Hildas två Herrar del 9
Författare: cecilita Datum: 2010-02-01 12:32:08
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
13 076 gånger
Betyg: 4.3 (4 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Hildas två Herrar del 9 av 13
FÖRORD:
För att nytillkomna läsare ska få en klarare bild av händelserna som ligger i rak följd, läs gärna de tidigare berättelserna i samma serie.
Det finns stycken mot slutet (och även insprängd) som mycket FÖRENKLAT försöker förklara en alldeles ”nyöppnad” (ett relativt begrepp) mental värld och psykologisk nytt utforskande och vetande. Det kan verka tröttande för ”action-männen”, men skapar säkert mycket mer förståelse och även fler frågetecken hos de som vill vila fötterna på tämligen god vetenskaplig grund. Beklagar detta, men eftersom jag vet att det är verklighet för flera vill jag inte att det utan förklaring ska framstå som Hockus-Pockus heller.
/
KÄRLEK: Den äkta kärleken som många flickor drömmer om känner inte till orden ”Jag vill HA!” utan bara ”Jag vill GE!”, i betydelsen att ”Fysiskt ge uttryck för det, som jag känner!”. Kärlekskänslan är GIVANDE och utlöser därför också så behagliga inre känslor. Den mottagande delen är bara bekräftande feedback för vår hjärna. Den som känner en RÄKNEMASKIN inom sig: ”Nu har du fått, nu vill jag ha” misskänner sin egen natur och har fastnat i realtidsegoismen!
NATUREN visar inte på någon jämlikhet mellan könen, utan bara på olika valörer och nyanser av begreppet rättvisa. Kvinnan och mannen bär båda och naturligt ibland givarens och ibland mottagarens roll. Varför motarbeta det som livet visar oss vara rätt? Visar oss vara livet!
/ Cecilita
HILDA:
Om man älskar någon och ger sig själv till den personen, vill man att kärleksgåvan man ger ska vara lika stor som eller större än kärleken man känner. Den blir till ett mått på den egna kärleksupplevelsen.
Det finns en balans mellan å ena sidan det egna värdet av kärlekens styrka och å andra sidan hur mycket man vill ge den man älskar.
Äktenskapet borde vara en sådan kärleksgåva men i mina ögon har äktenskapet blivit klart överreklamerat och har tappat i värde, inte minst för att det så lätt kan upplösas och löftena tas tillbaka. Detta nya och moderna svek smutsar ner äktenskapslöftet, som jag ser det. Därför är jag mer och mer tveksam till att gifta mig. Mitt Gåvobrev är skyhögt mycket större! Jag vet väninnor till mig som utan Gåvobrev likväl känner sticklingar från det i sin relation utan att kalla det för Gåvobrev, men i en stor tillhörighet, mött av samhörighet.
Den KÄRLEK som jag känner för min Herre Micke gör att jag vill ge honom allt, som jag rimligtvis kan uppbringa inom mig, i kärleksgåvan. Jag önskar honom så mycket skönt att det gör ont i bröstet. Den intensiva kärleken till honom, som jag känner, har ingen ände. Det var den känslan mitt Hjärta följde när jag skrev på Gåvobrevet på mig själv, till honom. Nu känner jag att den svåraste och skönaste biten är kvar, att ge honom allt det sköna. Kvinnan är specialist på att ge njutning. Mannen kan bara imitera henne vid de tillfällen han känner lika. Min kärlek till Micke kommer säkert att hjälpa mig. Vill han ha mer har han rätten att fysiskt tvinga fram mer, ur mig. Min enkla teori blir att jag ger honom allt vad jag kan och resten blir upp till honom. Han har makten att sätta ramarna och normerna mellan oss, precis var han vill. Min övertygelse att Micke är den rätte för mig och att han är min efterlängtade framtida HERRE har bara förstärkts timme för timme och dag för dag. Att följa sitt Hjärta är trots allt rätt!
