I Kapten Benedictus kölvatten Del 8
Författare: gardintroll Datum: 2013-09-18 15:26:35
Läst:
11 044 gånger
Betyg: 1 (1 röst) 2 medlemmar har denna novell som favorit
I vilken skyltfönstren lockar, Venyra skriker av upphetsning och Daelya blir rädd.
Det glittrade i de vackra juvelerna varelsen höll fram och Jacob böjde sig fram för att titta lite närmre, Syonnara skrattade till och slog honom lekfullt på armen, ”Jacob”, flinade hon, ”det är för dyrt.” Jacob log mot henne och varelsen himlade med ögonen, ”lyssna här”, sade han, ”det här är heta prylar som jag helst inte vill bli påkommen med, handla eller låt mig vara ifred.” Syonnara vinkade adjö och drog med sig Jacob mot de upplysta skyltfönstren. Sakta vandrade de längs gatan och hon rynkade på näsan när de passerade ett gatukök med någon form av kötträtt, ”Det är första lukten jag känner på länge”, sade hon och blev med ens tyst. Jacob såg på henne, ”hur menar du nu?” frågade han, ”jag trodde ditt luktsinne var bäst på skeppet.” Hon såg ner i marken, ”jag slickade Daelya i fittan strax innan jag lämnade skeppet”, sade hon, ”jag har hela ansiktet fullt av fittsaft så det döljer det mesta. Du blir inte avundsjuk vad?” Jacob såg på henne och kände efter, han gillade Syonnara, mycket, men han visste inte riktigt vad han kände ännu, och de hade en överenskommelse på skeppet, alla i besättningen var lovligt byte för alla andra. ”Ingen fara”, svarade han och lade läpparna mot hennes, ”så länge jag får smaka.” De kysstes och Jacob tyckte sig nästan känna smak och lykt av Daelyas fitta i Syonnaras ansikte. Han tog henne under armen och de vandrade vidare, vad kände han egentligen för henne? Vad kände han för Lienera och Daelya? Vad kände de för honom?
Syonnara släppte plötsligt hans arm och sprang fram ett steg framför honom, sekunden efter såg han Janus Nox komma fram mot dem genom folkmassan, han hade inte sett dem än. ”Janus”, ropade Jacob, Syonnara hade handlat rätt, innan de visste vad som pågick var det bäst att låtsas som ingenting. Janus vände sig om och fick syn på dem, ”kapten, Syonnara”, hälsade han, ”har ni sett de andra?” ”Inte ett spår”, sade Jacob, ”de är kanske redan tillbaka på skeppet.” Janus skrattade till, ”ja antagligen, är ni på väg tillbaka?” frågade han. Syonnaras röst ven som en pisksnärt genom luften, ”vi ja, absolut, det kan du ge dig på din gamla pilotgubbe”, sade hon, hennes röst var aningen för käck och svaret kom aningen för snabbt. Janus gjorde dock ingen koppling så vitt Jacob kunde se. ”Jag tänkte promenera tillbaka”, sade Jacob, ”men jag förstår om du vill ta en transport tillbaka.” Janus hade inga sådana planer och tillsammans vandrade de tre besättningsmedlemmarna tillbaka mot skeppet.
Syonnara vände på huvudet, ”vad fan?” viskade hon och de andra vände sig om, ”jag har sett något i ögonvrån länge nu, någon förföljer oss.” De spanade åt alla håll samtidigt, ”jag ser ingenting”, sade Jacob och Janus tog en klunk ur en flaska med bortpillad etikett. ”Kanske inte var något speciellt”, viskade hon men de två människorna märkte att hon var på helspänn. Under tystnad närmade de sig sitt skepp, Janus stannade till, ”någonting är fel”, sade han, ”kolla på ingången, den är olåst.” Jacob kisade, en liten diod hade slagit om från rött till grönt. De avvaktade i skuggan av ett par packlårar, höll god uppsikt över skeppet och sade inte ett ord. Efter ett par minuter reste sig Janus och gick fram mot skeppet, hans misstankar verkade ogrundade, någon måste ha glömt att låsa skeppet av misstag. De andra reste sig upp och gick fram till sin flinande pilot, ”vad var det jag sade?” sade Janus och tömde sin flaska, ”det var ju inga problem.” Jacob suckade åt Janus fräcka attityd och de gick fram mot dörren. Långt borta hördes sirener, deras ljud kom snabbt närmare och bakom dem kom den nya piloten Venya springande. ”In i skeppet”, skrek hon och viftade med armarna, ”de kommer, hundratals av dem.” De sprang in och Jacob stängde dörren bakom dem, han kämpade med låset utan framgång. ”Fan, det går inte att låsa”, skrek han och gav dörren en spark innan han skyndade efter de andra in i skeppet. De fann Lienera i kontrollrummet, hon reste sig ur sin stol när de kom inspringande, ”vad är det frågan om?” undrade hon.
