Från soldat till erövrare, del 5: Välkomstmiddagen

Författare: oddball Datum: 2013-06-27 13:50:53

Kategori: Bdsm och Heterosex

Läst: 31 466 gånger

Betyg: 5 (782 röster) 11 medlemmar har denna novell som favorit



Förord

Stående uppmaning: läs tidigare delar om du inte gjort det. Kom gärna med feedback. Konstruktiv kritik och beröm är det som får mig att fortsätta skriva. Kommentar, PM eller mail - vad som passar dig. Denna novell är till för dig som vill ha lite mer handling och inte nödvändigtvis måste ha pang på.

Här kommer del fem som handlar om Löjtnant Martin Anderssons resa från soldat till... erövrare.

//Oddball

---

Från soldat till erövrare

Del 5
"Välkomstmiddagen"
eller
"Divinum Sedare Dolorem"

Innan Martin trädde in i restaurangen hade han samlat tankarna och kände sig lugn inför att möta alla nya arbetskamrater. Precis som när han mött kollegor i tjänsten tidigare såg han till att vara i ett oklanderligt skick utseendemässigt och med en neutral och vad han ansåg professionell min. Problemet, och detta var något Martin sällan tänkte på, var att med hans utseende gav det honom en närmast skräckinjagande uppsyn. Ärret, den resliga gestalten, seniga musklerna som spelade i ansikte och på hals när han pratade och rörde sig. Den granskande, nästan genomborrande blicken och den tillintetsägande minen, allt detta gjorde honom till något folk reagerade på. Inom det militära hade det inte varit ett problem, tvärtom. Men civilt gav det helt andra signaler. Och detta tänkte Martin inte på nämnvärt. Man kan säga att han i den bemärkelsen hade utseendet emot sig. Martin var så van vid att folk ryggade tillbaka, inte vågade se honom i ögonen eller hade svårt att hantera hans närvaro, att han inte längre tänkte på det.

När han klev in i matsalen upplevde han inget annorlunda än vid tidigare tillfällen. Blickar drogs direkt mot honom men flackade sedan. Försökte inte stirra, ville inte men ville ändå titta. Martin såg sig om och konstaterade att han inte var sist men inte långt därifrån. Femton var där, honom exklusive. Fem saknades således. Men det som fick honom ur balans när han klev in var inte antalet närvarande eller hur de tittade på honom. Nej. Det som fick honom hastigt ur balans var synen av den nu väl bekanta fysionomin av Louise Nielsen, den kvinna han tillbringat en het natt med på tåget till skolan. En nätt, söt, trevlig och angenäm kvinna han synnerligen framgångsrikt förfört för att sedan aldrig träffa igen. Trodde han. Men om han kände ett ögonblicks obalans av att se henne i detta sammanhang var det inget han visade. Däremot, konstaterade han, hade hon svårt att dölja chocken av deras oväntade möte. Hon såg helt enkelt ut som hon sett ett spöke, för att sedan vända bort blicken och aktivt försöka låta bli att se på honom. Folk stod i små grupper och pratade och Christina sprang fram och tillbaka för att göra förberedelserna inför genomgången.

När det var fem minuter kvar hade alla anlänt och på minuten slagen tog så rektorn till orda.

- Välkomna!

Det var knäpptyst i lokalen. När rektorn skulle prata var man tyst, det var helt uppenbart. Allas blickar var nu vända mot rektorn.

- Jag ser att ni alla fått ett glas i handen. Gott så. Jag föreslår att vi, traditionsenligt, höjer våra glas i en skål. Skål och välkomna!

Alla höjde glasen till en skål och svarade unisont.

- Skål!

När alla läppjat på sina glas (Martin såg i ögonvrån hur Louise svepte sitt glas) fortsatte rektorn.

- Som ni alla vet, gick vår vaktmästare bort i våras, precis innan han skulle gå i pension. Det var, lite oväntat och kaotiskt men jag kan försäkra er om att skolan visat vederbörlig respekt och hjälpsamhet till hans anhöriga i och med hans bortgång.

Folk nickade och utbytte menande blickar.

- Att han skulle ersättas var ingen nyhet, men jag har nu den stora glädjen att meddela att rekryteringsprocessen gått över förväntan. Tillåt mig presentera vår nya vaktmästare, Martin Andersson!

Rektorn gjorde en gest som visade att hon förväntade sig att Martin skulle kliva fram bredvid henne där hon stod på den lilla scen som fanns i matsalen. Martin klev upp bredvid henne och sträckte på sig. Han kunde inte låta bli att notera Louise som stirrade på honom med en min som var en blandning av skräck, misstro och förvåning. Själv kände han sig oväntat glad. Hon var ju trevlig och skulle han kunna lösa deras gemensamma praktiska problem med att dölja deras tidigare förehavanden var det en riktigt bra sak. En mindre obekant!

- Martin har ett förflutet inom försvaret och har en gedigen erfarenhet och kunskap inom en rad av för oss viktiga områden. Han är ett välkommet tillskott och hjälp för de... behov... vi har.

Konstpausen när hon uttalade ordet behov fick Martin att ofrivilligt rysa till. Det hade för honom en aning annorlunda innebörd för honom än för övriga. Han var osäker på om rektorn försökte reta honom eller något sådant.

- Martin har redan varit här ett tag för att försöka bringa ordning i det kaos hans företrädare lämnat och har kommit på god väg. Men jag skulle vilja be er hjälpa honom genom att låta honom arbeta ostört veckan som kommer. Han kommer att komma till er eventuella undsättning tids nog sedan.

Rektorn såg sedan ut över folksamlingen och tystnaden kunde inte varit mer påtaglig. Hennes kommande ord kom som en total överraskning för Martin och slog an en ton som Martin inte varit beredd på i detta sammanhang.

