I Kapten Benedictus kölvatten Del 2
Författare: gardintroll Datum: 2013-08-13 11:12:39
Läst:
12 884 gånger
Betyg: 3 (3 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
I vilken Jacob pratar snusk, en bluff avslöjas och en människa byter kläder.
Jacob Benedictus fällde upp sin huva så att den skuggade hans ansikte innan han klev ur skeppet. Hans stulna blå skepp stod snett i den avgränsande landningsrutan, ett tecken på att piloten haft mer tur än skicklighet när han landat. Lienera steg sakta ut ur skeppet, stirrade rakt fram, tog Jacob under armen och ledde honom bort mot terminalbyggnaden. De klev in genom dörren och en varelse med fler tentakler än tålamod såg på dem, ”ja?”, sade den och återgick till sina papper. ”Öhm, hej”, sade Jacob, ”vi har just landat och…” Varelsen avbröt, ”och ni ska bara se er omkring, proviantera och gå på rymdbaren för ni är de enda här som inte handlar med slavar, droger eller vapen, är det så kanske?” frågade den och såg på Jacob med ett trött öga. Jacob nickade, ”just så är det, precis så, ingenting olagligt på gång här inte, nej du inte jag inte, vi är laglydiga medborgare vi med papper och pass och allt, det behövs väl ingen check för oss eller hur?” sade han och insåg att han kanske spelade över. Han blev tyst, Lienera gled fram till varelsen och släppte ett mynt på hans skrivbord. Varelsen slet åt sig myntet, undersökte det, räknade snabbt om valutan i huvudet och sken upp, ”ja men varför sade ni inte det från början, vilken ära att få två heliga pilgrimmer på jakt efter andlig upplysthet på besök”, sade han, ”när de lokala myndigheterna frågar om er lagliga pilgrimsresa har ni aldrig sett mig eller hur?” Lienera nickade, och puttade till Jacob. ”Öh, visst, absolut”, sade han.
Lienera såg på Jacob, hennes unga skyddsling var son till hennes bästa vän, en Zefronisk översteprästinna. Zefronierna var galaxens sexuella mirakel, de kunde fortplanta sig med i princip vilka andra arter som helst och på så sätt skapa nya arter. Jacobs far hade varit Kapten Simon Benedictus, en människa som gjort sig till galaxens skräck och från vilken Lienera och Jacobs mor flytt för närmare 20 år sedan. Lienera sänkte huvudet, Jacob hade ett Zefroniskt sinne och en mänsklig kropp, hon visste att han höll sina mänskliga impulser under kontroll men hon hade märkt att det blev svårare och svårare för honom att hålla sig civiliserad. Hans mor hade alltid hävdat att hans Zefroniska fortplantningsdrift kolliderade med hans mänskliga våldsimpulser, regelbundna samlag var det som behövdes för att han skulle kunna hålla sig under kontroll. Lienera hade runkat av honom dagligen, hon gillade att känna hans kuk i sin hand, känna hans sperma spruta över hennes ansikte, men hon insåg att han behövde mer än bara orgasmen, han behövde knulla. Hon funderade, hennes kropp hade inga könsorgan, hennes art absorberade genetiskt material genom huden, precis som den absorberade näring eftersom hon saknade mun. Hon tog med sig Jacob in på en av de smala gränderna som ledde från huvudgatan, i hörnet av gatan stod en varelse av humanoid form. Lienera gick fram till varelsen som var av kvinnligt kön, hade långa smala lemmar och hennes rygg täcktes av vassa taggar. Kvinnans mun var bred och full av vassa tänder, hennes ögon var glödande röda och hon var klädd i ett åtsittande plagg som framhävde hennes stora bröst.
Lienera pratade lugnt med kvinnan medans Jacob höll sig i bakgrunden, Lieneras ögon fixerade den andra kvinnans och ett antal mynt bytte ägare. Jacob stod och såg ut över huvudgatan när han plötsligt kände en hand på axeln, han snurrade runt och fick syn på kvinnan som knappt nådde honom till hakan. ”Godkväll sir”, sade hon, ”jag skulle vilja suga din kuk om du inte misstycker, kanske vill du sticka kuken i min sköna fitta och knulla mig efteråt också?” Jacob såg på henne, han hade knullat en mängd olika varelser på sin hemplanet men aldrig en sådan, ”gärna”, sade han och knäppte upp sina byxor. Lienera ställde sig bakom honom och smekte honom över bröstkorgen medans den rödögda kvinnan föll på knä framför honom. Lienera stack handen innanför hans byxor och drog fram hans kuk. ”Visst ser hon ut att vara ett rejält skönt knull?” sade hon och började runka hans kuk som växte i hennes hand. Hon runkade upp kuken i ett hårt stånd och den andra kvinnan satte läpparna runt hans ollon. Lienera runkade hans kuk inne i kvinnans mun innan hon släppte taget och lät kvinnan suga av honom.