Jacob pekade på panoramaskärmen där en stor mängd av den lokala ordningsmaktens fordon närmade sig skeppet. ”Ah”, sade Lienera med rösten drypande av uppgivenhet. Janus slängde sig ner på pilotplatsen och började starta systemen, ”fan fan fan”, svor han. Venyra kastade sig fram och hjälpte honom med kontrollerna. Daelya kom insnubblande genom dörren, hon var naken och hennes hår stod åt alla håll. De andra stannade upp och såg på henne, ”vad har du gjort?” fick Janus fram innan han fick syn på den enorma dildon i hennes ena hand, ”ah”, sade han. Hon rodnade och de andra återfick fattningen när hon gömde dildon bakom ryggen. Daelya såg på panoramaskärmen, ”ah”, sade hon. Syonnara nickade instämmande, ”det sa vi också”, sade hon.
Skeppet vrålade när de kalla motorerna satte fart, Jacob sprang ut mot luckan till skeppets luftsluss och försökte desperat låsa. Han gav snart upp logik och vett och tryckte på alla knappar samtidigt, dörren låstes. Han rusade tillbaka till kontrollrummet, ”klart för start”, skrek han och kastades bakåt i korridoren när skeppet tog ett skutt upp i himlen. Utanför sprakade luften av joniserade stålar som rikoschetterade mot skrovet eller precis missade dem. Skeppet skakade till och energiförsörjningen sviktade, ”styrbord motor har tappat 39 % effektivitet”, meddelade Janus. De resterande motorerna gnällde när de kalla och nyvakna tvingades upp i maxfart. Skeppet hoppade ryckigt till och fortsatte sin oregelbundna bana upp genom atmosfären. De jublade när de kom utom räckvidd för de markbundna fordonen. Jacob stapplade fram genom korridoren och lyckades ta sig in i kontrollrummet, ”vad händer, klarade vi oss? Har det slutat skaka?” frågade han och såg på den andra. Venyra pekade på en skärm som visade tre jaktskepp som närmade sig med enorm hastighet. ”Ah”, sade Jacob och ingen kunde undgå att höra hans besvikelse. ”Jag önskar att folk kunde sluta använda det ordet”, morrade Syonnara. Janus drog i styrenheten och skeppet krängde till. Det satte fart bort från de snabba skeppen. ”Åk snabbare”, skrek Daelya. Janus såg på henne över axeln, ”du kanske har missat det men det här är ett lastskepp, en metallbehållare med en motor på, inget racerskepp”, sade han, ”vi är uppe i maxfart. Det enda som kan gå snabbare är om vi kör igång Tachiogeneratorn men då har vi ingen styrförmåga längre.” Lienera såg panikslaget på honom, ”du går INTE in i hyperrymdsfart utan att ha en destination Janus”, sade hon.” Han skakade på huvudet, ”jag vet”, sade han, ”pass upp.” Han girade och skeppet krängde till, två raketer missade dem med en hårsmån och exploderade några sekunder senare.
”Du jag tror de skjuter mot oss”, sade Daelya lugnt. De övriga nickade tyst. Janus skakade på huvudet och hans händer flög fram över kontrollerna. ”Vad?” skrek Venyra, ”du slår av vänstra sidans styrraketer. Vad tänker du göra?” ”Det kallas Techoys manöver”, skrek Janus tillbaka. ”Jag vet det”, skrek Venyra tillbaka”, men vi är fortfarande inom planetens tredje gravitationszon.” Hon ryckte åt sig styrenheten, slog om några kontroller och satte fart åt ett helt annat håll, ”du tar kål på oss allihop”, skrek hon. Janus slet tillbaka kontrollen, ”en omvänd halvvändning, är du inte frisk?” skrek han och skeppet krängde.