- Jag kan notera att ni verkar nyfikna över Vaktmästare Andersson. Jag vill inte riskera några besvärliga romanser eller skandaler bland personalen, detta är uteslutet. Risken att detta sker är dock minimal. Jag skulle inte våga släppa in ett sådant här praktexemplar till karl här om jag inte visste att han var... ointresserad av flickor. Han är här för att göra det jobb vår förre vaktmästare borde ha gjort och en gång i tiden gjorde. Inget annat. Nu över till...

Rektorn fortsatte över till andra teknikaliteter och visade med en diskret men tydlig gest att Martins fem minuter i rampljuset var till ända. Han klev snopen av scenen men rektorns ord ekade inne i honom. Det var både förnedrande och oväntat att bli presenterad på detta vis. Samtidigt satte det en oerhörd press på honom och det av rektorn grundläggande misstaget att ta honom för homosexuell gjorde sig påmint. Men de känslor Martin hade inombords kring det hela var inget mot vad Louise Nielsen såg ut att ha. Vad hon tänkte kunde han bara ana, men misstrogenheten i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Någon annan uppfattade det och såg frågande på henne. Hon viftade bort det och fortsatte att försöka på rektorns vidare fortsatta tal.

När talet var slut, hon var inte långrandig, skålades det igen. Sedan satte alla sig i grupper för att gå igenom terminens arbete i stort. Martin, som inte hade någon att gå igenom något med bestämde sig att gå ned till sitt kontor för att fortsätta sitt arbete. Han kände att det inte fanns något mer att göra här uppe och hans tidigare ambition att gå runt och hälsa på alla personligen var som bortblåst. Rektorns introduktion av honom i kombination med hur hon presenterat det grupparbete som nu påbörjats gjorde att han kände att det inte var läge för något sådant. Han kunde notera hur folk kastade förstulna blickar på honom och han hade på känn att han avhandlades lågmält där de satt och arbetade. Något besviken och full med motstridiga känslor ursäktade han sig till rektorn som tyckte han gjorde rätt i att bege sig tillbaka till kontoret.

Resten dagen satt Martin på sitt kontor och gjorde ingenting. Tankar och känslor virvlade runt och hindrade honom effektivt att fokusera på arbete. Detta i sig var något han inte var van vid. Han brukade kunna fokusera närhelst det behövde. Men han insåg att han faktiskt tillät sig själv att sitta och göra ingenting. Han behövde det. Det hade varit ett par riktigt intensiva veckor där arbetsbördan legat på en jämn men hög nivå. I sinnet gick han igenom alla de nya människor han just träffat. Som van betraktare och observatör hade han memorerat in allas ansikten och med dem en uppskattning på ålder, personlighet och roll. Till sin skräckblandade förtjusning insåg han att alla lärare utom några få var i åldern 25 till 40-45. Endast ett par damer var betydligt äldre, den ena var Christinas kollega i städ och den andra var en av de två kokerskorna/kockarna. De flesta var dessutom riktigt, jävla attraktiva. Alla på sina olika sätt. Det var egentligen bara ett par "stolpskott" som hans gamle vapendragare skulle uttryckt det. Det var helt enkelt en uppsjö med vackra, söta eller på annat vis attraktiva kvinnor som skulle utgöra hans arbetskamrater. Varav tre hade han redan satt på så det skvätte om det, innan terminen ens börjat. Han hade inga förhoppningar eller ambitioner att fortsätta försöka sätta på resten av dem, men tanken hade slagit honom. Han var verkligen räven i hönsgården, eller ulven i fårakläder kände han. Att hålla tassar och blickar i styr skulle onekligen bli en stor utmaning.

Föga anade han exakt hur stor den utmaningen skulle bli. Och föga anade han att den utmaningen skulle stå sig slätt mot vad de tvåhundra eleverna sedan skulle komma att utgöra. Hans första tid på skolan hade, förutom hans sessioner med rektorn, kantats av seriöst och hårt arbete och var precis i par med vad Martin hade förväntat sig. Att få knulla med den högst angenäma Christina Sjölin utan några som helst sociala bieffekter hade varit en trevlig bonus. Det var till kvällens middag, som enligt tradition var något av en välkomstmiddag, som skolans andra sidor skulle komma att visa sig för första gången. Alla besynnerligheter som hittills ägt rum kunde enkelt krediteras rektorn personligen. Nu skulle skolans sanna, inre jag visa sig för första gången.

När Martin anlände till middagen, iklädd sin kostym, var han faktiskt lite nervös. De blickar han fick var han ovan vid. Eller så kändes det. Det var en känsla som var ny för honom, han brukade inte bry sig om vad folk tyckte eller tycktes tro om honom. Nu var det annorlunda. Han var verkligen ulven i fårakläder där han klev omkring bland sina nyblivna kollegor. Som alla hade samma typ av uniform som han hade, fast den kvinnliga motsvarigeten. Den var lite av gammalt snitt men proper och adekvat. Martin hade alltid haft en vurm för kvinnor i uniform och nu befann han sig i himmelriket. De flesta kvinnor omkring honom fyllde ut sina kavajer och kjolar med stor ära. Det var runda, mjuka höfter och bakdelar vart han än såg. Byst som lagom diskret men ändå påtagligt spände ut de knäppta kavajerna. Håruppsättningar som var lika oklanderliga som de var propra men vackra. En gång hade Martin, när han varit och rest, hamnat mitt i ett sällskap med flygvärdinnor. Det hade gett honom samma känsla och intryck som han nu fick. Fast här var skaran på något vis ändå lite mer brokig ändå.

Undantagen utgjordes av kökspersonalen, som hade sina arbetskläder på sig och såg ut som kökspersonal gör mest. Och rektorn, som hade en dress som stod ut från övrigas. Antagligen bara för att hon ville visa att hon var annorlunda. Att hon var Rektorn. Martin försökte sig på att mingla men det gick trögt. Han fick inte kontakt med Louise som effektivt verkade undvika honom. Den enda som förbarmade sig över honom var Christina och med hennes hjälp lyckades han få kontakt med ett par personer till. På det hela taget kände sig Martin när de satte sig till bords, ensam. Han hoppades att denna känsla inte skulle fortgå, men han var inte direkt orolig. Maten som serverades var fantastiskt god och det serverades rikligt med god dricka till. Han fick veta att alkoholen i övrigt lyste med sin frånvaro på skolan. Det var denna välkomstmiddag, personalmiddagen vid jul samt avslutningsmiddagen vid vårterminens slut som man bjöd till extra.

