I Kapten Benedictus kölvatten Del 6
Författare: gardintroll Datum: 2013-09-13 12:00:12
Läst:
9 968 gånger
Betyg: 3 (3 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Jag måste utfärda en varning, den här delen introducerar en ny bad-guy, det kommer att bli ond bråd död, mord, tortyr, påtvingad sex, förnedring, misshandel och väldigt obehagnlia scener. Jag menar inte att uppmuntra sådant beteende, tvärtom, sex ska man ha med folk som gillar det. Scenerna är endast skrivna för att framhäva den nya skurken som hon är. Jag förstår om man inte gillar det hon gör, jag gillar inte det hon gör och hoppas att ni andra också förstår att detta inte är en sexfantasi utan en beskrivning av en helt horribel människa.
Alltså igen, det här är ingenting man vill uppleva eller ska ägna sig åt, det är ingen pervers sexfantasi utan beskrivning av en ny skurk.
Del 6
I vilken stövlar sparkar, en pilot vill byta jobb och Syonnara hoppar ut genom ett fönster.
Den kalla metallen ekade när hennes höga klackar som obarmhärtigt slog emot underlaget. Runt henne rusade en mängd humanioda varelser till sina poster men hon såg dem knappt. Hennes strama uniform var nypressad och hennes knappar blänkte ikapp med lamporna på skeppen i hangaren. De flesta varelser hon mötte höll sig undan medans andra bugade respektfullt inför hennes bistra min. Långt borta hörde hon en högtalare spraka till, hennes namn ropades ut, ”Special Agent Frica, kontakta officersdäck omedelbart”, orden ekade i skeppets korridorer. Hon vägrade snabba på stegen, hon anlände när hon anlände.
Kvinnan som lystrade till namnet Frica gick upp för en trappa mot ett litet inglasat rum ovanför hangaren. Hon rätade på ryggen, rättade till sina perfekta pressveck och rörde på handen framför en panel. Dörren gled isär och hon steg in på officersdäck, ”Special Agent Frica närvarande”, sade hon och hennes hand flög upp i en honnör. De andra officerarna saluterade henne och en man med kraftig kroppsbyggnad kom fram till henne. Hans medaljer glittrade mot det strama tyget, ”Agent Frica”, hälsade han utan att erbjuda henne en sittplats, ”vi har kontakt.” Frica visade inte med en min att hon berördes det allra minsta av nyheterna. ”Agent Frica, som människa borde ni väl vara intresserad att höra att en av era artfränder nu kan föras tillbaka för beteendeförbättrande terapi?” frågade mannen. Frica nickade, ”ja major, som ni säger major”, svarade hon. Majoren suckade, hans egen art var inte kända för att visa känslor men Agent Frica var något allderles speciellt, ”i varje fall har vi koordinater och en kontaktperson; vi vill att du ska hämta in personen”, sade han. Frica nickade, ”ja major”, svarade hon, ”specificera hämta in.” Majoren såg på henne, ”i levande skick”, sade han, ”vårt mål är en gammal bekant till dig, en av de där busarna du hängde med innan din beteendeförändring.” Frica tog emot en mapp med data, ”personen befinner sig i förvar hos en av de ökända maffiabossarna på planet 34E11, en riktig gangsterplanet”, sade mannen, ”du har ett team soldater till ditt förfogande och har tilldelats en pilot och ett skepp, du lämnar basen omedelbart, utgå.”
Frica vände på klacken, hennes fysik var i topptrim, utan att visa några tecken på utmattning sprang hon ner till sitt väntande team i hangaren. Hon stannade framför dem och såg över deras huvuden, det var en blandning varelser ur de förenade planeternas fraktion, alla iförda samma typ av uniformer. Hon såg på dem, ingen hon jobbat med förut, kunde de få jobbet gjort? Hon harklade sig och de skräckslagna varelserna rätade på ryggen, ”lystring”, började hon, ”jag kräver total lydnad, den som bryter en order skjuter jag personligen, förstått?” Varelserna nickade, Fricas hårda hårknut gick i ton med hennes tonfall. ”Vi lyder under paragraf 319B, dödligt våld accepteras inte, målet skall inhämtas, transport tillbaka till basen skall säkras, målet skall oskadliggöras men hållas vid liv, frågor?” sade hon. Ingen frågade någonting. Frica lade händerna på ryggen och vandrade genom de tio varelserna som förskräckt höll sig åt sidan när hon passerade. Hon ledde sin grupp mot ett par väntande transportskepp, en pilot stod vid det ena skeppet, en kvinna av okänd art. Frica gick fram till kvinnan som var ung för att vara pilot, ”Special Agent Frica”, meddelade Frica och den unga pilotkvinnan nickade, ”ja det var på tiden att vi kom iväg vad?” skrattade hon men tystnade när hon såg agentens stenhårda ansiktsuttryck. ”Lättsamhet tolereras inte under uppdraget”, sade Frica, piloten skall föra oss till dessa koordinater och piloten skall assistera vid infångandet av målet med all önskvärd effektivitet”, hon gav piloten koordinaterna till planeten. ”Ha, jag växte upp i närheten, en enkel match”, sade piloten självsäkert och såg på Frica att hon nog gått för långt, ”jag menar, ja Agent, naturligtvis Agent.” Agent Frica tog tag i pilotens krage och knöt näven, ”en enda kommentar till som går utanför reglementet, och jag kommer visa dig vad smärta innebär”, väste hon.
