Systrar emellan
Författare: småkåt Datum: 2011-08-29 17:37:05
E-post: tiber12@live.com
Läst:
46 233 gånger
Betyg: 4.5 (11 röster) 6 medlemmar har denna novell som favorit
Charlotte väntade i mörkret. Varför gick jag med på det här? undrade hon för hundrade gången. Det var mörkt eftersom hon hade en ögonbindel av tjockt tyg över ögonen, och i munnen hade hon en obekvämt stor boll av ett annat tyg – det kändes som en disktrasa – som fick hennes käkar att värka. Den var fasttejpad, så hon kunde inte spotta ut den.
Hon visste ju varför hon hade gått med på det. Emelie. Emelie som alltid haft en underlig makt över henne, trots att Charlotte var den äldre. Emelie, som Charlotte alltid avundades för hennes kropp; de hade båda fått stora bröst, lite för stora tänkte Charlotte ibland, och deras samiska påbrå märktes i båda, men där upphörde likheterna. Emelie var kort och smal, filmstjärnelooks. Charlotte vägde för mycket, vad Emelie än sa.
Charlotte stod i en mycket obekväm ställning. Hennes mästare, vem nu han var, hade varit kreativ med tejpen. Han hade gaffat fast hennes knän i hukande ställning; ett långt, hårt föremål, ett kvastskaft kändes det som, var fasttejpat längs båda benen och över rumpan så att hon måste stå med benen rakt utåt åt sidorna. Hennes nyrakade kön var helt blottat. Charlotte var inte alls vig, och den forcerade kroppsställningen sträckte i benen, särskilt i innanlåren, och hon hoppades verkligen att hon skulle slippa att få kramp i musklerna. Hon hatade kramp.
Ända sedan de var små hade de varit helt öppna om allting för varandra, så Charlotte tyckte inte alls att det var konstigt (okej, kanske lite – men inte så konstigt som det kunde ha varit) när hennes lillasyster berättade om hur hon hade blivit intresserad av BDSM på nätet och hur hon hade bett sin dåvarande kille att smiska henne. Charlotte hade lyssnat och sen erkänt att för henne var det tvärt om, hon fantiserade om att bestämma.
"Nä, det är inte samma sak", svarade Emelie då. "Att vara undergiven – det är en helt annan känsla. Att vara helt under någon annans kontroll..."
Och – Emelies underliga inflytande över henne hade verkat. Hon var ju inte alls intresserad av det egentligen, hon var ju mycket hellre dominant... Men Emelies ögon lyste på ett alldeles särskilt sätt när hon pratade om att vara undergiven. Helt underbart, du borde pröva det...
Nu hörde Charlotte en dörr som öppnades och hon återvände genast till nuet. Ljudet kom bakifrån och hon hade gärna vänt sig om, tagit bort ögonbindeln och tittat, gått hem. Istället kunde hon bara vänta. Hon hörde fotsteg som kom mot henne, bara fötter mot ett hårt underlag som kändes som betong. Fotstegen stannade bakom henne. Väntade. Började gå igen, runt henne, långsamt. Charlotte höll andan. Stegen stannade igen, alldeles framför henne.
Charlottes händer var fasttejpade bakom hennes rygg och hennes bröst stod ut helt fria. Hennes bröstvårtor var hårda i den svala luften.
Plötsligt hörde Charlotte en högljudd snärt och kände en plötslig, skarp smärta i ett av brösten. Hennes anonyme mästare hade slagit till henne med något platt tillhygge, typ en paddel. Då kom krampen. Charlotte gnällde till, försökte ropa genom tyget. Hon vacklade till och kände en hand på axeln, som hindrade henne från att falla. Det drog olidligt i hennes innanlår. Hon drog efter andan och skrek – men det kom ut alldeles dämpat.
Hon kände en snärt till, på andra bröstet den här gången, och ögonblicket därpå på första bröstet igen, en perfekt träff på bröstvårtan som skickade blixtar av smärta genom hennes kropp. Hennes muskler skrek, och fortfarande kände hon mästarens hand på hennes axel, stadig, lugn på nåt sätt, som hindrade henne från att falla.
"Det är värt det", hade Emelie sagt när Charlotte uttryckte sin tvekan. "Helt klart." De hade suttit på Emelies säng, onsdagkväll förra veckan. "Jag fixar allt, du behöver aldrig ens veta vem han är som, ja, som dominerar dig. Bara att du säger en dag." Och till sist kom nådastöten: om hon inte gjorde det skulle hon inte förstå vad det var som Emelie älskade. Och det ville inte Emelie. Och när Emelie tittade på henne med sorgsen blick insåg Charlotte att det ville ju inte hon heller.