Som om någon eller något ville spela honom ett spratt så hamnade Louise mitt emot honom när de satte sig. Och till vänster om honom hamnade Christina. Kvinnan till höger, som hette Madeleine, hade Martin inte pratat med tidigare. Det var tydligt att Louise hade svårt att hantera situationen och hon ägnade all fokus åt att försöka se ut som om hon inte hade det. Och att dricka vin. När det tredje glaset slunkit ned verkade hon ha repat tillräckligt med mod för att börja prata med Martin. Eller vad det nu var det handlade om.

- Så... homosexuell säger du?

Hennes tonfall var skeptiskt och rättframheten i hennes fråga fick alla runt omkring att automatiskt tystna. Martin visste inte riktigt vad han skulle svara, men Louise fortsatte.

- Vad.. synd för oss då.... för det hade ju varit trevligt annars. Du verkar vara en... trevlig person. Men jag kanske... tar fel?

Frågans innebörd var inte svår att förstå. Martin försökte le, men kände att han inte lyckades något vidare.

- Om jag är trevlig för var och en avgöra. Min sexuella läggning bör och ska inte vara något vi behöver bry oss om.

Martin hade formulerat sig väl avvägt. Rätt tolkat borde detta betyda att hans läggning inte var relevant då de förväntades ägna sig åt att arbeta och vara kollegor. Att det var ett icke-problem. Men ännu mer rätt tolkat så borde det betyda att hans läggning inte var relevant, det var fritt fram ändå. Louise tittade forskande på honom och de övriga runt omkring kunde inte dölja sin nyfikenhet. Så var de inte medvetna om Louises och Martins förflutna. Givet detta, var hennes inledningsfras väldigt påflugen och personlig. Men Martin klandrade henne inte. Hon gjorde dock ingen ansats av att backa eller minska sin offensiva inledning.

- Jag förstår. Hur ställer du dig till relationer mellan kollegor? Är det något du har erfarenhet av? Jag menar, tillade hon, du har ju jobbat i försvaret. Där är det ju många män. Måste vara... underbart för en sådan som du då menar jag.

Martin kunde nu ana en glimt i hennes ögon. Han var dock osäker på hur han skulle tolka den. Men nu satt nästan alla som var nära nog att höra tysta och lyssnade nyfiket.

- Jag är mån om att ha en god, yrkesmässig relation till mina kollegor om det är det du undrar. Det är jobbigt och farligt att blanda ihop arbete och privatliv.

Detta kunde inte varit mer sant och Martin menade det. Men han kunde inte låta bli att lämna en öppning.

- Fast. Rätt skött behöver det inte vara ett problem om man behöver... lätta på trycket. Människor har ett antal drifter, sex och kroppskontakt är bara ett par av dem.

Nu rodnade inte bara Christina utan även de övriga runt omkring, inklusive Louise. Han fick det att låta självklart men nu var nyfikenheten om möjligt ännu större runt omkring honom. Diskussionen fortsatte i det spåret en stund till men tillslut var det inte hållbart längre och diskussionen gick sakta över till andra saker. Till Martins stora glädje och lättnad. Men de nyfikna blickar som han kände brände på honom gick inte att ta miste på. När efterrätten var avklarad tog så rektorn till orda.

- Det är dags för den traditionsenliga utnämningen av årets medarbetare och årets... nybörjare.

Ett sorl utbröt och rektorn såg oroveckande belåten ut. Hon fortsatte.

- För alla nytillkomna kan jag ge en kort förklaring.

Martin kände att detta var adresserat direkt till honom. Såvitt han visste var han den enda nyanställda.

- I slutet av vårterminen får alla lägga varsin röst på den de anser bäst ha nått upp till skolans ideal och varit en lojal och ambitiös medarbetare. Samt en röst på den som de anser av olika anledningar förtjänar att ses som en nybörjare. Det behöver inte, men kan vara, en nybörjare i sann mening. Det kan vara någon som gjort eller betett sig som en nybörjare. När dessa valts får de komma upp på scenen och Nybörjaren får välja redskap och Årets medarbetare rollfördelingen.

Utan att förklara mer vad detta i sin tur betydde fortsatte så rektorn med utnämnandet.

- I år har det varit extra svårt med båda utnämningarna. Rösterna har varit blandade, men jag har ändå sett en tydlig övervikt åt ett specifikt håll när det gäller Årets medarbetare. Nu rådde en spänd förväntan.

- För oklanderligt bra insatser i undervisningen och dessutom för extraordinära insatser när vår numera framlidne vaktmästare började tappa fotfäste, utnämns härmed Årets medarbetare till...
- Karin Lindh!

Rungande applåder ljöd och en mörkhårig skönhet reste sig med blossande kinder. Hon var lång, smal och hade ett klassiskt modellutseende. Hon var dock inte trådsmal utan det fanns en tydlig rundning kring höfterna, hennes midja smalnade av och gjorde intrycket av en välsvarvad kropp mer påtagligt. Bysten såg ut att vara modell mindre men inte obefintliga. Hennes ansikte var mycket vackert, med stora mörka ögon och en blick som såg både glad och intensiv ut. Hennes läppar var dock något extraordinärt. Hon hade en riktig pussmun. Putande, fylliga och aptitretande läppar. "Kuksugarmun" hade nog Martins vapendragare sagt, tänkte han snabbt. Karin klev upp på scenen till applåder och hurrarop. När så rektorn höjde handen för att äska tystnad var responsen omedelbar. Det blev knäpptyst på en halv sekund. Martin imponerades av den omedelbara responsen.

