Från soldat till erövrare, del 3: Ankomsten
Förord
Stående uppmaning: läs tidigare delar om du inte gjort det. Kom gärna med feedback. Konstruktiv kritik och beröm är det som får mig att fortsätta skriva. Kommentar, PM eller mail - vad som passar dig.
Här kommer del tre som handlar om Löjtnant Martin Anderssons resa från soldat till... erövrare.
Eftersom jag faktiskt försöker berätta en historia så innehåller denna del mycket som inte är sex. Men ha tålamod, kommande delar kommer ta igen det.
//Oddball
---
Från soldat till erövrare
Del 3
"Ankomsten"
eller
"Ambiguitas Grandis"
Martin hade flera motiv till att tillbringa de närmsta tio dagarna i de massiva skogarna som omgav den skola han skulle börja arbeta på. Den främsta var att han behövde avkopplingen. För Martin var ensamheten i vildmarken det mest avkopplande, fridfulla och återhämtande som fanns. Martin föredrog förvisso de norra delarna av landet, men detta gick utmärkt det med. Som exmilitär var han mycket van vid fältliv, faktum var att det var en livsstil för honom. Dessutom hade han förutom gedigen utbildning och erfarenhet av överlevnad själv undervisat i det - både inom och utanför det militära. Så att vandra runt i skogen utan kontakt med omvärlden var inga som helst problem, tvärt om. Det var hemma.
Ett annat motiv var att han gillade att ha koll. Tio dagar i dessa skogar gav honom bättre insikt i naturen och geografin kring sin nya arbetsplats och även om han trodde att merparten av hans arbete inte skulle ske i skogarna så gav det en känsla av trygghet att bekanta sig med skogen runt omkring skolan. Om inte annat visste han med sig att han skulle söka sig ut i den när han var ledig och då kunde han börja utforska redan nu. Göra sig hemmastadd.
Sist men inte minst var det en mental förberedelse. Han behövde lugnet och friden han upplevde innan han kände att han var mogen för sin nya utmaning. En utmaning som förvisso inte skulle innebära fara för livet, hårt fältliv och lidande runtomkring - men i gengäld var det en helt ny domän som skulle erövras. En internatskola med unga flickor lät mer skrämmande än lockade i Martins öron. Tonåringar i hans ögon var bångstyriga, oberäkneliga och irriterande. De trodde och tyckte att de var vuxna och krävde att få utrymme därefter. Samtidigt tog de inte ansvar, kunde inte mycket och var allmänt i vägen. Martin visste innerst inne att det självklart inte var rätt att hårdra det så och att sanningen kanske inte alls var så negativ kring tonåringar. Men det var den linje han valde att gå på. Sen, kunde han inte låta bli att vara oerhört gubbsjuk. Inte för att han var gubbe men med sina 35 år var han tillräckligt gammal att vara pappa till en tonåring. Och han kunde bara inte låta bli att bli oerhört sexuellt frustrerad av tonåringarna som klädde sig som bättre... modeller. Slampor. Skönhetsdrottningar. Vilket epitet man nu vill sätta på dem. Detta vågade han inte erkänna, ens för sig själv. De var off limit. Både på grund av värderingar och hans inställning till tonåringar. Att nu hamna i ett näste av dem, var skrämmande. Så han behövde rensa tankarna. Få sinnesfrid.
Hans semester i skogarna var till en stor del händelselösa. Skogen var generös och bjöd honom på allt han behövde. Den medhavda nödprovianten behövde han inte ens röra och kunde ändå gå mätt och belåten alla dagar. Allt från bär och växter till småvilt i form av kanin och fasan som han fångade höll honom både sysselsatt, fokuserad och mätt. Det var under en av hans jakter som en mycket underlig händelse utspelade sig. Något som skulle komma att jaga honom en lång tid framöver, skulle det visa sig.
Han kröp efter en fasan som han bestämt sig för att försöka fånga. Han hade inte lyckats snara den, men med rätt teknik gick de att fånga för hand om man hade lite flyt. Dessutom var det kul, mer sportsligt på något vis. Hans krypande tog honom fram till kanten av en glänta. En intensivt grön gräsmatta, eller äng öppnade framför sig. Den var inte stor och bortanför den låg en tjärn. Vattenytan i den var helt blank och på andra sidan var det en platt klippa som sluttade ned i vattnet. Hela området var inte stort, men Martin hade aldrig sett något liknande tidigare. Den kändes lika osannolik i denna skog som en oas i en öken. Som en hägring. Det var oerhört vackert. Sagolikt. Det blanka, svarta vattnet såg mycket lockande ut.
För en stund glömde han helt bort fasanen som tagit honom hit. Han ålade sig fram en bit till för att komma närmre. Sen låg han där i buskaget och bara förundrades. Och njöt. Det var just sådana här överraskningar som gjorde naturlivet så underbart. Han bestämde sig för att låta fasanen löpa och istället ta sig ett bad. Tjärnens vatten var säkert iskallt men det bara skrek om att bli besökt. Just när han skulle resa sig för att gå ut på ängen och klä av sig fångade en rörelse hans uppmärksamhet. Ett rådjur? Martin upphörde att röra sig och återigen tog hans invanda beteende över. Spejaren inom honom såg till att han låg blixtstilla.
Det var inte ett rådjur. Däremot var det något som fick Martin att bara gapa. Det var en kvinna. Det var inte bara oväntat här ute i skogen. Det var... surrealistiskt. För hon var... naken...?.. Det var ungefär det sista Martin hade väntat sig att få se. Där Martin låg hade han god uppsikt och det han såg var lika vackert som det var fängslande och upphetsande. Kvinnan var otroligt vacker.