Hon försökte vrida sig undan från slagen, och undan från krampen, även om det var omöjligt. Men hennes mästare, den där stadiga handen och obarmhärtiga paddeln, hade inga problem att komma åt hennes blottade, känsliga bröst hur hon än vred sig. Ett slag på högra bröstet, klatsch, vänstra, klatsch! Högra igen, högra, vänstra... Charlotte tappade räkningen, slutade känna de individuella slagen, allt bara flöt ihop med krampen till en enorm smärta.
Det dröjde ett tag innan hon insåg att slagen hade slutat. Men hennes innanlår krampade fortfarande, värre än någonsin, och hon försökte be om nåd men kunde naturligtvis inte prata.
Plötsligt kände Charlotte nånting kallt mot låret. Hon stelnade till. En kniv. Plötsligt blev hon mycket rädd. Hon vred sig och gnydde, försökte ta sig bort. Men så kände hon hur den där stadiga handen landade på hennes axel igen och hur kniven skar bort tejpen kring hennes knän. Hon slappnade av igen. Sen drog hon efter andan när hennes mästare oförsiktigt slet bort tejpen från hennes ben. Det där kvastskaftet föll till golvet med ett träigt klattrande. Charlotte sköt genast upp med ett plågat stön och försökte lägga sin vikt så att krampen försvann.
Hon visste inte hur länge hon stod sådär och vägde på fötterna, men krampen försvann till slut och hennes mästare var barmhärtig nog att han inte slog henne under tiden. Men så fort hon slappnade av och andades en lättnadens suck kom den där paddeln igen, den här gången på hennes vänstra skinka – SMACK!! – och hon stelnade till och gnydde genom tyget.
Hon hann knappt göra det innan nästa slag kom, på högra skinkan den här gången, och sen på vänstra skinkan igen. Smack! Smackk!! Det sved otroligt mycket och Charlotte ville bara att det skulle vara över. Hon kände tårarna komma av smärtan, och hon förstod plötsligt varför Emelie föreslagit att hon inte skulle ha nåt smink. Hon önskade plötsligt att hon lyssnat, men hon hade inte vågat visa sig osminkad för sin mästare, trots att hon inte skulle veta hans namn eller ens se hans ansikte. Så hon hade sminkat sig, och nu rann antagligen hennes mascara under ögonbindeln.
Hon stapplade framåt ett par steg, och den där paddeln följde tätt efter, slag efter slag tills Charlotte tänkte att hennes bleka stjärt måste vara helt illröd av slagen. Smack! Smack!! Smackk! Hon gnydde och ropade dämpat. Hon hade väntat sig att hennes mästare skulle befalla henne, ryta åt henne. Då skulle hon kunnat lyda, försöka göra det så lindrigt så möjligt för sig själv. Istället fick hon den här stumma paddeln som skoningslöst slog.
Hon drevs framåt av den där paddeln, steg för steg, slag för slag. Hon kände sig nästan som att hennes mästare lekte med henne, piskade runt henne i cirklar som om hon vore ett djur. Hon kände sig faktiskt lite som ett djur – hon kunde inte prata, bara göra läten, och hon behandlades helt respektlöst av sin mästare, som om hon vore ett djur, eller till och med ett föremål – bara en leksak som hennes mästare skulle använda tills han lessnade och sedan göra sig av med.
Varför var hon så våt?
Hon kände hur hennes safter droppade ur henne och rann nerför innanlåren. Hon tänkte nästan att hon hade kissat på sig, men hon hade inte varit kissnödig och... ja, hon visste helt enkelt att det inte bara var kiss. Det var kåtsaft. Men varför? Hon tände verkligen inte på det här, hon hatade det!
Hennes rumpa var nu ordentligt öm och varje slag brann av smärta och fick Charlotte att häftigt andas in. Men så plötsligt slutade de. Utan det klatschande ljudet av paddeln mot hennes mjuka skinkor blev det plötsligt väldigt tyst. Charlotte väntade oroligt på vad som skulle hända härnäst. Hon hörde sin mästares barfota steg vandra bort, sen ett ljud när han plockade upp nåt föremål, nåt nytt tortyrredskap...
Stegen kom tillbaka. Hon stod med svidande rumpa och ömmande bröst och med benen tätt ihop för att dölja sin blöta fitta. Plötsligt kände hon, helt utan förvarning, ett hårt slag, full kraft, på ena låret. Hon stelnade till och stönade av smärta. Sen kände hon den där paddeln tvinga sig in mellan hennes ben och hon ställde sig genast bredbent – allt för att undvika fler slag.
Sen fick hon veta vad det nya tortyrredskapet var.