Frica steg in i skeppet och satte sig i officersrummet medans hennes team tog plats i utrymmet längst bak, hon tog fram en liten plastplatta och under hennes vana fingrar fick hon snart fram pilotens personliga data. Hon började läsa.
”Venyra Nerya: Pilot klass C2, Art: Zynkai, Betyg…” Frica läste vidare med minskande intresse. Ifrån det bakre rummet hörde hon soldaterna samtala om hennes eget rykte, hennes brutalitet, hennes disciplin och hennes blodtörst.
Venyra satte sig på sin plats och skeppet lyfte, flög ut genom luftslussen och satte kurs mot sitt mål. Venyra var en utomordentlig pilot, så snart de kommit bortom basens operationsradie knäppte Frica av sig skyddsselen och spatserade ut i cockpiten. Hon såg på deras unga kvinnliga pilot som koncentrerade sig på att lägga in deras koordinater i datorn. Venyra var grönaktig i skinnet, hon var humanoid, hennes blå hår hängde i ett par tofsar och hon var liksom Frica själv, vältränad. Pilotuniformen var gjord av ett tätt åtsmitande gummimaterial. Frica tänkte tillbaka på informationen hon just läst. Den unga piloten kom från en planet med högre gravitation än normalt vilket innebar att hennes benstruktur var hypereffektiv, stark och hon kunde ta enorma språng på standardplaneter.
Frica såg på deras pilot, hon framförde ett skepp av klass 5 vilket innebar att pilotens plats var en lång bänk som man halvlåg i som på en motorcykel. Hennes överkropp stöddes av en mjuk stoppad läderdyna och hennes händer satt instuckna i ett par metallcylindrar i vilka hon hade kontroller för vapensystem, sensorer och mätinstrument. Hennes fötter var instuckna i ett par cylindrar bakom henne och med dem skötte hon skeppets styrning. Frica ställde sig mot en vägg, ”Pilot rapportera”, sade hon, ”är skeppet stabiliserat?” Piloten nickade, ”ja Agent”, svarade hon kort. Frica nickade, ”gott”, sade hon, ”hur lång tid beräknas det ta?” Venyra räknade i huvudet, ”inte längre än ett par timmar i den här takten”, sade hon. Frica skred över till henne och lade ena handen på pilotens huvud, hon smekte över det blå håret. Venyra hajade till, ”Agent Frica vad gör du?” frågade hon och kände en hand landa på hennes rumpa med ett högt klatschande ljud, det sved till genom den tunna gummidräkten. ”Tyst pilot, det är en order”, sade Frica. Venyra rörde på sina armar men kände det formande materialet sluta sig om hennes händer, hon slängde en blick över axeln, agenten hade tryckt in den lilla knappen som låste skeppet i manuell styrning, hon satt fast. Hon försökte lyfta benen men hennes bara fötter satt fast i samma typ av halvfast material, hennes tår styrde skeppets rörelser och försöken att komma loss gjorde att det krängde ordentligt. Hon suckade till och insåg att om hon ville komma fram vid liv skulle hon behöva koncentrera sig på att flyga skeppet. Frica smekte längs hennes rygg, hon kände människokvinnans hand genom det tunna materialet. Fricas hand letade sig ner mellan hennes skinkor och smekte hennes underliv.
Frica njöt, hennes pilot satt fast, helt fast, den söta uppstudsiga kvinnan var i hennes våld. Hon beundrade den välformade kroppen och det glansiga gummimaterialet i pilotdräkten. ”Du gillar det vad din hora?” sade Frica och tog ett fast grepp om pilotens hår. ”J-ja Agent Frica, som ni säger”, svarade Venyra. Frica letade runt Venyras nacke och fick slutligen tag i en dragkedja som hon drog ner tills pilotens hela rygg och underliv blottades. Venyra svor inombords, hon hade hört om Fricas rykte men den annars så disciplinerade officeren hade verkat trist och harmlös. Venyra kände hur hennes överordnade undersökte hennes underliv och snart borrade sig fingrar in i hennes analöppning. Fingrarna var omilda och det stramade när Frica böjde sig ner för att ta upp någonting från golvet. Venyra såg en skärm slockna, övervakningskameran i cockpiten kopplades ur med en trött suck. Frica höll upp en lång elledning, ”se din lilla slyna, nu kan ingen se vad som händer här”, sade hon. Venyra bet ihop.