Hon var någonstans mellan 20 och 30. Hon hade långt, krusigt, blont hår som slutade någonstans i ryggslutet. Hennes långa lugg var flätad på båda sidorna och satt ihop baktill. Hennes ansikte var oerhört vackert. Fridfullt. Fylliga läppar och lätt runda kinder, välmarkerade ögonbryn. Ganska bredaxlad men utan att se för kraftig ut. En slank kropp med ett par naturliga, välformade bröst. Inte stora, men definitivt inte små heller. Med rosa vårtgårdar. Hennes höfter var tydligt runda och kvinnliga. Hennes mage platt och vältränad. Venusberget övergick i en mörk triangel nedtill. Hela hon var vältränad. I Martins ögon var det något av det vackraste han sett. Hon rörde sig kattlikt. Varje rörelse verkade avvägd och sansad. Hon gick fram på klippan och ställde sig vid vattenbrynet, nästan lite bredbent. Martin höll andan, det kändes som hon stirrade rakt på honom. Så stod hon en lång stund och såg ut över den stilla vattenytan. Sedan tog hon ett beslutsamt steg ut i vattnet och bröt den stilla spegeln. Graciöst, nästan som om hon gled fram, gick hon så ut i vattnet.
Att se hennes vackra kropp sakta sänkas ned i vattnet allteftersom hon gick framåt var som att titta på en levande tavla. Krusningarna som hon lämnade efter sig och spegeln framför henne som speglade den nakna kroppen. När hon kommit ut så långt att vattenytan precis nådde hennes sköte stannade hon igen. Martin kunde från sitt gömställe se hennes hårda bröstvårtor och ana den knottriga huden. Han var livrädd att göra minsta ljud, så nära som han låg.
Utan förvaring dök hon så tog hon ett litet skutt framåt. Inte mycket, men så pass att Martin förhäxad såg hennes fasta bröst guppa till i ansatsen. Raklång försvann hon så ned i djupet med armarna sträckta rakt upp. Det bubblade lite efter henne och hennes ljusa kropp försvann ned i det mörka djupet. Martin pustade långsamt ut och inväntade hennes återkomst ur vattendjupet. Samtidigt passade han på att positionera om sig så att han låg bättre och mer dolt, utan att tulla på utsikten. När han var klar undrade han smått om det inte var dags för henne att komma upp nu. Det måste varit en minut snart, sen hon dök. Tiden gick och Martins puls ökade. Hade nåt hänt? Eller var hon så vältränad? Borde han dyka i och rädda henne? Vad var detta för människa egentligen? Vad gjorde hon här?! Efter ytterligare en stund, som nu kändes som en smärre evighet, beslutade Martin att nåt måste göras. Men precis när han skulle till att kasta sig upp och i, så bröts den nu stilla vattenytan av att hon dök upp igen. Inte alls långt från Martins gömställe. Hennes sätt att bryta vattenytan efter det långa dyket var lika fascinerande som graciöst. Hennes ansikte kom upp först och sedan hela hennes huvud. Helt ljudlöst och väldigt långsamt. Hon drog djupt efter andan och Martin höll samtidigt sin. Det syntes att hon trampade vatten men hon var otroligt lugn och stilla. Hon var andfådd men ändå inte. Hon måste vara otroligt vältränad tänkte Martin. När hon återigen hade en lugn andhämtning simmade hon så tillbaka till klippan. Sakta gick hon upp för den men hade nu ryggen vänd mot Martin som förhäxad studerade hennes välformade bakdel, rygg och det våta håret längs den. När hon kommit upp helt gick hon ned på fyra så Martin såg rakt in i hennes intimaste. Han kunde ana ett par välformade, stora yttre blygdläppar som började där den mörka triangeln slutade och övergick i skåran som delade hennes runda men fasta skinkor. Hon sjönk ned raklång på mage. Martin var alldeles torr i munnen och han låg på obekvämt. En skulle flytta grenen han låg på, lite försiktigt, när han insåg att det var hans egna, hårda lem som var grenen.
Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Hur länge skulle hon ligga där på klippan och sola? Rädslan för att bli upptäckt hindrade honom effektivt från att göra nåt annat än att ligga still och studera den solbadande, nakna och mystiska kvinnan. Plötsligt förnam han en rörelse. Nåt mellan hennes hopslagna ben. Martin fokuserade och försökte se. Samtidigt särade hon lite lätt på benen, putade lite med sin runda bak. Det gav Martin svaren han sökte. Hon hade sin hand över, nej i sitt sköte, såg det ut som! Hon onanerade! Små, gnuggande rörelser såg han. Hennes fingrar som fladdrade över könet. Sakta, sakta lutade Martin sig åt sidan för att sedan med oändlig försiktighet lirka fram jaktkikaren han hade i byxbensfickan. Detaljer! Att göra det helt ljudlöst var inte svårt men tog enerverande lång tid. Tillslut, med en förväntan och upphetsning som ett barn på julafton inte kunde ha matchat satte han kikaren till ögat. Det var inte jättelångt bort men med en stadig hand medgav kikaren en mycket inzoomad vy över kvinnans sköte. Det var tvivelsutan det vackraste han sett. Det var perfekt. Det var... ett konstverk, precis som hela hon. Han följde fingrarnas fladdrande och gnuggande iver springan. Han kunde till och med se fukten på hennes kön och fingrar som då och då blänkte till i solskenet.