Jacob stönade högt, han gillade visserligen att få kuken runkad av Lienera men han hade längtat efter en avsugning länge. Kvinnan sög honom skönt och han kände hennes tunga slicka hans ollon medans han tryckte in kuken långt in i hennes svalg. Lienera såg på dem, hon önskade att hon hade könsorgan och fick känna hur det var att knulla. Jacob lät kvinnan suga hans kuk ett tag och drog sedan ut den, ”nu vill jag knulla dig i fittan”, sade han och kvinnan lade sig på rygg på den blöta asfalten. Lienera slet av hennes klädsel och Jacob stötte kraftigt in kuken i kvinnans fitta. Kvinnans ansikte förvreds av smärta när han trängde in i henne men hon bad honom fortsätta. Jacob började knulla henne hårt medans Lienera såg på. Hon lät scenen skölja över henne, det var något med människornas brutalitet som tilltalade henne, gjorde henne intresserad. Hon såg kvinnans bröst guppa i takt med att Jacob knullade henne, hennes röda ögon lyste av kåthet. Lienera gick över till kvinnans huvudända och lade sina händer på hennes bröst. Hon kände de stora brösten under händerna och började massera dem medans hon såg på Jacobs kuk som trängde in i kvinnans våta fitta. ”Jacob, är det skönt att knulla den kåta lilla horan?” väste hennes metalliska röst, ”är det skönt att ha kuken i hennes våta fitta?” Jacob stönade till, han älskade att höra hennes snuskiga ord, ”Lienera, det är så skönt att få trycka kuken i henne”, stönade han, ”hon är så härligt trång.” ”Jag önskar att jag hade en fitta så att du fick knulla mig hårt”, sade Lienera, ”det skulle du gilla va? Få knulla din mammas bästa väninna och spruta i hennes kåta fitta?” Jacob stönade högt, ”ja Lienera, jag önskar jag kunde knulla dig”, sade han, ”sticka kuken i dig som jag knulla horan under mig nu.” Lienera smekte kvinnans bröst och såg in i Jacobs ögon, ”spruta i henne, ge henne all din kåta sperma Jacob”, viskade hon. Hon öppnade sin jacka och drog fram sina egna bröst, Jacob lutade sig fram och sög på dem medans han knullade kvinnans trånga fitta. Med ett vrål sprutade han kvinnan full av sperma och hans tunga slickade över Lieneras bröstvårtelösa bröst. Lienera tog honom under armen, drog upp hans byxor och förde honom ut på den stora gatan igen, kvinnan reste sig ostadigt bakom dem och begav sig hemåt.
Lienera var nästan tjugo år äldre än Jacob och hade oändligt mycket mer erfarenhet av att röra sig i ljusskygga kretsar; hon skulle behöva lära honom att uppföra sig som en världsvan man om de skulle undvika katastrof. Hon hade gått igenom skeppets lastrum och funnit en stor last mineral som säkert skulle ge dem en bra start på resan. ”Jacob”, mumlade hon åt honom medans de gick längs gatan, ”vart tror du vi hittar en köpare till vårt stulna mineral?” Han tänkte efter, ”torghandeln kanske?” föreslog han. Lienera slog handen för pannan, staden var en enorm megastad mitt ute i rymden och inte någon bondby ute i skogen. ”Baren, puben, dryckeshålet”, sade hon, hennes metalliska röst var klart irriterad men hon dämpade sina känslor. Jacob kände en våg av irritation strömma in i honom från Lienera och han hajade till. Hon såg på honom och kände en våg av oro från honom, den telepatiska förbindelsen kanske hade sina fördelar i alla fall. Hon testade genom att försöka skicka en känsla av förlåtelse och han lugnade ner sig.