Några kilometer bakom skeppet flög Arhet och hans kollegor i tät formation, de hade just släppt iväg sin fjärde och sista raketattack. Deras mål skakade hit och dit i rymden, raketerna tappade siktet av skeppets okontrollerade rörelser, det flyttades i sidled, föll som en sten mot marken och sköt rakt ut i vilken riktning som helst. Allt inom loppet av några sekunder. Det var omöjligt att skjuta raketer på ett sådant oförutsägbart mål. Arhet lade en tentakel på kommunikationsradion, ”lystring kollegor”, sade han, ”deras pilot är antingen ett geni eller en total idiot, oavsett hur det är går vi in med lasrarna. Flytta närmare.”
Jacob höll krampaktigt fast i en stol när skeppet vände nosen mot marken och dök. Alla motorer slog ifrån i några sekunder och Janus släppte taget om Venyras krage. Venyra slutade bita honom i armen och tog tag i styrenheten. Janus slängde sig över motorkontrollerna och fick igång motorerna. ”Yeee haaa”, skrek Venyra och drog hårt i kontrollen, skeppet vek av strax innan det slog i marken. Bilden av varelser som sprang för livet dröjde sig kvar på Jacobs näthinna. Skeppet snuddade vid en byggnad och bakom dem föll den ihop i en hög. Lienera skrek till bortifrån en panel, ”hyperrymdskoordinaterna är klara”, skrek hon, ”Janus håll kursen och slå igång Tachiogeneratorn.” Janus lydde och skeppet passerade brutalt ut genom atmosfären och in i hyperrymden.
Ahret såg målet försvinna från skärmen, helt otroligt, han hade aldrig förut missat ett mål. Han slet tag i kommunikationsenheten, ”Agent Frica”, sade han, ”målet är försvunnet.”
Ombord på Jacobs skepp lutade sig alla tillbaka i sina stolar, de satt tysta medans skeppet fortsatte sin bana i hyperrymden. Utan ett ord reste sig Janus och gick till sin hytt, en efter en försvann de alla ut i skeppets inre delar, bara Venyra satt kvar och höll koll på instrumenten. Några timmar senare sprakade det till i högtalarna, ”samling i sällskapsrummet”, hördes Jacobs röst.
Lienera satte sig bredvid Syonnara i soffan och såg på Jacob som stod med ryggen vänd åt bordet. Hon såg på sina vänner i besättningen, alla var sammanbitna, de hade klarat sig på ren tur. Jacob vände sig om, hans ögon glödde av ilska. Lienera ryggade tillbaka i soffan, han var så lik sin far. ”Vi kom undan på ren tur”, sade Jacob, ”det var tack vare våra piloter som vi ens kom av planeten så jag vill inte att ni beskyller dem för något.” Janus och Venyra såg på varandra. ”Med det sagt”, fortsatte Jacob och stirrade på Venyra”, Lienera kände sympati för den lilla piloten. ”Jag skiter i om du är en förstklassig pilot eller inte, du rycker inte kontrollerna ur händerna på din kollega”, sade han tyst och Venyra sjönk skamset ihop i sin fåtölj. ”Likaså Janus”, sade han, ”om du anser att Venyra har mer erfarenhet att styra i vissa situationer måste du vara beredd att låta henne göra det”, sade han, ”hon är stridspilot och du, jag vet inte vad för slags pilot du är men hon kan sina saker.” Janus nickade, hans ögon glödde argt. Lienera såg från den ena människan till den andra, hon förstod varför de hade rykte om sig att vara krigiska och hänsynslösa, just nu kände hon deras vrede som en påtaglig närvaro. Jacob satte sig ner, ”den viktigare frågan är”, hur visste de vart de skulle leta?” frågade han, ”Hur har myndigheterna hittat oss, vi har varit jätteförsiktiga.”