Det kändes nästan kriminellt att ta fram kuken i detta läge, som att förstöra tavlan han hade framför sig. Men han kunde inte hindra sig, det gick helt automatiskt. Ena handen höll kikaren, stödd på den upphöjning i marken framför honom, andra hade han runt sin lem. Sakta men bestämt drog han i den samtidigt som han följde kvinnans rörelser noggrant. Lustkänslorna i Martin var överväldigande, berusande. När hon så plötsligt ändrade ställning frös Martin till, i rädsla att bli upptäckt. Han sänkte kikaren och avvaktade stilla. Men allt hon gjorde var att lägga sig på rygg på klippan, med brett särade ben, lätt uppdragna. Sen återupptog hon de masserande rörelserna i och runt sitt sköte. Martin såg rakt in i henne kändes det som. Han glömde för ett kort ögonblick helt bort kikaren. Sen kom han på den och släppte sin sprutvilliga lem för att justera in kikaren igen. Snart hade han hela kikarens vy fylld av det vackra skötet. Han återupptog runkandet och matchade hastigheten med kvinnans nu mer bestämda och taktfasta rörelser, som sakta ökade i intensitet och frekvens. Han kunde till och med höra hennes andhämtning och gnyenden som hennes lustfyllda lek åstadkom, i den i övrigt nästan knäpptysta gläntan.
Det enda sättet som han skulle kommit närmre hennes sköte skulle varit om han varit där, på plats, för att slicka och tillfredsställa det med ansiktet. Men nu var han inte det. Däremot medgav situationen något helt nytt, nästan mer intimt. Att utan kvinnans vetskap studera varje detalj i hennes kön alltmedan hon tillfredsställde det. Han kunde se de fylliga yttre blygdläpparna som särade villigt på sig för hennes ivriga fingrars trevande men målmedvetna rörelser. De inre rosa blänkte av vänta där de åkte in och ut med fingrarna. Den mörka, raka och släta behåringen som började på de övre delarna av de yttre blygdläpparna och gick ihop i den vackra lilla mattan som tronade som kronan på verket. Hennes venusberg var vackert uppvälvt och utgjorde en vacker kontrast till den vältränade magen och de väl positionerade höftbenen. Att se allt detta, utan att hon visste det, var utomjordiskt intimt kände Martin. Han skämdes men ingen del i hans kropp gjorde något för att låta bli att följa skådespelet. Hans rörelser kring sitt eget kön var inte särskilt intensivt eller fokuserat. Det behövdes inte och gick nästan helt automatiskt.
Gemensamt, men ändå helt och hållet på varsin kant jobbade de båda sig målmedvetet till orgasm. När kvinnan så körde in fingrarna så långt hon nådde i sitt sköte och spände sig upp i brygga, ackompanjerad av ett tyst men klart hörbart stön, då brast det för Martin. Det krävdes all självbehärskning Martin kunde uppbåda för att inte vråla ut sin orgasm högt, för den var den mest intensiva ha han någonsin erfarit. Han iddes inte ens runka utan höll bara krampartat i sin hårt bultande kuk när den matade ut sperman på marken framför honom. Kaskad efter kaskad hamnade framför honom och han tog inte blicken från den unga kvinnan som i orgasmens efterdyningar fortfarande, lite förstrött nu, masserade sitt kön samtidigt som hennes andra hand smekte brösten.
Plötsligt, och ironiskt nog efter att Martin helt ljudlöst lyckats följa kvinnans dopp och efterföljande onanistund, lyckades han dock bryta tystnaden. Hans svor inombords. När han skulle trycka tillbaka den söliga lemmen i byxorna lyckades han riva den mot dragkedjan och kunde inte hejda ett tyst stön av smärta. Det var inte mycket men medan Martin svärande för sig själv stuvade in resten av kuken som nu blödde lätt av rivsåret, reagerade kvinnan. Hon studsade upp i en sittställning, på huk, alltmedan hon spejade runt. Martin rörde inte en fena. Hennes blick fastnade en kort stund åt hans håll men vandrade sedan vidare. Martin trodde hans hjärta skulle stanna. En kort stund senare försvann hon så in i skogen och var sedan helt uppslukad av den gröna ridån.
Martin låg kvar, tyst som en mus en lång stund innan han vågade röra sig. Tillslut, fortfarande öm i kuken - både av den intensiva utlösningen och rivsåret, började han smyga sig tillbaka till sin lägerplats en halv kilometer bort. Väl tillbaka kom verkligheten tillbaka, när han såg sin ryggsäck, vindskyddet och den provisoriska eldstaden. Gläntan han precis besökt kändes nu som något han bara drömt, men innan han tänkte vidare på det halade han fram kartan och studerade den. Det fanns inget på den som antydde gläntans existens. Som van kartläsare visste han precis var någonnstans den borde vara utmärkt. Nu hörde det inte till ovanligheterna att kartor och verkligheten inte stämmer överens - verkligheten har en tendens att ändra sig över tiden. Och det är lätt att missa detaljer när man gör kartor. Med en penna markerade han så tjärnen innan han återupptog funderingarna på vad han skulle äta. Fasanen han jagat hade upphört att existera i samma ögonblick kvinnan hade visat sig.
Det dröjde dock inte länge innan fasanens öde, eller åtminstone en frände till den, beseglats. Mätt och belåten beslöt sig Martin att åter besöka den mystiska gläntan. Nu tog han sig däremot runt och stod snart på samma klippa kvinnan varit på. Han konstaterade direkt att hans gömställe varit optimalt. Härifrån fanns inte en chans att se om någon låg där han legat. Han satte sig på huk och smekte sakta den solvarma klippan precis på den punkt där kvinnan legat och tillfredsställt sig själv. Nästan som om det var kvinnan själv som låg där smekte han klippan och tänkte på vad han sett utspelas här bara en kort stund tidigare. Han böjde sig plötsligt ned och sniffade på den släta klippan. Inget. Men så... en förnimmelse. En lätt doft av... kvinna... av... kvinnlig lust. Det var inte mycket men det var påtagligt. Han blev helt berusad av doften, tills han kom på sig själv med att stå på fyra och sniffa på en klippa.