Mitt Hjärta har frivilligt valt Micke till min Herre och då vill jag också att han ska bli den mest sexuellt bortskämde mannen i världen. Andra kan tala nedlåtande om mansgrisar (om det nu inte bara är en avundsjuka från de som inte kan leverera). Då vill jag att han ska vara min SUPER mansgris. Han ska inte behöva lyfta ett finger för att få all den sexuella njutning han vill ha. I det kan han dra nytta av den träning mot total slaviskhet, som Mats har gett mig under sin storhetstid.
Jag har fram till nu bott hos Herre Micke i mer än fjorton dagar. Vi hade båda våra arbeten att gå till på morgonen. När jag kom hem på kvällen och ända fram till nästa morgon stod jag till hans fullständiga förfogande. Jag blev bara mer och mer övertygad att han var den man som jag i min fantasi tänkt som min framtida Herre. Inga av hans egenskaper har ännu hamnat på minussidan i min bok. Min kärlek till honom har bara ökat hela tiden. Det känns som att sväva på ett moln. Allting bara flyter. Han har på ett naturligt och självsäkert sätt tagit över rodret. Han styr mig med fast men likväl varsam hand. Han är lyssnade men när han väl bestämt något finns det inte ett spår av tvekan hos mig att lyda. Jag gör avslappat bara rakt av som han säger. ”Sitt” och jag sätter mig blixtsnabbt. Pekar han någonstans sätter jag mig där, annars bara rakt ner. Det känns så underbart LYDIGT.
Mats uppfattning om kvinnor var att de pratade för mycket och därför beordrade han mig ofta att vara tyst. Lättast var det om han samtidigt lät min mun vara upptagen med någon uppgift för honom. Jag kände att det bubblade inom mig.
Herre Micke använde inte kommandoordet TYST, utan kunde istället vilja sitta ner, lyssna, argumentera, förklara och känna av. Istället var det jag som ödmjukt begärde att få tala. Jag tyckte att det var viktigt att hans slavinna hade hans tillåtelse att tala. Men det betydde också att jag hade hans uppmärksamhet. Det känns ibland som om jag har ett konstigt fel i huvudet. Får jag begränsningar följer jag dem men får jag inga konstruerar jag själv dem. Jag hörde en psykolog på radion tala om att när barn under frihet-från-uppfostran-perioden saknade riktlinjer och restriktioner från vuxenvärlden ökade de egna tvångsföreställningarna markant. När det yttre tvånget minskade kompenserade psyket med ett INRE tvång. Undrar var min vilja att underkasta mig en mans totala styrning kommer in i det mönstret. Jag har haft en mycket auktoritär fader.
Jag erkänner att jag har många brister när det gäller mitt mål, att bli den perfekta slavinnan för min Herre. Jag vet också att jag måste skärpa mig ordentligt för att bli så skön för honom som det bara går. Ni förstår tjejer, jag vill höja upp värdet av min kärleksgåva och mitt Gåvobrev till honom, genom att höja kraven på mig själv, som hans slavinna. Desto högre slavinnekrav, desto högre värde på gåvan i Gåvobrevet. Men det gäller också att hålla kvar hans intresse för mig, till varje pris och… vänta förresten!
Den där mannen som Anna känner, kan han ge mig en ny och bättre slavinneplatta att stå på, för att bli ännu skönare för min Herre? Den springande frågan är, finns han?
Är han verklig?
Om han inte finns på riktigt får jag fixa det genom att sätta större press på mig själv. Men Anna, Rebecca, Ulrika och några till har varit hos honom, så han och hans experiment finns på riktigt! Rebecca har berättat om UNDERKASTELSEBERUSNINGEN och blivit röd i ansiktet av upphetsning. Men Rebecca är konstigt och nästan fanatiskt religiös och känslorna rusar lätt i väg med henne. Hon tror dessutom att han är den nye Messias och det ger ett löjes skimmer över det hela. Jag undrar varför hon fick behandlingen FÖRE många andra.