Lienera höjde en hand, hon kände sig som en tillrättavisad skolflicka. ”Kapten, det är möjligt att de satt en spårsändare på skeppet”, sade hon. Syonnara skakade på huvudet, ”de visste inte ens hur skeppet såg ut”, sade hon, ”de har fått ett tips.” Jacob såg på henne, ”någon kan ha känt igen oss när vi var ute på stationen”, sade han, ”menar du att de reagerar så snabbt?” Hon teg, Lienera led med henne, hennes förklaring lät omöjlig. ”Det kan ha varit otur…” började Daelya, ”om inte…” Hon slutförde inte meningen. Lienera såg på de andra, hon behövde ingen telepatisk förmåga för att veta att alla tänkte på samma sak, det kunde finnas en förrädare ibland dem. De satt tysta ett tag och lät insikten lägga sig. ”Det MÅSTE ju inte vara så”, sade Syonnara, ”det kan finnas andra förklaringar vi inte tänkt på än.”
Daelya såg på henne, ”som vad då?” snäste hon, de två vännerna såg argt på varandra. ”Det kan fan vara vem som helst här inne”, sade hon, ”ingen vet vad de andra gjort idag, vem som helst skulle kunna ha skickat iväg ett tips.” Lienera suckade, ”vem skulle det vara?” frågade hon, ”jag vill inte misstänka någon härinne.” De såg på varandra. Daelya fixerade blicken på Venyra, ”konstigt att ni inte haft något problem innan och så fort en före detta stridspilot från föreningen kliver ombord så kryllar det av soldater och stridsskepp”, sade hon. Janus satte sig upp, ”hon har varit med mig och shoppat hela dagen, fram tills…” han avbröt sig, ”vem säger att det inte är du?” skrek han. ”Daelya har hjälpt mig på skeppet nästan hela dagen”, sade Lienera. ”Nästan?” frågade Syonnara. ”Om vi ska fortsätta så här så vem säger att det inte var Janus och Venyra, Janus vägrar prata om sitt förflutna, han kanske täcker upp för Venyra, sedan när blev de shoppingkompisar?” skrek hon. Venyra flög upp ur sin stol, ”det kan lika gärna vara Lienera i så fall, hon var ombord och hade kommunikationsutrustningen för sig själv.” väste hon, ”om ni har glömt det så är det mig och Janus myndigheterna vill åt.” Jacob suckade, ”inte bara”, sade han, ”en varelse vid namn Swawti är ute efter mig och Lienera, hon skulle kunna använda myndigheterna för att fånga in oss.” Janus såg på Daelya, ”du är också misstänkt, helt ny på skeppet och ingen vet vad du har haft för dig idag”, sade han.
Jacob drämde handen i bordet, ”nog”, sade han, ”ingen har något alibi och det finns inga uppenbara motiv för någon av oss. Tills vidare får vi hålla ögonen öppna och hoppas på att det bara var otur eller yttre omständigheter.” De andra nickade irriterat och mötet avslutades med en mängd arga blickar mot varandra.
Syonnara låg i sin hytt och försökte få ihop intrigen när det knackade på dörren. Hennes hjärta tog ett skutt, ville hon att det skulle vara Jacob? Hon visste inte. Hon öppnade dörren, Daelya stod utanför, ”får man komma in?” sade den silverglänsande kvinnan. Syonnara steg åt sidan och vinkade in henne med handen, ”varsågod”, sade hon och Daelya klev in. Syonnara lade sig på sängen och Daelya satte sig bredvid henne, ”en oliv?” frågade Syonnara och höll upp en skål mot Daelya som tacksamt tog en. ”Fan är det alltid såhär att flyga omkring med det här gänget?” frågade hon. Syonnara log, ”nä, vanligtvis är vi rätt goda vänner allihop men nu när alla är uppskrämda…” hon avslutade inte meningen. Daelya nickade, ”det var inte meningen att anklaga dig sådär” sade hon, ”jag ville bara göra en poäng och det blev fel.” Syonnara log, ”det är ok”, sade hon, ”vi var alla rätt dumma.”