- Årets nybörjare var desto svårare. Rösterna har inte gjort mig klokare här. En kandidat var Christinas fina lilla miss med tvätten i julas (dämpat sorl och en Christina som tittade högröd i ansiktet ned i bordet). En annan var ... fadäsen med julmiddagen. Blickarna vändes mot köksdelen där utskänkningen av mat utfördes. Vi har liknande händelser men ingen som stått ut. Så slog det mig ju att vi faktiskt har en äkta nybörjare här. Så enhälligt har jag beslutat att årets nybörjare är... Vaktmästare Andersson!

Men istället för applåder följde en tystnad. Martin kunde höra sina egna steg eka när han gick mot scenen. Full av förundran. Och fylld av en stigande oro. Detta kunde inte innebära något bra. Han hade en dålig känsla och dessa brukade alltför väl stämma. Kort därpå stod han bredvid den smäckra Karin Lindh. Han var bara snäppet längre än henne.

- Då så, sa rektorn. Tonfallet lät olycksbådande i Martins öron
- Då får vaktmästare Andersson i egenskap av Årets nybörjare välja verktyg.

Rektorn gick bakom scenens ena draperier och kom rullande med ett bord på jul. Det som låg på bordet fick blodet i Martins ådror att frysa till is. Samtidigt som det skickade konstiga signaler rätt ned till Martins kuk som började svälla. Det var inget snack om vad som skulle ske nu. Framför honom, på bordet, låg en mattpiska, en mindre svart batong, en käpp, en spatel modell större samt en handfull andra verktyg som hörde de mer experimentfyllda sovrummen till. Eftersom Martin inte visste om han förväntades vara mottagare eller utdelare valde han det som såg ut att göra minst ont. Hans val fick rektorn att le oroveckande. Hon plockade upp verktyget.

- Jag ser att vaktmästare Andersson inte är bevandrad i denna konstform. Eller så är han en expert. Detta verktyg ser för den oinvigde ut som det mest harmlösa. Men i händerna på en som vet hur det hanteras... är det något av det mest effektiva redskap som skapats! Bra val!

Dessa ord fick Martin att nästan få panik. Det var inte alls vad han planerat! Fan! Han fick anstränga sig för att bibehålla sin lugna och tillintetsägande min.

- Då är det dags för Årets medarbetare att välja roll. Vill du slå eller bli slagen?

Martins längsta fem sekunder på en bra lång tid började. När de var till ända hade Martin hunnit gå igenom tusen och en våndor inombords. Karin förkunnade sitt val.

- Jag vill... slå!

Hjärtat sjönk i Martins bröst. Men han hann knappt sörja eller ens fundera kring hennes val förrän tystnaden bröts av ett enormt jubel. Rektorns ögon lyste av äkta, oförställd glädje och förväntan.

- Gott så! Och helt enligt traditionen skall mottagaren vara helt naken för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig sin... belöning.

Orden brände i Martins huvud. Vad sa hon?! Skulle han näcka inför hela det samlade kollegiet? Det hade han också gjort tidigare, men då hade inte skaran kollegor bestått av vackra kvinnor och det hade definitivt inte varit för att motta stryk. Som i trans, utan att riktigt förstå att det faktiskt hände klädde så Martin av sig under stort jubel. Men det var något som brydde honom, lika mycket som det satte skräck i honom. För varje plagg som föll kände han en stigande känsla av... kåthet. Han gick ofrivilligt igång på detta. Precis som han gjort när rektorn bestraffat honom för att han släppt sin sats i hennes fitta utan lov. Detta skapade återigen ett dilemma. Att få stånd nu skulle vara helt otänkbart. När han bara hade sina kalsonger kvar kokade salen. Dessvärre gjorde hans kuk det med. Den hade inte rest sig men var blodfylld så att den var så tjock och grov den kunde vara utan att stå. När Martin tillslut, med en klump i halsen, drog ned kalsongerna så lyftes taket i jubel. Kuken svajade till när kalsongerna drogs ned och hängde sedan som ett tungt köttstycke ned längs hans ben. Grov, ådrig och allt annat än ihopsjunken. Men den hängde fortfarande och för ett otränat öga såg det ut som han bara hade en väldigt stor kuk i slakt tillstånd. Martin ägnade all sin uppbådbara energi till att tänka på sånt som för honom var avtändande. Det hjälpte också när rektorn uppmanade Karin att få ned honom på alla fyra.

Så fann sig Martin stå på alla fyra, naken, inför 20 förväntansfulla par ögon. Vad Karin såg eller kände framgick inte eftersom hon stod bakom honom. Salen tystnade. Han ryckte till när han kände Karins svala hand läggas på sin ena skinka. Den kände på den nästan lite smekande innan den positionerade sig med ett stadigt och fast grepp om skinkan. Martin slöt ögonen och hörde sig själv andas i den knäpptysta salen. Han förberedde sig mentalt och fokuserade på andningen. Han kände att detta skulle komma att kräva hans samlade mentala krafter. När första slaget föll blev han dock förvånad, det gjorde förvisso ont men det var hanterbart. Ljudet av när slaget föll på hans skinkor ekade i salen. Men detta skulle gå att härda ut. Trodde han ja. Rektorn verkade ha uppmärksammat bristen på kraft och teknik i slaget.

- Fröken Lindh är för blygsam. Hon har dessutom ingen liten glasdocka framför sig. Detta är en man, en erfaren soldat. En krigare. Jag tycker fröken Lindh skall ta av sig silkesvantarna och föreställa sig hela sitt livs oförätter och kanalisera detta i hantverket som hon har att utföra!