Å andra sidan är både Anna, Ulrika och Hanna jordnära, pålitliga och trovärdiga tjejer. De är alla helt förtrollade av effekterna efter behandlingen, så varför inte? Ulrika sa att hon nu kan styra allting själv efteråt. Hon har skiftat Herre två gånger, när hon inte trivts med den förra. Underkastelseberusningen följer nästan magiskt med henne in i varje nytt förhållande och därför kan hon också själv bryta effekten hos den förra. Kanske inte så konstigt med tanke på att det är inifrån hennes eget undermedvetande som det verkar och är guidat.
Kanske skulle detta vara en enkel lösning för mig också. Jag har nästan hela mitt liv enormt gärna velat vara den PERFEKTA slavinnan. Men jag har inom mig och i stor hemlighet vetat att jag inte kunnat KÄNNA hela vägen som den verkliga slavinnan jag så gärna vill vara. Mycket av underkastelsekänslan kan jag känna och njuta av, men har ett djupt och starkt krav på mig att känna ÄNNU mer av den. Jag VILL så ofantligt gärna, men kan inte skaka fram den riktigt äkta och stabila slavinnekänslan inom mig - mer än ibland. Jag har fått nosa på den och varje gång skapas bara ännu mer längtan. En slavinna får inte ifrågasätta, jag vet, men det dyker ofta automatiskt upp inom mig trots att jag så gärna vill känna rätt och bara lyda. Skulle han kunna ändra på det?
Jag vill inte att det inför Herre Micke skall framstå som om jag är ute efter EGEN grym njutning i underkastelseberusningen. Men jag tror att jag ska fråga honom om det i alla fall.
- Herre får jag fråga?
- Ja!
- Du talade om att du skulle SKICKA iväg mig till en man, som kunde ”lägga in” något i mitt undermedvetande och göra mig till en ännu bättre slavinna, för dig.
Det kittlade till skönt och strålade ut i hela kroppen när jag sa ”skicka i väg mig”. Hela beslutet och ansvaret var HANS, mitt öde var i min Herres händer – underbart! Och det är hela grejen! Jag böjde mig skönt gärna för hans vilja.
Lite dåligt samvete fick jag när jag tänkte på att den VERKLIGA orsaken att åka dit var att jag SJÄLV ville få behandlingen för och få uppleva underkastelseberusningen, som alla talade så hänförda om. Det var den egoismen som jag skulle kämpa mot. Att göra vad jag blev tillsagd för andras och inte min egen skull.
- Jo, jag tänkte just berätta det för dig. Jag fick kontakt med Anna och jag har talat med honom. Han vill inte ha någon ersättning utan gör det bara för vänner, men MEST för att själv lära mer, fördjupa och utveckla, inför sin slutliga rapport (avhandling), när han nu är pensionär. Det är fortfarande på experimentstadiet så du får bli en försökskanin men det är helt säkert. Den enda biverkningen är att njutningen inte har något tak, utan hela tiden byggs på i en uppåtgående njutningsspiral. Därför måste den avbrytas, för att inte framkalla en TILLFÄLLIG svimning (neural överhettning). Men det lär du dig fort.
När jag erbjöd honom att han kunde få ha dig som slavinna under en vecka, som tack för hjälpen, verkade han måttligt imponerad. Jag känner ingen man som INTE skulle nappa på det förslaget, men han gjorde INTE det. Han berättade att tjejen likväl MÅSTE spela hans slavinna under tiden hon var där. På det viset kan han för varje minut modifiera och finstämma de subliminala signalerna till och från hennes undermedvetna.
Jag fick senare veta av Anna att han kan välja mellan hur många tjejer han vill och att han inte ville ha ens HENNE som fast slavinna, trots att HON erbjöd honom ett 24/7. Anna är likväl den mest perfekta slavinna som en man kan önska och tänka sig. Han har sedan länge varit Annas mentor och gode vän.
- Hur gick det då? Får jag INTE komma dit?