Daelya lade sig bredvid henne i sängen, ”Syonnara”, sade hon, ”jag blev jätterädd idag när vi störtade.” Syonnara log mot henne, ”jag med”, sade hon. Daelya lade armen om henne, smekte hennes mage och kysste henne på munnen. Syonnara tog emot kyssen och lade armen om Daelyas midja, kyssen blev ömmare och mjukare tills deras läppar bara snuddade varandra. ”Daelya såg henne i ögonen och Syonnara såg tillbaka, hon kysste Daelya och deras läppar klistrade sig fast vid varandra. Syonnara var så förvirrad, hon tänkte på Jacob och vad som hänt tidigare men den underbart vackra Daelya gjorde henne osäker. Deras två arter hade utvecklats på samma planet, det var ett outtalat fakta att kvinnor från de båda arterna inte kunde motstå varandra. Syonnara lät Daelya kyssa hennes hals, smeka av henne toppen och slicka runt hennes bröstvårtor. Hon slog benenn om Daelya, smekte hennes silverglänsande hud och kysste hennes panna. Daelya sög in Syonnaras bröstvårta i munnen och Syonnara lät sin tunga glida över Daelyas ansikte. De två kvinnorna smekte sakta av varandra kläderna, Daelya lade sin hand i Syonnaras underliv och började smeka henne medans de kysstes. Syonnara stönade högt, umgänge mellan de två arterna var förbjudet på deras planet, hon älskade känslan av att få ha sex med en av dem. Hon kysste de förbjudna läpparna, såg in i de vackra ögonen och drunknade i sina kaotiska känslor. Daelya log förföriskt och kysste henne, ”låt oss för en stund glömma allt skit”, viskade hon. Syonnara kände på Daelyas välutvecklade muskulatur och Daelya log mot henne, ”vet du hur vacker du är Syonnara?” frågade hon medans hennes fingrar letade sig in i Syonnaras inre.
Syonnara skakade på huvudet och Daelya förde sina fingrar mot sin mun, hon sög länge på de kladdiga fingrarna och Syonnara såg som förhäxat på henne. Daelya lade handen om Syonnaras hals och började klämma åt. Syonnara kände luften börja ta slut och hennes blick svartnade, hon kände Daelyas läppar mot sina medans hon slet och drog i kvinnans arm. Greppet släppte och Syonnara drog ett djupt andetag, Daelyas läppar låg mot hennes och tillsammans öppnade de sina munnar. En flod av saliv och fittsafter rann ner i Syonnaras mun och hon svalde girigt, hon älskade det förbjudet snuskiga i att få dricka den förbjudna kvinnans spott. Daelya gav Syonnara en örfil och spottade henne i ansiktet, Syonnara njöt och stönade missnöjt när Daelya gend in spottet i hennes ansikte. Syonnara gapade och Daelya spottade i hennes mun. Syonnara svalde och gapade igen. Daelya satte sig grensle över Syonnaras bröst, hon samlade saliv i munnen och gned fittan mot Syonnaras bröstvårtor. Syonnara såg upphetsat på den vackra kvinnan som gång på gång lät saliv rinna ner i hennes mun. Hon drack upphetsat av spottet, smekte Daelyas bröst och nöp till i de bleka bröstvårtorna. Daelya kved till, hon spottade Syonnara i ansiktet och gav henne en örfil så det stänkte över väggen. Syonnara slängde sina ben runt Daelyas hals och tvingade ner henne i sängen. De brottades och Syonnara gav Daelya en hård spark i magen. Daelya vred sig av smärta och Syonnara tog tillfället i akt att slicka hennes våta fitta. Daelya gav Syonnara en örfil och lade armen om hennes hals. Syonnara kände återigen hur luften tog slut och blicken svartnade medans Daelya smiskade hennes bröst. Hon slängde med huvudet och kände sitt bakhuvud träffa Daelyas mun. De släppte varandra och Daelya skallade henne i ansiktet. De tjöt av smärta och föll ihop bredvid varandra på golvet. Marken gungade och ögonen tårades men de två kvinnorna slog armarna om varandra och kysstes passionerat, de sög på varandras tungor och slickade varandra i ansiktena. Syonnara kände Daelya föra in en hand mellan hennes ben och omilt trycktes tre fingrar in i hennes fitta. Syonnara stönade högt när Daelya började pulla henne, den silvriga kvinnan öste spottloskor över hennes ansikte och bröst. Syonnara smekte ut den snuskigt härliga vätskan över huden medans hon kom i en skön orgasm.