Det elektriska ljuset i megastaden reflekterades i de höga byggnadernas glasrutor och Jacob lyfte på huvudet för att ta in de nya intrycken, ett par varelser kastade ett öga på honom och gick sedan över till andra sidan gatan. Lienera såg händelsen i ögonvrån och puttade till Jacob, ”dra ner huvan”, sade hon och Jacob lydde. Hon såg på honom, han litade blint på hennes omdöme, han hade inte ens varit till någon av de andra byarna på hans skabbiga lilla planet. Lienera visste att hans mor velat skydda honom från omvärlden men hur skulle han någonsin lära sig om livet i galaxen om han aldrig lämnade sin primitiva planet? Jacob pekade på en skylt, ”det där verkar vara en bar vad?” frågade han. Lienera tittade på skylten, det var en tvättäkta rymdbar, inte en trevlig liten pub som sålde lokala brygder utan en riktig håla med ett enormt urval av skurkar och banditer. ”Perfekt”, sade hon och tillsammans korsade de gatan och gick in. De breda vakterna släppte förbi dem och de steg in i ett rum fyllt av rök från diverse preparat som nog inte gjorde sina ägare väl.
Lienera puttade till Jacob, ”låt mig prata, se bara stor och stark ut”, viskade hon, ”jag puttar till dig om jag behöver dig.” Jacob tyckte att han blivit tillräckligt puttad för idag men lydde. De slog sig ner vid ett bord där det satt en grupp olika varelser. Lienera slängde nonchalant upp ena armen över stolsryggen och viftade till bartendern, hon höll upp två fingrar och bartendern nickade. En av varelserna vid bordet vände sig mot dem, ”vad är det här? En gammal tant utan mun och en pojke som är så ful att han inte vågar visa sitt ansikte?” retades han och de råbarkade varelserna skrattade rått. Lienera tog emot ett par flaskor som bartendern tryckte i hennes hand och betalade med ett mynt. ”Vi måste ha fått fel bord”, sade hon, ”jag trodde det här var ett bord för folk som ville göra snabba affärer utan inblandning av myndigheter och annat.” Varelsen knäckte med sina fingrar och visade med all önskvärd tydlighet att han hade en rejäl kroppsstyrka att ta till ifall det skulle behövas. ”Låt höra”, sade han och lät med ens mindre hotfull. Lienera såg på honom med sina vita ögon, ”jag har ett klass C lastrum fullt av mineral, järn, aluminium, koppar, det vanliga”, sade hon och höjde fingret, ”i alla fall de översta fem centimetrarna.” Varelsen såg på henne, ”och vad finns därunder?” frågade han. Lienera såg på honom, ”låt oss säga att det är i pulverform, blandas ut med kvicksilver och förångas genom en liten maskin”, sade hon. Varelsen såg genast intresserad ut, ”hur mycket?” frågade han. ”Femtiotre standardenheter gånger trettio”, sade hon och sänkte rösten, ”tvåhundrafemtiotusen och inga frågor.” Han såg på henne, ”tvåhundrafemtiotusen? Vad är det för fel på varorna? Varför kränger du dem till halva priset?” undrade han och hans ögon utstrålade misstänksamhet. Hon satt med sin drink, höll ett finger i glaset och lät huden sakta suga upp vätskan, ”låt oss säga så här att om fem dagar kommer det att krylla av myndighetspersoner här och jag vill inte bli haffad med mina varor igen, en gång räckte.” Varelsen såg på henne, ”etthundrafemtiotusen får du, inte mer”, sade han. Lienera skakade på huvudet, ”inte alls, du ställde en fråga så mitt pris har gått upp till trehundratusen”, sade hon, ”jag är säker på att någon av de andra herrarna runt bordet vill göra en bra affär.” Varelsen såg på sina kumpaner som inte ville visa att de varit intresserade själva. ”Vad hindrar att vi bara tar din last, ditt skepp och roar oss med dig bäst vi vill?” frågade varelsen och fick en ondskefull glimt i ögonen, hans kumpaner nickade till varandra, det var någonting enkelt och brutalt med planen som tilltalade dem.
Lienera indikerade Jacob med en knyck med huvudet, ”han”, sade hon, ”ni vill inte starta bråk när han är i närheten.” Varelsen såg på Jacob som försökte se hotfull ut, ”en man, är det allt du har att komma med, vad ska han göra skjuta oss?” frågade varelsen, och log överlägset. Lienera puttade till Jacob i sidan och han visste att det gällde deras säkerhet, allt hängde på honom. Han fumlade efter sin strålpistol under kläderna, han visste knappt hur man använde den, den hade suttit i en hållare på skeppet men den skulle nog ha en avskräckande effekt i alla fall. Hans fingrar slöts om en kolv och han ryckte upp föremålet och drämde det i bordet.