- Jo, jag gick förbi den kroken och vi kom fram till en annan överenskommelse, han och jag. Du ska åka dit nästa helg och förutom det han kan hjälpa dig med, får jag en kvittens på hur lydig du är mot mig. Jag är mycket nyfiken på hur långt du kan gå i din lydnad, jag menar ”skillnaden är stor mellan ord och handling!”. Innan du åker dit kommer jag att ge dig en order om, att du ska vara hans slavinna när du är där och att du ska LYDA honom som du lyder mig. Han har lovat mig att lämna ärligt kritik på hur du har följt dessa order. Jag ville ge honom en ersättning som tack för hjälpen, men vi kom fram till en annan form av ”ersättning” istället. Du har ABSOLUT ingenting att erbjuda honom som han inte kan ta eller begära av dig.
- Herre, får jag fråga vad det är?
- Ja, du får fråga men du får inget svar. Det har du inte med att göra. Det är mellan honom och mig!
Jag tittade chockad och skamset ner i golvet. I mina öron lät det så hårt och utestängande när han sa: ”Det har du inte med att göra.”
Det kändes så orättvist. Jag hade gett honom den finaste och mest ultimata gåva en människa kan ge, sig själv och inte bara mig själv utan mig själv som hans slavinna och egendom. Och han kunde inte dela en så liten och obetydlig hemlighet med mig utan bara höll mig utanför hans värld genom: ”Det har du inte med att göra!” OH, jag ångrade att jag hade skrivit på Gåvobrevet!
Så lugnade sig min orättvise vrede. Jag var hans slavinna, hans tillhörighet. Hade jag inte fattat det själv ännu? Då var det han som bestämde och det skulle ju inte bara vara beslut som gav mig medvind utan naturligtvis också sådant, som var motigt. Han hade den rätten. Jag hade själv gett honom den rätten. Vem har sagt att vara slavinna skulle vara en dans på rosor, även om det har sina sköna mentala njutningar i underkastelsen.
Och det kan vara så kittlande skönt när det är motigt. Det är egentligen då man känner att man riktigt LYDER.
Naturligtvis ångrade jag INTE att jag hade skrivit på Gåvobrevet, inte alls. Jag bara blev så sårad och ledsen. Nu ångrar jag istället att jag tänkte att jag ångrade Gåvobrevet. Så det kan bli.
Nu fanns det annat att tänka på. Jag skulle tydligen till nästa helg överlämnas till en annan man, få behandling men också vara denne mans slavinna hela helgen, kanske en vecka. Men Gud vad äckligt men också underkastande och förödmjukande på ett kittlande sätt! Jag hade gett mig till Herre Micke och inte till någon annan man. En man som dessutom INTE tyckte att det var en stor grej att ha mig som sin slavinna. Sådana män finns också. Vad trodde jag? Det värderar ner min Kärleksgåva som slavinna till Herre Micke, tycker jag. När alla män omkring mig skulle vilja ha mig och jag har valt Herre Micke, först då blir kärleksgåvan maximalt värd.
Nej, ta tag i dig själv nu Hilda, tänkte jag nyktert. Du ska bara göra som din Herre bestämmer, lydig, lugn, trygg och utan oro. Bara göra som han säjer åt dig, ingenting annat. Det är det underbara överlämnandet i hans händer som det är att vara hans slavinna. Han har tänkt för dig, det ska räcka – Oh Gud vad skönt! Inga bekymmer för framtiden, bara koppla av i trygghet och lyda. Och när det sedan blir svårt då kommer underkastelsekänslan och lindar in allt i underbart skön bomull.
Detta måste bli mitt sätt att tänka. Jag måste lära mig att tänka som en riktig slavinna. Jag får väl sätta mig ner och läsa igenom Annas dagbok igen. Hon har ju så många kloka slavinneord.
Men jag kom inte ifrån dessa envisa tankar. Att bli skickad till en främmande man och var tvungen att lyda honom som hans slavinna kändes väldigt mycket som att vara en prostituerad, att inte själv få bestämma över sin kropp och sina handlingar. Men varför framkallade dessa tvingade och underkastande tankar så starka positiva vibrationer nere i magen?
Herre Micke befallde mig att gå in och duscha och det kändes underbart att han hade rätten att styra mina handlingar. Jag lydde med ett bekräftande:
- Ja Herre!