Hennes fitta var helt öppen, blottad och glänsande och hårlös. (Emelie hade sagt att Charlottes mästare ville se en prydligt rakad flicka.) Nu kände hon hur en slät, hård sak gneds längs hennes blygdläppar. Hon visste med ens vad föremålet var. Hon hade en själv. Hon slappnade av lite, lättad över att det inte var en häcksax eller bandsåg eller nåt. Sen slog mästaren igång vibratorn och den började vibrera mot hennes inre.
Hon hade inte helt förstått – inte alls förstått, faktiskt – hur kåt hon var innan hon kände den där vibrationen. Smärtan hade maskerat kåtheten, men nu, trots ömhet lite överallt, slog den till som ett slag i magen. Hon stönade till och tryckte sin plaskvåta fitta mot den vibrerande dildon. Nästan all tankeverksamhet upphörde – kvar fanns en liten röst som viskade: Hora. Vad fan håller du på med? Slampa. Hora.
Det var den delen, samma del, som hade stått för hennes fantasier om dominans, om att ha en kille under sig som lydde hennes minsta vink. Men den delen av henne verkade så liten nu, en obetydlig ö i ett stormigt hav av kåthet. Och dess viskningar gjorde henne bara kåtare: Hora. Skamlösa hora.
Skamlös hora var hon, och hennes mästare behövde bara hålla vibratorn stilla medan hon stötte emot den, frenetiskt stönande och gnällande. Ibland stötte den djupt in i henne, och det var skönt, och ibland fick hennes stötar den att glida mellan hennes blygdläppar och mot klittan, och det var minst lika skönt. Hon ville bara ha mer och mer, så hon stötte energiskt med höfterna och försökte komma åt den magiska vibratorn så gott hon kunde.
Hon visste inte riktigt hur länge hon hade knullat vibratorn innan det första slaget landade. Någon minut? Bara en tillfällig vila, som när hon hade fått stå upprätt och få bukt på krampen. Nu kom iallafall den där paddeln igen och slog än en gång emot hennes lår. Hon stannade mitt i en stöt, kastade huvudet bakåt och stönade av – ja, hon visste inte riktigt vad. Slaget sved ordentligt, en motpunkt till vibratorn.
Hon hörde vinandet i luften alldeles innan paddeln landade igen, den här gången på hennes andra lår. SMACK! Hennes mästare verkade lägga ner all sin styrka i slagen. Charlotte hamnade plötsligt i ett dilemma: hon ville bort från slagen, men hon ville komma närmare vibratorn. Hon drog skälvande efter andan och kände tårarna komma igen – vad de berodde på visste hon inte riktigt.
Smack! Ett till slag, på samma lår igen. Sen på andra låret – smackk! Och sen, helt oväntat, ett hårt slag på magen, just nedanför naveln. Charlotte flämtade till och stötte hårdare mot vibratorn. Hon försökte glömma slagen och bara fokusera sig på den vibrerande dildon och de känslor som den orsakade i henne; men varje slag var minst lika smärtsamt som det förra, om inte värre.
Trots den svidande smärtan kunde Charlotte känna sin orgasm komma närmare och närmare. Hon gnydde och fokuserade på den känslan – ljuset i slutet av tunneln. Hon började stöta ännu snabbare, och hennes mästare verkade märka det, för slagen kom också snabbare. Låren, magen, till och med brösten; ingen kroppsdel var säker. En gång fick hon till och med ett skarpt, svidande slag över kinden. Då skrek hon till, knyckte med höfterna och kände sin orgasm komma ännu lite närmre.
Hon förlorade besinningen och började stöta helt tanklöst. Allt smälte ihop, hon kunde inte längre skilja mellan smärtan och njutningen. Hennes mästare verkade också ha tappat besinningen; slagen kom inte längre med den grymma precision de hade haft tidigare. Istället haglade de ner med stor entusiasm: smackk! Smack!! SMACK! Över låren och magen, över brösten och särskilt kring hennes känsliga bröstvårtor.
Plötsligt tänkte hon, så glasklart att det var som att hon hade sagt det och hört sin egen röst: Slå mig! Slå mig så jag kommer!
Och just som hon tänkte det, som om hennes mästare hade läst hennes tankar, landade ett sista slag, just som vibratorn begravdes djupt i hennes sköte. Slaget landade perfekt över hennes öppna, glänsande blygdläppar och hennes klitoris. Smärta och njutning var inte längre separata – slaget var helt enkelt det mest intensiva Charlotte någonsin hade känt.
Orgasmen var otrolig. Det var som att vibratorn som fick hennes fitta att skrika av njutning och paddeln som fick hela hennes kropp att gråta av smärta jobbade ihop för att uppnå den här slutgiltiga platån, bortom smärta och njutning, bortom allt hon tidigare känt. Hon var vagt medveten om en dämpad, ihållande ton och insåg att det var hon själv som försökte skrika genom sin munkavle.