Effekten var lika plötslig som oväntad, den stora gruppen varelser ryggade tillbaka från bordet, välte sina stolar i rena förskräckelsen och höll upp sina händer för att visa sin underkastelse. Jacob reste sig upp och såg ut över dem. Jacob såg ner på bordet där hans fars avsågade hagelgevär glimmade i det skumma ljuset. Lienera såg på honom, och förstod varelsernas reaktion. I det skumma ljuset och med den uppdragna huvan var han obehagligt lik Kapten Simon Benedictus, mannen med galaxens värsta rykte, och Simons far. Det dubbelpipiga avsågade hagelgeväret var en relik från planeten jorden, den planet från vilken de krigiska människorna kom; vapnet var ett signum för galaxens mest fruktade man. Varelserna bedyrade att de bara skämtat. Orden snubblade över varandra i deras försök att blidka den rasande legenden som enligt myterna hade utplånat ett helt släkte för att ha blivit serverad en kall pajbit. Jacob sänkte rösten, ”vi kommer inte att ha något problem med affären alltså?” frågade han och hotet hängde i luften. Varelserna stammade fram sina ord och intygade att de verkligen inte hade menat något illa. ”Vad jag menade var att priset var orättvist mot ER”, sade den första varelsen, ”varorna är värda mer än trehundratusen, minst fyra nej femhundratusen, ha ha, jag menade ju så förstår du.” Jacob satte sig ner och Lienera höjde rösten, ”landningsplats femton om tre timmar”, sade hon, ”cash only, inga tricks.”
De väntade tills varelserna skyndat iväg och sprang sedan tillbaka mot sitt skepp. ”De kommer att kontrollera lådorna”, sade Jacob medans han sprang, ”de kommer att upptäcka att det inte finns några droger, vi måste härifrån.” Lienera stannade framför skeppet och kastade åt honom en liten burk med vitt pulver, ”jo det kommer att finnas droger i en av lådorna tack vare den vänliga vakten som inte märkte att jag stal både hans plånbok och hans droger”, sade hon. Jacob log mot henne, ”då får vi bara hoppas på att de kollar den enda rätta lådan då”, sade han och missnöjet dröp ur honom. Lienera klappade honom på axeln och pekade mot sitt huvud, ”telepat”, sade hon bara, ”han väljer rätt låda.”
Jacob spenderade de nästa fem timmarna med att fylla små burkar med vitt pulver från skeppets tvättstuga, Lienera grävde ner dem i ett antal lådor och markerade för sig själv den enda låda som innehöll burken med den verkliga drogen. De väntade utanför sitt stulna skepp och det gick precis som Lienera hade sagt, hennes telepatiska förmåga guidade varelsen till rätt låda, han tog upp burken, testade innehållet, nickade nöjt för sig själv och utbytet gick till enligt överenskommelse. Så fort de var klara med bytet gick Lienera över till en blå humanoid som stod lite avsides, växlade några ord, tryckte ett par mynt i hans hand och de skakade hand. Hon kom över till Jacob och lade armen om honom, ”nu du, ska du få se världens bästa trick”, sade hon och pekade på skeppet. ”Vilken färg har vårt skepp?” frågade hon, Jacob såg på henne, ”blått?” sade han. Hon skrattade, ”nej svart”, sade hon, ”men det är inte konstigt att du säger blått eftersom du tittar på fel skepp, jag bytte just skepp med mannen här intill.” Lasta över våra grejer så kan vi komma iväg, de kommer att upptäcka bluffen snart.
Jacob började lasta ombord väskorna med pengar och deras ägodelar på det nya skeppet när han plötsligt hörde an långsam applåd. Han snodde runt och fick syn på en humanoid man som såg på dem medans de lastade sitt nya skepp. ”Bravo”, sade mannen, ”jag har inte sett en så skicklig bluff på flera år. Kan någon av er flyga det nya skeppet?” De såg på det nya skeppet som var en fraktfarkost av en modell som ingen av dem kände till. ”Det är vårt problem i så fall”, sade Lienera, men mannen bara skrattade. ”Jo visst är det ert problem och ifall ni inte skyndar er iväg kan det bli ett stort sådant”, sade han, ”jag råkar vara pilot och känna till skeppet väl. Jag har hamnat i kläm med rättvisan här och har ingenstans att ta vägen, varför inte ta mig med?” Jacob skakade på huvudet, ”varför skulle du vilja hjälpa oss?” frågade han. Mannen drog av sig huvan som dolt delar av ansiktet, ”se det som en tjänst, från en människa till en annan”, sade han och skrattade. Jacob såg på mannen, han var en ljus man i trettioårsåldern och han såg ut som om han sovit i en rännsten sista veckan, men det var ingen tvekan om saken, han var en människa. Lienera vände på huvudet, farkoster närmade sig långt borta, ”de har upptäckt bluffen”, sade hon, ”ta med dig människan så vi kan komma härifrån”, sade hon. ”Men kan vi lita på honom?” undrade Jacob. ”Vi har inget val”, sade hon.