Ett vinande ljud hördes och en rand av röd smärta tog form över hennes rygg, Frica skrattade och lät elsladden falla över Venyras nakna rygg igen och igen. Venyra höll tillbaka tårarna, hon skulle inte ge sin överordnade någon extra njutning. Frica vek prydligt ihop sina kläder och hängde dem över ett rör på väggen, den strama agenten stod naken framför sin pilot och visade upp sin rosa människofitta. Hon smekte sig medans hon slött piskade Venyra över ryggen med elsladden och snart kunde Venyra inte hålla tillbaka ett skrik av smärta. Frica knep ihop sina ben och Venyra insåg att hennes skrik hade drivit den andra kvinnan över gränsen. Venyra höll ihop munnen och kände Frica dra sina kladdiga fingrar över hennes ansikte, det stank av kåt fitta och Frica blötte sina fingrar i fittan innan hon bände upp Venyras mun och drog fingrarna längs hennes tunga. ”Du gillar att känna smaken av min kåta fitta vad?” flinade Frica och Venyra skakade på huvudet. ”Fel svar”, sade Frica och snart dansade elsladden över Venyras hud. Agenten skrattade och onanerade medans hon piskade sin fastsatta pilot som nu tjöt av smärta när hennes ömma rygg tog mer och mer stryk. ”Känns det bra slyna?” sade Frica och Venyra vägrade svara. Hon kände agenten gå runt henne och snart stack ett finger in i hennes analöppning, fingret blev två och Venyra skrek högre när hon kände kvinnan töja ut hennes hål. ”Du svarar mig och du svarar rätt”, kommenderade Frica, ”det är en order.”
Venyra kände att kvinnan nu hade tre fingrar i hennes stjärt och samtidigt som hennes andra hand började smiska hennes skinkor började fingrarna tränga djupare in i henne. Ändtarmen spändes ut till max för att sedan få slappna av när fingrarna gled ur henne. Ett par sekunder av avslappning fick hon innan agenten åter trängde in i henne med fingrarna. Venyra insåg att hon skrek av smärta och förnedring, hennes hud blev kallsvettig och den andra kvinnan lät sin tunga glida över hennes rygg. ”Fan vad kåt du gör mig din hora”, morrade Agent Frica, ”din kåta kropp gillar att ha mina fingrar i röven vad?” ”J-ja agent Frica”, stammade Venyra, hon ville inte bli straffad igen. Fingrarna gled ur henne och hon såg med ens Frica sitta på huk framför henne, den strama agenten slickade henne i ansiktet och försökte kyssa henne men Venyra slängde med huvudet i motstånd. Hela världen snurrade till av den kraftiga örfilen och hon kände ett par fingrar tränga in i hennes mun. En smak av analöppning spred sig i munnen men hon vågade inte bita eftersom Frica demonstrativt höjde handen. ”Sug i dig din kåta analsmak hora, du vet att du gillar det”, morrade agenten och Venyra lydde motvilligt. Hennes tunga gled över fingrarna och hon sög duktigt.
Frica stoppade fingrarna i sin egen mun och slut ögonen när hon kände Venyras saliv blanda sig med sin. Hon höll upp sina bröst och Venyra satte munnen till den ena bröstvårtan och började suga på den. Frica smekte sin fitta och stönade till när Venyra lekte med tungan över hennes bröstvårta. ”Du suger så skönt din hora”, stönade Frica och reste sig upp, hon torkade fingrarna i Venyras hår och tog ett fast tag med båda händerna om hennes ansikte, Venyra kände plötsligt hur agenten gned sin fitta i hennes ansikte, blygdläpparna slickade över hennes näsa, mun och kinder, hon slickade lydigt tillbaka.
Venyra blundade och Fricas skratt gick runt till hennes underliv. Snart kände hon hur den mänskliga kvinnan satt sig på huk bakom henne. Hon knep ihop ögonen och kände en vass tungspets leta sig in mellan hennes skinkor. Frica tog för sig av henne, slickade henne i stjärten och smekte hennes fitta. Venyra skrek i raseri och kände tungan leta sig allt djupare in i henne. Agenten skrattade mellan slicken, ”du gillar visst det här”, retades hon och gav Venyras skinkor ett par smällar. Venyra skämdes, hon hade en annan kvinnas tunga i stjärten, hon hade slickat en annan kvinnas fitta. Frica började slicka Venyras blygdläppar medans hon fingerpullade hennes analöppning, ”berätta hur mycket du gillar det”, beordrade hon. Venyra skrek av vanmakt, ”nej, nej sluta, inte där, sluta”, fräste hon, ”jag hatar det.” Frica lutade sig bakåt och snart kände Venyra hur det stack till mot hennes blygdläppar, det gick som en stöt genom hennes könsorgan och hon kände en elsladd mot benet. Hon tjöt av förvåning, två, tre gånger till satte Frica elsladdens fria koppartrådar mot Venyras fitta och varje gång vred sig Venyra av de elektriska stötarna. ”Vill du att jag slickar din fitta nu?” frågade Frica, ”nej, nej, sluta”, stönade Venyra. En elstöt fick hennes klitoris att nästan domna bort. ”Be mig slicka din fitta som en skön liten lebbhora”, sade Frica och Venyra nickade snabbt. ”Snälla agent Frica, slicka min fitta”, stönade hon. Frica satte tungan till hennes fitta och började slicka henne. Venyra svor och fräste inombords. Hennes ilska steg till ett raseri när hon insåg att hennes fitta blev våt, hennes förrädiska kropp var på väg mot en orgasm. Hon ville inte komma, hon ville inte få någon orgasm av den förhatliga agenten.