Det kändes så lydigt och skönt.
/
- Herre får jag fråga?, sade jag, när jag kom ut ifrån duschen. För att inte avslöja mitt egenintresse att åka dit ville jag byta samtalsämne.
- Ja!
- Hur vill du att jag ska väcka dig på morgonen? Du har inte lämnat någon klar order.
Jag visste att min fråga säkert tyst avslöjade att jag ville att han skulle beordra mig att väcka honom med munnen framöver. Det är en kärlekshandling som bräcker det mesta. Men jag ville att han skulle ta initiativet, inte jag. Därför blev frågan mer allmänt hållen, utan att peka på min mun som ett alternativ. Jag visste att han tyckte om och njöt av den. Måtte han behålla den känslan länge! Jag visste ju också att han hade läst Annas dagboksanteckningar och kunde gissa svaret. Han hade spontant tagit upp hennes lista på 43 olika kommandon och förvarnat för att jag skulle tränas på dem under hans ledning.
Han visste att Mats hade lagt ner mycket möda på att träna mig i dem. Nja, Mats möda begränsade sig till att sitta i en fåtölj och uttala kommandona. Jag var den som naken for omkring som en skållad råtta på golvet för att utföra allt han gav mig order om. Men det kändes skönt att lyda och jag mindes att jag tänkte på hur en hund lyder sin husse och ökade hela tiden på min snabbhet.
- Du får vara min levande väckarklocka och väcka mig klockan 06.30 varje morgon, med din mun. Men du ska börja med att bara slicka på pungen och kuken, innan du tar den in i munnen. Har du förstått? Du räknar tyst till femtio och sedan har du slickat färdigt och andra smekningar tar över.
- Ja Herre, Tack!, svarade jag lydigt men också tacksam över att jag fick. Det var ju det jag ville. Slickandet innan var hans idé men att suga honom till en morgonutlösning, var min egen tysta. Slickandet på en hårig pung stod jag gärna ut med mot att jag fick fånga den med läpparna sedan och riktigt njuta själv.
Men jag måste sluta tänka på vad jag själv VILL. Annars kommer jag aldrig att kunna bli en riktig slavinna. Fan, att jag inte kan få in det i mitt huvud!
Kanske, kanske skulle jag bli botad till helgen när jag inte VILLE göra någonting med en annan man, men förmodligen skulle vara tvungen att göra det ändå. Då skulle jag tränas i att lyda för andras skull och inte min egen, tänkte jag inte så litet masochistisk och hämnande på min egen kropp och tänkande hjärna. Hoppas att denne okände man kunde plocka bort det mesta av min egoism, så att jag kunde bli en RIKTIG slavinna åt Herre Micke.
Men jag kände att jag inte ska ha några bekymmer i förväg, för helgen. Det är ingen vits! Jag vill själv åka dit för att få hjälp och nu när det var bestämt är det ingenting som jag kan göra för att stoppa det. Nu måste jag bara avslappat och lugnt göra som jag blev tillsagd och inte tänka och känna så jäkla mycket själv och framför allt inte ha en massa synpunkter. Kanske skulle jag hitta rätt i att vara slavinna i detta nya och avslappnade sätt att tänka och jag måste tvinga mig själv att tänka så. Jag skulle ”banne mig” trivas och må bra av det, bestämde jag mig för. Om det inte funkade hos denne okände magiker skulle jag istället ödmjukt be Herre Micke att träna mitt tänkande, så att det blev slavinnerätt. Jag skulle vara tvungen att ärligt berätta om mina ”varför”, ”hemliga synpunkter”, ”tveksamheter”, ”ifrågasättande” o s v så att han kunde plocka bort dem och förvandla mig till hans riktiga slavinna. DET skulle jag göra!
