Den osynlige pojken
Författare: johan tvålfager Datum: 2016-05-23 13:21:15
E-post: tvalfager@gmail.com
Kategori: Heterosex och Första gången
Läst:
31 186 gånger
Betyg: 4 (5 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
Den här berättelsen utspelar sig på ett internat för flickor någonstans för några årtionden sedan. Det finns en fortsättning men det är inte nödvändigtvis något sex i den. Den här berättelsen är en typ av långsam kärlekshistoria och innehåller en del skildringar av sex i slutet, men huvuddelen av berättelsen handlar om två ensamma tonåringar som lär känna varandra och om rädsla och kärlek. Berättelsen är förmodligen inte särskilt upphetsande att läsa bara som sexskildring, särskilt inte om man scrollar direkt till slutet. Läs alltså inte berättelsen om du inte är beredd på detta. Om du däremot vill läsa en kärlekshistoria som handlar om två nervösa unga människor så hoppas jag du kommer att uppskatta den.
”Varför slår de oss?”
Jag torkade tårarna med ärmen på skolkavajen och såg på min enda vän.
”Jag vet inte”, sa Mina. Hon såg ut genom fönstret. ”För att ingen får säga åt dem, antar jag.”
”Varför säger inte lärarna något?”
”Alla här är inte barnhemsbarn som du, Sanna. Deras föräldrar har betalat för att de ska vara här. Deras pengar är vad som betalar både deras och din skolgång. Deras föräldrar är så goooda, så snällla, så fiiina. Du ska vara tacksam för att du får vara här. Andra sextonåriga flickor får gå ut i samhället och jobba som pigor istället för att få en bra utbildning.”
”Men du är ju snäll mot mig. Fast du har föräldrar.”
Mina log och strök mig över kinden. ”Bara för att man har föräldrar behöver man inte vara en idiot. Såja. Erika slutar skolan till våren, och hon är väl värst.”
”Olga är värst, hon bara slår och slår när ingen ser. Jag tror att hon bestämmer bland dem, egentligen. Erika vet att lärarna ser vad hon gör. Men ingen ser vad Olga gör. Och hon kommer att vara här lika länge som jag.”
Mina såg på klockan och reste sig, gav mig en kram. När hon kastade en blick till på mig såg hon nog hur ledsen jag var, för hon suckade och sa: ”Sanna, jag måste gå. De kommer säkert att gå efter dig igen. Var stark. Du har mig. Och Ylva. Vi är dina vänner och vi kommer alltid att göra det vi kan för dig.”
Jag kämpade. ”Gå inte.”
”Jag måste.”
”Ja.”
Mina gav mig en kram till, vände sig om och gick. Såg sig om över axeln, log, försvann bakom kröken.
Jag reste sig och såg mig om. Korridoren var helt tom, de höga valven tysta och porträtten av alla skolans rika välgörare hade ögon som väktare som misstänksamt följde mig när jag smög längs korridoren som en fattig inkräktare.
Där var dörren till lektionssal. Ingen var där, jag skulle bli en minut sen men i gengäld slapp jag stöta på någon av klasskamraterna. Framförallt slapp jag Olga.
Med fem steg kvar klev en blond flicka fram bakom en pelare.
Olga.
”Hej sötnos. Bråttom till biologin?”
Jag hickade efter andan. ”Snälla Olga. Snälla.”
Den starka flickan skrattade. La huvudet på sned. ”Lugn, jag ska inte slå dig.”
Jag höll mig blickstill. ”Inte?”
”Inte om jag får låna din odling.”
Jag tänkte lite. Det fanns inget sätt att vinna. Kanske vore det bättre att låta henne få den, än att bli mer slagen. Jag hade för ont överallt redan. Det skulle vara svårt att vara med på löpningen ikväll om jag blev ännu mer slagen.
Darrande sträckte jag fram min noggrant åtskruvade glasburk.
Olga såg på den lilla krasseodlingen däri, och slängde sedan med en knyck ut burken genom det öppna fönstret och ner på gården utanför.
Tung i hjärtat försökte jag bara stå still tills de gått, men Olga tog mig hårt i ärmen och drog mig mot klassrumsdörren, slet upp den.
Magister Granström stod vid katedern och vände runt mot de två tonårsflickorna som kom in, en lång och stark som drog en tunn och rädd.
”Vad menas med detta? Varför är ni sena till lektionen, flickor?”
”Magister Granström”, sa Olga, ”jag fick syn på fröken Stål här som tänkte smita från er lektion. Jag blev sen för att jag tvingade hit henne.”
Magistern vände sig mot mig. ”Och varför, fröken Stål, skulle ni smita från min lektion, om jag får fråga?”
Jag stod tyst, såg ner i golvet. Det fanns inget att säga, ingen utväg.
Magistern såg på Olga, som bistert svarade: ”Jag såg att fröken Stål tycks sakna sin odling. Någon hade krossat en ute på solgården också, magistern.”
Läraren vände sig mot Sanna igen. ”Är det sant, fröken Stål? Nu igen?”
Jag nickade.
”Det är den tredje odlingen ni misslyckats med hittills. Av tre möjliga. Tro inte att jag inte förstår att du krossar dem för att slippa redovisa.”
Jag nickade igen.
”Fröken Stål kan ta ledigt då från min lektion, precis som tänkt. Hon behöver inte besvära sig med att återkomma, eftersom hon ändå inte bryr sig om materialet hon kvitterar ut.”
”Hennes föräldrar har ju ändå inte betalat för det”, hördes en röst ute i klassrummet.
”Det räcker, fröken Lind. Adjö, fröken Stål.”
Jag neg och lämnade klassrummet.
När dörren stängts såg jag mig om. Hörde steg. Skyndade in i en alkov längre bort och tryckte sig in i hörnet bakom en gardin.
I sista sekund: I korridoren gick Erika och de andra flickorna i sista ring förbi. De andra flickorna som hatade mig.
Jag höll andan i säkert en minut. Och först när stegen försvunnit helt, och tystanden varit i en bra stund klev jag fram.
Och de stod förstås helt tysta där och väntade på mig.
”Heeeej stumpan”, sa Erika. ”Är lilla mesfittan ute och skolkar igen?”
”Snälla Erika”, sa jag men sa det så tyst att jag knappt ens hörde mig själv.
”Jag såg ditt namn på löprundan ikväll.”
”Nej snälla Erika”, sa jag och önskade att jag kunde visa mig stark för en gångs skull. Men jag orkade inte. Jag orkade aldrig nuförtiden. Sa bara: ”Snälla slå mig inte.”
”Fina vita strumpor har du. Tur att Lena har rena ridstövlar på sig. Vänd dig om.”
”Nej snälla Erika, nej, nej...”
”Vänd dig om, annars får du en repa i ansiktet också. Vi ska bara massera dina vader lite.”
Jag såg med gråten uppe i halsen hur Lena drog bak sin fot, och försökte stålsätta mig för att vända mig om så att de kunde tortera mig på det sätt som de valt
Men i samma stund såg sig Erika om. Hon snurrade runt, såg sig om från sida till sida. ”Vad var det?”
”Vadå?” frågade Lena.
”Någon la handen på min axel.”
Jag var för rädd för att kunna tänka, men nu såg sig även Lena och Rita om. ”Vad hände?”
De stod stilla, alla fyra. Så blev allt stilla igen. Erika tog osäkert kommandot igen. ”Jaja. Vänd dig om nu, sötnos. Det här är över fortare då.”
Något varmt la sig mot min bröstkorg, och tryckte mig varligt bakåt, och en röst, som på något vis tycktes finnas i luften framför mig, sa med en märklig frånvarande ton som om den inte talade till mig riktigt: ”Och du får backa lite nu...”
När jag trycktes tillbaka av den varsamma knuffen tog Erika ett steg fram för att hålla kvar mig, men i nästa sekund vek hennes huvud bakåt och hela hon flög raklång baklänges. Lena och Rita stirrade handfallna på henne där hon började kvida, ögonblicket efter flög även Rita i backen på samma sätt, som om en osynlig näve golvade henne med en rak höger, och Lena vände i samma ögonblick på klacken och sprang skrikande därifrån.
jag bara stirrade med stora ögon på de jämrande tjejerna på marken när magister Granström kom ut, och i samma stund som han såg flickorna på marken så höjde Rita sin hand och skrek av fasa samtidigt som hon slog Erika hårt i ansiktet, hon slog en, två, tre, fyra gånger, och slet sen åt sig sin hand och skrek och skrek.
Jag vände mig om och sprang. jag hörde hur Rita skrek att något hållit om min hand, och sedan hur magister Granström for ut i kötteder av en sort jag aldrig förut hört från honom. Med en sista blick över axeln såg jag hur han höll en flicka i varje hand och skrek åt dem att sluta slåss.
När jag tryckte upp dörren till sin och Ylvas lilla kammare var det tomt därinne, och jag la mig på sängen och bara flämtade.
Minutrar senare knackade det, sedan öppnades dörren. Det var magister Granström.
Jag flög upp och neg.
”Såja, fröken Stål.”
”Magistern.”
”Du”, sa han, och han var mycket mjuk i rösten, mer fundersam och försiktig än jag någonsin förut hört honom. ”Vad hände därute?”
Jag tvekade länge.
”Magistern. Jag vill helst inte säga något för jag vet nog inget som är viktigt.”
”Jag behöver att du säger vad som hände, fröken Stål.”
Jag bemödade mig att se honom i ögonen. Viskade. ”Snälla magistern, tvinga mig inte att ange mina... vänner. Jag vill inte säga något.”
”Sanna. Berätta. Jag ska inte säga till dem vad du sagt.”
Jag svalde. Såg ner igen. Han hade aldrig sagt förnamnet till mig förut. ”Magistern, jag ska berätta allt jag vet. De kommer att få veta att jag sagt det men jag kan inte undanhålla er sanningen. Fröknarna Erika och Rita började slåss. De var arga på mig men började slåss med varandra.”
”Vet ni varför de började slåss?”
”Nej, det verkade vara något de var arga på varandra över innan. Jag vet inte.”
Magistern nickade sakta. ”Ni såg inget annat...?”
”Nej, magistern, vad skulle det vara?”
”Åh, jag vet inte. De hade märkliga... idéer, om vad som hänt.”
Jag låg på min säng och funderade länge efter att magistern gått. Att jag inte blivit slagen var konstigt, att magistern varit så fundersam... men mest...
Rösten.
Det hade varit en ung mans röst. Det fanns ju inga unga män här till att börja med, det här var ju ett flickinternat, men även om det funnits pojkar här så brukade de inte vara spökröster. Det var en trygg, liksom glad, fast lite sorgsen röst. En spökröst kanske, men ett lyckligt spöke.
