Gud, vad skönt! Två veckor på Mallis utan några som helst bekymmer – kunde det bli bättre? Att jag över huvud taget kom iväg var ju ganska imponerande. Strul på jobbet hela veckan, såg annonsen på torsdagen och stack på fredag eftermiddag. Hann lämpa över katten till grannen och ringa mamma, men det var nog allt. När jag nu satt på det lilla caféet kunde jag själv känna det belåtna leendet som spridit sig över ansiktet redan när jag klev av planet och sedan vägrat försvinna. Jag hade bestämt mig för att ta det riktigt lugnt, inga vilda, fester inga killar, ingenting mer än semester och vila. På Arlanda hade jag köpt tre böcker – "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson, "The Complete Prose of Woody Allen" och Stephen Kings "Desperation" – så jag hoppades att jag skulle klara mig hela semestern, men om inte så fanns det väl bokhandlare även på Mallorca? Jag tog ytterligare en liten klunk av mitt iste, lutade mig tillbaka i stolen och betraktade min omgivning. Ett behagligt och skuggigt café som detta gav god utblick över alla turister och jag noterade även en och annan man som sneglade lite försynt åt mitt håll när inte frugan såg dem. En och annan kille också, för den delen. Jag log lite för mig själv. Ensam 25-årig svensk tjej på Mallis? Ledsen, grabbar, men det är inte som ni tror. Nej, efter den misslyckade historien med Johan var jag inte direkt sugen på ens ett engångs-ligg. Men vem vet – jag har ju ändrat uppfattning förr och det var ju en ganska söt kille som jobbade i hotellbaren. Isteet är nästan slut och klockan är snart tio så om jag vill följa med på den där bussturen borde jag nog rappa på lite. Jag viftar till mig en kypare, betalar och går tillbaka till hotellet. Bussen skulle gå exakt 10.00 från hotellentrén och turen runt stadens sevärdheter var beräknad till ca två timmar. Jag hade inte för vana att hoppa på sådana här uppenbara turistgrejer som att forslas runt i en buss till allmänt beskådande, men just nu var jag ju faktiskt turist så varför inte passa på att uppleva turistlivet? Tjugo minuter försenade rullar vi ut från hotellet, en nästan fullsatt buss varav säkert 90 estod av pensionärer och resten högljudda barnfamiljer. Jag var enda personen under 30. Nej, en tjej till fanns där visst, men annars var jag helt ensam.
Det var hett som tusan i bussen. Luftkonditioneringen funkade inte och inga rutor gick att veva ner. Herregud, tänk om någon av gamlingarna får värmeslag! Jag spejade oroligt omkring mig men de enda som verkade lida av hettan var de under 50, alltså jag, barnfamiljerna -– som bara blev högljuddare och högljuddare – samt den andra tjejen. Hon satt två rader framför mig och jag kunde se en svettpärla med jämna mellanrum leta sig från hennes nacke ner mellan skulderbladen. Undrar hur hon ser ut? Säkert skitsnygg. Turistguiden gjorde sitt bästa för att fånga vårt intresse genom att berätta om diverse minnesmärken, ruiner och heliga träd, men värmen gjorde det omöjligt att koncentrera sig. Istället följde jag intresserat svettdropparnas färd nerför tjejens nacke. Där jag satt var det svårt att se men jag kunde nästan ana de små svettpärlorna på hennes hud, svettpärlor som ibland drogs med av varandra och bildade en liten rännil. Hon var mörkhärig, med håret uppsatt i en slarvig svans, och såg ut att ha den där naturliga solbrännan alla vill ha. Hon såg nästan ut som om… Jaha, dags för första stoppet. Ett medeltida kloster. Paradoxalt nog var det