Fricas tunga trängde in i hennes analöppning och elsladden gled över hennes rygg med sporadiska stötar. ”Be mig slicka dig, berätta hur kåt du är”, väste Frica. Venyra bet ihop, hon ömmade överallt men tungan var förrädiskt skön i analen och fingrarna kändes bittert ljuva i hennes fitta. ”Ja slicka mig, slicka din kåta slynas kåta fitta”, stönade hon. Frica skrattade och fortsatte ta för sig av pilotens underliv. ”Slicka mig i röven, jag är din kåta smutsiga hora”, stönade Venyra och ögonen tårades av de skamliga orden som besudlade hennes läppar.
Venyra grät av skam över sin påtvingade kåthet, hon hatade att hon tvingades till att njuta. Fricas tungspets gled in och ut i hennes stjärt och de smärtsamma elstötarna fick henne att tappa kontrollen. Venyra tappade all fattning, hon hängde som en trasa från sina kontroller och lät det som hände hända. Tungan knullade henne i röven och hon hade ingen aning om hur många fingrar hon hade i fittan. Hennes underliv exploderade av kåthet och hon kände ringmuskeln knipa om agentens tunga, orgasmen tog henne i sina klor och förde henne med sig till ett skamfyllt ställe där hennes kåthet och skam förenades. Hon kände orgasmen avta bara för att ersättas av en annan, agent Frica pressade henne till orgasm efter orgasm och hon lät dem komma, hennes röst vrålade obscena kåtheter hon normalt sett skulle skämmas att ens tänka.
Orgasmerna lämnade ett tomrum efter sig och Venyra funderade över vad som egentligen hänt, hon hade gillat det men hatat det samtidigt, det var så förvirrande. Agenten klädde sakta på sig och gick mot dörren. Hon stängde av den manuella styrningen innan hon försvann ut i korridoren, Venyra släpptes äntligen loss ur sina kontroller och sprang förvirrat ut till sin hytt för att duscha av sig skammen som nu satt fast i hennes skinn.
Frica rätade på ryggen och gick in till sitt team, det hade varit ett härligt knull, den lilla pilothoran hade skrikit så skönt av elstötarna och av piskan. Hennes rövhål hade smakat ljuvligt och hon hade själv bett om att bli slickad. Med pilotens förnedring färsk i minnet klev hon in i rummet och soldaterna rätade på ryggarna.
”Vi anländer om tre timmar”, sade Frica, ”vårt mål är en människa av hankön, han anses vara extremt farlig och oberäknelig.” Soldaterna nickade, ”enligt uppgift är han redo att överlämnas mot betalning och vår kontaktperson är en maffiaboss med en lång historia av liknande transaktioner”, sade hon, ”följande är känt, han är beväpnad, han är människa så han anses vara aggressiv och brutal, han har militär bakgrund, han har livnärt sig som prisjägare och han reser under namnet Janus Nox, frågor?”
Skeppet landade en timme senare än beräknat och Venyra såg oroligt ut genom skeppets öppna lucka. De hade landat på ett skumt upplyst torg som tjänade som oregistrerad landningsplats. Venyra såg Agent Frica prata med slöddret som ägde torget och röster höjdes medans de förhandlade om priset. Den långa duschen hade inte lyckats skölja bort skammen som åt sig in i Venyras hud, hon såg darrande på den känslokalla agenten som svarade behärskat på den kriminella ägarens hotfulla ord. ”Inte mindre än tvåhundra standardenheter i timmen”, hörde hon varelsen säga, ”det garanterar att ni inte blir störda av lokala gäng.” Agent Frica var tyst ett tag, ”det är ditt sista bud?” frågade hon slutligen med lugn röst. Varelsen slog ut med armarna, blottade sina vassa klor, ”ja naturligtvis är det mitt sista bud, betala eller försvinn”, skrek han. Agent Frica tog ett steg tillbaka, drog sin strålpistol och sköt varelsen i huvudet. Under en hundradels sekund lystes torget upp av strålpistolens energiurladdning, en karakteristisk knall hördes efter skottet och Venyra slog handen för ansiktet medans varelsen fortfarande föll mot marken. Hon såg förskräckt på den döda varelsen och på sin överordnade som lugnt satte tillbaka pistolen i sitt hölster. Bakom henne kom de tio soldaterna marscherande och släpade bort varelsens livlösa kropp medans agent Frica lade händerna på ryggen och väntade medans soldaterna lastade ur en marktransport ur lastrummet.
