina lår att det nästan gjorde ont. De hade dessutom lagt sig i ett skarpt veck på insidan av ena låret och börjat skava sönder den mjuka huden. Det hade redan börjat göra ont, och vad fan skulle det då inte göra innan jag var framme! Men sedan bet jag ihop och insåg att det ju knappast var någon idé att stå här och vela, att det var bäst att jag satte fart istället och klarade av den sista jobbiga biten också. Jag böjde ner huvudet mot marken igen, tog ett kraftigt tag om axelremmarna på ryggsäcken och började arbeta mig uppåt. Mitt i ett av de korta och mödosamma stegen så kom jag på att jag nog måste likna en liten överlastad packåsna där jag stretade fram. Bilden som jag fick av det i mitt huvud var så söt att jag inte kunde låta bli att fnissa lite för mig själv.
Väl uppe på krönet krängde jag av mig den fullastade ryggsäcken och föll nästan omedelbart ihop i en liten svettig hög. Först efter några minuter började andningen att återgå till det normala. Då kände jag med ens hur obekväma kläderna var, hur mycket det egentligen sved på innanlåret och att ett långt grässtrå kittlade mig alldeles förfärligt på ena kinden. Jag satte mig långsamt upp och såg mig omkring. Fy vad vackert det var! Mitt hjärta blev med ens så där varmt och stort och fyllde ut hela bröstkorgen så att det nästan gjorde ont. Detta var väl vad en del kallar ett smultronställe, MITT smultronställe! En plats som jag, av någon svårfångad anledning, kände mig så trygg och lycklig på. De små buskarna, de vindpinade träden och den mjuka mattan av grönt gräs.. Hur de mörka färgerna, jordfärgerna och det gröna i gräset och mossan stod i så skarp kontrast mot den klarblå och höga himlen. Ett litet vitt moln, stor som en liten bomullstuss, svävade tätt intill ett litet träd och såg till sist ut som om den fastnade i de knotiga små grenarna.
Om det fanns någon plats som jag skulle vilja dö på så var det här. Men det fick bli någon annan dag, för nu var jag mest inne på att leva och må bra. Jag grabbade tag i väskan och gick den sista biten fram till kanten, förbi det lilla trädet med molntussen. Utsikten slog mig med samma häpnad och svindel som alltid, och jag fick lov att stå och smälta chocken en liten stund innan jag klarade av att sänka blicken och se mig för innan jag satte mig ner. Jag ställde mig sedan på knä, och öppnade väskan, drog ut filten och skakade ut den. Sjönk ner på den och knöt av mig mina stora kängor, befriade mina svettiga fötter från strumporna. Gud vad skönt att få vara här igen! Ledig och utan ett enda bekymmer i huvudet på en hel dag. Jag kunde med ens andas lite lättare och njöt av den friska luften som fläktade mot mitt ansikte från vattnet nedanför mig. Efter att ha plockat fram matsäcken och satt i mig den så släckte jag törsten med stora giriga klunkar från vattenflaskan.
Jag sjönk ner på filten och blundade, njöt av solens värme nu när jag slapp anstränga mig och det fanns en sval vind som fläktade alldeles lagom mycket. Låg så en lång stund och bara njöt, men sedan kom jag på att jag ju skulle komma att få väldigt fula solmärken om jag behöll t-shirten på mig. Jag öppnade ögonen och kisade mot väskan bredvid mig. Om man ändå skulle ta på sig den där djävla bikinin som morsan tvingade på mig i en affär för några veckor sedan.. Hon hade ju trott att jag visst ville ha en sådan, att den kanske skulle göra att jag vågade mig ner till stranden och började umgås med de andra ungdomarna. Som om jag någonsin skulle vilja vara en del av deras fåniga gemenskap! De är ju bara löjliga hela bunten, tjejerna skvallrar och är allmänt ojusta och killarna har finnar och snackar bara om sex. Hon kan försöka med sina övertalnings- metoder och pedagogiska försök att få mig att bli en av ”de andra”.
Jag vill inte och hon kommer ändå aldrig att lyckas. De skulle aldrig gilla min stil, eller musiksmak. Än mindre min politiska ståndpunkt. Och jag gillar ju inte deras något vidare heller.