Fast handen hade varit varm.
En hand hade rört mig just under nyckelbenen, tryckt mig varsamt bakåt.
Spöken hade inte varma händer.
Jag vågade inte gå till middagen, åt bröd jag hade i sin kista, vågade inte säga något till Ylva som kom in i rummet som vi delade tillsammans, hämtade lite nya böcker, och när kvällslöpningen till slut kom klädde jag om och gick ut till idrottsfältet. Jag klättrade nerför stupröret för att slippa gå i trapphuset, jag var ganska bra på det nu.
Jag fick mina instruktioner av idrottsläraren och började springa. Med henne sprang några andra tjejer som jag varken var vän eller fiende med, och i kvällsmörkret sprang vi runt herrgårdens ytterkanter, kunde precis skönja stigen vi sprang på.
Men där framme stod hon. Där under lyktan. Där stod Erika.
De andra tjejerna sprang vidare utan att röra en min eller säga ett ord, och jag stannade på samma vis. Det fanns inget sätt att undkomma. jag fick finna mig i slag nu.
Men när jag stannat såg jag att flera reste sig ur skuggorna. Rita, Lena och Olga. De höll trädgrenar i händerna.
I blind fasa störtade jag bakåt, duckade undan en sving av en gren som Lena höll i och störtade ut i skogen.
Grenar och kvistar klippte mig överallt runtom, jag störtade och sprang bortåt, hörde rop och tramp hack i häl, sprang, snyftade, och så:
Jag blev omkullsliten.
Jag skrek till, försökte fäkta men såg ingen, men hörde då rösten:
”Ligg still här och var tyst!”
Det var den rösten! Och så störtade något bort från mig, sprang inåt skogen, och flickorna som just då kom förbi såg mig inte där jag låg i skydd av en buske i nattmörkret, de följde efter ljudet från den flyende, och jag låg stilla när de försvann bortåt. Häpen, storögd, stum av undran såg jag ljusglimtar från gården mellan grenarna när de jagande sprang i en lov tillbaka mot herrgården, jagade den som räddat mig, tills de kom ut under en gatlykta, där de ställde sig i en cirkel. Såg inåt skogen en lång stund.
Jag satte mig upp och väntade länge. Allt var tyst. jag tänkte till slut gå, när jag plötsligt kände en fjäderlätt beröring på sin axel. Och Rösten sa:
”Hör du mig, Sanna?”
Jag satt stilla. Sa försiktigt: ”Ja.”
”...Konstigt.”
”Varför det?”
Jag såg mig om. Det var helt tomt omkring mig.
”...Folk brukar inte höra min röst.”
Rösten hade ett sätt att liksom dröja lite innan varje svar.
”Varför inte?”
”...Jag vet inte. Men du hör mig inte om jag inte rör vid dig.”
”Rör du vid min axel nu?”
”...Ja.”
Jag reste mig upp. Darrade i hela kroppen. Sträckte ut min hand. Något prasslade i löven framför mig. ”Hej, jag heter Sanna.”
Något rörde vid min hand. Det var en fingertopp. Jag kände försiktigt med min hand i luften, och där fanns någon annans hand, fast mina ögon inte såg någon mer än mig här.
”Hej”, sa den unge mannens röst i luften.
”Vem är du?” sa jag och kände mig le.
Det var tyst länge.
”...En osynlig människa.”
”Är du en pojke?”
”...Ja.”
”En osynlig pojke?”
”...Ja.”
”Varför hjälpte du mig?”
”...Jag tycker inte om när folk blir retade.”
”Tack så mycket, osynlige pojke.”
Det blev tyst.
”Vad heter du?” frågade jag.
”...Det är lite svårt att säga. Jag... vill inte säga det.”
Jag nickade. ”Det går bra. Jag tycker om dig ändå.”
”...Hur kommer det sig att du kan höra mig?”
”Hur kommer det sig att jag inte kan se dig?”
”...Ingen kan se mig.”
”Hur kan jag känna dig då?”
”...Det brukar folk kunna.”
”Men oftast kan ingen höra dig?”
”Inte många. Och oftast bara om jag rör vid dem.”
”Varför är du här på herrgården?”
Tyst en lång stund. ”Ni har god och lättåtkomlig mat och biblioteket är aldrig låst.”
”Jag antar att det är en bra idé att ägna sin tid åt att läsa när man är osynlig och ingen kan höra en.”
”Mm.”
”Om man inte vill att folk ska veta att man finns.”
”...Det vill inte jag.”
”Varför inte?”
”...Det vill jag inte säga.”
”Men... du låter mig veta att du finns?”
Det var tyst länge. Handen drog sig ur min. Jag väntade, och så kände jag fingertoppen på axeln igen. ”Du hör mig, Sanna.”
”Mm.”
Det var tyst en stund. Och jag frågade:
”Finns det flera som du?”
”...Vet inte.”
”Är du ensam?”
Tyst länge. Sedan, och med en annan, tunnare ton.: ”Ja.”
Jag kände mig bli kall av den tonen, samtidigt som en våg av värme eller längtan vällde upp i mig. ”Men... vill du vara ensam?”
Tyst länge. Sedan: ”...Nej.”
”Du kan få följa med till mitt rum om du vill.”
Paus. ”Mm.”
”Vill du det?”
Tyst igen. Handen släppte mig. Efter en stund rörde den mig igen.
”...Du får inte berätta för någon att jag finns.”
”Det klart jag inte ska. Du har hjälpt mig så mycket.”
”...Du får aldrig någonsin berätta att jag finns.”
”Om du avslöjar något om att jag finns så kommer jag att ge mig av härifrån. Aldrig komma hit igen. Aldrig prata med dig igen. Det är farligt för mig om du säger det till någon.”
”Jag förstår.”
”Hundar känner inte min lukt heller. Du kommer aldrig att hitta mig om jag släpper dig nu. Du får inte berätta för någon att jag finns och jag kommer inte att berätta särskilt mycket om mig.”
”Nej. Men lugn, jag ska inte säga något.”
Tyst en stund. ”Då släpper jag dig nu. Så går du före. Jag följer efter dig.”
”Om flickorna står och väntar på mig behöver du inte slå dem.”
”Jag kommer att göra det om de anfaller dig. Och om jag kan göra det så att du slipper få skulden.”
Jag sken upp ”Då går det bra!”
Hans finger försvann, och plötsligt var det som att jag var i en stor tyst skog igen helt ensam, fastän inget såg annorlunda ut än sekunden innan. Jag såg mig om, det var tyst, så tyst, och jag sa, bara på prov:
”Prassla lite om du hör mig.”
Ett kort, bestämt prassel hördes, förvånansvärt långt bort med tanke på att jag inte hört ett ljud när min osynlige vän smugit iväg, och då följde jag efter själv.
När jag kom till kontrollen så anmärkte läraren bara korthugget att jag inte såg särskilt svettig ut, Jag bara nickade och sa att jag sträckt mig i foten men att det säkert skulle vara bättre till imorgon. Jag gick tillbaka upp mot herrgården, och gick raka vägen in genom stora huvudentrén, genom huvudkorridoren och uppför stora trappen.
När jag var längst upp såg jag att mina plågoandar stod och lurpassade ovanför balustraden, och när de såg mig började de springa mot mig, men jag sprang också och mitt rum var inte långt bort. Jag störtade in och smällde igen dörren efter mig, sköt dit haspen, flämtade. Ylvas säng var tom.
Sekunderna efter bankade det hårt på dörren. De ropade på mig. Kommenderade. Jag blundade. Undrade. När skulle jag kunna släppa in honom? Hur länge skulle de vänta innan de gick därifrån? Kunde jag öppna fönstret så att han kunde klättra in där? Kunde han det ens i så fall?
Genom dörren hördes svaret: ”Vi håller vakt tills du kommer ut! Fan ta dig om du tror att vi släpper in Ylva!”
Jag nickade för mig själv. Jo, Ylva skulle väl inte komma in nu. Men jag var van vid att sova hos Mina ibland när det hände så här. Värre vore att komma ut imorgon på morgonen.
Och att jag inte skulle kunna släppa in Honom nu.
En osynlig pojke? När hjärtat nu bultade långsammare så var det som att hjärnan plötsligt kopplade samman det som hänt. En osynlig pojke? Jag som inte ens trodde på Gud, eller någonsin hört något liknande annat än i sagor. Osynlig? Magi? Utomjording? Hemlig amerikansk spionteknik?
Jag vände mig om. Det var helt tyst. Vågade knappt hoppas.
”Är du här?”
Jag hörde ett knarrande, såg mig om, och såg hur en bit av min säng rörde sig. En sten föll från mitt hjärta av lättnad. Jag gick dit och satte mig på sin smala, hårt bäddade säng.
En hand la mig på mitt knä. Jag la sin hand på den osynliga beröringen, och följde handleden lite. Han satt visst på golvet, på knä, framför mig.
”Du är snabb”, sa jag. ”Som hann slinka in när jag öppnade.”
”Mm”, sa han.
Det var tyst en lång stund.
”Varför är du osynlig?”
”...Svårt att förklara.”
”Var kommer du ifrån?”
”...Det vill jag inte säga.”
”Har du varit osynlig länge?”
”...Ganska.”
”Hela ditt liv?”
”...Nej.”
”Flera år?”
”....Ja.”
”Hundra år?”
”...Så gammal är jag inte.”
”Varför hjälpte du mig?”
”...För att jag tycker om dig.”
”Tycker synd om mig?”
”...För att jag tycker om dig.”
”Har du iakttagit mig länge?”
”...Ett tag. Jag har iakttagit många här på skolan. Det finns bra mat här. Och det är varmt.”
”Behöver du sova varmt?”
”..Jag sover inte så mycket.”
jag tänkte lite. ”Har du kläder på dig?”
”Nej.”
”Är du naken?”
”Ja.”
Det pirrade med ens i min mage.
”Syns kläder om du har dem på dig?”
”...Ja.”
”Syns smink?”
”...Ett litet tag. Brukar bli osynligt ganska fort.”
”Skulle du vilja att folk såg dig?”
”Nej.”
”Skulle du vilja att jag såg dig?”
”Nej.”
”Får jag röra vid dig?”
Det var tyst länge.
”Ja.”
jag reste mig upp. ”Får jag krama dig?”
jag hörde inget, stod bara och såg in i väggen. Hörde ett avlägset rop från andra sidan dörren, vem pratar du med, men jag fann att jag inte brydde mig om det, överhuvudtaget.