nästan varmare ute än det varit inne i bussen. Jag kände hur shortsen smet åt kring låren och jag misstänkte att min T-shirt var genomblöt på ryggen. Alla samlades framför klosterporten medan guiden gick igenom vad som gällde – vi skulle stanna 20 minuter och sedan åka vidare, ingen rökning tillåten och toaletter fanns i andra änden av byggnaden. Bra, jag behövde verkligen gå! Snabbt smet jag in genom porten och följde pilarna mot toaletterna. Lite längre fram såg jag den andra tjejens klänning försvinna ner i ett valv och det behövdes ingen Einstein för att räkna ut var damtoaletten fanns. Jag gick ner i valvet och när jag öppnade dörren stod den andra tjejen framför spegeln med en våt pappershanduk och torkade svetten ur ansiktet. Hon såg upp när jag kom in. För en sekund var det en sån där pinsam tystnad när man inte vet om man ska heja eller inte. Jag menar, vi kom båda med samma turistbuss och även om vi inte kände varandra visste vi ju båda om att vi sannolikt bodde på samma hotell. Som tur var bröt hon tystnaden först: "Fan, vad varmt!" Jag kunde inte låta bli att skratta till. "Du kanske inte borde svära i ett kloster" sa jag. Hon spärrade upp ögonen och slog handen för munnen. "Lova att inte skvallra!" "Jag lovar, men då får du dela med dig av den där vattenkranen," sa jag och stängde dörren. Det visade sig att hon hette Jenny och kom från Uppsala. Hon pluggade till läkare och hade hoppat på den här resan som belöning för en avklarad tenta och hade tvingat sin kille att stanna hemma och vattna blommorna. Efter bara ett par minuters samtal visste jag att Jenny var en sådan tjej jag mycket väl skulle kunna bli vän med. Hon var trevlig, smart och hade humor. När vi kom tillbaka till ombord på bussen satte jag mig bredvid Jenny och vi bestämde snabbt att vi skulle träffas efter bussturen för att försöka leta rätt på en stor halmhatt åt Jenny. En av de gamla tanterna hade nämligen en gigantisk halmhatt som täckte säkert två säten och Jenny konstaterade snabbt att med en sådan skulle säkert hettan bli mer uthärdlig. Resten av färden pratade vi om allt möjligt – jag berättade om mitt jobb som copywriter på ett reklamföretag, om min korkade chef, om mina problem med att hitta en BH som inte skavde, och Jenny berättade om killen på kursen som aldrig drack något annat än läkarsprit när han skulle festa, om sina småsyskon och om hur skönt det var att resa själv. Det sista höll jag definitivt med om, men eftersom bussturen nu var slut, ungarna skrek så högt de kunde och pensionärerna såg jättepigga ut, bestämde vi oss för att ta en snabb dusch och sedan mötas i entrén om en halvtimma. Sagt och gjort, 30 minuter senare var vi på väg in mot centrum. Jag kunde inte låta bli att snegla lite på Jenny. Hon var verkligen snygg i sin korta ljusblå bomullsklänning – lite kortare än vad jag var, med fina ben, en rund liten bak (stringtrosans trekant var mycket avslöjande), runda höfter och vad som såg ut att vara mycket fina bröst. Att hon sedan hade varma mörkbruna ögon (som hon säkert skulle kunna sminka riktigt trånande) och fylliga läppar gjorde henne bara ännu mer attraktiv. Jodå, killar skulle säkert uppmärksamma Jenny om vi gick på disco någon kväll. Men jag undrar om hon var typen som skulle vara otrogen? Visserligen brukade de flesta tjejer kasta sina moraliska principer överbord när de kom till Mallorca, särskilt om de reste själva, men man ser ju aldrig på någon om de kan tänkas vänstra eller inte.