Så gjorde han som kvinnan, efter att ha låtit kläderna falla på klippan. Han vandrade sakta ut i vattnet, lika naken som henne. Vattnet var till hans förvåning inte så iskallt som han trott, men kallt var det fortfarande. Beslutsamt fortsatte han. När vattenytan nådde en bit under hans skrev, kände han att klippan slutade. Det var här någonstans hon stått när hon försvann ned i djupet. Det måste vara något av ett stup, tänkte han. Han tog, precis som hon, ett skutt framåt. Nu hade han inga bröst som kunde guppa vackert av hoppet, men väl en mycket väl tilltagen och vackert formad kuk. Som just nu kanske inte var i sin fulla prakt men tillräckligt mycket för att hoppa till när han skuttade ut.
Utan att förstå varför upprepade han kvinnans handlingar. Han fortsatte sjunka nedåt så långt farten av hans hopp medgav. När han så stannade upp släppte han ut så pass mycket luft ur lungorna att han inte omedelbart steg upp. Ovanför kunde han se ljuset från solen strila ned i det mörka vattnet, nedanför var det bäckmörkt. Han förvånades över tjärnens djup men beslöt sig för att låta bli att undersöka exakt hur djup den var. Däremot höll han sig kvar under vattenytan tills han trodde lungorna skulle sprängas. När han kom upp var det på nästan exakt samma plats där kvinnan brutit vattenytans spegel efter sitt dyk. Han drog efter andan och simmade tillbaka till klippan där han satte sig för att torka. Samla tankarna och intrycken. Detta var, utan tvekan, den mest förtrollande och vackra plats han sett. Och då hade han sett en hel del. Kanske var det för att den besökts av den vackraste kvinnan han också sett. Men detta var en plats han skulle återkomma till, det visste han. Vem kvinnan var och vad hon gjort där, det visste han däremot inte. Han satt kvar en lång stund på klippan och torkade i solskenet som strilade ned och strax skulle försvinna bakom trädtopparna. Han kände att han bara måste få se henne igen. Det var inte ett krav, inte en önskan. Det var en drift. Primal och självklar.
Full av funderingar fortsatte han sedan sin vandring. Händelsen som nyss utspelat sig skulle komma att återbesöka honom en mycket lång tid framöver honom, i drömmar och sexuella fantasier. På minuten enligt överenskommelse stod han så efter sin tio dagar långa "semester" framför den massiva, stora dubbelporten till skolan och använde den stora portklappen för att annonsera sin ankomst.
Skolan, som verkligen låg mitt i skogen, var större än han anat. Den låg verkligen mitt i skogen, på en platå. Huvudhuset var stort och hade två rejäla flyglar. Innergården innehöll en fontän och en vändplan som gick runt den. På yttre sidorna om båda flyglarna fanns ytterligare hus och bakom huvudhuset låg en ganska stor trädgård med en tennisplan och gräsplan i bortre änden. En bit nedanför platån fanns något som gladde Martin mycket. En idrottsplan med en rejäl hinderbana som stod i par med militärens egna. Det skulle finnas goda möjligheter att träna! Allt detta hade Martin i lugn och ro rekat på håll innan han anlänt. De närmaste omgivningarna till skolan ingick även de i hans rekognoseringsplaner.
Porten öppnades och en kvinna kikade fram. Hon var propert klädd i något som fick Martin att tänka på en "husa" i äldre sammanhang. Faktum var, att hennes klädsel såg ut att höra hemma i ett annat århundrade. Det fanns inget sexuellt över klädseln i sig, men kvinnan var nätt och söt och hennes barm fyllde ut dressen väl. I Martins nu helt sexuellt överladdade hjärna var hennes sexuella utstrålning magnifik.
- Välkommen Herr Andersson, sa hon och neg medan hon med en inbjudande gest visade att han skulle komma in.
Det tog en kort stund för Martin att anpassa sig till hennes utseende och inte minst sätt att formulera sig. Skolan var förvisso gammal, det visste han, men att personalen skulle vara klädd och bete sig på samma sätt som när skolan byggdes verkade osannolikt. Det skulle dock visa sig, att detta var bara en av många överraskningar som låg på lut för honom. Han klev in.
- Hej. Angenämt!
Martin höll, för säkerhets skull en formell ton och sträckte fram handen. Kvinnan såg blygt på honom och neg.
- Fröken Sjölin. Christina Sjölin, men kalla mig bara fröken Sjölin. Du är väntad, följ mig!
Utan att invänta svar vände sig så fröken Sjölin om och ledde Martin genom den spatiösa entréhallen. Den motsvarande helt och hållet den storslagna entrédörren och entréplanen. De begav sig upp för en av de två trapporna som på varsin sida gick upp mot övervåningen och stora valvet där. Kort därpå hade han letts till en stor dörr i slutet av den korridor som valvet mynnade ut i.
"Rektor Ståhl" stod det i en luxuöst utformad skylt i mässing på dörren. Fröken Sjölin knackade bestämt på dörren, trots att det under skylten satt en stor portklapp i till skylten matchande mässing.
- Kom in! hördes rektor Maria Victora Ståhls bestämda röst inifrån.
Innan Martin hann göra något hade fröken Sjölin öppnat dörren åt honom och han steg in. Bakom honom stängdes dörren igen. Framför honom stod så den kvinna som var hans chef från och med nu. En kvinna, vars barm var lika väl tilltagen som hennes uppenbara auktoritet. Vars sköte Martin haft sitt ansikte djupt begravet i, på sin anställningsintervju. Det hade varit en tydlig maktdemonstration och ett test i hur Martin hanterade den. Martin hade i sin tur inte några problem med detta, han var van vid tydlig hierarki från det militära och också van vid befäl som kanske tyckte lite för mycket om detta. Så länge saker gick rätt till och inte sköttes med inkompetens var Martin nöjd. Att få slicka fitta var en bonus, någon känsla av övergrepp eller maktmissbruk hade han, till sin stora förvåning, inte.