Någon rörde min midja.
jag sträckte ut handen och kände något fast och varmt: En annan människa. Sträckte ut den andra också. Det var en bröstkorg. Jag strök runt händerna, och kände att han var smal, lite längre än mig, hade en hård ryggtavla, slät hud.
Jag drog honom till mig, kände en varm ung manskropp mot mig, hans haka mot sin panna och något spännande, mot min mage. Jag kände under hans bröstkorg hur hjärtat bultade snabbt. Hans händer la sig försiktigt på mina skulderblad.
”Jag tycker om dig också”, sa jag.
Händerna strök runt mig. Kramen blev allt närmare. Snart höll han om mig. jag blundade, la ansiktet mot hans axel. Höll om.
”Kommer Ylva hit inatt?” frågade han.
”Nej, inte om de sitter där ute och vaktar.”
”Du får inte berätta om mig för någon”, sa han.
”Det ska jag inte.”
Vi satte oss ned på sängkanten. Jag var tyst en stund.
”När talade du med någon sist?”
”Länge sedan. I alla fall länge sedan någon svarade.”
”Vill du lägga dig i sängen med mig?”
Det var tyst ganska länge.
”Jag vill inte ligga naken hos dig.”
Jag såg mig om. Lutade mig fram till min byrå. ”Du kan ta på mina underbyxor. De kanske passar.”
”Då syns jag.”
”Men det är bara jag här. Och jag vet redan att du finns. Då kan vi ligga här utan att du behöver vara naken.”
Jag höll fram ett par vita shorts jag brukade ha som träningsbyxor ibland. Kände pojken släppa min axel.
Något tog shortsen från mig. De hängde där i luften, liksom skimrade lite. Men syntes. Så hölls de ut, svävade och sänkte ner sig. Något utvidgade dem på ena sidan, sedan på andra, och så gled de uppåt, tills de började fyllas ut och rättas till, först över ett par smala höfter, en rund stjärt, och sedan framtill, där en osynlig hand rättade till något mitt i, något som rörde sig lite bångstyrigt men som passade ganska bra bakom det vita, lite glansiga tyget.
Jag såg på kalsongerna. ”Förlåt att jag tittar på ditt skrev men det är så konstigt att se något av dig alls.” Jag slet blicken, drog undan täcket från underlakanet och reste mig upp. ”Lägg dig ner nu.”
Efter lite tvekan rörde kalsongerna sig, helt ljudlöst, satte ner sig på sängkanten, och medan sängen trycktes ned helt tyst la dem sig på sidan där i min smala säng.
Jag började ta av mig sockarna. ”Jag ska ta av mig kläderna men jag behåller underkläderna på.”
Det var helt tyst medan jag drog av mig byxorna också. Jag såg åt sin säng och log lite. ”Nu ska jag ta av mig t-shirten och behån och sedan sätta på t-shirten igen. Du får väl titta om du vill...”
Jag vände mig från honom och gjorde som jag sagt. Det var som att hans blick brände i min rygg, men han verkade var bortvänd när jag vände mig om igen. Jag fnissade och satte mig på sängen, svängde upp benen och satt emot honom. Han vände mig mot mig igen, och jag kände hans beröring mot sin sida.
”Är det okej om jag tar av mig t-shirten också, förresten? Du har ju ingen... och du har kanske sett mig naken förut?”
Dröjde länge igen. ”Jag har sett dig... jag har sett de flesta tjejer här i slottet nakna.”
Jag smålog. ”Jaså?
”Jag har sett er duscha.”
Jag fnissade lite.
”Får jag ta av mig t-shirten helt?”
”Varför vill du det?”
”Jag vill gärna vara nära dig. Och du har ju ändå sett dem antar jag.”
”...Det går bra.”
Jag log, sträckte mig ned och drog av t-shirten igen. Mina bröst kom fria och jag la mig ner mot honom, drog med mig täcket över dem och hittade blundande hans kropp, krånglade in armarna om honom, drog honom mot mig. Han la försiktigt händerna på min rygg. Han höll sig en bit ifrån mig.
Jag såg in i tomma luften där han var och frågade: ”Och varför har du sett alla tjejer duscha och vara nakna?”
Det var tyst.
”Jag bara retas”, sa jag och log. ”Jag fattar väl.”
”Mm.”
Hans värme gjorde mig varm, liksom viktlös, lycklig. Tjejerna hördes fortfarande på andra sidan dörren men de var som i en annan värld. Något i mig protesterade mot att den lätta kropp jag höll om inte syntes, utom på ett par underbyxor som jag kunde se insidan av lika väl som utsidan.
”Får jag känna på ditt ansikte?” frågade jag.
”...Varför?”
”Jag vill känna hur du ser ut.”
”...Det går bra.”
Det pirrade i min mage när jag tog sin ena hand och la den där hans panna visade sig finnas. Sakta strök jag ner den till hans ansikte och lät fingertopparna stryka över kindbenen, näsan, hårfästet. Ner längs hans kind strök de, han hade inget skägg jag kunde hitta längs käklinjen. Läpparna kändes så mjuka, varma och hans andedräkt var lugn, upp mot hans näsa fanns lite mustaschfjun. Jag strök ner handen till hans hals, strök sedan över hans ansikte igen.
”Hur gammal är du?” frågade jag.
”...Jag är osäker på det.”
”Vilket år föddes du?”
”...Jag vill inte prata om var jag kommer ifrån.”
Jag log.
”Du är ganska hemlighetsfull.”
”Mm.”
”Jag vet inte så mycket om var jag kommer ifrån heller. Jag är föräldralös.”
”...Är du ledsen över det?”
”Det klart. Jag skulle tusen gånger hellre gå i en vanlig skola och ha vanliga vänner än tvingas bo här. Jag ser inte ens fram emot att bli vuxen.”
”Varför inte?”
”Alla andra har någon som säger att de är duktiga och som vill att de ska göra något och bli någon. Vem jag än blir så är det bara för min egen skull. Och jag bryr mig inte. Inte ett skit. Ingen bryr sig om vad som händer med mig.”
”Jag bryr mig.”
Orden slog luften ur mig och jag såg med uppspärrade ögon på det ingenting som var just framför mitt huvud och andades på mig. Jag kände hur tårarna vällde fram i mina ögon och plötsligt slöt jag ögonen och kastade fram huvudet och kysste honom.
Ett par tre sekunder senare märkte jag att han var försiktig, hade sin mun mer stängd, kändes stelare än förut. Jag slappnade av och drog mig tillbaka lite, kände kinderna hetta.
”Förlåt, öh, du som jag inte vet vad du heter. Förlåt. Jag blev bara så lycklig. Av att du sa det.”
”Det går bra. Jag är glad att du blev lycklig.”
”Jag önskar jag kunde se dina ögon. Vilken färg är de?”
Efter en väldigt lång stund kom det: ”De var bruna.”
”Var?”
”När jag syntes.”
Jag log. ”Vet du verkligen inte varför du är osynlig?”
”...Jag vill inte prata om det.”
”Hur kan du ens se något om du är osynlig? Och hur fungerar det?”
”....Vet inte.”
”Det är säkert psykologiskt. Att vi bara tror att vi inte kan se dig.”
”...Då skulle du ju inte kunna se det som är bakom mig.”
”Hm, det klart.”
”Och då skulle jag kasta en skugga.”
Jag gjorde stora ögon.
”Tänk om det bara är psykologiskt att några faktiskt KAN se eller höra dig!”
”...Det är ingen som kan se mig nu längre.”
”Oj. Försvinner du mer och mer?”
”...Inte vad jag vet.”
Jag tänkte efter lite. ”Det fanns folk som kunde se dig men de har försvunnit? Eller... dött?”
”Det har funnits de som kan se mig även efter att jag blev osynlig.”
”Vet du något sätt att göra så att jag kan se dig?”
Han var tyst så länge att jag kände hjärtat slå fortare. Till slut sa jag snabbt:
”Om det finns ett sätt behöver du förstås inte berätta det för mig, jag kommer aldrig att tvinga dig till något. Jag är bara så nyfiken. Jag skulle så gärna vilja se dig.”
”Jag vet inget sätt. Men jag vill inte att du ser mig.”
”Varför inte?”
”...Jag vill inte att någon ser mig.”
”Jag ska inte tvinga dig. Jag ska inte tjata heller. Men ibland kanske jag råkar be om det igen.”
”Mm.”
Efter en lång stund av stilla kram vågade jag ändå tillägga:
”Jag vill bara se dig för att jag vill se hur han ser ut, han som jag tror jag är kär i.”
Det ryckte till i honom men jag höll honom hårt. Han slappnade av efter en liten stund. Fortsatte hålla om mig. Jag hörde hans huvud falla ner mot kudden igen, hörde honom andas.
Ett skarpt klickande ljud hördes och i samma ögonblick var det som att pojken i min famn flög upp från sängen. Mina underbyxor svävade i luften men trycktes ner mot golvet och föll ner och blev liggande och i samma ögonblick som jag satte mig upp såg jag hur handtaget trycktes ned och nyckeln på insidan föll ut.
”Hämta magistern”, viskade jag. ”De vågar inte slå ihjäl mig helt, om de slår mig och magistern kommer så kanske de åker fast. Hämta magistern nu! Rädda mig inte!”
Nyckeln plockades upp från golvet och svävade i luften. Det var tyst i rummet och handtaget prövades en gång till, sedan klickade det till, och dörren gled upp. Nyckeln trycktes mot väggen där den höll sig kvar, osynligt fasthållen. I dörrhålet stod tre flickor med ögonen smala av ilska och hat.
”Du kommer aldrig undan det du gjorde oss”, sa Erika till mig. ”Du tror du är smart men du kommer aldrig undan.”
Jag såg hur de små dyrkpinnarna som satt i låset på utsidan drogs ur låset och slängdes ut i korridoren. En av flickorna såg det och gjorde stora ögon, men inte Erika, som fortsatte säga:
”Och nu ska du få se vad vi tycker om att bli påhoppade bakifrån av en dålig förlorare.”
Jag hade förutom skräcken ett märkligt lugn i sig. Och just då kom ett ögonblick när mycket hände samtidigt: De två flickorna bakom Erika såg på varandra igen, sedan flög de samtidigt, handlöst bakåt ungefär som om någon tryckt dem hårt i bröstet. Erika trycktes nästan samtidigt framåt, in i rummet medan dörren snabbt svängde igen och nyckeln togs från väggen och försvann ut. Sekunden efter hördes ett klickande i låset och Erika kom på fötter igen och ryckte i dörren, men den var låst och nyckeln att låsa upp med fanns inte där. Utifrån hördes först dämpade rop, sedan vilda skrik. Skriken var från båda flickor, först ett par enstaka, sedan allt värre. Erika bultade på dörren och slet i den medan skriken blev allt mer fasansfulla, som av dödsångest. Kalla kårar gick ner för min ryggrad och jag kände ett styng av fruktan även för sin kärlek till någon som kunde göra det som nu skedde med flickorna, men jag hoppades att han bara skrämde dem med sin osynlighet, även om det lät som att de blev slagna.