Vi fick säkert gå till femton olika butiker innan vi hittade Jennys hatt. Det var en liten mörk och väldigt rörig butik och längst in, längst ner fanns de perfekta hattarna. De var dock ganska svåra att komma åt – till att börja med låg de nerpackade i en papperskartong, som i sin tur stod inklämd längst ner i en lagerhylla. Framför kartongen hade ägaren placerat en gigantiskt koffert som av tyngden att döma verkade vara fylld med tegelstenar. Den gick i alla fall inte att rubba. Jenny bekymrade sig dock inte. Resolut ställde hon sig på knä på kofferten och dök ner bakom för att komma åt kartongen med hattarna. "Jenny!" väste jag. "Jenny!" Hon vred på huvudet: ""Ja?" Jag kvävde ett skratt: "Du visar lite för mycket!" "Va?" Jag sneglade bort mot mannen bakom disken som definitivt såg vad jag såg – Jennys korta klänning hade glidit upp en bra bit och visade två gyllenbruna stjärthalvor och Jennys vita trosor. Ögonen lyste på honom och jag vände mig mot Jenny igen: "Du visar baken för mannen bakom disken" sa jag lugnt. Jenny slet vidare i kartongen, men stelnade till lite innan hon sa: "Jamen, ställ dig för då!" Snabbt klämde jag mig in mellan Jennys bak och disken. Nu stod jag bara någon halvmeter från Jenny och hennes bak. Jag kunde inte låta bli att titta. Jenny såg ingenting och mannen bakom disken såg förhoppningsvis ingenting han heller, men det kändes lite pinsamt ändå. Jag menar, tjejer ska ju inte titta på andra tjejers stjärtar och framför allt inte tycka det var ganska vackert. Jenny pustade vidare med kartongen och det verkade som om hon snart skulle få upp den. Klänningen hade nu glidit en bra bit upp och för varje rörelse Jenny gjorde verkade den glida upp ytterligare en bit. "Du, Maria," sa Jenny, "kan du dra ner min klänning lite?" "Visst," sa jag. Jag tog tag i kanten av klänningen och drog ner den så gott jag kunde över Jennys stjärt. Hennes hud var väldigt len och varm och jag kände en liten förbjuden våg av upphetsning. Det var ganska obekvämt att hålla klänningen i linningen, så jag pressade helt enkelt handflatorna mot Jennys stjärt. De var mycket mjuka. Jag höll händerna helt stilla, eftersom jag inte ville att Jenny skulle få fel uppfattning. "Bra, så?" väste jag. "Perfekt, " väste Jenny tillbaka. Jag kände tydligt Jennys mjuka stjärtrundning under mina handflator och nästan utan att jag kunde hjälpa det och så omärkligt jag kunde spred jag ut fingrarna och försiktigt, försiktigt pressade jag fingrarna mot det fasta hullet. Jag sa till mig själv att det bara var för att lättare hålla fast klänningen. Jenny verkade inte märka något. Plötsligt fnittrade jag till. Här stod jag på i en butik på Mallorca med båda händerna stadigt placerade på en annan flickas stjärt. Som Jenny nu stod – på knä, lätt bredbent, svankandes – insåg jag att detta måste för en kille vara den syn han ser nar han tar en tjej bakifrån. Jag sneglade bort mot mannen som nu öppet intresserat följde våra aktiviteter. Jag log nervöst mot honom: "We’re in love," sa jag och i samma ögonblick tror jag Jenny exploderade av skratt. Hon slet ut en av hattarna och kravlade sig upp. Tårarna rann på oss båda när vi betalade för hatten och gick ut på gatan igen.
Jenny blev nöjd med hatten. Den väckte en del uppståndelse, men kanske inte lika mycket som det faktum att Jenny envisades med att hålla min hand. "Kom ihåg – we’re in love, baby!" sa hon och skrattade. Och det var faktiskt ganska kul. Många som såg oss trodde säkert att vi var förälskade och hela tiden kallade vi varandra för "Baby" och "Darling". Vi hade jättekul och snabbt bestämde vi oss för att gå ut senare på kvällen för att par glas. Klockan var nu ganska sent och jag kände att en timmas sömn skulle göra susen – om jag inte skulle somna över en Pina Colada klocka elva ikväll. Jenny höll med och vi bestämde att vi skulle mötas klockan nio på hennes rum.

Fortsättning följer ...