Venyra körde den svävarlika farkosten under tystnad, hon hade hört om människor, om deras brutala mordiska sidor, men hon hade inte kunnat tro att någon skulle vara så känslokall som agent Frica. Agenten gav henne instruktioner och svävaren närmade sig sitt mål. De stannade framför en stor byggnad och agent Frica klev av i sällskap av sina soldater, Venyra hoppades att de skulle glömma bort henne men agenten vinkade till sig henne. Fricas ena hand slöt sig om Venyras hals, hon slickade henne i ansiktet, Venyra torkade sig i ansiktet med handen. Marken kom rusande upp mot Venyras ansikte och hennes kind sved och bultade, över henne stod Frica med knuten näve, hon log mot Venyra, ”piloten skall assistera och utföra sin överordnades vilja utan reservation”, sade hon. ”Det här är knappast enligt reglementet”, muttrade Venyra för sig själv medans hon ställde sig upp. Hon kände plötsligt hur hennes huvud kastades bakåt och hon föll till marken. Frica såg på sin stålbeklädda sko, det hade inte blivit något märke efter pilotens tänder, ”du lär dig visst aldrig”, skrattade hon och vinkade med handen mot dörren. En av soldaterna ringde på och snart blev de insläppta i huset. Ett par enorma bestar med tung beväpning eskorterade dem genom huset och visade in dem genom en dörr, agent Frica var den enda som inte verkade känna sig illa till mods.
De kom in i en stor sal där en humanoid man med rött skinn och vita hårfläckar satt bakom ett skrivbord, han såg upp när de kom in. ”Ah, Agent Frica”, sade han och såg på den blödande piloten vid hennes sida, ”har ni haft problem på vägen hit?” Frica log, ”Boss Grosch”, sade hon, ”jag har bara varit tvungen att läxa upp min nya pilot.” Boss Grosch skrattade till, ”ja du, du byter piloter som andra byter skor”, sade han, ”nåväl, du är här för människan förstår jag.” Frica nickade, ”Janus Nox”, sade hon, ”är han vid liv?” Grosch log, ”ja, ingen fara han har inga permanenta skador”, sade han, ”kom med mig.” Han ledde dem ner på undervåningen, genom en korridor och in genom en dörr med tunga lås. Agent Frica klev in genom dörren och Venyra såg en man stå vid ett gallerförsett fönster och se ut över staden. I handen höll han en flaska med någon okänd vätska och tog en klunk när Frica kom in. ”Nej men inte hade du behövt komma och hälsa på mig!”, sade han och rösten dröp av ironi. Frica stövlade fram mot honom och gav honom ett knytnävsslag i ansiktet. Mannen föll baklänges och landade på rygg. Han höll upp sin flaska i triumf, tog en klunk medans han fortfarande låg på rygg och reste sig igen. Frica vinkade på två soldater som gick fram emot mannen som backade bak tills han stod lutad mot sängen och stödde sig mot väggen.
Venyra hann knappt se vad som hände, i ena sekunden såg mannen ut att vara nedsupen och i andra sekunden drog han i ett rep gjort av hopknutna lakan. Sängens överkast föll från taket och begravde de två soldaterna, mannen krossade sin flaska mot den ena soldatens huvud och rusade mot utgången. Agent Frica stoppade honom med en spark i magen så att han vek sig dubbel. En spark till och han föll över på rygg, mannen vred sig på golvet och såg besviket på sin krossade tomma flaska. ”Janus Nox”, sade Frica, ”du är under arrest enligt paragraf 937b, 815a, 816a och en hel rad andra paragrafer.” Janus kämpade sig upp på alla fyra, ”Africa, jag hade tänkt mig att vårt återseende skulle bli trevligare än så här”, sade han. Venyra såg på agenten, ”Africa? Hette hon inte Frica?” Agenten steg fram och tog Janus om halsen, Janus slog blixtsnabbt till över hennes arm med den trasiga flaskan och det blev en reva i Fricas uniform. Agenten slog till Janus i ansiktet igen, i magen, över halsen. Janus föll till marken och kippade efter andan. Venyra såg Frica ta sats och sparka honom i ansiktet. Janus föll över på rygg och stönade högt. Soldaterna såg osäkra ut men vågade inte göra något utan uttryckliga order. ”Du, arrestera mig”, stönade Janus, ”du har fallit så lågt att du jobbar för de förenade planeternas fraktion och du läxar upp mig.” Hon sparkade honom i magen. Venyra såg agenten sparka den liggande mannen upprepade gånger i magen tills han hostade blod, hon blev mycket illa berörd. Janus Nox klamrade sig fast vid sitt medvetande och höjde ansiktet, ”du är lika charmig som vanligt”, sade han svagt och agenten gav honom en spark i ansiktet, på den följde spark efter spark mot mannens kropp.
Venyra klarade inte av att se den hjälplösa mannen ta mer stryk, hon kastade sig fram och grabbade tag i agentens arm, ”sluta snälla, han är medvetslös, snälla, det räcker”, bad hon. Agenten vände sig om och gav Venyra ett knytnävsslag i ansiktet så hon föll till golvet, bredvid henne såg hon den medvetslösa Janus Nox. Frica gav henne en spark i magen, ”vad sade du din lilla pilothora?” skrek hon, ”ifrågasätter du din överordnade? Jag ska lära dig disciplin.” Venyra försökte skydda sig med armar och ben men den rasande människan var för stark och för snabb. Venyra lyftes upp i håret, hon tog emot ett antal slag i ansiktet och började få svårt att fokusera blicken. ”Du fattar visst inte smärta din hora”, sade Frica och Venyra kände paniken stiga när hon såg lust i människokvinnans ögon.