Samtidigt kändes en mörk glädje i mig över just slagen. Jag hade velat vara den som slog.
Det lät som att den ena flickan kom undan där ute, skriken försvann bort, det skrik som var kvar blev allt värre och det var ett skrik av renaste fasa som aldrig ville dö ut.
”Vad i helvete gör du?” frågade Erika, vänd mot mig, blek.
Och jag förstod vad jag måste göra. Jag stålsatte mig, måttade ett slag mot Erikas mage, och slog till allt vad jag orkade och skrek ”Du din jävla fitta!”
Precis som jag väntat hände inget. Jag träffade hårda magmuskler. Och precis som jag väntat blev jag i nästa sekund slagen till golvet av en näve jag knappt hann uppfatta. Jag skrek till, kröp ihop där jag landade. Slagen och sparkarna regnade över min kropp. ”Jag hatar dig!” skrek jag när slagen började ebba ut lite och genast blev jag lika intensivt misshandlad som nyss igen. Smärtan började bli outhärdlig och jag hörde mig själv gnälla och inte bara skrika till för varje ny spark in i revbenen. Jag hörde också något som lät som gråt från Erika, men vågade inte släppa armarna från att skydda huvudet och se upp.
Plötsligt slutade slagen, och jag hörde andra ljud.
Jag vecklade ut mig och såg hur dörren öppnats av magister Granström.
”Magistern”, sa Erika svagt, ”Sanna gör något hemskt med oss...”
Mannen med mustaschen hade ögon som brann och en röst som fick flickan att kuvas. ”Jag ser en flicka som låst in sig hos en oskyldig kamrat och misshandlar henne med sparkar och slag. Jag ser en annan flicka som blöder från sparkmärken på ryggen och benen och det är inte du som är den flickan, fröken Nyström! Du har tio sekunder på dig att säga något som räddar dig från omedelbar relegering från det här läroverket!”
Jag kunde inte annat än gråta av smärta men fick ändå försöka att inte le samtidigt där jag låg på rygg helt utslagen på golvet, och jag hörde Erika stamma och själv börja gråta och tigga, innan Erika föstes ut ur rummet av den ursinnige magistern som sedan föste igen dörren och satte sig bredvid mig, hjälpte mig upp, höll om mig.
”Fröken Stål, jag kan aldrig be nog om ursäkt till er att jag inte förut sett och stoppat det här. Jag har misstänkt att de andra flickorna tråkade er men att det var så här jävla, förlåt, jävla illa, det kunde jag aldrig ana.”
”Var inte orättvis mot dem, magistern...” hulkade jag.
”Det kan inte kallas orättvisa att relegera fröken Nyström bara för det jag såg när jag kom in!”
”Det är fler av dem... två höll vakt vid dörren... de kanske kommer efter mig nu...”
”Jag ska gå till botten med det här och fröken Erika Nyström är färdig på den här skolan. Kanske de andra kommer efter dig och jag kan inte alltid skydda dig. Men jag kommer alltid att lita på dig efter det här. Jag ska väcka syster nu så jag får se om dig. Sen, när det blir vardag igen, kan jag eller någon annan hjälpa dig på något sätt får du säga till. Om det behövs att alla relegeras kanske vi får göra det. Jag skäms, Sanna. Jag skäms. Har det varit så här länge?”
Jag kunde bara nicka.
”Så det här var inte första gången”, muttrade han.
”Första den här veckan...”
Jag såg mellan fingrarna hur han bleknade, sedan var han tyst och reste mig upp, följde mig ut från rummet och iväg till sjuksysterns rum. Jag var glad att se att det inte var några blodspår ute i korridoren utanför rummet.
Väl nerbäddad i en av de fyra sjuksängarna i skolan (de andra tre var tomma) två timmar senare började tröttheten äntligen välla över mig. När sjuksysterns brydda röst äntligen slutat förmana mig och hon gått till sängs igen vågade jag först då se mig om.
”Är du här?” viskade jag.
Och genast kände jag en hand fatta min hand. Jag började gråta igen.
”Tack. Tack, kära, ah, kära osynlige vän...”
Det vanliga dröjsmålet. ”...Det kanske är löst nu.”
”Inte för alltid. Men på ett tag. Vad gjorde du med Lena och Rita?”
”Skrämde dem.”
”Du är bra på det.”
”Mm. Det är rätt lätt när man är osynlig.”
”Slog du dem?”
”...Litegrann. För att hålla fast dem mest. Jag ville inte skada, bara skrämma.”
”Vad sa du till dem?”
”...Det är ganska otäckt. Du vill nog inte höra.”
”Jo.”
”...Jag sa bara en sak. Fast många gånger. Jag höll fast dem och drog händerna över dem och viskade samma sak i deras öron många många gånger. Rita sprang iväg men Lena höll jag kvar längst.”
”Men vad sa du?”
Han viskade svaret:
”Om ni plågar ska ni lida.”
Jag kände hur jag ryste. ”Bara det?”
”Ja.”
”Fast många gånger?”
”Ja.”
”Gud.” En tanke slog mig. Jag smålog åt det håll där han befann sig (satt nog på en tom stol bredvid sängen): ”Var tog du dem någonstans?”
”Inget... sådant, om det var det du menade.”
Jag skämdes genast. ”Förlåt. Jag... jag blev bara så nyfiken.”
”Ingen fara. Jag gör mycket olagligt och förbjudet. Nästan bara sånt, varje dag. Du är den enda människa kag inte gör olagliga eller förbjudna eller oärliga saker mot. Alla andra gömmer jag mig eller stjäl ifrån. Men jag... våldtar ingen.”
Jag rodnade ännu mer. ”Det skulle jag aldrig tro om dig heller.”
”Bra.”
Jag tänkte en stund. Sedan slog en annan tanke mig och även den sa jag bara rätt ut:
”Var det någon som gjorde dig osynlig?”
Tyst. Inget svar. Jag la till, nervös av tystnaden:
”Jag tänkte, någon vuxen kanske ville att du skulle stjäla något åt dem eller så?”
Den osynliga handen försvann ljudlöst från min hand.
”Nej, du!” viskade jag. Såg mig om, kände mig fånig, men kunde inte sluta, sa: ”Förlåt, jag ska inte snoka, förlåt, kära du, min vän! Förlåt!”
Jag såg hur dörren ut som stod på glänt rörde sig.
”Neeej...” Jag snörvlade till och insåg att jag grät. ”Neeeej, snälla du, snälla, kom tillbaka, lämna mig inte...”
Jag försökte vända på mig men kroppen gjorde för ont, jag kunde bara ligga stilla. Jag såg mig om, men dörren var öppen, gardinerna hängde helt stilla, inget syntes och hördes utom mina snyftningar. ”Snälla, snälla du...”
Många minutrar gick. Jag tänkte så mycket och till slut försökte jag säga det högt istället.
”Jag ska aldrig snoka mer, jag kan bara inte rå för det... men du måste komma tillbaka. Jag vill bara vara nära dig... när du inte är här så är det som att du inte finns... snälla du, jag... älskar dig. Jag har aldrig älskat någon som jag älskat dig. Jag har aldrig haft någon som brytt sig om mig. Jag vet inget om dig men jag vill bara vara med dig. Du kan få allt jag har om du vill, fast jag har nästan inget förstås. När du inte här här, jag har inte ens ett namn som jag kan hålla fast vid. Bara din värme. Men inte ens ett namn.”
Och efter en evighetslång minut kände jag en beröring mot min panna. Jag spärrade upp ögonen, men såg inget utom det kvällsmörka rummet. Och jag hörde en röst:
”Kalla mig Ran, om du vill.”
Sen försvann beröringen igen. Mina snyftningar försvann genast och hela min kropp blev slapp.
”Ran...”
Det var tyst.
”Om du måste gå, Ran... Skulle du vilja kyssa mig först?”
I det mörka rummet andades jag tre långa andetag innan ett par fingrar strök längs min kind, och jag blundade när hans läppar träffade mina.
Det var ingen lång kyss men jag somnade i en lycklig känsla som drog mig genom all smärta till ett lyckligare land bland drömmarna.
På morgonsamlingen berättade rektorn att Erika Nyström misshandlat mig och att hon därför relegerats. Ingen sa något. Han sa också att han förstod att det här måste vara en del av något som pågått länge och att han inte skulle se med blida ögon på om något liknande hände igen. Han sa att han inte skulle ha några favoriter om det kom fram att nya saker hänt.
Sen vågade Lena faktiskt räcka upp handen, få ordet och med darrande röst säga att det spökade i herrgården. Alla andra var nog för häpna för att skratta åt henne men rektorn sa kallt att spöket tydligen hade bett henne sluta plåga fröken Stål och att det vore lämpligare att behandla fröken Stål väl och sluta upp med mobbningen än att sanera herrgården från spöken, så kanske problemet löste sig själv. Lena satte sig ner igen. Då skrattade några.
Jag gick fram till Lena och Rita efter samlingen. De såg på mig med stenansikten.
”Jag vill bara att det ska sluta”, sa jag. ”Låt mig vara så ska jag låta er vara.”
Lena sa: ”Vad hände?”
”Jag vet inte mer än att ni inte kan stoppa det. Men jag har hjälp nu. Låter ni mig bara vara så kan vi ha resten av vår skoltid här ifred.”
De sa inget. Jag gick iväg.
Hela den dagen och kvällen gick utan att jag fick något livstecken från min osynlige pojke. Från Ran. Jag gick och la mig och berättade lite för Ylva att Erika misshandlade mig men att någon sprungit och hämtat magistern. Och att det var allt. Att de andra ljög. Ylva trodde mig nog inte men var glad liksom jag att Erika inte var kvar på skolan. Hon höll sig oftast undan mig för att inte dras in i mobbningen som brukade ha sitt fokus på mig. Jag hade inte klandrat henne men längtat efter en modigare vän. En som Ran.
Hela natten drömde jag om honom. På morgonen när jag vaknade och Ylva var inne på toaletten som hörde till rummet viskade jag först hans namn och tiggde sen att han skulle röra mig, men han var nog inte där. Jag hoppades att han inte var där, för det skulle vara hemskare om han var där men inte tillkännagav sig.