All den kommunikation Martin och Victoria Ståhl hade haft hade osat korrekthet och var seriös som den var proper. Det hade förvisso varit första gången i Martins liv han blivit ombedd att, å tjänstens (eller i hans fall blivande tjänstens) vägnar utföra sexuella handlingar. Hans vana att lyda order kombinerat med hans nyfikenhet kring både tjänsten som kvinnan som erbjöd den hade gjort att han fogat sig. Formellt sett hade det ju varit allt annat än korrekt. Men det störde inte Martin så mycket som det kanske borde. Faktum var att Martin där och då, när han begravt sitt ansikte i rektor Maria Victoria Ståhls sköte, hade passerat en gräns. Det visste både han och hon. Men det var en viktig gräns och utan att passera den hade Martin aldrig fått jobbet. Nu stod han här och studerade denna kvinna igen, för andra gången någonsin. Han undrade vad som skulle hända härnäst.
Kontoret var luxuöst. Inte alls så tillintetsägande och spartanskt som det förra. Detta kontor var inte personligt men det hade den karaktär som det förra hade saknat. Och det utstrålade makt. Det var ekparkett med tjocka, mörka mattor utplacerade symmetriskt. I mitten, mot det de stora fönstren som vette mot dörren han kommit in i, stod ett massivt skrivbord. Ett sådant där skrivbord vars syfte är att visa på makt och rikedom. Bakom det en fåtölj som i storlek och syfte matchade skrivbordet. Stolarna som stod framför var inte anspråkslösa på något vis, tvärt om. Men de stod sig slätt mot skrivbordet och fåtöljen bakom. Längs väggarna stod bokhyllor som gick från golv till tak. Fyllda med prydligt uppradade volymer och pärmar. Nedre fjärdedelen av bokhyllorna utgjordes av skåp med lås. Ordningen på hyllorna skulle fått vilken av Martins gamla befäl som helst grön av avund. Bakom honom, på båda sidor om dörren hängde porträtt av, gissade Martin, gamla rektorer. På ena sidan av rummet stod ett skåp. Inte mitt i rummet, men väl mitt i ena halvan av rummet. Helt ensamt. Det var ett vackert skåp men placeringen var udda tyckte Martin. Det var ett skåp vars placering och existens förbryllade och fascinerade Martin. Det passade in i rummet, men stod ut på ett mycket tydligt sätt.
- Jag ser att du undrar över skåpet, sa Victoria.
Det var det första hon sa och hennes röst hade en belåten ton.
- Vi kommer till det skåpet sen. Vi har mycket att gå igenom du och jag. Sätt dig!
Martin gjorde som hon sa och följde henne när hon själv satte sig i sin fåtölj. Det såg nästan komiskt ut med henne i den monstruösa fåtöljen men den auktoritet hon utstrålade matchade fåtöljen där hennes kroppshydda kom till korta.
- Så. Du är anställd från och med nu. Jag förutsätter att du läst och är väl förtrogen med villkoren för din anställning.
- Ja, sa Martin med hög röst.
Faktum var att Martin hade läst villkoren så noga att han nästan kunde dem utantill. De hade varit långa och utförliga och tog upp allt som man formellt sett kunde behöva veta om tjänsten. Men det fanns ett antal formuleringar som lämnade frågetecken. Som om hon hört Martin tänka detta fortsatte hon:
- Det finns ett antal saker i ditt kontrakt som kräver förklaring. Det kommer du få, tids nog. Vi skall ta det praktiska först.
Martin nickade eftertänksamt och inväntade Victoria, som drog ut en skrivbordslåda och tog fram en tjock mapp som hon räckte Martin.
- Här är dina åtaganden och det du behöver veta inför den närmaste tiden. Men i korta ordalag är schemat som följer: Om två veckor kommer personalen komma tillbaka. Det är totalt tjugoen personer som arbetar här, oss inklusive. Fjorton lärare, två i köket, två i städ och du och jag. Samt en person som sköter ägorna. Men hon är inte här så alltid. Christina har du redan träffat, hon hör till städ och har tillsammans med mig varit här sedan terminen slutade. Martin nickade.
- Efter ytterligare en vecka kommer så eleverna. De är 200 till antalet fördelade på fem årskurser med två klasser om vardera 20 i varje årskurs. Åldrarna sträcker sig från 13 till 18. Martin svalde hårt när han hörde det.
- Din främsta uppgift, blir precis som vi kommit överens om, att stå för markservicen. Allt som hör fastigheten till. Men, som du också vet, förväntar jag mig att du hjälper till att hålla ordning och reda på tjejerna. De hör till en ålder och social bakgrund där de bitvis kan vara lite... vilsna. De behöver en stadig hand som leder dem framåt i sin utbildning. Lärararna står för kunskap och bildning, men du och jag kommer vara de som ser till att de sköter sig. I praktiken du. Och, tillade hon med ett oroveckande tonfall, de som straffar dem när de inte gjort det.
Martin hade förstått att det var en skola med gamla värderingar och att en del av skolans regler var föråldrade. Men att det var något som föräldrarna som skickade sina döttrar hit inte bara uppskattade utan faktiskt värdesatte. Det hade med all tydlighet framgått att han förväntades stå för ordning och reda. En del av Martins militära karriär hade varit som militärpolis så det var inte heller några konstigheter. Det som skulle vara nytt var... bestraffningarna.