Frica slet upp Venyra till knästående, gav henne ett par hårda örfilar och satte sig ner på huk framför henne, hon såg hur ont piloten hade, djupt ner i hennes svarta själ steg hennes upphetsning. Hon tog den halvt medvetslösa kvinnans ansikte i sina händer och såg henne i ögonen medans hon klämde åt om hennes hals. Piloten var vacker och såg så oskyldig ut, skräcken lyste ur de alltmer glasartade ögonen. Frica lade läpparna mot Venyras läppar och kysste henne, hon kände en järnartad smak i munnen och insåg att piloten blödde ur sin spruckna läpp. Blodsmaken gjorde Frica kåt, hon kysste och slickade den oskyldiga pilotens ansikte medans hon ibland släppte till lite luft. Hon föste över piloten på rygg, satte sig på hennes bröstkorg och började slå henne i ansiktet, piloten skrek härligt och Fricas ögon glimmade av lust. ”Din äckliga lilla pilothora”, mässade Frica, ”du ska lära dig din plats.” Hon slet upp Venyra på knä igen och höll upp henne i håret tills hon kunde hålla balansen själv. ”Du”, skrek hon åt en av soldaterna, ”knulla henne i munnen.” Soldaten höjde sina händer och tog ett steg bakåt, ”nej, aldrig”, sade han, ”det här har gått för långt.” Frica drog sin strålpistol och sköt honom i bröstkorgen, han föll till marken och Frica kände det pirra till i fittan. Hon spände ögonen i de andra soldaterna som darrande drog fram sina kukar. Frica ställde sig bakom Venyra och höll sin pistol mot hennes huvud, ”sug av dem alla och svälj satserna”, väste hon. Venyra tog darrande den första varelsens kuk i sin hand och började runka den, kuken var pälsbeklädd med vassa hullingar och hon kände handen bli öm. Varelsen var lika rädd som hon och stack försiktigt kuken i Venyras hals. Frica sköt ett skott upp i taket så puts och färg rasade ner över dem, ”Hårdare!”, skrek hon och den livrädda soldaten tryckte in sin kuk till roten i Venyras hals. Hon hostade och harklade medans han knullade henne hårt i halsen, det sträva ollonet raspade mot hennes slemhinnor och hon kämpade för att få luft. När satsen kom drog hon ner hälften i lungorna och resten rann ut över hennes ansikte när hon hostade desperat.
Soldat efter soldat steg fram och knullade henne i halsen, kukarna var av olika typer och storlekar och deras sperma smakade mycket olika när hon svalde för sitt liv. Hon var vagt medveten om att agenten onanerade bakom henne och gned sin fitta mot hennes bakhuvud. Venyra hade svalt fem stora satser när agenten ställde sig framför henne och sparkade henne över käken. Venyra slets upp till knästående igen och sparkades till golvet igen. Frica njöt till fullo och satte sig i Venyras ansikte. Hon slet tag i Venyras hår och tvingade piloten att slicka hennes anus och fitta. Frica slog och örfilade pilotens ansikte medans hon gjorde sitt bästa för att slicka duktigt, vibrationerna gjorde att hon gång på gång bet sig i tungan och skrik av smärta ljöd i rummet. Varje smärtfyllt ångestskrik pressade Frica närmare orgasm och hon dunkade Venyras huvud mot marken medans hon kom över hennes ansikte.
Venyra måste ha tappat medvetandet för hon vaknade upp med en kuk i munnen och sperma rinnande längs kinden. De hade knullat henne i munnen medans hon var medvetslös, hon visste inte om hon skulle vara tacksam eller inte. Det var bara en kuk kvar och soldaten tvingades stå helt still så att Venyra själv fick vara den aktiva parten. Hon runkade och sög kuken som tog fruktansvärt lång tid på sig, hon tvingades göra det riktigt skönt för den innan den slutligen sprutade henne i munnen. ”Så där din hora”, sade Frica, ”har du lärt dig din plats nu?” Venyra nickade, hon hatade agenten. Frica skakade på huvudet, hon puttade över Venyra på rygg, blottlade hennes kön och sparkade henne i fittan med sin stövel. ”Du ska lyda mig när jag ger en order”, sade hon och satte sin strålpistol mot Venyras fitta. Venyra grät och bad för sitt liv, ”nej nej, snälla inte där”, stammade hon. Frica tryckte in pistolen i hennes fitta, siktet rev mot väggarna och det kalla stålet gjorde ont. ”Knulla pistolen din hora, visa att du blir kåt av det”, väste Frica. Venyra började jucka mot pistolen och Frica tjöt av skratt. Hon gjorde en gest med handen och soldaterna ställde sig i en ring runt Venyra. Venyra kände Frica hjälpa till att trycka pistolmynningen längre in i hennes fitta och hon började andas snabbare. Var det möjligt att det kunde vara skönt? Hon drog sig in i sitt inre och rannsakade sig själv, hon insåg att även om hon gillade hård sex, även om hon gillade förnedring så betydde det inte att hon accepterade behandlingen. Det Frica gjorde var oförlåtligt, Venyra hatade situationen men tillät sig att finna den lilla glimt av njutning som fanns. Hon stönade till och Frica knullade henne hårdare med pistolen. Orgasmen började närma sig och hon var vagt medveten om att Frica skrek åt henne. Plötsligt regnade det över henne, varmt regn, gula heta droppar träffade henne i ansiktet och hon gapade. Hon skrek ut sin orgasm medans de samlade soldaterna tömde sina urinblåsor i hennes ansikte.