Orden var inte nådiga, men det var inget mot vad resultatet av dem var. Nästa slag var precis allt det som det första inte varit. Det var hårt och skoningslöst. Smärtan som sköt genom Martins kropp löste dock hans problem med det begynnande ståndet. Här fanns inte utrymme för att få stånd alls! De följande slagen, vars ljud var det enda som hördes, var det värsta Martin upplevt. Hans skinkor fick en omgång som de sent skulle glömma och skammen och smärtan brände i honom. Samtidigt fanns den där pirrande känslan inom honom. Han fokuserade helt och fullt på att inte säga ett ljud eller visa en min. Det krävde precis all viljestyrka han kunde uppbåda, och det var inte lite. När sessionen var slut och ljudet av det sista slaget ekat ut var det knäpptyst. Martin öppnade ögonen och de blickar som brände på honom matchade känslan hans skinkor genomfor. Det var en vy han aldrig skulle komma att glömma. Smärtan gjorde honom illamående.

- Ställ dig upp, instruerade rektorn.

Martin ställde sig upp och såg hur fröken Karin Lindh var alldeles svettig, rödkindad och andfådd av ansträngningen. Hennes byst höjdes upp och ned alltmedan hon försökte hämta andan. När Martin ställt sig upp brast salen ut i ett stort jubel. Där stod Martin helt naken och visade sig för alla sina arbetskamrater. Kuken hade återigen antagit den form den haft innan och hängde tung ned mellan hans ben. Det var många lystna blickar på honom. Hans välbyggda kropp utgjorde en mycket frestande syn för alla kvinnorna i salen. Det var både en och tio som där och då förbannade det faktum att denna man var off-limits. Men de passade på att insupa den ärrade mannens välbyggda kropp. Den lemmen skulle vara på flera näthinnor de kommande ensamma och intima stunderna som flera hade för sig själva utan att erkänna det för andra.

- Snurra runt och visa oss resultatet!

Martin lydde och när hans stoppljusfärgade skinkor vändes mot publiken hurrades det igen. Rektorn nickade gillande.

- Tack Fröken Lindh för en utmärkt utförd session. Vaktmästare Andersson, du kan klä dig. Tack för din... insats med!

Med dessa ord var denna, för Martin lika oväntade som absurda stund, över. Han var glad att middagen var över i och med detta för att sitta ned var inte att tänka på. Det efterföljande kaffeminglet utförde han ståendes och pikarna kring det lät inte vänta på sig. Men av någon outgrundlig anledning verkade det som om detta hade brutit den is som funnits tidigare. Han upplevde en stark känsla av gemenskap. Nu var han, på något vis, en av dem. Folk vågade prata med honom och ställde frågor om allt mellan himmel och jord. Till och med Louise verkade agera normalt och han kunde skönja ett mått av medlidande i hennes ansikte. Men om deras tidigare träff på tåget sa hon inget. Martin fann dock att han ett tag senare, när han var på väg till sitt hus, inte bara var salongsberusad och jävligt öm i baken. Han var glad! Upprymd. Förväntansfull!

Detta övergick dock i en helt annan känsla när han insåg att hans välsmiskade bak skulle ge honom vissa svårigheter att sova. Han kunde inte ha någon pyjamas på sig, det blev till att ligga naken mellan tunna lakan. Men hur tunna de än var brände huden på hans bak som eld av beröringen. Han låg där och förbanade sig att han inte köpt nytt liniment, det gamla hade tagit slut. Han hade inget som kunde lindra smärtan förutom värktabletter.

När han låg där och vred sig hörde han så plötsligt något. Han spetsade öronen. Där var det igen. En svag knackning. Någon knackade på hans dörr. Nu?!

Han drog lakanet om sig och gick ut för att öppna. När dörren gled upp stod där ingen mindre än fröken Karin Lindh. Hon var klädd i en vit sidenmorgonrock som gick ned till fotlederna. Hon såg på honom med sina rådjursögon och Martin kunde inte låta bli att stirra på hennes mun som tyst viskade:

- Får jag komma in?

Martin steg åt sidan och släppte in henne. Han såg fundersamt på henne medan han stängde dörren efter henne.

- Förlåt att jag stör, fortsatte hon. Men jag ville se att du var okej. Det var första gången jag fick... slå.. och jag blev väl kanske... lite ivrig.

- Det är... ingen fara... sa Martin.

Faktum var att han inte riktigt visste hur han skulle ställa sig till det hela. Situationen var lika ovan för honom som de känslor han hade för den. För med skammen fanns också ett pirr, en känsla av nyfikenhet, tillfredsställelse. Kåthet. Absolut en kåthet.

- Jag tog med lite lindrande salva. Om du vill ha?

Det slog Martin att hon påminde om sinnebilden av en alv där hon stod. Så där som de brukar beskrivas i sagorna. Den vita morgonrocken släppte igenom ljus och han kunde tydligt se siluetten av hennes välformade kropp genom den. Lampan bakom henne gjorde ett fenomenalt arbete med att lysa igenom det tunna sidentyget. Han noterade, med en snabbt tilltagande kåthet, att hon inte hade något under. Åtminstone inte på överkroppen. Hennes fasta bröst rörde sig inbjudande under tyget när hon rörde sig. Han svalde hårt.

- Gärna. Du kan ställa den där.

Han pekade på köksbordet. Men hon gjorde inte som han sa.

- Jag tänkte... att jag... kunde hjälpa dig?

När hon sa det bet hon sig lite i underläppen på det mest bedårande sätt. Martin smälte helt. Med tjock röst svarade han lite förvirrat.

- Eh.. ja... kanske det.
- Jag menar, det kan vara svårt att komma åt, förtydligade hon.
- Joh... han såg sig om. Var?

Karin verkade förstå.

- Sängen kanske? svarade hon.