Hela skoldagen som följde tänkte jag på honom och jag kände mig som i en annan värld. Alla andra undvek mig, även Lena och Rita som verkade ruva på hämnd men på avstånd. Kvällen gick olidligt långsamt, jag var ute och gick ända tills det var sängdags. Ingen pojke rörde mig någonstans. Särskilt inte någon osynlig pojke.
På kvällen skrev jag en lapp till honom och lämnade på mitt nattygsbord. Morgonen efter var lappen kvar precis där jag lagt den med ett hårstrå diskret lutat mot den. Den var orörd alltså. Jag började nästan gråta av saknad och hade jag inte haft hans namn att hålla mig fast vid hade jag nog tvivlat på att han verkligen fanns. Men jag vågade inte göra mer. Inte lämna något tydligt meddelande. Jag bara viskade så fort jag var ensam. Inte hans namn, utan bara:
Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig.
På fjärde dagen efter överfallet mot mitt rum tog jag mig inte ända in i herrgården igen efter min sista långa ensamma promenad. Jag blev sittande på en bänk utan kraft i mina ben. Jag stirrade rakt fram fast magistern gick förbi och sa åt mig att det bara var en halvtimme kvar till släckning.
Och till slut bara grät jag.
”Om du bara sa vad jag ska göra för att få tala med dig igen. Om jag bara fick vara med dig en liten stund till innan du försvinner igen. Om jag bara fick röra vid dig igen. Bara en gång till.”
Jag talade till ingen, fast en del av mig hoppades och trodde att han faktiskt var där. Det mesta hade gett upp nu. När jag talade rätt ut var det med varma tårar strömmande nerför kinderna.
”Du räddade mig och försvann sen. Jag fick ett namn. Jag ska alltid hålla det hemligt även om det är det enda av dig jag någonsin får behålla. Jag vill inte ha något av dig. Jag vill bara ge något till dig. Om du någonsin vill ha det.”
Jag snyftade och snörvlade ovärdigt.
När:
”...Förlåt mig.”
Hela mitt inre förvändes från mörkaste natt till himmelstrålande dag när jag hörde hans röst.
Med darrande fingrar lade jag min hand på den hand som nu var på mitt knä.
Jag fick inte fram några ord. Jag fortsatte gråta men med andra känslor.
”Förlåt mig”, sa rösten igen.
”Du kom tillbaka”, snyftade jag. ”Gud, du kom tillbaka. Åh gud. Även om du bara kom för att säga hejdå... tack. Ran. Tack. Jag ville bara få röra dig igen. Om du ska ge dig av.”
”...Jag ska ingenstans.”
Jag kunde inte tänka klart. Nu kände jag mig besviken:
”Du var borta i fyra hela dagar. Jag trodde att du gett dig av. För alltid.”
”Jag var här hela tiden. Jag har tittat till dig ibland.”
Försökte hålla mig samlad. Det gick inte. Jag började gråta igen. ”Gud vad jag har saknat dig. Å gud...”
Den tysta rösten verkade kämpa med något eget. ”...Jag vill att du förlåter mig för att jag inte pratat med dig.”
”Du är inte skyldig mig något. Du hade inte lovat något. Det finns inget att förlåta. Jag blir bara så ledsen när jag inte får vara med dig, Ran.”
I samma ögonblick som jag sagt namnet drogs handen undan och jag hörde det oerhört tysta ljudet hur han rörde sig upp från bänken. Jag reagerade helt utan att tänka och med en snabbhet jag inte trodde jag hade, jag hade nog varit hemligt beredd:
Jag kastade mig mot där han måste ha suttit och fick armarna om hans bröstkorg.
Han började genast försöka slita sig lös, och han kändes mycket starkare än jag hade trott att han kunde vara, men jag la all min vikt kring att hålla fast honom och fick mitt ansikte upp mot hans huvud och tryckte en kyss på vad som nog var hans kind.
Hans starka kropp blev stilla en sekund, nog länge för att jag skulle hinna viska:
”Du behöver aldrig vara rädd för mig, Ran.”
Och så släppte jag greppet och kände honom försvinna från mig. Besegrad men lugn stod jag stilla och ensam mitt på gången utanför herrgårdens entré. ”Även om du aldrig någonsin pratar med mig igen kommer jag att hålla din hemlighet till den dag jag dör”, sa jag ut i luften. ”Jag är ledsen att jag gjorde sådär men jag kunde inte hejda mig. Jag antar att jag också ville ha något att be om ursäkt för. Förlåt mig, Ran.”
Jag stod där i säkert fem minuter innan jag med lugna tårar som rann nerför kinderna gick tillbaka in mot huset. Men jag hann inte gå mer än ett par steg förrän en hand la sig på min axel.
Och någon kramade mig. En varm, slät kropp. Jag la armarna om honom och höll honom nära.
”Du behöver aldrig vara rädd för mig”, sa jag igen.
”...Om någon får veta att jag är här så är det farligt för mig.”
”Jag ska inte säga något. Men varför?”
”...Jag vill inte säga.”
”Det är inte viktigt för mig, Ran.”
Det ryckte i honom när jag sa det. Jag lutade pannan mot hans axel.
”Tack för att jag fick veta ditt namn. Jag vet inte om jag hade orkat mig igenom de här dagarna annars. Jag är så ensam. När jag fick hålla om dig förra gången förstod jag hur det skulle vara att inte vara ensam. Jag vill aldrig vara utan den känslan igen.”
”...Jag kanske inte kan stanna så länge här på skolan. Hos... hos dig.”
”Det får vara så då. Varje sekund jag får med dig är som en present som jag aldrig kan betala tillbaka. Jag kan bara hoppas att du vill vara med mig lite mer.”
Sakta, sakta mjuknade hans kropp och till slut höll vi bara om varandra.
"Jag är ledsen att jag skrämde dig genom att säga ditt namn."
"...Ran är inte mitt namn."
"Det är det namn du gav till mig."
"...Mm."
”Jag är glad för det namnet i alla fall.”
Jag vågade blunda en liten stund.
Från ingenstans sa han: "Jag är ofta rädd. Varje gång jag ger ut en liten bit om mig är jag så rädd att jag bara vill gömma mig eller fly, flytta någonstans. Jag låter aldrig någon veta något om mig."
"Jag kommer aldrig att fånga dig. Jag kommer alltid att låta dig ge dig av."
"...Mm."
Jag såg upp. "Får jag känna var dina ögon är, så jag kan titta dig i dem?"
"Ja."
Jag tog min hand och la den på hans mjuka kind. Riktade ögonen mot herrgården och sedan på luften just framför mig så att herrgården bakom honom blev suddig, just där hans ögon borde vara.
"Men OM du ger dig av så kommer jag att gråta i flera veckor. Du är du och jag är jag så du får göra det om du vill. Jag har aldrig varit kär i någon förut. Men jag är kär i dig, Ran."
Det var helt tyst. Han var spänd igen.
Plötsligt slet han sig lös och i samma ögonblick som min förfäran fyllde magen och jag tänkte ropa något lades en hand på min axel - Men från sidan.
Där stod rektorassistenten fru Enevi.
"Kära fröken Stål, vad i alla heligas namn håller du på med?"
Jag kände hur det hisnade i mig. "H-hur länge har ni stått där?"
"En stund. Du satt på bänken men stannade på vägen in och sedan dess har du stått och pratat med någon och hållit armarna om... en låtsaskompis. Eller något."
"Eller något", nickade jag snabbt.
"Eller vadå?" sa hon med smala ögon.
Jag såg på min oftast väldigt snälla och lugna rektorsassistent. Det gick inte att se vad hon tänkte.
"Det är en teaterpjäs", sa jag.
"Du är inte med i teatergruppen."
"Jag vet det." Jag tänkte snabbt.
"Så varför övar du?"
"Jag övar inte."
"Vad gör du då?"
"Jag... förlåt men det är rätt pinsamt."
"Berätta, fröken Stål."
"Jag..." stammade jag, och hoppades jag rodnade så mycket som det kändes att jag gjorde. "Jag låtsas att jag är med i teaterpjäsen för att få vara kär i huvudpersonen. Jag har ingen pojkvän och det gör mig ledsen. Jag är bra på att låtsas. Om jag rör sådär på kroppen så känns det verkligare."
Hon såg på mig och himlade. "Jag förstår. Jag hoppas fröken Stål inser att alla impulser man har från puberteten inte ska följa med in i vuxenlivet."
"Självklart, fru Enevi."
"Det är inte bra heller att bejaka längtan efter pojkvänner så där mycket. Det kommer att ordna sig med sådant tids nog och resten bör du inte ägna så mycket tid åt."
"Nej, fru Enevi."
Därefter verkade hon inte längre stå ut med pinsamheten som ändå hörts varje ord hon sagt som om hon höll på att kvävas av barskhet. Hon nickade nu kort åt mig och gick direkt in i herrgården igen. Höll upp dörren för mig.
På dörren till mitt rum satt en lapp. Den var från Ylva:
"Sover hos Magda ikväll /Y"
Ett hoppfullt pirr väcktes i min mage och leende öppnade jag dörren, lät den för en gångs skull stå kvar öppen när jag gick in istället för att stänga den genast efter mig och låsa.
Inne i rummet stank det av urin. Glädjen rann av mig. Jag gick fram till min säng och den var blöt och lakanet gult. Det droppade från min stol där lite kläder låg slängda också.
Jag satte mig ner på Ylvas säng och väntade på gråten.
Den kom inte.
Till slut log jag för mig själv. Jag reste mig upp och kände mig nästan stark när jag samlade ihop tandborsten och underkläder i en handduk och gick mot fru Enevis lilla lägenhet bortöver.
När jag knackade på dörren öppnade hon i nattlinne. Hon suckade.
"Låt höra en bra anledning att knacka på så här dags."
"Min säng är full av urin. Jag kan byta madrass och lakan och vädra rummet och allt, men jag skulle gärna göra det imorgon och med vaktmästarens hjälp om det går bra. Jag knackade också på för att be att få låna något av gästrummen över natten."
"Det är ovanligt att flickor i din ålder kissar i sängen. Även om det har hänt så brukar man inte få vänta med att städa bara för att man vill det."
"Jag vet det, fru Enevi, men jag tänkte så här att jag kan ju också låtsas som att det är jag som kissat i min egen säng och på mina kläder på stolen bredvid sängen om jag får sova i ett gästrum i natt och får lite hjälp med madrassen imorgon. Jag kan göra det ikväll men då vill jag nog också få skriva formellt imorgon till rektorn och berätta att det faktiskt inte var jag som kissade över hela mitt rum när jag dessutom inte ens var där när det hände. Så om jag ska låtsas vill jag börja låtsas imorgon."