Den smutsiga mannen slängde sig ner i pilotsätet och de andra spände fast sig i slumpvis utvalda säten. Snart var motorerna varma, skeppet sköt upp i himlen och lämnade de ilskna varelserna kvar på marken.
Långt senare låg skeppet i omloppsbana runt en mindre planet, det var en planet de valt av två skäl, dels låg den långt utanför de kända handelsrutterna och dels var den obebodd på grund av sin tunna atmosfär, den var helt enkelt perfekt för att undgå upptäckt. Lienera gick från rum till rum och inspekterade deras nya skepp; med jämna mellanrum kom passerade hon det stora tomma lastrummet där de två männen befann sig och ropade lösryckta meningar till dem om skeppets status. ”Solpaneler som energikälla, fantastiskt”, skrek hon och skyndade iväg, ”inbyggda vapensystem med analogt interface”, ropade hon en stund senare. De två männen varken förstod eller brydde sig om informationen. Jacob cirklade runt deras nya pilot och gjorde ett tafatt utfall mot honom. Mannen gled undan och gav Jacob en örfil, ”rör på dig, stå inte still efter en attack, du visar dina attacker innan du utför rörelserna”, sade han medans han gled in och gav Jacob ett lätt slag i magen. De stannade upp och hämtade andan, svetten droppade från deras ansikten och Jacob såg upp i den andra mannens ansikte, ”Du rör dig så snabbt, det ser så naturligt ut”, sade han, ”vart har du lärt dig att slåss sådär?” Mannen skrattade, ”jag har lärt mig av livet”, svarade han, ”och det gjorde nog sitt till att jag sedan jag föddes har levt bland människor.”
Jacob skakade på huvudet, ”jag önskar jag hade din erfarenhet”, sade han, ”jag har aldrig träffat en människa förut men jag känner mig så annorlunda från alla andra varelser jag har träffat.” Mannen skrattade, ”jo vi är en sort för sig”, sade han. Jacob hade inte nämnt att han bara var människa till hälften och tänkte inte göra det innan han visste mer om mannen. Han satte sig ner, mannens namn var Janus Nox, mer visste han inte. Jacob reste sig, ”vi testar igen”, sade han, irriterad över att den andre mannen var så mycket bättre än honom i närstrid. Janus nickade, ”som du vill”, sade han och återtog sin position.
Deras förråd av mat och vatten var välfyllda och de stannade i omloppsbana i ytterligare tre veckor under vilka Lienera utförde upprustningar och reparationer på skeppet. Jacob spenderade mestadelen av sin tid med Janus som lärde honom närstrid på människors vis. Jacob var en god student och lärde sig snabbt även om han ibland förvånades över kampsportens natur. Janus hävdade bestämt att den mest förödande attacken i deras arsenal inte var näsknäckarsvingen som Jacob skulle ha trott, utan pungsparken. Lienera övervakade deras träning eftersom den föll sig naturligt för henne. Hon hävdade att alla humanoida varelser oberoende av varandra utvecklat varianter av attacken. Hon såg på Janus, det var omöjligt att tänka sig att det här var samma smutsiga man de träffat tidigare. Hans hår var klippt, hans skägg försvunnet och han hade hittat en pilotjacka och en uniform att ersätta sina nötta kläder med. Han hade visat sig vara en utomordentlig pilot men varje gång hans förflutna kom på tal undvek han frågan, Jacob och Lienera höll ett öga på sin nya besättningsmedlem. Efter att Lienera fått skeppet i topptrim satte de kurs mot ett par koordinater de räknat fram med hjälp av symbolerna på Jacobs fars hatt och gevärskolv, det var äntligen dags att börja få svar på alla deras frågor.
Fler noveller av samma författare
Underbart skrivet.
Väntar på nästa del.