Det var inte hennes första orgasm. Självklart inte, hon hade både kommit på egen hand och med andra. Ibland, oftast när hon var själv, hade hennes orgasmer varit snabba och opersonliga, bara ett sätt att lindra kåthet, ibland hade hon varit kär och känt att det omöjligt kunde finnas nåt mer otroligt än det hon just hade känt. Men till och med de bästa orgasmerna bleknade i jämförelse med den här. Den var fysisk – det såg vibratorn till – och mental på ett sätt som Charlotte inte riktigt förstod själv. Hon förknippade känslan med... gymmet? Träning?
Självklart. Hennes orgasm var en belöning, och den var så bra eftersom att den var en belöning. Hon hade tagit smärtan och fått komma. Hon hade förtjänat det. Hon var en duktig flicka.
Långsamt avtog orgasmen, kvar fanns bara små skälvningar i hennes stackars lår och känslan av att vara en duktig flicka (men inte tanken – nu kändes det lite fånigt sådär när hon inte längre var i färd med att komma. Hon kände sig skamsen över att ens ha tänkt så där, och hon misstänkte att det var precis så hennes mästare ville att hon skulle känna).
Hon hörde sin mästare gå ett par steg bort och lägga ifrån sig något. Hon hoppades att det var den där paddeln men visste att det var vibratorn. Sen kom stegen tillbaka.
Hon kände hur en hand landade på hennes axel och tvingade ner henne på knä igen. Det var första gången hon kände handen då hon inte var fokuserad på annat – kramp eller vibrator. Hon kunde inte riktigt tro på det först, men det rådde inget tvivel... Det var en kvinnohand. Hennes mästare var en mästarinna! Emelie lurade mig, tänkte Charlotte. Hon kände kniven igen, den här gången mellan handlederna, och höll sig mycket stilla medan tejpen kring hennes armar skars upp.
Sen försvann fotstegen i den riktning de först kommit ifrån. Charlotte stod kvar på knä och undrade villrådigt vad hon borde göra – tills stegen stannade och hon hörde ett otåligt klappande, som när någon klappar på låret för att kalla på en hund. Hynda, tänkte Charlotte. Slyna.
Hon var ju inte lesbisk. Men hon var ju inte undergiven heller, inte egentligen. Hon vände sig om och kravlade efter sin mästarinna på alla fyra.
Ljudet av fotstegen ledde henne uppför ett trappsteg och genom en dörr. Vi måste ha varit i ett garage, tänkte Charlotte. Nu kravlade hon längs en annan sorts golv, hårt men varmare. Golvvärme. Vi är inne i huset. Hon leddes över ett par trösklar till och hörde sin mästarinna slå sig ner i en soffa eller fåtölj som knarrade hemtrevligt... på ett sätt som hon kände igen. Hon satte sig på knä och kände hur musklerna i benen ömmade.
Då talade hennes anonyma mästarinna för första gången och Charlotte kände genast igen hennes röst. Självklart gjorde hon det.
"Ta av dig ögonbindeln."
Hon kunde inte tro det... men hon kunde inte ta miste på den där rösten. Hon visste vad hon skulle se, tro det eller ej, innan hon drog den tjocka svarta ögonbindeln över huvudet.
Självklart. Emelie satt i deras gamla skinnsoffa. Hon var klädd i enkla jeans och en vit topp. Hon var barfota och satt avslappnad, bakåtlutad, med benen i kors. I handen stekspaden som hon smiskat Charlotte med, ett litet leende på läpparna... Emelie med sitt inflytande, sin makt. Det verkade så självklart: Charlotte och Emelie, som alltid varit så lika på alla sätt, varför skulle de vara olika på så sätt att en var dominant och en undergiven?
Emelie hade antagligen aldrig varit intresserad av bli dominerad. Och om någon av dom skulle bestämma skulle det naturligtvis vara Emelie. Charlotte satt på knä, naken framför sin lillasyster och kände sig helt besegrad. Hon hade blivit helt dominerad och kommit som en hora trots att det var hennes syster som knullade henne. Hon skulle alltid vara sin systers undergivna slav. Allt det såg hon i Emelies stadiga blick.
Hon visste att allt skulle förändras från och med nu. Emelies makt hade plötsligt blivit så mycket mer konkret. Charlotte kände hur det kittlade i maggropen vid tanken, kände sina ömma benmuskler och sin väl bearbetade fitta, och tänkte att det här med att vara undergiven skulle bli spännande att få pröva på lite mer.
Fler noveller av samma författare