- Du har med din solida bakgrund i en organisation som värdesätter auktoritet och raka, tydliga förutsättningar, en bra utgångspunkt. Du har också visat att du har de övriga kvalifikationer som jag... rektorn rättade sig, vi värdesätter. Dessutom har du med ditt psyke och din fysik utmärkta förutsättningar att ingjuta den respekt hos eleverna som din roll kommer kräva. Du är inte här för att bli deras kompis, älskare eller tröst. Du är Ordningen och Straffet som kommer om de bryter ordningen. Faktum är, att det är din primära uppgift. Går rör sönder eller lampor slutar fungera fixar du det självklart men vi skall inte vara onödigt krångliga. Saker som kräver expertis tar vi in folk som fixar, bara du har gjort vad som krävts för att fixa det akuta. Nej. Det du skall göra är att finnas. Närvara. Bistå lärare om de får problem med ordningen så att den stör undervisningen.
Martins hjärta bultade. Han hade nog inte insett att fördelningen mellan ordning och vaktisärenden skulle vara fördelan så. Däremot såg han inga problem med det. Han var van att anta utmaningar och konceptuellt hade han inga problem med vad som sas.
- Sedan, har vi en ändring. Din gedigna bakgrund gör att vi ser möjlighet att involvera dig i delar av undervisningen. Det är en av de saker som de mer luddiga klausulerna i ditt kontrakt medger, la rektorn leende till.
Detta tyckte Martin lät kul. Han gillade att instruera och undervisa. Detta var en positiv överraskning! Än så länge hade ingen överraskning varit negativ. Men denna var tydligt positivt i hans sinne.
- Så, jag kan tänka mig att du kan göra goda insatser i till exempel idrottsundervisningen men kanske också i ämnen där din kunskap inom friluftsliv och för all del vapenhantering kommer till pass.
Vapenhantering? Vem utrustar tonårsflickor med vapen och lär dem hantera det? Funderingen hann knappt formuleras förrän frågan besvarades.
- Inte de vapen du kanske är van vid, men en bra flicka bör kunna.. .försvara sig.
Martin log inombords. Närstrid. Okej, inga problem. Frågan var om han tyckte det var bra att skola flickorna som mördare. Men så påminde han sig om att man måste inte dra det så långt. Bara för att hans egen erfarenhet var en blodig och brutal historia var det inte tvunget att målet med våldet skulle vara död och förödelse. Rektorn fortsatte.
- Sedan har du en uppgift, som kommer vara överordnad den att bekanta dig med skolans alla hörn innan lärarna kommer. Det är att städa upp efter din företrädare. Organisera det kaos han lämnade efter sig.
Nu blev Martin nyfiken på riktigt. Några ord om en företrädare hade inte sagts tidigare. Än mindre hade det pratats om något kaos. Återigen verkade rektorn läsa hans tankar.
- Din företrädare lämnade oss hastigt innan sommaren. Hans frånfälle var inte direkt oväntat, han var gammal och skulle gå i pension denna höst. Men vi hade inte räknat med att hitta honom död i pannrummet. Hjärtsvikt sa läkarna. Problemet är att han arbetade lite på sitt egna lilla sätt och hans arkiv och kontor är något av ett mysterium - vi har inte ens tagit oss in i alla skåp. Du kommer nog behöva anlita en låssmed för att ta dig in i några av dem. Vi lämnade dock detta arbete till dig. Däremot, och nu hårdnade rektorns röst märkbart.
- Däremot är det av YTTERSTA vikt att allt du finner i hans domäner hanteras ytterst varsamt. Han hade hand om känslig information och det är bara med mig du får dryfta något om det du finner. Inte ens dina kollegor bland övrig personal är bemyndigade att ta del av den. Där har du, i egenskap av ordningsman, en särställning. Du är sedan välkommen att strukturera arkiv, information och verktyg som du själv vill ha dem - men först måste du gå igenom hans efterlämningar. En del av dem utgör grunden för ditt arbete.
För första gången tog Martin initiativ till en spontan fråga. Detta tycktes inte förvåna rektorn och hon funderade en stund innan hon besvarade honom.
- Berätta om min företrädare. Jag känner att jag behöver lite bakgrund för att kunna sätta mig in i hans roll och efterlämningar bättre.
Rektorn såg ut att väga orden mer än hon brukade.
- Han tog sin roll på stort allvar. Kanske lite för stort, misstänker jag. Han hade ett alldeles för stort intresse för de unga flickornas förehavanden och inte minst kroppar. Kroppar under tillväxt, inte alls ämnade för de aktiviteter hans sinne var fyllt av. Jag kan inte säga att jag har belägg för något, men hans intresse av flickorna var mer än tjänsten krävde och vad som kan anses vara sunt. Så hittar du något som stödjer detta är jag mycket intresserad.
Rektorn pausade och fortsatte sedan.
- Den film du fick se kommer från ett av hans arkiv. Han påstår sig ha beslagtagit den av eleverna men jag är osäker på om det förhåller sig så. Det finns inget som säger att han inte filmat själv. Men hans köttsliga intresse för flickorna föranledde mig att lägga vikt på att hans efterträdare INTE skulle gå och tråna efter flickor dagarna i ända.