Hon slängde Daelya av sig och gav henne ett slag i ansiktet, ”din kåta slyna”, sade hon, ”nu jävlar är det min tur.” Daelya tog emot en spark i ansiktet och smärta blandades med njutning. Hon älskade att slåss mot Syonnara, deras två arter högaktade varandras stridskonst. Syonnara gav henne ett hårt slag i magen så hon vek sig dubbel, ”ja, ja, åh Syonnara”, stönade Daelya medans hon kämpade för att få luft. Syonnara slog henne till golvet och Daelya smekte sin fitta medans Syonnara satte foten mot hennes bröst och sparkade pisklika sparkar mot hennes bröstvårtor. ”Åh ja, Syonnara”, stönade Daelya och hennes fingrar gled skönt i fittan medans hon pekade mot en plastpåse hon ställt vid dörren. Syonnara sparkade till Daelya mellan benen och Daelya vred sig på golvet. Syonnara tog upp påsen och grävde fram en enorm strapon dildo. ”Din kåta jävla hora”, väste hon, ”vill du att jag knullar dig med den?” Daelya flög på Syonnara men Syonnara parerade lätt slaget och satte ett knä i kvinnans mage. Daelya kände hur benen slogs undan under henne och hon slog i huvudet i golvet. Syonnara stod över henne och spände på sig strappen. Daelya reste sig till knästående och föll till golvet, Syonnara hade slagit henne i ansiktet med en hård knytnäve. Daelya kände hur Syonnara tog tag om hennes hår och lindade det runt hennes hals, hon drog åt och Daelya kände hur våldet började glida henne ur händerna, hon kände att hon tappat kontrollen över situationen, det var inte längre på hennes villkor, Syonnara var både längre och starkare än henne själv.
Syonnara satte sina händer i Daelyas rygg och drog till i håret, Daelya kippade efter andan och kände hur Syonnara tryckte in den stora strappen i hennes fitta. Taget om håret släpptes och luften kom tillbaka till hennes lungor. Syonnara tog ett kraftigt tag om Daelyas bröst och slet omilt i dem, Daelya tvingades glida längre in på strappen och hennes rygg klistrade mot Syonnaras svettiga mage. Syonnara kysste henne hårt och höll ett stadigt grepp om hennes tuttar som började värka. Daelya kysste tillbaka men drog snart in tungan, Syonnara hade försökt bita henne, hennes upphetsning blandades med skräck, hon hade hört om Syonnaras artfränder och hur det kunde gå om de tappade kontrollen. Daelya kände den vildsinta kvinnan börja knulla hennes fitta hårt, det droppade om blygdläpparna och ett smaskande ljud ekade i rummet. Daelya satt fast, hon blev ordentligt straffknullad. Syonnara hade slutat kyssa henne och Daelyas vidöppna ögon tårades av den omilda behandlingen. Hon älskade varenda sekund av det. Plötsligt kände hon en intensiv smärta i nacken, Syonnara hade slängt ner henne på mage och låg ovanpå henne, Syonnaras tänder var djupt begravda i hennes nacke. Strappen stöttes hårt i botten och Syonnara bet hårdare och hårdare. Daelya insåg att det rann blod från hennes hals och hon tappade all fattning, hon skrek rakt ut medans Syonnara knullade henne hårdare än någonsin. Daelyas skrik övergick i ett orgasmskrik och efter en evighet tog hon mer luft och fortsatte skrika. Tre gånger tog hon luft innan orgasmen var över. Syonnara rullade av henne och de låg sida vid sida på golvet.
De andades häftigt tillsammans och när det lugnat sig lade sin Daelya intill Syonnara och kysste henne. De två kvinnorna hånglade ömt med varandra medans de sakta smekte varandra till ytterligare en orgasm. Daelya lät saliv rinna ner i Syonnaras mun och Syonnara svalde medans de kysstes. ”Jag älskar dig”, sade plötsligt Daelya och Syonnara kysste henne. Hon svarade inte på kärleksförklaringen. Daelya lade huvudet på hennes bröst, hon hade velat ha ett svar. ”Du vet det var ett tag jag trodde att du var förrädaren”, viskade Daelya, ”när du lade håret om min hals, jag trodde du skulle döda mig på riktigt.” Syonnara stirrade upp i taket medans hon smekte den andra kvinnans arm, ”ja Daelya, det trodde jag också”, tänkte hon förskräckt för sig själv.
Fler noveller av samma författare