Hon såg på mig med stora ögon, sen började hon skratta, ett kort, kallt skratt. "Jag har inte ens mage att kalla det där för utpressning fast det är det. Ja, du ska få som du vill. Du ska få nyckeln till rum 50. Jag pratar med vaktmästaren imorgon." Hon log mot mig. "Du börjar bli stor, fröken Stål."
När jag fått nyckeln och gick upp för trapporna till gästvåningen under det brutna taket på tredje våningen var mina steg lätta. På väg genom den så här års säkert helt tomma korridoren med hotelliknande gästrum tog någon min hand.
"Enevi är inte en snäll människa", sa Ran.
"Kanske är inte jag det heller."
"Det du sa till henne var modigt, inte elakt."
"Hon är nog snäll när det behövs hon också."
"Nej, jag vet hur hon är. Hon är en ond människa."
Jag stannade till. Sen fortsatte jag gå och kom fram till rum 50. Den gamla nyckeln passade väl i låset och jag höll dörren öppen, kände en vindfläkt, sedan gick jag in och stängde och låste efter mig.
"På vilket sätt är hon ond menar du...?" frågade jag försiktigt.
"Hon slår flera flickor här på skolan och hotar många fler. Hon gör det för att det roar henne. Det skriver hon i sin dagbok."
Jag visste inte var han var men jag tittade åt det håll han borde vara utifrån hur handen på min hand var.
"Läser du i hennes dagbok?"
"...Ja."
Jag log. "Det är som att allt du säger får mig att känna att du är en helt fantastisk människa. Jag skulle känna mig så oärlig om jag läste hennes dagbok även om jag visste att hon var ond."
"Jag läser inte bara onda människors dagböcker. Jag är inte särskilt god eller rättvis eller så. Jag gör många saker jag tycker är oärliga, brottsliga eller fega."
Jag började se mig omkring. Försökte oftast att inte göra det men det var så svårt när jag aldrig visste vad jag skulle titta på.
"I min fantasi tänker jag att om jag var osynlig så skulle jag göra elaka saker mot människor som var onda. Jag skulle hjälpa alla jag kunde om det gick."
"Mm. Jag är inte sån."
"Du hjälpte mig."
"...Jag tycker om dig."
"Jag tycker om dig också!"
"Mm. Men det är skillnad.”
”Vadå?”
”...Jag tycker om någon som finns. Det gör inte du. Du tycker om någon som inte finns.”
Jag fick inte fram något först. "Menar du att du inte finns?"
"Mm. Jag finns inte."
"Joho."
”Inte på riktigt.”
Jag bara stirrade och luften verkade alldeles ovanligt tom. Hans röst hördes:
"De flesta kan inte höra mig ens om jag rör vid dem. Inte alla märker om jag rör vid dem ens. Jag måste flytta på saker för att märkas. Jag är kanske ett spöke, fast jag måste äta ibland. Och ingen, ingen kan se mig. Jag finns inte. Inte som andra människor finns. Inte som du finns. Jag finns inte på riktigt. Du vet det. Jag vet det. Jag har vetat det länge."
Hans ord skapade liksom ett svart hål av hemskhet som jag drogs ned in ju längre tystnaden varade. Jag ville säga något, dra upp honom ur hålet.
"Men du finns ju visst", nästan viskade jag. "Du är bara en pojke som någon gjorde osynlig för att det tjänade deras syften och nu är du rädd att visa dig för att de kan hitta dig igen."
Handen i min hand slets bort och då insåg jag vad jag hade gjort.
Jag var för nära gråten redan, den trängde fram när jag skrek: "Nej!"
Jag tog ett steg mot dörren - Men nyckeln vreds redan om.
Då föll jag till golvet och kände tårarna komma. "Förlåt mig..." snyftade jag, hjälplös, kraftlös. "Förlåt mig, Ran... Du får gå om du vill... Jag menade inte att försöka ta reda på... jag... jag vill bara att du ska finnas... hos mig..."
Dörren öppnades. Ute i korridoren var det ännu mörkare än här där fortfarande bara en liten hallampa lyste som jag tänt när jag kom in. Dörren stängdes. Jag drog åt mig knäna och lutade pannan mot dem och grät. "Förlåt mig", viskade jag, mest åt mig själv. "Jag ska inte snoka eller gissa mer om vem du är. Förlåt mig, Ran. Du finns för mig i alla fall. Jag behöver inte veta vem du har varit, jag vill bara att du ska förstå att du får finnas hos mig. Du får finnas när du är hos mig, om du vill. Förlåt mig, Ran."
Jag hörde ett svagt klickande ljud. Jag såg upp. Någon hade vridit om nyckeln. Den som var här på insidan.
Jag slutade genast gråta. Höjde huvudet.
Ett steg av en bar fot mot hallens trägolv.
Jag ställde mig upp. Det var tyst. Jag frågade: "Ran... får jag röra vid dig?"
Ett ljud som av en fot mot golvet hördes. Det lät som ett snällt ljud: Jag kunde ju inte höra honom prata om jag inte rörd vid honom. Jag log och gick framåt med mycket små steg.
Kände en svag, varm pust just framför mig.
Tog mina händer och slöt dem mot varandra just framför mitt ansikte. Där var hans huvud. Kinderna var våta av tårar, för han hade också gråtit.
Och jag viskade till honom som fanns framför mig: "Får jag kyssa dig?"
"...Ja."
Han lade händerna försiktigt på mina sidor när jag sakta lutade mig fram tills jag hittade hans mun och tryckte mina läppar mot hans.
Hans mun var varm fast hans kinder varit svala, och han kändes stel men kysste mig dröjande, och varje gång jag trodde han skulle dra bort sitt huvud kysste han mig igen, och igen. Vi stod stilla och rörde inga händer från där vi lagt dem och det blev inte till något hångel, men kyssen tog inte riktigt slut och jag ville inte heller att den någonsin skulle göra det.
"Förlåt mig", sa jag till slut. "Det spelar ingen roll för mig om du varit någon förut egentligen."
"...Nej."
"Vill du stanna hos mig inatt?"
"...Ja."
Jag kände hur jag log med hela ansiktet. "Gud, du gör mig lycklig."
"...Jag kan sova på den andra sängen."
Jag såg förvånat in i rummet. Det fanns en dubbelsäng och en smal säng mot ena väggen. Jag bet mig i underläppen. "För mig får du gärna sova hos mig."
"...Mm."
"Meeen...?"
"Jag är en pojke. Som du vet."
”Är det för att du är naken?”
”Mm.”
Jag fnissade. "Jag tycker det är spännande att du är naken. Hoppas du inte är blyg för det."
"...Jo. Men jag vill inte klä på mig igen som sist. Jag vill inte synas."
"Du får jättegärna fortsätta vara naken för mig..."
Han sa inget.
"Kan du se dig själv, förresten?"
Jag tror jag hörde ett litet skratt. Det fick mig alldeles varm.
"Det klart jag inte kan."
Jag höjde ögonbrynen. "Det är väl inte klart."
"...Ingen kan se mig har jag sagt."
”Du säger ju själv att du är ingen. Då borde du kunna se dig.”
Han skrattade efter ett par sekunder. Jag log.
"Minns du hur du ser ut?"
"...Mm. Hur jag såg ut i alla fall."
"Åldras du?"
"...Antar det."
"Är du i min ålder?"
Tyst. Mina händer var på hans axlar nu och de kändes stela.
"Jag vill bara veta vem du är när du här hos mig. Din röst låter ung... och du kallar dig själv pojke." Jag strök min hand upp för hans ansikte: "Du har inte så mycket skägg... fint hår... och slät hy."
"Du är fin också. Du har..."
Han lät pressad när han sa det, men han avslutade inte meningen. Jag såg på honom (där jag trodde att han var) utan att le. "Förlåt om jag pratar för mycket om dig. Du behöver inte känna dig rädd för det. Jag vill bara... känna dig. Allt du låter mig."
"...Jag vill känna dig också."
Jag strök ner händerna till hans överarmar. Hans muskler var spända, armarna var inte grova. Jag flyttade ännu lite närmare honom och sa: "Du får känna mig hur du vill."
Det gick en så lång stund att jag hann bli lite nervös igen. Han sa: "...Jag skulle vilja... röra vid dig."
"Det får du gärna. Jag skulle vilja att du klädde av mig."
"...Hur mycket?"
"Jag vill vara lika naken som du. Vill... vill du det?"
”...Ja.”
Efter en liten stund kände jag hur försiktiga fingrar började knäppa upp min vita skjorta. Jag hade den och en kavaj, en enkel kjol, knästrumpor och bekväma skor på mig. Trosor, men ingen behå. Hela min kropp var som i en annan värld när jag såg hur knapparna knäpptes upp, en efter en, hur det dröjde när han såg att det inte var något tyg innanför den, över brösten, och hur det öppnades ett par knappar till, ner till naveln ungefär, innan de drömlika händerna lämnade de sista tre knapparna och något rörde tyget vid mina bröst istället. Skjortans flikar drogs isär, vördsamt nästan, tills mina bröst (som väl inte var mycket att titta på) var framme. Sekunden efter såg jag hur de styva bröstvårtorna trycktes ihop lite och jag kände hans händer ta på dem. Jag hörde honom flämta och jag blundade och log och knäppte själv upp de sista knapparna i min skjorta och krängde av mig den och jackan. Hans händer var stilla på mina bröst tills jag var naken på överkroppen och då började de smeka runt lite på min bröstkorg och ner till min mage och upp till brösten igen.
"Kjolen också", sa jag. "Och trosorna."
"...Du är så vacker."
Hans händer strök nedåt. Stannade.
”Du har sett mig naken förut va?” log jag mot honom.
”Mm.”
Han rörde inte mer än linningen på min kjol. Jag stod inte ut till slut, så jag frågade honom:
"Får jag känna på dig lite mer? På dig? Jag kan se om du är lika skön som du verkar..."
"...Det får du."
"Var jag vill?"
Tyst. "...Ja."
Jag satte händerna på hans bröst. Han kändes stark. Strök ner fingertopparna. Han skälvde. Hans magmuskler var hårda, släta, hans navel var ganska djup. Under den fanns lite fjun. Jag blundade, drog ner handen ytterligare, kände något och slöt sedan handen om något varmt som kändes som ett hammarskaft.
Jag släppte den inte men la min andra arm runt honom och kramade honom. Jag tryckte en kyss mot hans läppar och nu var det hångel vi utbytte i ett par sekunder.
"Ran, jag har aldrig gjort det med någon förut."
"...Inte jag heller. Sanna."
”Tänk om du börjar synas om du... älskar med någon?”