Nu föll en stor pusselbit på plats, men väckte minst lika många nya frågor. De frågor under anställningsprocessen kring Martins privatliv som verkat tämligen harmlösa fick nu sin förklaring. För harmlösa eller inte, när Martin tänkte efter hade intresset för hans privatliv varit ovanligt stort. Men efter att ha genomgått ett uppslitande avbrott från sin förra flickvän hade Martin blivit väldigt bitter mot kvinnor. Han hade funnit henne i säng med en bardomskompis till sig. Som det visade sig, hade varit substitut för Martin under många av hans utlandsvistelser. Och det gemensamma barn han trodde de väntade var inte alls hans, utan hans kompis. Detta hade de inte tänkt berätta. Detta var en händelse Martin effektiv hade stuvat in lång i sitt medvetna och han tog endast fram det när han behövde bli riktigt arg. Effekten hade dock blivit att en tämligen mild och snäll person blivit i det närmaste föraktfull mot kvinnor. Det hade tagit flera år att arbeta bort den inställningen. Han hade dock ansträngt sig, dels för att det inte riktigt var bra eller rätt att gå omkring och hata kvinnor i allmänhet bara för att han stött på en som svikit honom brutalt. Men också för att han innerst inne älskade kvinnor och faktiskt var en mild och vänlig person - om än med ett mer brutalt yttre utseende och beteende. Men det senare var en effekt av hans yrkesval och inte av hans person.
Hur som helst insåg Martin att de frågor som hanterat hans privatliv och inställning till saker som familjebildande hade besvarats med en hätskhet och bitterhet som han inte tänkt på att han hade. Men fel tolkat kunde hans bitterhet ses som något helt annat. Ointresse för kvinnor och deras sexualitet. Nu fick också pillret han fått och tagit sin roll förklarad. Martin Andersson insåg nu att han satt här endast för att kvinnan framför honom trodde att han inte tände på kvinnor. Att han inte ens var förmögen att få stånd inför synen av de mest oskuldsfulla kvinnokroppar som man kunde frambringa. Hade han inte tagit pillret hade effekten av pillren eller rektorns byst onekligen gett sig till känna. Och hade Martin inte svarat att han inte alls tänkte gifta sig med nån kvinna eller skaffa barn hade han inte ens fått komma på intervju. Tillfälligheter, formuleringar. Men de hade alla satt honom i en sits där han, utan sin arbetsgivares kunskap, var anställd på felaktiga premisser. Och på en, för rektorn åtminstone, vital punkt. Detta var ett dilemma. Hans fundering resulterade i en fundersam min som rektorn snabbt förnam.
- Du funderar över något?
Martin funderade på om han skulle säga sanningen. Han valde att låta bli, detta var på tok för intressant för att omkullkasta redan innan det börjat. Han fick lösa det på något vis. Det var hennes missförstånd först och främst, inte hans. Och, vad viktigare var, han hade inte ljugit nånstans.
- Min företrädare verkar haft tillgång till lokalerna på ett ytterst... frikostigt sätt?
- Du menar omklädningsrum och så, undrade rektorn.
- Ja.
- Om du skall hålla ordning kan vi inte låta omklädningsrum eller för all del flickornas egna sovkvarter utgöra fristad från ordning och reda. Du förväntas röra dig i dessa lokaler precis lika mycket som i övriga. Flickorna får sedan tycka vad de vill. Men deras föräldrar kommer tycka det är bra med ordningen, så länge som det inte är en snuskgubbe som går omkring och dreglar efter dem. Och, med... din sort, är ju det inga problem.
Det sista lät nog mer föraktfullt än rektorn menat men andemeningen var glasklar. Martin skulle springa omkring i omklädningsrum fulla med nakna flickor. Och detta för att alla trodde han var bög. Detta var mer intressant och skrämmande än han nånsin vågat tro.
- Jag vill tillstöta att det är viktigt att du slår an en auktoritär ton. På senaste tiden hade din företrädares auktoritet minskat. Vi hade tydliga problem med ordning och reda och lärarna rapporterade om ett ökat fusk. Inget bevisat så klart, men det finns en hel del där att ta tag i med.
Rektorn stötte pekfingret i skrivbordet för att understryka det sista.
- Jag måste avsluta vårat samtal nu. Du har det mesta av informationen du behöver i mappen och Christina visar dig till din inkvartering och ditt kontor. Du skall avrapportera till mig varje morgon klockan 07.00 här.
- Det är uppfattat.
- Två saker till, sa rektorn. Martin hejdade sig i sin ansats att resa sig. Tonfallet antydde att kommande meningar var något han borde ta på yttersta allvar.
- Vi har avhandlat vad som förväntas i din relation till eleverna. Men vi har kvar din relation till personalen och inte minst... mig. Rektorn spände ögonen i honom.
- När vi tilltalar varandra direkt så är det titel och efternamn som gäller. Alltid. Endera stunden står där en elev och hör och då skall det vara formellt. Du får umgås med personalen såsom man kan förvänta sig att kollegor gör, men bara när du eller de inte arbetar. Och aldrig nånsin när elever finns i närheten. Ni är, per definition, i tjänst om en elev finns i er närhet. Du är den enda manliga personen på hela bygget, så jag förväntar mig inga problem av praktisk karaktär där...
- Det är uppfattat, sa Martin och tyckte att det inte var någon som helst konstighet med detta givet vad han hört hittills. Innerst inne såg han dock ett antal problem med att vara ensam man. Speciellt som han inte alls var bög, tvärtom.
- Sedan har vi... vår relation. Du kallar mig rektor Ståhl inför andra och när vi är ensamma. Du och jag kan tala om övriga i personalen med förnamn. Men bara om elever inte är närvarande. Samma sak gäller dig och övrig personal. Ni får dua varandra sinsemellan, men inte inför elever. Och jag, är och kommer förbli rektor Ståhl, oavsett vilket.
- Det är uppfattat, bekräftade Martin. Han skulle återigen resa sig då rektorn fortsatte, nu med ännu mer bestämt tonfall.
-Det finns ytterligare en sak jag vill förtydliga när det gäller vår... relation. Jag förväntar mig att du på direkt anmodan upprepar den behandling du gav mig på anställningsintervjun. Det är ännu en sak det där finstilta styr. Det är en del av din arbetsuppgift, men det sker bara på min anmodan och med yttersta diskretion. Är det uppfattat?