Men bikinin hade blivit min ändå, trots mina argsinta protester. Och hur som helst så är det ju hennes pengar, så hon får väl slösa med dem som hon vill.. Jag kan ändå inte hindra henne från att göra något hon har bestämt sig för att göra. Lyssna på det där!! Det låter ju som om jag är en hennes morsa och hon min tonårsdotter, inte tvärtom!
Men, men… Jag kliar mig lite nacken och plockar upp de där fåniga klädtrasorna. Fast de är ju rätt så fina förstås.. Tyget är i min favoritfärg, smaragdgrön. Och det ÄR rätt så varmt med alla dessa kläder.. Och här är det ju ingen som ser mig, så jag behöver ju inte bry mig om vad någon annan tycker. Så låt gå då! För bekvämhetens skull.
Jag drar snabbt av mig t-shirten som fortfarande inte har torkat utan nästan är helt genomblöt av svett, shortsen och till sist trosorna också. Fy vilket sår jag har fått på insidan av låret, det gör faktiskt riktigt ont! Hur ska det gå då när jag ska gå hem igen? Nåja. Så, på med bikini- byxorna. Och så bikiniöverdelen. Och så sitter man här i stort sett naken då, mitt ute i det fria.. Kan inte låta bli att skratta lite, för jag känner mig minst sagt lite dum, som gör en så stor sak av det här. Alla andra tjejer springer ju runt i sin baddräkter eller bikinis hur som helst, och verkar tycka att det är en helt normal sak. Lena i min parallell klass kommer ju till och med cyklande i sin bikini ibland! Men sen är ju det enda det bryr sig om att fånga killarnas upp märk-samhet också! De är ju precis lika lurade som kvinnor har varit i alla tider. Fy fan..
Jag lägger mig ner och blundar igen.. Känner mig lite naken och utsatt, fast det är ju fånigt, för här upp är det ju ingen som kan se mig. Det är inte många som orkar sig hit upp, och när det är så här varmt så vill alla till stranden, om de inte drar till utomhusbaden och polarna som finns närmare stan förstås.
Gud vad skönt det fläktar, det är som om vinden smeker min hud.. Alldeles lagom varm, bara lite sval, men fläktandet kommer och går lite och däremellan så steker solen mig och gör det så behagligt hett. Mm.. Plötsligt minns jag drömmen från i natt, den har varit borta ända tills nu fast jag svor för mig själv mitt i drömmen att jag skulle komma ihåg den när jag vaknade. Jag blir alldeles het när bilderna trillar in över mig. En varm kropp, en vacker man, tätt intill min. Hur han lutar sig in över mig och viskar med öm stämma att jag är så vacker.. Att han bara måste få kyssa mig, att han vill vara min, aldrig någon annans.. Hur mannen plötsligt sänker sitt ansikte mot mig och kysser mig oändligt ömt på mina läppar. Hur jag tvekar, lite rädd, men sedan ger efter och öppnar upp min mun mot hans. Hur våra tungor möts och blir allt hungrigare.
Hur krävande hans var…. Å gud! Jag kan inte låta bli, måste bara.. Det hettar så! Jag smeker lite mjukt över mitt venusberg, rakt igenom det tunna tyget och känner hur det redan har blivit fuktigt där, i springan mellan blygdläpparna.
”Oj!! Förlåt!” Hörde jag plötsligt någon utbrista bredvid mig. Jag ryckte till och satte mig spikrakt upp och hjärtat stannade i bröstet på mig. Mannen som stod där såg förvirrad och förvånad ut, och ingen av oss rörde en millimeter på oss under några ögonblick som kändes långa som år. Våra blickar hade mötts och jag måste nog ha sett väldigt rädd ut för han väcktes plötsligt till liv- sänkte blicken och gjorde en urskuldande gest med handen och sa:
”Jag trodde inte att det skulle vara någon annan här! Menade inte att skrämma dig så! Du får ursäkta mig så hemskt mycket! Jag..”Han såg upp lite på mig igen, och jag upptäckte att jag satt med armarna som en sköld om min överkropp. Vilket plötsligt kändes lite löjligt med tanke på att jag ju knappast har särskilt stora bröst och väl inte så mycket att skyla. Men jag kände mig så naken, och förbannat chockad. Och nog faktiskt lite rädd också.. Jag hade ingen aning om vem han var. Men någonting i hans bruna ögon såg så varmt ut och jag blev faktiskt mycket mindre rädd än jag kanske egentligen borde ha blivit.