Venyra var vagt medveten om att hon bars ut genom byggnaden, sattes framför spakarna på svävaren och fick ett kallt glas vatten slängt i ansiktet. Hon koncentrerade sig och körde sakta tillbaka till skeppet, hon fruktade för sitt liv. Frica lutade sig fram, ”från och med nu ska jag begära att få dig som pilot varje uppdrag”, viskade hon och Venyra kände paniken växa. Hon måste därifrån, hon måste fly.
Inte långt bort i samma stad av neon och betong tog sig Jacob och Syonnara fram längs en av de dåligt upplysta gatorna. Lite längre bort i samma kvarter gick Lienera följd av deras nya potentiella besättningsmedlem Daelya. De hade letat efter sin pilot Janus Nox i flera timmar utan resultat och bestämt sig för att ändra strategi. Den enda av dem som spenderat någon längre tid på planeten var Daelya, som bestämt hävdade att Janus förmodligen var död sedan länge. Jacob skakade på huvudet, han skulle hitta sin vän. Regnet friskade i och de sprang från skydd till skydd tills Syonnara stannade upp. ”Det här är lönlöst”, sade hon, ”han kan omöjligt ha hunnit så här långt, jag går tillbaka och ser om vi missat någonting på vägen.” Jacob nickade, ”vi möter dig på rummet om två timmar”, sade han. Han såg Syonnaras välformade kropp försvinna bakom ett par fordon som stod parkerade längs vägen. ”Hon är en riktig pangbrud”, tänkte han och gick för att möta upp resten av besättningen.
Syonnara letade noggrant på tillbakavägen men fann ingenting ovanligt. Hon tog en genväg genom ett av stadens oräkneliga illegala landingsområden och bländades av ett skepp vars strålkastare lyste upp resten av gatan. En kvinna i militär uniform ledde en grupp soldater mot skeppet och vid skeppet stod en kvinnlig pilot och surade. Kvinnan i militäruniformen skrek och gapade åt den lilla piloten som slog ut med armarna medans hon panikslaget förklarade situationen. Syonnara smög fram, två av soldaterna höll en kropp mellan sig, en kropp som otvivelaktigt tillhörde hennes besättningsmedlem Janus Nox. Hon såg sig om, hennes besättningsmedlemmar var för långt bort för att hon skulle få någon hjälp av dem. ”Vad menar du med att vi inte kan lyfta?” skrek den uniformerade kvinnan, ”din hora vad har du gjort med skeppet?” Den unga pilotkvinnan snyftade fram någonting om bränsle och en skada men Syonnara höll mest koll på soldaterna. Den uniformerade kvinnan slet upp piloten i håret och gav henne ett slag i magen, piloten kippade efter andan och föll ihop på marken. ”Jag ska lära dig att ta hand om mitt skepp”, skrek hennes officer och gav henne en spark i ansiktet. Hon tog upp sin kommunikator, ”Jacob, kom in Jacob”, viskade hon. Regnet föll på displayen och hennes stövlar var dyblöta, ”Jacob, kom in Jacob”, viskade hon. Syonnara såg försiktigt på scenen, den uniformerade kvinnan sparkade den liggande piloten i magen, i ryggen, överallt, Soldaterna såg stelt på när deras officer misshandlade den stackars piloten.
Det knastrade till i radion, ”Jacob här”, sade en röst, Syonnara såg den uniformerade kvinnan lyfta på huvudet. ”Jacob, tyst, dra er till skeppet, gör det startklart, och gör det nu”, viskade hon i panik. Den uniformerade kvinnan vände sig åt hennes håll, med ett par enkla handrörelser skickade hon ut ett par soldater för att undersöka ljudet. ”Syonnara, vad händer?” viskade Jacob över kommunikatorn. Syonnara lösgjorde sin ena strålpistol ur hölstret och satte sig med ryggen mot en packlår, ”Jacob, gör bara som jag ber dig, gör skeppet startklart och gör det nu”, sade hon högt. Soldaternas fotsteg blev snabbare och hon andades ut medans hon drog den andra strålpistolen. Med ett vrål slängde hon sig ut bakom sitt gömställe och avfyrade båda sina vapen, energistrålarna av joniserad neutroplasma och smältande partiklar lämnade mynningarna på hennes båda pistoler. Hennes händer trycktes bakåt av rekylen och ett par tomma hylsor som tidigare fyllts av upplagrad energi kastades ur hennes båda vapen. De två förvånade soldaterna träffades båda av hennes skott och föll bakåt, deras elektroniska utrustning kortslöts av den joniserade plasman och strålarna brände hål i deras skyddsutrustning.
Syonnara vek in huvudet och rullade in bakom en tunna, hon hörde ett vrål av ilska när den uniformerade kvinnan upptäckte attacken, ”bakhåll”, skrek hon.