Martin nickade och gick mot sängen. Utan att tveka vidare la han lakanet på den och la sig raklång på den, på mage. Kuken la sig som en korv under honom och gjorde sig tydligt påmind. Karin satte sig på knä vid sängen och började styra med den medhavda burken. Martin följde hennes rörelser noggrant där han låg. Hennes smäckra, smal, finlemmade händer som omsorgsfullt smörjde in sig med linimentet för att det skulle bli varmt. Han ryckte till när han kände hennes beröring mot sin ömma skinka. Han svalde hårt igen och kände hur kuken under honom sakta fylldes. Men han brydde sig inte. Hennes ömma beröring var det han tänkte på. Och hennes vackra ansikte som var helt fokuserat på hans bak. Hon såg nästan ömtålig ut. Först gjorde det ont men efter en stund övergick behandlingen till något som nästan var njutbart, trots smärtan i skinkorna. Inte ett ord sades. Martin helt uppslukad av Karins anlete och hon i sin tur fullt fokuserad på hans skinkor. Det var den mest erotiskt laddade stunden Martin upplevt på länge. Han var dock osäker på vad hon upplevde, ända tills han la märke till de rosa kinderna, hettan i hennes ansikte. Hon var berörd av det hela, helt klart.

Hennes rörelser blev mer vågade, mer bestämda. Allteftersom hennes mod tilltog och hans smärta lindrades. Hennes fingrar gled i en eller annan rörelse in mellan skinkorna på honom, nåde allt längre ned mot hans skrev och sidor. Hans andhämtning var avsevärt tyngre nu än tidigare och det var snudd på att kuken var så pass uppsvälld att den tittade fram på sidan. När Karins arbete blivit ytterligare lite mer utstuderat fanns det inget kvar att fylla. Varje liten del av Martins kuk var full och den var stenhård och Martin undrade lite stilla, nästan nyfiket om hon skulle se hur den kikade fram där. Men hon var än så länge helt fokuserad, uppslukad av sin milda och ömsinta bearbetning av hans bak. Martin däremot, insåg att han var kåtare än någonsin. Detta var det mest sensuella han upplevt på mycket länge.

Tillslut kunde Karin inte dra ut på det längre. När hon slutade ge hans rumpa fokus såg hon på honom och det högg till i honom när deras blickar möttes. Men så distraherades hennes blick av något och Martin insåg att hon precis sett hans blanka ollon kika fram där han låg. Rodnaden som spred sig i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Hon svalde och verkade rådvill inför situationen. Hennes blick flackade mellan hans underliv och hans ansikte. Martin bestämde sig för att chansa. Hans röst var grötig när han talade.

- Det är inte så... att du också... händelsevis... är öm om skinkorna...?

Det var lika långsökt som det kändes fånigt men kunde lätt skämtas bort om det inte föll väl ut. Karin såg på honom med blossande kinder. Han väntade nervös på hennes svar.

- När du säger det... så... har suttit på tåget hela dagen. Med de orden ställde hon sig upp och drog sakta i rosetten som var knuten runt hennes smala midja. Sidentyget föll isär och blottade hennes nakna hy under. Utan dröjsmål men med en långsam rörelse krängde hon av morgonrocken över axlarna och lät den falla till golvet. Hon var helt naken under. Martin stirrade som förhäxad på henne smala, välsmidda kropp och rös av välbehag inför synen framför honom. Hennes bröst var fasta, lätt uppnosiga och hade stora vårtgårdar med lätt toppiga, nästan rundade bröstvårtor. Hennes mage var platt och övergick till ett helt kalt venusberg där en smal springa sakta delade sig. Hon hade ett litet mellanrum mellan benen så de inre blygdläpparna syntes tydligt där de tittade fram där in under. De satt ganska långt bak. Benen var långa och lika kala som resten av henne. Hon klev ur sina tofflor. Martin tog inte blicken från henne när han reste sig upp. Hans kuk stod rakt upp när han så stod bredvid henne. Den pekade hotfullt mot henne där den svajade. Hon stirrade på den med stora ögon. Utan att ord la hon sig så raklång ned på sängen och vände huvudet mot honom, utan att ta blicken från hans kuk.

Martin var ingen massör, men han hade behandlat diverse skador och ömma sår och kroppsdelar. Men detta var något annat. Så han följde helt enkelt hennes rutin och började med att smörja sina händer så att krämen blev varm. Hon slutade inte stirra på hans kuk och verkade i det närmaste oförberedd när han tillslut la sin stora högerhand på hennes nakna stjärthalva. Hon ryckte till och han stönade nästan till när han kände den mjuka, lena huden under sina kladdiga fingrar. Att få massera hennes bak var något av det mest njutbara hans fingrar och händer gjort. De var som två underbara, mjuka kuddar. Perfekta i form och mjukhet. Följsamma. Varma. När han drog uppåt med händerna särades de och exponerade hennes springa. Större delen av hennes mus var väl synlig bakifrån konstaterade han och hans masserande rörelser såg till att sära på skinkorna så ofta han vågade. Han var helt torr i halsen. Då och då lät han en hand vandra lite längre bort. Upp på ryggen eller ned mot låret. Hennes andhämtning var lugn. Hon verkade njuta precis lika mycket som han. Han tog mod till sig.

- Ryggen blir också... stel av resande. Ska jag...?

Hon slet blicken från hans kuk och såg på honom med glansiga ögon och nickade.

- Då måste jag...

Han reste sig. Hon förstod. Han klev upp i sängen och gränslade hennes ben. Som han satt hade han så sin svajande kuk precis ovanför hennes nu välsmorda bak, mitt i hennes stjärtskåra. Varje gång han lutade sig framåt för att komma åt hennes axlar och övre ryggparti trycktes den mot skåran. Han kunde inte låta bli att lite obemärkt skjuta fram höfterna vid varje sådant tillfälle. Resultatet blev att han mer eller mindre obemärkt juckade mot hennes stjärtskåra under massagen. Då och då, diskret. Men lika obemärkt stötte Karin mot honom. Hon putade rumpan mot hans hårda lem när han lutade sig framåt. Massagen hade gradvis gått över till ett långt, diskret förspel. Så här höll de på en lång stund och Martin använde all sin fantasi åt att med massagem som täckmantel råka komma åt så mycket han kunde av henne med både händer och kuk. Så diskret det bara gick. Hon var verkade helt med på noterna. Tillslut kände Martin att om han inte fick göra något mer skulle han explodera av kåthet. Eller bara helt sonika dra de få drag som skulle krävas för att komma i en kaskad av sperma på hennes välmasserade bak och rygg.