”Är det okej om jag..” mumlade han förvirrat. ”Om jag lägger mig på andra sidan det där buskaget?”Han pekade mot buskaget bakom sig, gjorde en gest med handen och jag upptäckte med ens att jag stirrade på honom, så jag slog hastigt ner blicken mot marken han stod på och fick syn på hans fötter. De var vackra, men smala. Smalare än mina, fast jag har ju å andra sidan klumpfötter. När jag inte svarade så fortsatte han, nu med något lugnare röst:”Jag hatar stranden, så jag klättrade upp hit för att sola och läsa lite och få vara ifred, så jag fattar om du kanske tycker att jag inkräktar eller så. För du tänkte väl göra samma sak, vara ifred alltså!”
Nu skrattade han lite och drog med ena handen genom håret. ”Äsch! Nu blev jag visst snurrig, men ÄR det okej om jag är kvar här uppe men lägger mig så att du inte ser mig?”Nu lyckades jag äntligen nicka. Och kunde till och med kraxa fram ett pipigt:
”Det gör inget! Det är okej, menar jag..”
Mannen log och sa hej och trängde sig igenom buskaget igen. Jag hörde hur han öppnade sin väska och hur han stökade runt lite, innan han antagligen satte sig eller la sig ner. Jag kände mig förvirrad, och så kom jag plötsligt på att jag ju var tvungen att sätta på mig lite kläder och sträckte mig efter min t-shirt. Men den var ju fortfarande alldeles genomsvettig och jag hade verkligen ingen lust att sätta på mig den. Så jag kikade försiktigt snett bakåt, men kunde bara skymta mannens saker, en väska och en röd termos. Men så mycket mer kunde jag inte se, och då kunde ju knappast han heller se så mycket av mig. Så jag la mig ner igen, med ett hjärta som fortfarande bultade plågsamt hårt och fort i bröstet. Jag kände med mina händer på mitt ansikte och konstaterade att det antagligen var alldeles knallrött.
Undrar hur mycket han egentligen såg av vad jag höll på med! Gud så pinsamt!! Och en så mycket äldre man också, minst 30 eller nått. Och tänk om han är farlig eller så.. Fast då skulle han väl har gjort något, och inte sett så generad ut själv. Och sedan tror jag faktiskt inte att han var en sådan där snuskig kille.. Han såg bra ut. Och snäll.. Inte alls som någon dålig typ. Och de där ögonen.. Plötsligt blev jag generad av mina egna tankar, av att jag överhuvudtaget snuddade vid möjligheten att se på honom som en sexuell varelse. Jag kände ju inte honom, och egentligen gillar jag inte killar särskilt mycket. Drömmer jättesällan sådana där drömmar om som i natt, det var därför jag ville komma ihåg den.. För den var så ovanlig för mig, och jag fick för mig att den handlade om någonting verkligt. Svårt att förklara hur jag menar.. Men när jag tänker efter så hade nog mannen i drömmen också bruna ögon och mörkt hår!
Nackhåren reste sig på mig, och jag vred mig över på magen. Lyssnade efter hans ljud genom buskarna och hörde hur han harklade sig och ljudet från ett blad som vändes. Min hörsel var som en fladdermus just nu, jag tyckte till och med att jag hörde när han rörde sig bara pyttelite. Jag låg och kämpade med mig själv och mina obändiga tankar, som svävade iväg mot något lätt erotiskt färgat område. Ville inte tänka så nu, när jag hade en annan livslevande människa i närheten av mig. Ville inte vara så här upphetsad och fuktig mellan benen som jag ju faktiskt var just nu. Kände mig som om jag hade blivit avbruten i något mycket trevligt och privat, när han bara dök upp sådär, från tomma intet. Plötsligt kände jag mig nästan arg på den främmande mannen, ville bara att han skulle gå härifrån, så att jag fick vara ifred med mig själv och mina mysiga tankar. Men det var ju så dags nu! Jag kunde ju inte förmå mig till att ropa ut till honom att han faktiskt fick lov att gå ner härifrån nu, att jag ville vara ifred.. Hur skulle det se ut?! Och om han HADE sett vad jag höll på med, vad skulle han tänka om jag bad honom om en sån sak…
Tillslut måste jag ha slumrat till, för jag vaknade med ett ryck av att det avlägsna ljudet av blad som vändes hade upphört. Det fick mig att regera och jag började lyssna lite mer aktivt, nästan rädd. Tänk om han smyger sig på mig! Men så hörde jag hur han hällde upp någonting, det kluckade lite lätt från termosen antagligen. Han bytte ställning. Skruvade på locket på termosen och så prasslade det lite med en påse. Han skulle fika..