Han ryckte till. ”Det... det tror jag inte.”
”Vill du... göra det med mig?”
”...Ja.”
”Ta av mig kjolen.”
Han tog tag i kjolens blixtlås på sidan och drog ned den. Jag släppte hans grej och han satte sig ned och jag tog om hans axlar medan han fick ner kjolen till golvet. Han började dra i mina skor och jag vinglade till. När den kittlande beröringen försökte få ner mina strumpor slutade de plötsligt, och jag hörde ett mycket tyst ljud av rörelse innan två armar tog om min kropp och varsamt flyttade mig bakåt mot sängen som de satte ner mig på.
När jag kände den fjädrande sängbotten (sängen var som på ett hotell här uppe på vinden, inte alls som på våra rum där nere) insåg jag hur verkligt det var, att det magiska jag drömt om var nära, men på något sätt såg jag mer fram emot att få se hans ansikte än att få bli en av dem som vet hur sex känns. Ingen del av mig tvivlade på att han skulle bli synlig när vi älskade.
Mina strumpor drogs av och nu var bara mina inte jättesexiga trosor kvar. Hans fingrar tog prövande på dem men gjorde inte så mycket och jag tappade tålamodet, hoppade till med höfterna så att jag kunde dra ner dem själv, och sparkade av mig dem från smalbenen. Så var jag naken.
Det blev stilla ett par andetag.
Han satte sig bredvid mig och en arm lades om mina axlar och en på min midja. Beröringen kändes elektriskt, som att vi svetsades ihop där hans hud rörde min.
"...Ska vi göra något mer innan...?"
"Inte för mig, jag vill..." Jag kunde inte heller säga just det jag tänkte nu.
"...Vill du lägga dig på sängen?"
"Jag... jag har drömt om att få rida dig. Om du sitter kvar där... och så sätter jag mig ovanpå och kysser dig och så gör vi det..."
"Gärna."
Jag kände hur jag strålade och kände var hans lår fanns, han hoppade in med rumpan lite medan jag svängde ett ben över honom och satte mig på hans knän, hittade hans axlar. Han tog händerna på min midja. Jag hoppade lite närmare, det hisnade i mig av spänning. Jag ville börja med det direkt men kysste honom istället med hjärtat bultande. Han kysste tillbaka nästan vildsint.
"Du kan vara ovanpå mig sen", viskade jag i hans öra, "vi kan väl fortsätta sen?"
"...Jag tror det."
"Ran? Är du redo?"
"Mm."
Jag ställde mig på knä upp mot honom och höll i mig i hans rygg och sänkte mig ner så att min överkropp gled mot hans, hans ansikte strök sig mot min bröstkorg, och till slut kände jag den stickande varma beröringen av hans ollon mot mitt skrev men det veks nedåt och jag höjde upp mig igen, han stack in en hand innan jag hann dit med min, och han vek upp den, jag tryckte ner och det gjorde lite ont, jag tog dit mina fingrar framifrån och hittade var jag ville ha den och tryckte ner igen och då gled den in, det var svidande tajt men plötsligt satt jag på hans lår.
Jag kunde inte andas. Jag hade den i mig. Jag hade ögonen slutna och munnen öppen. Pojkens händer höll om mina höfter, jag om hans axlar, och en ofattbart stor känsla var i min kropp, det rördes inuti mig och klittan larmade oavbrutet av någon slags någonting som jag aldrig känt för men som var outhärdligt, nästan outhärdligt, och jag bara höll om honom och hörde mig själv stöna eller flämta.
Och jag satt där, naken med honom, naken på honom, armarna om hans hals och hörde hans andetag.
Och han sa:
"Kan du se mig nu, Sanna?"
En ännu större känsla sopade bort det långa ögonblick då jag bara känt mig som den första flickan i världen som upplevt hur det är att ha sex. Jag blundade ännu hårdare, lutade mig tillbaka lite. Strök en hand upp från hans skulderblad upp till hans lockiga nacke.
Och öppnade ögonen.
Min hand var tom. Mina fingrar strök över hans hår bara för att känna att det verkligen var där och det var det. Men handen såg ut att vara tom. Jag såg ner, min andra arm höll jag rakt ut i luften fast den kände hans beniga rygg, och mina lår var utspärrade av något som kändes som hans fjuniga ben men som inte syntes. Till och med min slida såg uppspärrad ut på ett sätt som gjorde mig kåt bara av att se det, men ingenting syntes i den.
Jag såg mot där hans ansikte fanns, och jag kände också att hans kropp var avslappnad igen.
"Du ser inte mig", sa han.
Jag skakade på huvudet.
"Det gör mig... ledsen", sa han och lät tankfull.
"Jag hade velat se ditt ansikte. Jag vet hur det ser ut i fantasin och jag kan se det om jag blundar."
"Jag vill inte synas. Men jag vill... att du ska se mig."
"Vill du inte synas?"
"Nej."
"Men trodde inte du också att du kanske skulle synas om vi älskade?"
"Jo. Kanske."
Jag stirrade. "Så du riskerade det? ...För mig?"
"...Mm."
Jag kysste honom försiktigt. Han svarade.
När jag dragit bort huvudet log jag plötsligt. "När du... kommer, syns det då? Alltså... sperman?"
"...Det kan synas att det blir blött på tyg. Det är annars som med mina naglar och mitt hår och mitt spott att det syns ibland, efter några timmar. Men det syns aldrig från början."
"Du är magisk, Ran."
Han var tyst och stilla. Jag väntade. Och han sa:
"Jag syns lite i regnet. Om du vill duscha med mig sen kan du få se en skymt av hur jag skulle ha sett ut."
"Skulle ha sett ut?"
"Om jag fanns."
Jag skrattade, sedan tog jag ett stadigt tag med händerna om hans sidor, på bröstkorgen och började samtidigt rulla med höfterna och han flämtade till när rörelserna smekte våra kön mot varandra.
"Jaså du finns inte, Ran? Är jag fortfarande en oskuld nu då? Är det ingen som har sex med mig just nu?"
"Gud", stönade han, "Sanna, mmm, vänta... jag..."
"Jag kan stanna till lite men då måste du erkänna att du finns först..."
Det var tyst utom för hans flämtningar och så det klistriga ljudet av sex. Det var så skönt att jag knappt kunde tala men samtidigt kom orden bara för mig och jag skrattade till mellan flera av stötarna jag gjorde med mina höfter upp och ner för hans stake. Han verkade försöka få något sagt.
"Finns du eller?" fnissade jag. "Va? Vem är det jag kittlar nu då?"
Han skrattade till redan innan jag kittlade honom i armhålan, då ryckte han genast till och tog tag med sin starka hand om min underarm och la den om sin hals istället. Jag log och började gunga igen, hade kommit av sig lite.
Jag försökte kyssa honom men hans ansikte svarade liksom inte och i samma ögonblick som mina läppar lämnade hans mun ryckte han till ännu värre och började skaka, kved liksom, skälvde. Det lät plötsligt extra klistrigt nere i mitt skrev och jag stannade, stack ned handen och kände något blött. Jag såg på fingrarna och inget syntes men det kändes kladdigt. Jag smakade på det och det kändes ovant. Jag hade fått honom att komma.
Jag var så lycklig.
"Var det skönt?" frågade jag och la min panna mot hans.
Han bara skrattade, matt.
"Blir den mjuk nu?"
"Jag vet inte", sa han. "Får jag lägga dig på sängen?"
Det lilla lugnet försvann ur min mage för en våg av kåthet och jag nickade utan att kunna säga något mer. Varligt kände jag hur han tryckte mig åt sidan och ner på rygg utan att släppa taget om min överkropp och utan att hans snopp förlorade sin plats i mig, han släppte min rygg bara ett ögonblick för att med handen fösa in mina höfter lite längre på sängen och jag tänkte säga något men jag kände hur han redan lade sig stadigt över mig och fast han låg på mig kändes det som att han bar all sin vikt själv, hans bröstkorg rörde knappt min. Jag tog om hans rygg och drog honom omilt ner på mig och han fnissade lite men började i samma ögonblick stöta med sina höfter mot mig och jag tappade allt fokus på världen för det var så skönt, eller mäktigt, eller ofattbart: Mina ben famlade om hans medan han nästan eftertänksamt långsamt knullade mig. Men så stannade han.
"Jag tror inte den blir mjuk", sa han.
"Fortsätt, fortsätt", viskade jag bara. "Fortsätt."
Han började igen. Min hand letade sig upp på hans stjärt.
"Får jag göra fortare?" sa han och lät artig på ett sätt som fick mig att skratta till.
"Jaa", sa jag, och la till: "Jag finns för dig också."
Han stannade till en sekund, men sedan blev jag kysst och i samma ögonblick började hans höfter pumpa i en ivrig takt som fick det att plaska i skrevet på mig. Jag gav ifrån mig någon slags ljud av njutning som jag inte själv hörde och slängde upp mina smalben i hans svank och det fick honom att börja göra det ännu fortare. Jag kände hur jag försvann från världen helt och hållet in i en dimma av njutning när jag bara höll fast mig vid hans kropp och blundade och han fanns, han fanns, inget på honom var overkligt, allra minst den del av honom som var inuti mig eller den mjuka kudden av testiklar som rörde min hud för varje drag eller det där fjuniga håret ovanför hans lem som kittlade min klitta vid varje stöt.
Jag kunde inte hejda mig utan nästan skrek rakt ut, då kysste han mig fast jag inte svarade alls på det men han kanske ville att jag skulle vara tystare, han höll sin mun över min medan hela min kropp krampade och han obevekligt fortsatte älska med mig och jag tänkte att det var en orgasm fast det var mycket annorlunda än alla jag haft men jag kunde inte tänka längre, jag kunde inte tänka på annat än hans kropp och min kropp och hans kyssar och hans kuk.
När jag liksom vaknade till igen kände jag mig slapp och mina armar låg på madrassen och hans överkropp var lyft. Jag hittade med händerna hans bröst och strök över det, han stod på raka armar och knullade mig.
"Kan vi hålla på hela natten?" frågade jag.
"Gärna", sa han och lät frånvarande.
Hans kuk i mig kändes fortfarande skön men inte liksom viktig nu så jag låg och smekte hans bröst tills han plötsligt skakade till, vek ner sig och borrade huvudet i min kind så hårt att hans näsa verkligen skavde i mig, stötarna blev oregelbundna och till slut stannade han.
"Vad tyst du är när du kommer", log jag.
Han la sig ner på mig igen, jag kände mer av tyngden från hans kropp nu och jag kramade den. Det kändes som att han log när han sa: "...Jag är alltid så tyst jag kan."