Martin svalde hårt. Hade han hört rätt? Ingick det i hans arbetsuppgifter att tillfredsställa rektorn oralt när hon så önskade?! Rektorn plockade genast upp hans tvekan.
- Jag utgår ifrån att detta inte är ett problem? Du behöver inte tända på mig för att göra ett bra jobb, det bevisade du med all tydlighet sist.
- Inga problem, sa Martin och kände att han blivit torr i halsen. Och vad värre var, han hade fått stånd av insikten i vad rektorn precis sagt. Han hoppades verkligen inte hon skulle se.
- Bra, sa rektorn med ett belåtet tonfall. Då kan du börja din anställning med att göra rätt för dig här och nu.
Med dessa bord ställde sig rektor Maria Victoria Ståhl upp och drog upp sin kjol till midjan. Hon hade inga trosor utan endast korsett och strumpebandshållare. Hennes buske delades av hennes kön som redan glänste av safter. Martin kunde inte slita sin blick från det. Det var oerhört upphetsande att se det igen, inte minst i denna situation. Det delade på sig, förväntansfullt. Sedan satte sig rektorn ned i sin stol och la upp sina fötter på skrivbordet, bredbent. Hennes sköte delade, om möjligt, ännu mer på sig. Han stirrade rakt in i sin chefs våta inre.
- Vad väntar du på?
Otåligheten i hennes röst gick inte att ta miste på. Martin studsade upp och runt skrivbordet. Han var glad att hans stånd inte fick chans att exponeras och dök så hastigt ned mellan rektorns ben. Intressant första dag på nya jobbet, tänkte Martin när han så dök in i rektorns otåliga fittbuske. Rektorn verkade ha full kontroll över sina lustar, för hon yppade inte så mycket som ett stön under hela tiden. Däremot manövrerade hon mycket bestämt Martin runt sitt sköte och såg till att han gjorde precis som hon ville.
För andra gången i sitt liv, men absolut inte sista, hängav sig så Martin Ståhl att slicka sin arbetsgivares omättliga kön till ormasmens rand och förbi den. Det krävdes gott och väl en kvart, tjugo minuter innan Martins arbete gav utdelning. Tillslut, med en lång utandning kom så rektorn i en tyst men påtaglig orgasm. Hon skälvde och tryckte Martins ansikte hårt mot sitt sköte. Martin använde fingrar och tunga med mycket ambitiös frenesi men var tacksam att det gick mot sitt slut. Hans muskler värkte och han behövde luft. Doften av fitta låg tung i rummet. När rektorns orgasm klingat ut sköt hon Martin ifrån sig.
- Du kan gå nu. Du har papper där. Rektorn pekade på en ask som stod på skrivbordet. Martin hoppade upp och hann lite diskret räta till sin bultande lem innan han tog en näve av näsdukarna i asken och torkade sitt nedsölade ansikte och händer. Han gick mot dörren och hörde rektorn trycka in en knapp. Det fanns tydligen en interntelefon.
- Fröken Sjölin kan komma upp och ta Martin till hans bostad och sedan hans kontor.
Martin gick ut ur kontoret och stängde dörren efter sig. Utanför kontoret stod han sedan och väntade i ett par minuter innan Christina kom sättandes. Det gav honom en liten stund att få bort det mesta av rektorns könssafter från sig. Han osade ändå markant av fitta och han undrade just om Christina skulle märka något. Om hon gjorde det var det inget som hon visade. Utan att säga något visade hon så Martin vägen till vad som skulle komma att bli hans hem. Efter gick Martin, full av funderingar.
- Vem hade skickat pillret och sett till att han fått jobbet?
- Vad dolde hans företrädares arkiv och rum för hemligheter?
- Vad hade hänt honom, hade han fått hjärtinfarkt eller var där något mer? Sanningen om hans död kändes inte blottlagd alls.
- Hur i helvete skulle han kunna röra sig bland 200 tonårsflickor och ett tjugotal kvinnor som trodde han var bög, när blotta tanken på det gjorde honom brunstigare än en avelshingst helt frisläppt på ett stuteri.
- Vad innebar allt detta prat om bestraffningar? Martin hade sina onda aningar men än så länge var inget uttalat.
För varje fråga som besvarades, kändes det som tio nya dök upp. Martin ryckte sig upp ur sina funderingar och fokuserade på den välsvarvade rumpan som rörde sig inbjudande framför honom. Fan. Detta skulle bli svårt. Mycket svårt. Han hade velat hoppa på fröken Christina Sjölin där och då och få utlopp för sina uppdämda sexuella begär. Han svalde hårt och upprepade för sig själv. Svårt. Mycket svårt.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Dina ord värmer lorden och du skriver mycket bra vill jag tillstå. Förväxla inte folks rädsla/aversion mot ditt val av tema med hur du skriver nu bara. Du skriver mycket bra och fängslande. Min ambition med just denna serie är att försöka ta skrivandet till en ny nivå, så ja, bokform är det jag siktar på. Inte att det skall bli en, men skriven som om det var en. Fast i sexnovellform då. Jag ser att jag har en hel del kvar att lära mig när jag läser igenom, jag tenderar till att krångla till språket i min iver att vara beskrivande. Men det är en övning för mig det här, jag har inte gjort det förr på detta vis :) Men återigen, tack!!
Jag gillar när det finns en story i novellerna, inte bara pang på, utan som om man läste en bok. Jag önskade att jag kunde skriva som du, men kan kan jag inte, än. Bra!!
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Börjar bli riktigt intressant detta :) Du skriver mycket bra och proffsigt. Denna serie är nog en blivande klassiker här på SN.