Han styrde mina vardagshandlingar och det kändes så skönt att jag t o m VILLE fråga honom om jag fick gå på toaletten. Om jag fick sitta, stå, ligga och hur och om jag skulle klä mig. Jag lärde mig snabbt att aldrig öppet protestera mot hans beslut, därför att jag kände att jag behövde tränas i lydnad. Det kändes så underbart skönt att böja sig inför hans bestämmande. Mats hade lydnadsträningar med mig och det hade känts underbart. Hoppas att Herre Micke också snart skulle ta upp det. Kanske med lite kvinnlig listighet men bara om han vill - förstås.
Hela tanken att stå framför den man som jag valt som min Herre och låta honom bestämma vad som skulle hände och sedan bara precis lyda honom, vad han än sa, kändes som att kasta sig ut i ett svindlande äventyr och det kittlade så skönt i precis hela kroppen. Det var att vara hans slavinna. Och den sköna underkastelsekänslan som följde av ett sådant totalt överlämnande av tyglarna. Att överlämna en underbar Kärleksgåva som endast ett fåtal förstår.
/
Jag hade tagit kompensationsledigt och skulle inte börja jobba förrän till nästkommande helg. På torsdagskvällen ställde han fram en liten resväska av ljusbrunt läder, en sådan som man har med sig in i ett flygplan. Jag fick packa ner mina få tillhörigheter, mest lite smink och hårvård. Men inga kläder mer än tre par rena och vita stringtrosor. Egentligen gillade jag inte stringtrosor, de skär upp i skrevet, men det gjorde min Herre. Inte ens ett nattlinne fick följa med och det betydde att jag skulle LIGGA naken, vilket jag visserligen oftast gjorde hemma, men nu var det i en främmande säng. Jag visste inte vem som mer skulle ligga i sängen. Min nakna kropp skulle säkert vara tillgänglig för sökande, smekande och kanske daskande händer, inbillade sig min fantasi. Jag rös behagligt till vid tanken.
På hans signal satte vi oss sedan in i hans bil och åkte ner till järnvägsstationen. När han var borta och köpte en biljett åt mig, kände jag att han tog hand om mig. Jag behövde bara stå och vänta på vad jag mer skulle göra.
- Du får bara en enkel biljett för att framhäva din hjälplöshet och underkastelse men en tia så du kan ringa mig, men bara som ett nödsamtal. Han betalar din returbiljett och det kommer att göra dig ännu mer beroende av honom. Hur känns det?
- Tack Herre! Det känns hemskt, Herre men också som ett underbart kittlande äventyr!
- Bra, jag tänkte nog det.
Han följde mig till tåget, pekade ut rätt vagn och lämnade över en minneslista med klockslag och om hur jag skulle stå, när jag kom fram till rätt station. Jag skulle bara stanna kvar på perrongen, utanför vagnen, även efter det att tåget lämnat perrongen.
Efter att ha observerat mig på avstånd en stund, skulle en äldre man komma fram till mig och fråga om jag kände Micke. På det skulle jag svara: ”Ja Herrn!”. Just det svaret, var tillräckligt utsorterande, eftersom det var högst osannolikt att 20-åringar svarade så idag. Sedan skulle han fråga om jag hette Hilda. Återigen följt av ”Ja Herrn” från mig, men då skulle jag OCKSÅ lyfta upp mina båda händer samtidigt till nacken, för att sedan direkt ta ner dem. Rörelse kunde vara för att rätta till håret (för omgivningen) och Orderställningen (för honom). Hans sista fråga till mig på perrongen skulle vara: ”Slavinnan Hilda?”. Därefter vad det bara ”Ja Herre!” som gällde för mig. Jag skulle följa med honom. Det kändes främmande och hemskt, men också alldeles underbart underkastande och spännande skönt. Jag skulle lyda Herre Micke strikt och gå rakt in i detta okända och kittlande äventyr.