"Händer det att du smeker dig själv medan du tittar på någon naken flicka? När hon duschar eller så? I så fall förstår jag att du måste vara tyst..."
"...Det har hänt men jag är oftast uppe hos mig när jag, mm, smeker mig."
Jag höjde ögonbrynen: "Uppe hos dig?"
Han blev plötsligt stenhård i kroppen och tog spjärn med sina armar. Mina ögon blev stora och jag insåg vad jag gjort. Jag slängde ut armarna och klamrade mig fast vid honom och fick i panik ur mig: "Nej snälla, jag ska inte fråga om det, gå inte, snälla snälla du!"
Hans kropp försökte slita loss sig från min, jag kände gråten komma upp i halsen och ögonen och hans hand var plötsligt urstark när den tog om min underarm och slet den ner från hans rygg och tryckte ner den på sängen samtidigt som han drog sin kropp nedåt, bakåt.
Jag fick sans till mig och släppte honom, och han satte sig omedelbart upp. "Neeej", snyftade jag, och nu grät jag redan, "snälla, jag ville inte snoka, jag behöver inte veta var du sover... förlåt... fly inte... snälla..."
Sängen var nedtryckt mellan mina ben, han satt där och rörde sig inte mer, men jag blundade och lyfte ihop mina ben så att han skulle kunna komma därifrån om han ville, och så kröp jag ihop på sidan i en boll och grät. "Snälla, lämna mig inte..."
Efter ögonblick långa som att bli jagad i en mardröm kände jag sängen böjas bakom mig när han lade sig ner igen. En hand rörde min axel.
Tyst hördes hans röst:
"...Förlåt mig."
Jag andades ut långsamt och tårarna stannade av lite. Rätade ut kroppen och försökte slappna av. "Det går bra", sa jag. "Du får ge dig av när du vill. Säg hejdå bara."
"Jag vill inte ge mig av."
"Du behöver inte vara rädd för mig bara för att jag får veta saker om dig."
"...Jo."
"Men jag vill inte att du ska vara det."
"...Mm."
Jag snurrade runt. Hittade hans ansikte och la min hand på hans kind. Såg mot hans ögon, alltså väggen bakom. "Det klart jag förlåter dig, Ran. Och om du behöver får du göra mig ledsen. Jag kommer inte att hata dig för det. Bara vara ledsen."
”Jag... jag blir så rädd. När jag råkar säga saker om mig. Jag... det känns som någon kommer att hitta mig och döda mig när någon får veta något om mig. Även om det är du som får veta det.”
”Det är okej, Ran.”
Det var tyst en lång stund. Sedan började han prata igen:
"Jag... brukar sova på en av takbjälkarna i gymnastiksalen. Takstolarna är av timmer och väldigt stora. De har brädor på sidorna så man ramlar inte ner särskilt enkelt. Det finns skrymslen där att gömma saker i."
Mina ögon vidgades. "Hur kan du klättra ända dit upp? Det måste ju vara åtta meter, ribbstolarna går ju inte ens halva vägen!"
"Jag sätter fingrarna i springorna mellan väggens brädor. Jag är ganska vig."
"Gör du det varje natt?"
"Mm, de flesta nätter."
"Har du filtar där som du kan sova i?"
"Bara en och jag sover ovanpå den, annars skulle jag kunna synas nerifrån."
"Är det inte kallt? Och hårt?"
"Ibland."
Jag slingrade armarna om honom. Han tog en arm om mig och drog samtidigt en filt över våra kroppar. Det gick en lång stund.
"Nu är den mjuk", log jag.
"Mm."
"Det vi gjorde... det var det bästa i hela mitt liv. Det bästa som hänt mig."
"Vi kan fortsätta sen."
"Jag älskar dig, Ran."
"Jag... jag har aldrig känt så här förut."
Det var inte det jag ville höra men jag blundade och var lycklig.
"...Ska vi duscha?" frågade han
"Ja. Om du vill att jag ser dig lite."
”...Det vill jag.”
Filten lyftes av mig och jag drog med mig honom i handen in i badrummet. Det rann något ner längs mitt ben, något som inte syntes men som kändes.
Inne i badrummet stack jag in en hand och vred på duschkranarna och kände så att vattnet var en bra temperatur. Såg på honom, eller snarare där jag trodde att han var, men han var inte där när jag kände efter.
"Vill du gå in först?" frågade jag och såg mig om.
"Redan där", sa han.
Jag slängde huvudet mot vattenstrålarna.
Och jag såg glittrande konturer av en människa.
Han stod med huvudet rätt under munstycket och vattnet spred sig över ett huvud och ett par blundande ögon och en mun som log. Dropparna samlades till strålar som böljade över nyckelben, bröst och en smal mage, ner över höftkammar, lår och knän. I skrevet följde en tunn rännil något annat.
Helt stum av vördnad gick jag in i kabinen efter honom och började stryka vattnet över hans kropp. Ibland var det som att det blöta suddades ut och blev osynligt som hans hud, droppar bara tonade bort och slutade synas medan jag såg på dem, men oftast dröjde de sig kvar i luften eller sakta rinnande där mina händer strök dem längs hans hud. Jag kunde se hans längd, konturerna av hans kropp, hur hans snopp såg ut, hans stjärt och hans bröstkorg och revben. Jag försökte etsa fas varje detalj i minnet, och så höjde jag blicken och strök vattnet över hans hals, en tunn hals med spetsigt adamsäpple, en skarp käklinje med hår som hängde ner längre än jag trott nu när det var blött. Till slut ansiktet: Ett jämnt ansikte där ögonen såg på mig öppna (men tomma), där läpparna försiktigt log, där det rann och droppade vatten från den raka näsan.
"Du är så vacker", sa jag.
”Tack.”
”Vilken färg har ditt hår?”
”Ingen.”
”Om det skulle synas menar jag?”
”Det gör det inte.”
”Du vet vad jag menar.”
”Det som jag klipper av och som börjar synas igen efter ett tag så är det mörkt. Inte svart men mörkt.”
”Vilken färg är din hud?”
”Jag vet inte.”
”Meh. Vilken färg var den innan du blev osynlig?”
”Minns inte exakt.”
”Den borde vara ganska blek nu va?”
”Jag tror inte det.”
”Men ljus går rakt igenom dig. Då kan du inte bli solbränd.”
”Det känns när solen lyser på mig. Och jag kan ju se, jag har läst i böcker att syn fungerar så att ljus måste träffa ögat. Jag tror att jag är osynlig för människor bara, även för mig.”
”Men du har ju ingen skugga.”
”Nej, och lampor lyser rätt igenom mig.”
”Kan du blunda?”
”Ja.”
”Jag menar, blir det mörkt för dig om du blundar eller ser du rätt igenom ögonlocken?”
”Det blir mörkt om jag blundar. Det blir det inte om jag håller mina händer för ögonen, jag ser igenom dem.”
”Märker djur att du finns?”
”Nej, inga djur. Inte ens myggor. Getingar och humlor krockar med mig på sommaren som mot en glasruta. Fåglar och hundar har också kraschat mot mig ibland.”
”Vet du vilka det är som kan höra dig?”
”En del hör mig aldrig även när jag rör vid dem. Ibland hör folk mig tala även när jag inte rör vid dem. Det var länge sedan jag försökte det.”
”Finns det sådana som inte märker när du rör vid dem?”
”Det finns en del som inte verkar uppfatta om jag rör vid dem. Alla märker ju om jag till exempel puttar dem, men de som inte märker när jag rör vid dem förstår inte att en människa puttat dem, de tror att de ramlade själva eller så.”
”Förlåt om jag frågar, och du behöver ju inte svara... men vet du själv hur det här fungerar egentligen? Vet du något om naturlagarna eller magin som styr det här.”
”...Nej.”
”Och jag vet att jag har frågat en gång och du behöver verkligen inte säga det nu heller... Men... vet du varför du är osynlig...?”
Han var tyst. Duschen strilade. Det pirrade i mig eftersom jag kunde se hans skymtar av hans ansikte nu. Det såg avslappnat ut, stilla, ögonen var vända mot mig.
Jag försökte med en annan fråga: ”Minns du själva händelsen, när du blev osynlig?
Han vred på huvudet aldrig så lite bort från mig när han svarade.
”...Ja.”
”Tack. Du behöver inte säga mer. Jag är för nyfiken. Det är bara en känsla. Så länge du vill vara hos mig ska jag inte fråga mer. Men om du vill berätta kommer det alltid vara hemligt hos mig.”
”Mm.”
Vi sa inget mer och efter en stund började vi kyssas igen. Vi tog på varandra och det blev hetare och hetare tills vi nästan sprang ut ur duschen, torkade av oss själva innan vi kastade oss på sängen och kysstes och rullade runt. Vi började kittlas istället och det var först när hans lem var så hård att den typ var ivägen allt som jag bad honom lägga sig på rygg och han gjorde det och jag spetsade mig på den.
Nu var det lugnare att älska med honom och ännu skönare än sist. Hans hårda men ändå följsamma grej masserades fram och tillbaka i mig när jag rullade med höfterna som jag ville och själv låg han stilla, höll händerna på mina knän och jag hade händerna på hans bröst där jag framåtböjd red honom.
Och det gick en lång stund av en långsam rytm och ingen av oss sa något. Jag hörde mig själv flämta och efterhand även hans djupa, djupa andetag och jag blundade.
”Jag älskar dig”, viskade han.
Jag öppnade ögonen.
Nedanför mig såg jag en naken människa. Det var en ung man som blundade och jag red honom. Han hade hud som var mörkare än min, seniga muskler och han var mycket mager i kroppen. Han såg ut att vara sjutton-arton år gammal. På många ställen hade huden stora, ljusa ärr i olika riktningar Fullkomligt avslappnad i kroppen låg han och blundade och log ett stilla leende med sitt huvud på en vit kudde, och det huvudet hade mycket mörkt hår som var ganska lockigt och som var klippt som om någon bara klippt lite här och där, det som var i vägen. Det ramade in ett ansikte i fullkomlig frid: Två ögonbryn som var mycket skarpa i hörnen, kinder med små skäggfjun i hörnen men som annars var helt släta utom på några långa ärr på den vänstra kinden.
Ögonlocken öppnades och två nötbruna ögon såg in i mina.
”Sluta inte”, sa han.
”Jag log stilla och tog hans hand från mitt knä och lyfte upp den.
Han såg på den förvirrat. Sedan blev hans ögon stora och ansiktet förvreds i skräck och han skrek rätt ut -
Och som i en blinkning var han osynlig igen.
Fler noveller av samma författare
Vart finns fortsättningen?