- Benen?

Hon hummade till svar och han flyttade ned lite. Framför honom putade hon med sin rumpa och hennes mus var fullt synlig där den tittade fram mellan hennes ben. Han gick loss på låren och nu fick han helt ostört se hur hennes mus rörde sig i takt med hans masserande rörelser. Han jobbade sig från knäna och uppåt och snart var han ända framme. Han lät ovansidan av handen då och då snudda vid hennes blygdläppar. Varje sådan beröring framkallade en tyst suck från Karin och uppmuntrade honom. Tillslut lät han handen vara hårt tryckt mot hennes sköte medan den masserade låret. Hon var plaskvåt kände han. Nu tog han steget. Han lät sitt tjocka men vid detta lag varma och lena pekfinger glida längs hennes blygdläppar och nu kom ett tydligt stön från Karin. Hon sköt upp rumpan och mötte hans finger. Det sporrade honom att gå vidare och han lät fingret vandra längs springan och följa den in i vätan och värmen, där den helt uppenbart var mer än välkommen. Karin gnydde och rullade med höften för att försöka knulla hans finger som snart var inne så långt han nådde med det. Han drog ut det igen och Karin lät undslippa en besviken suck. Nu var det insmorda lagret med liniment, eller olja som det snarare var, täckt av ytterligare ett lager vätska. Denna gång Karins slidas ljuva safter, som doftade lika fräscht som de doftade underbart när de nådde Martins näsborrar. Han kunde inte låta bli att föra fingret till sin näsa och sen sin mun, ta ett smakprov. Sen sökte fingret sig automatiskt tillbaka till Karins inbjudande sköte där han fortsatte massera hennes inre och yttre blygdläppar med minutiös omsorg och försiktighet. Så pass att Karin tillslut otåligt började röra höfterna för att försöka möta hans smekningar. Tillslut orkade hon inte mer.

- Snälla... snälla... k... knulla mig. Jag... skiter i allt... bara... du knullar mig...

Hennes vädjan var musik i Martins öron. Han väntade inte ett ögonblick. Allt han behövde göra var att bända ned sin explosionsfärdiga kuk och röra sig lite framåt. Hans ollon stötte emot hennes blygdläppar och hon stönade till.

- Jahhh.. snälla...

Han flyttade fram knäna lite, lutade sig över henne stödd på ena armen medan han höll sin kuk i den andra. Lät den nosa lite, lät ollonet positioneras i hennes välsmorda och såphala öppning. När den låg på plats stödde han så andra handen på sängen. Där satt han så framåtlutad över henne, med ben och armar om vardera sidan på henne och kuken ordentligt placerad i mynningen på hennes förväntansfulla sköte.

- Snälla... fyll mig.... fyll mig nu... jag kommer snart...

Hon försökte stöta rumpan upp men Martin ville bestämma. Han juckade lite prövande och kuken gled in några millimeter till. Karin gnydde och Martin svalde hårt. Han var nära han med. Han utförde små, försiktiga juck och Karin försökte otåligt möta honom. På detta vis knullade han hennes mynning med bara ollonet en lång stund. Det var allt han vågade, för stötte han in mer skulle det snart vara över kände han. Det långa, sensuella förspelet och kvällens omtumlande händelser hade haft stor inverkan på honom. Den undersköna kvinnan under honom var kronan på verket och gjorde honom kåt och ödmjuk.

Snart orkade han inte dra ut på det mer. Han rätade på benen, sänkte överkroppen över henne och spände sig raklång. Resultatet blev att han i en enda lång stöt drev in hela kuken till botten på Karins ångande sköte. Det tog emot honom välvilligt och slöt sig om hans lem som en sammetslen och mjuk hand. Kramande, sugande, våt och villig. Det svartnade för Martins ögon när det välsmorda skötet svalde hela hans kuk hungrigt. Hon mötte honom med hela sin kropp och de stönade unisont i sin förening.

- Åhhh..... Gud!...

Med detta började så Karin skaka och orgasmen hon genomfor gick inte att ta miste på. Det räckte för Martin. Med små men bestämda juck inborrad längst in i Karins sköte fullbordade han sitt eget öde och beseglade orgasmen. Han lyfte rumpan och lät kuken glida ur nästan helt innan han med ett dovt stön körde tillbaka den hela vägen och borrade in den så djupt han kunde när första sprutet kom. Kvar i henne så djupt det gick fortsatte han så sina små roterande juck i henne medan han frustande tömde sig i hennes innersta. Karins orgasm sköljde upp och ned som vågorna på en strand och hon flämtade, kippade efter andan och gnydde om vartannat. Martin ägnade en halv evighet, kändes det som, att i denna ställning fylla Karin så gott han kunde med sin säd. Det verkade aldrig vilja ta slut. Utmattad, trots att han inte ansträngt sig rent fysiskt, rullade han så av henne och hamnade liggandes på sidan bredvid henne medan de båda hämtade andan.

- Åhh... gud... flämtade Karin.
- Nej, det räcker med Martin, skojade Martin mellan två andetag.

Karin fnissade till.

- Det där... var det bästa... jag känt, flämtade hon.
- Samma här, erkände Martin. Och kortaste, la han till. Ännu ett fniss.
- För att vara bög är du väldigt... hetero känns det som, konstaterade Karin efter en stund.
- Folk är så... fixerade vid läggningen nuförtiden, sak Martin med ett kryptiskt tonfall.

Han lekte förstrött med Karins nyknullade springa där hans monsterladdning sakta sipprade fram. Han smorde hennes blygdläppar med den, precis som han gjort med oljan innan.