Herre Micke hade redan i bilen, klart och tydligt beordrat mig att lyda mannen, ”som jag lydde honom själv”. ”Till och med ännu mer, om du vet vad som är bra för dig!”, hade han tillagd lite krypiskt. Kanske den andre mannen hade nära till att bestraffa minsta olydnad. Jag tyckte i varje fall att det signalerade att han skulle bli svår att lyda. Varför bekymrade jag mig? Jag skulle bara lyda honom, göra som ha sa åt mig, punkt. Hur svårt skulle det kunna vara. Alla män ville väl samma? Jag rös till vid tanken på att bara precis lyda en främmande man, men jag förstod ordern. Jag skulle lyda mannen! Mannen skulle behandla mig och lydnaden ingick i det. Micke hade tydligt sagt att jag INTE fick ha några begränsningar. Jag skulle bara lyda! Det betydde ALLT, vad han sa åt mig. Jag ryste lite, när jag tänkte på att vara så totalt utlämnad åt en fullständig främling. Men jag måste lära mig att lita på Herre Micke, tillrättavisade jag mig själv. Mitt Hjärta litade på Herre Micke och det skulle mitt förstånd också lära sig att göra. FAN, skulle det vara så svårt? Vad var det annars för vits med att vara slavinna, om jag skulle göra alla bedömningar själv. Det skulle aldrig bli ett äventyr som nu.
Jag kände inte denne okände man, men min Herre, Anna och några andra av tjejerna, kände honom och de hade överlevt. Det var säkert inte så farligt som min uppskrämda fantasi förespådde. Mycket av detta kanske bara en test i lydnad, från Herre Micke!
Jag skulle inte bry mig, bara lyda!
Herre Micke gav mig en riktig bamsekram när han släppte mig utanför vagnen, som skulle föra mig bort från honom. Jag skulle helst av allt vilja vara kvar hos honom men nu var det bestämt annat, över mitt huvud. Ingen hade frågat mig, men jag var grymt nyfiken på hur denne okände man skulle kunna göra förändringar hos mig. Jag kände mig som en tjej vars stora problem var att hon hade ”envishet” och ”otillåtna egna värderingar”, som mellannamn. Men visst njöt jag av att lydigt låta mig styras.
Jag hade så oändligt gärna velat fråga honom vad han själv skulle göra under helgen men kände att ”Det hade jag inte med att göra”. Jag ville inte gärna få det svaret igen och avstod därför att fråga. Men frågan brände inom mig. Lite svartsjuk var jag ju. Visserligen ägde han mig med hull och hår, men han var ju också min, min Herre. Och på något sätt ville jag inte dela honom med andra tjejer. Jag tror att jag kände att jag hade en speciell rätt till Herre Micke, eftersom jag hade gett bort HELA mig till honom. Så övergick jag till, att låta min nära framtid ta utrymme i mina funderingar. Snabbt klev jag upp i vagnen och letade upp en ledig plats, med fönster ut mot Herre Micke. Jag ville se honom så länge jag kunde och jag ville stanna kvar hos honom. Lydigt och avvaktande satte jag mig ner och tittade ut genom fönstret.
Tåget satte sig i rörelse. Herre Micke vinkade mot mig och kastade spontant en slängkyss mot mig, genom luften. Han hade kvinnliga gener också, min Herre. Jag fångade den och förde den mot min mun, min längtande mun. Jag skulle snart vara hemma hos min Herre igen. Denna resa var bara en liten episod, ett mellanspel, inget annat. (Jag anade inte då att den skulle komma att totalt förändra grundförutsättningarna för mitt kommande liv. Att jag skulle fångas av upplevelser som jag inte ens visste fanns.)
När jag inte längre kunde se honom riktade jag min uppmärksamhet mot möjligheten att få uppleva underkastelseberusningen. Jag var på väg bort till en okänd man, men det var nog på detta sätt det var, att vara en slavinna, att inte veta till vem, inte veta hur, bara följa med. Det skulle nog gå att lära sig det avslappnade sättet att tänka, inga bekymmer, bara lyda. Jo, jag litade på Micke och det kändes behagligt att låta honom styra och bara lyda honom. Lyda, i fullt förtroende och att det blev det bästa för mig. På samma sätt som barn måste ha fullt förtroende för sina föräldrar. Jag hade själv fått välja min Herre. Eller rättare mitt Hjärta hade valt honom, vilket var en säkrare sorteringsfaktor, som jag ser det. Sedan var det slut på mina val och mitt bestämmande och den totala lydnaden tog över.