Det sög plötsligt till i min mage och trots att jag inte borde vara så hungrig så blev jag så otroligt fikasugen med ens att jag nästan dreglade. Jag ville också ha!! Varför tog jag inte med mig några bullar eller något annat gott! Det var ju för att jag skulle vara nyttig förstås, för att jag hade bestämt mig för ett tag sedan att jag nog var tvungen att försöka kämpa emot sötsakssuget och börja äta nyttigare. Därför hade jag ignorerat min impuls att ta med mig något att mumsa på min utflykt. Hade ju bara tagit med mig de där mackorna, och de hade jag ju redan käkat upp.
Det var rätt så tyst bakom buskarna, men jag hörde hur en tidning eller något slogs upp. Sedan var det fasligt tyst ett tag, skulle han aldrig bläddra? Jag hörde ett försiktigt harklande bakom de gröna löven och de mörka grenarna. ”Ursäkta…”
Mitt hjärta började banka hårt igen och halsen snördes ihop men jag fick ur mig ett lamt:
”Jaa?” ”Jag undrar bara om du vill ha lite fika? Det känns så snålt av mig att sitta här och mumsa i mig alltihopa själv.. Men jag skulle bara fråga, det är helt okej om du vill vara ifred alltså..”
Jag var tyst i några mikrosekunder, hjärtat bankade hårt. Men sedan var det som om själva fan flög i mig och jag svarade igenom buskarna, med förvånande stark stämma.”GÄRNA! Jag satt just och kände mig så djäkla fikasugen!”Efter att ha dragit t-shirten över huvudet så gick jag över till hans sida och log lite stelt mot honom. Han flyttade på sig och lät mig få plats på filten han hade med sig. Och så räckte han mig en kopp kaffe, och frågade om jag ville ha mjölk i. Jag nickade, och funderade lite på vad fan jag höll på med. Jag hade gillade ju inte kaffe och då hade jag ändå försökt lära mig att dricka det i flera månader, mest för att jag inte hade råd att dricka så mycket coca-cola som jag gjorde och jag ju var så djävla trött på mornarna. Men nu satt jag där med en kopp kaffe i handen, och jag kände väl att det skulle vara oartigt att säga nej tack.
”Tycker inte du heller om stranden?” undrade han med mjuk stämma medan han gav mig en stor kanelbulle och hällde upp en kopp kaffe åt sig själv.
”Nä, inte direkt!” fick jag ur mig, och kände hur mina händer skakade så mycket att det nästan var omöjligt att föra upp koppen mot munnen utan att spilla. Han skrattade lite, och verkade nästan lite nervös han också. ”Nej, om man vill ha avkoppling så är det ju bäst att hålla sig långt
borta från alla de där små monstrena med badbollar och spadar.” sa han och makade sig tillrätta på marken, bara någon meter ifrån mig.
Han frågade mig om jag hade småsyskon, eller om jag var minst i familjen. Jag kunde till min förvåning svara på frågan med mer än några enstaviga ord. Och snart satt vi och pratade om allt möjligt, det kändes nästan som om vi var jämnåriga. Och han var lättare att prata med än någon annan vuxen jag hade stött på. Nog lättare att prata med än några av de som hade kallat sig mina vänner i högstadiet, men sedan snackat skit om mig så fort de kom åt. Vi pratade om musik och han blev förvånad över att jag gillade samma band som han gjorde. När han fick höra att jag gillade The Doors jättemycket just nu, och att Janis Joplin också var en megafavorit så såg han riktigt glad ut. Vi pratade om vilka låtar med Janis som var bäst, och om hur trist det var att så få fattade hur bra hon var.