Syonnara kastade sig upp och fyrade av båda sina pistoler, den ena strålen träffade en av de resterande soldaterna medans den andra studsade mot skeppet. Hon dök ner bakom tunnan igen och hörde ett smatter av projektiler träffa hennes skydd som gav ifrån sig sorgliga ljud. Eldgivningen upphörde och Syonnara kastade sig upp och sprang mot närmsta gränd, ett antal soldater följde efter henne och hon slängde iväg ett par skott över axeln innan hon försvann in bakom ett hörn. Ett skrik sade henne att hon åtminstone träffat med ett av skotten. Hon rusade längs gränden och slängde sig in i ett av husen precis innan en energistråle rev upp marken bakom henne. Hon sprang upp för trappan i huset och upp på andra våningen. Steg bakom henne av tunga stövlar sade henne att soldaterna var henne på spåren. Hon rev tag i ett bord och kastade det ner i trappan, en ilsken röst sade henne att hon effektivt sinkat soldaternas framfart.
Hennes pistoler låg skönt i handen, hur länge sedan var det hon varit i eldstrid? Det kändes som en evighet. Hon riskerade en titt ner mot det landade skeppet, två av soldaterna vaktade den uniformerade kvinnan som med höjt vapen avancerade mot byggnaden, fyra soldater låg utslagna på marken och lite längre bort satt piloten hukad över Janus medvetslösa kropp. Syonnara tog sats, höjde sina vapen och sprang fram mot panoramafönstren, ett skott splittrade rutan och hon kastade upp sina händer för att skydda ansiktet innan hon slängde sig ut genom fönstret. Glasbitar splittrades och rev hennes skinn när hon trängde igenom glaset. Hon landade med fötterna i den uniformerade kvinnans bröstkorg och slängde ut med armarna för att dra med sig soldaterna i fallet. De fyra varelserna tappade balansen och Syonnara kastade sig av dem så fort hon kunde, den uniformerade kvinnans kropp hade dämpat det mesta av hennes fall men det blev en hård landning. Hon rullade över marken, kastade sig upp och vred sin kropp i luften för att få en överblick över situationen. I fönstret ovanför henne stod två häpna soldater och på marken kämpade de två kvarvarande soldaterna för att resa sig upp. Syonnara landade på rygg och gled längs den blöta metallplattan som utgjorde landningsplatsen. Hon slängde iväg ett skott som missade soldaten i fönstret men hennes nästa träffade en av de soldater som vaktade sin officer i benet. Syonnara hukade sig och kulor och energistrålar ven omkring henne. Hon sprang mot skeppet och de två skadade varelserna. Ett skott träffade hennes ena axel, hennes arm domnade bort och hon sköt vilt mot soldaterna med sin friska arm. En av soldaterna föll av ett skott i pannan och Syonnara rusade fram mot Janus och den skräckslagna piloten. Hon gjorde ett försök att lyfta honom över sin axel men han var för tung, hon spände ögonen i den unga kvinnliga piloten. ”Vill du härifrån?” väste hon och kvinnan nickade snabbt. ”Inga tricks”, väste Syonnara och kände sin ena pistol falla från hennes domnande arm. Hon sköt ursinnigt mot soldaterna som tog skydd. ”Hjälp mig med honom”, skrek hon åt piloten som lydde omedelbart. Tillsammans lyfte de upp Janus och drog honom med sig in i en gränd. Syonnara såg på piloten och de såg varandra i ögonen, piloten ville helt klart bort från situationen lika mycket som Syonnara, de var tillfälligt allierade.
Piloten stack Syonnaras pistol i sitt hölster och greppade tag om Janus med båda armarna, med en förvånansvärd styrka började hon springa med honom över ryggen medans Syonnara täckte deras flykt med sina dödsbringande strålvapen. De sprang så fort de kunde bort mot plattformen där Jacobs skepp stod och Syonnara kunde höra den arga officeren mana på sina soldater bakom dem. Den kvinnliga piloten slängde ner Janus i ett öppet transportfordon och vinkade åt Syonnara att sätta sig i baksätet. Själv slog hon sig ner på passagerarsätet och började fingra på kablarna. Snart vaknade motorn till liv och Syonnara log ett nöjt leende när hon fick in en fullträff i ena armen på den uniformerade kvinnan som plötsligt dör upp ur en gränd. Transporten satte fart ut på vägarna och snart var de framme vid sitt skepp. Jacob väntade vid ingången och hjälpte Syonnara dra in Janus i skeppet. Han såg på den kvinnliga piloten med sitt grönaktiga skinn och sitt blåa hår, ”vem fan är…” började han, ”vi skulle ju inte…” Syonnara rusade in i skeppet, ”den enda av oss förutom Janus som kan flyga det här skeppet”, skrek hon tillbaka till honom. Jacob ryckte på axlarna och sprang efter dem in i kontrollrummet.
”Kan du flyga det här skeppet?” frågade Syonnara. ”Självklart”, sade piloten, ”enkel match, det är precis som…” ”Ok, gör det tack”, svarade Syonnara och pilote slog sig ner vid kontrollerna. Någon minut senare lyfte skeppet och lämnade de arga soldaterna bakom sig.
Fler noveller av samma författare
Underbart att det kom flera delar.