- Åh gud, detta var.. precis vad jag behövde, sa Karin efter en stund. Men... jag måste tillbaka innan nån blir misstänksam.
- Så att du smyger iväg i natten skapar inte misstänksamhet menar du?

Karin vände sig på sidan. Hennes kropp var vacker och såg i Martins ögon oerhört välformad och fin ut där hon låg. Hennes höft stack upp och gjorde den kvinnliga formen vacker och inbjudande. Helt ogenerat lät Martin sin fittsafts- och spermaindränkta hand söka sig till hennes mus från framsidan där de nu låg på sida, vända mot varandra. Hon lyfte på benet och lät honom komma fram till sitt sköte med handen.

- Du förstår, sa hon, en outtalad del av den här... traditionen med Årets medarbetare är att den som slår får komma till den som tar emot och behandla dennes bak. Det har genom årens lopp lett till både... den ena och den andra oväntade... vänskapen.

Orden sjönk in i Martin. Karin fortsatte.

- Men... inte så här. Fast.. du är ju den första man att vara här. Din... företrädare var inte värd att kallas man, la hon snabbt till.
- Det finns mycket som förvånar mig med den här skolan, erkände Martin.
- Du anar inte.

Hennes svar var lika kryptiskt som det var otillfredsställande. Vid detta lag hade Martins förströdda massage av hennes fitta under samtalet börjat ge resultat. Både han och hon uppvisade tydliga tecken på upphetsning. Martin insåg att han började bli rejält kåt igen.

- Jag... får inte fresta med lite mer.. invärtes massage?
- Måste... tillbaka... borde... tillbaka.

Hon lät osäker. Martin tryckte in fingret i hennes fitta och hon stönade till. Han drog upp det och lät fingertoppen försiktigt rulla runt hennes knapp. Det bröt ned hennes motstånd helt och hon övergick till att stöna.

- Jahhh... jah... just... såh.

Hon lyfte benet och lät honom komma åt mer. Snart hade han båda fingrarna inne i hennes välsmorda fitta och det riktigt skvätte om den när han lät den jobba in och ut. Samtidigt gjorde han sitt bästa att massera hennes mus alla känsliga delar. Hans idoga arbete gav resultat. Inte bara stod hans kuk igen, mer än villig att återigen betjäna både honom och kvinnan i hans säng. Hon ålade sig i hans grepp och hetsade honom att ta henne. Bad, hetsade, bad, hetsade. Tillslut kunde han inte hejda sig. I en hastig rörelse vände han henne på rygg, drog isär hennes ben som han höll i. Hon famlade och tog tag i honom och ledde honom ivrigt mot sitt väntande sköte, som delade sig inbjudande under honom. Sedan, när hon positionerat honom lät han den återigen sjunka in i henne. Han satte sedan av en serie snabba, hårda stötar medan han höll i hennes raklånga ben. Det var obekvämt så tillslut kastade han sig över henne helt och hon saxade benen om honom. I denna, åtminstone ur religiös aspekt, klassiska ställning pumpade så Martin sin kollega Karin Lindh full med kuk efter bästa förmåga - till deras unisona glädje och stön. Sängen knarrade oroveckande under de hårda prövningarna och hade någon stått utanför stugan hade de hört en intensiv älskog. Hade de kikat in hade de sett Martin Anderssons röda bak guppa upp och ned där den matade in hans kuk i sin kollega. Martin hade både styrka, kondition och motivation. Tillslut klarade inte Karin att ligga still och ta mer kuk. Hennes underliv brann, inte bara av köttslig lusta utan av den enorma påfrestningen som Martins kuk trots allt utgjorde. Hon stötte honom ifrån sig.

- Ta... mig... bakifrån.

Hon ställde sig på fyra i sängen och på två röda var Martin på plats och med ett stadigt tag om hennes höfter knullade han så henne bakifrån. Det riktigt smackade om dem när deras kroppar stötte emot dem, hans pung slog hårt mot hennes ben och upp mot hennes blygd. Det var ett hårt, brutalt knullande som bara kunde sluta på ett enda sätt. Martin kom först och med ett återhållet morrande stön tömde han sig återigen i Karins innersta. Det tog Karin över kanten att formligen känna strålarna slå emot henne där inne och hon kom också. Martin stötte frenetiskt till det inte fanns något kvar att stöta med. Han gled tillslut ur henne och kom på sig själv med att försöka sätta sig ned. Det gick dock inte, han var för öm. Så han ställde sig upp och en flämtande Karin klev upp bredvid honom. Hon plockade upp sidenrocken och knöt den om sig.

- Det... var... fantastiskt, pustade hon.
- Håller med...

Sedan, med ena handen på dörrhandaget, vände sig Karin om. Precis samtidigt, i mun sa de:

- Detta stannar mellan oss!

De använde till och med samma ordval och de kunde inte hindra att skratta till över det. De lämnade varandra i samförstånd och kort därpå sjönk en djupt tillfredsställd Martin Andersson ned på sängen och somnade nästan direkt. Han såg aldrig skuggan som föll över fönstret som vette mot skogen från hans sovrum. Han aldrig se eller uppfatta den som stod utanför och sedan sakta rörde sig bort.



Kommentarer

oddball
5 Juli 2013, 16:02

snickarn80: kul :) Kommer inte sluta. Som sagt, möjligtvis sluta publicera här om de inte tar tag i sina problem med buggar.

snickarn80
29 Juni 2013, 20:54

Faktiskt så regga jag mig här enbart för att säga, hoppas du inte slutar skriva denna serie för den är grymt bra längtar till nästa del.

Mvh Snickarn

oddball
28 Juni 2013, 11:22

Jag förstår inte riktigt varför någon har ett horn i sidan till mig och konsekvent sänker betyget. Och den/de som är vänliga nog att rösta tillbaka, tanken är god men berättelserna får gärna stå för sig själva och vill nån sänka betyget genom att missbruka röstsystemet, fine. Detta problem löses genom att fixa betygssystemet, vilket jag bara väntar på att de ska göra.


Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.

copyright