Minneslistan visade att jag skulle vara framme klockan 17.43. Det var jag. Jag steg av vagnen med min lilla väska i handen. Jag försökte se ut som en viljelös och lydig slavinna med en väska i handen, för att jag skulle vara lättare att hitta, för mannen. Jag kände mig utlämnad och blottad men också på ett underbart pirrande sätt. Jag hade så många olika hetsande känslor att jag trodde att bröstet skulle brista. Trots mina försök förstod jag att jag istället såg ut som en ung och självsäker kvinna, där jag stod med min väska. Att jag väntade på någon som skulle möta mig måste vara uppenbart för vem som helst.
Alla de andra passagerarna ilade iväg mot tunneln, som ledde till stationsbyggnaden. Jag stod lydigt och passivt kvar med min väska, som jag satte ner på perrongen under min väntan.
En man närmade sig, men vek åt sidan. En annan man kom också rakt emot mig och jag började genast studera honom, men han tittade inte mot mig utan öppnade dörren till en tågvagn, steg in och försvann.
Tåget satte sig i rörelse igen och jag stod troget kvar på samma plats. Det kändes ensamt men utlämnande och skönt LYDIGT.
Nu började det komma upp andra passagerare som tydligen skulle åka med ett tåg, som skulle komma in på andra sidan av perrongen. Flera män i olika åldrar började gå upp från tunneln. Det fanns kvinnor också men de räknade jag bort.
En oro började sakta gnaga, hade något blivit fel? Jag hade inga pengar till returbiljett. Tänk om det hade hänt mannen något. Han hade kanske missuppfattat tiden eller fått motorstopp. Nej, han skulle titta på mig på avstånd, innan han kom fram. Det var bara att lydigt vänta!
En äldre man med vitt skägg, hade haft riktning mot perrongdelen bakom mig, som om han skulle med det inkommande tåget bakom mig. Men plötsligt vek han av och kom fram mot mig bakifrån.
Jag vände mig om och tittade på honom. Det känns alltid otrevligt med folk bakom ryggen.
- Hej, känner du Herr Micke?
- Ja Herrn, svarade jag ödmjukt och som ett lösenord på hans fråga.
- Och du heter Hilda?
- Ja Herrn.
Han hade sagt kodorden och jag hade svarat dem. Det måste bara vara han! Jag tittade på honom och lyfte lite generat upp mina båda händer till håret och bakom nacken, tittade rakt in i hans ögon och tog sedan ner händerna igen. Orderställningen har alltid känts skön att stå i, men nu ville jag bara flasha den, för att inte andra skulle fundera. Jag höll kvar händerna så länge att ställningen blev tydlig för honom, så att han fick signalen att det var mig han skulle möta och hämta. Men det fanns kanske andra på perongen som visste vad Orderställningen betydde i vår värld.
- Kanske slavinnan Hilda?
Det kändes lite främmande och genant när han frågade så, men jag svarade lydigt och hövligt. Nu förstod jag, att han var mannen som jag väntade på och som jag skulle tilltala med ”Herre”.
- Ja Herre.
Hela scenen kändes lydig och främmande, men också kittlande spännande. Det var som att spela en roll i en akt, på en scen. Det var han och han visste allt om mig, att jag var slavinna och allt det där. Jag hade varit mycket noga med att hålla detta med slavinna så hemlig som möjligt för andra. Kanske var det så att jag skämdes för det. Men var klart inte var allmänt accepterat och inget att skylta med. Samtidigt hade jag svårt för att tänka tanken att en främmande man kunde veta så intima och nära saker om mig. Kanske han redan hade föreställt mig naken framför honom. Jag rös till i en snabb ilning utefter ryggraden. Nu skulle jag bara slaviskt lyda. Det var jag också beredd på att göra med blandade känslor, av alla möjliga slag. Jag KÄNDE att jag lugnt skulle falla tillbaka på att bara göra vad han sa åt mig.
- Välkommen till denna lilla stad! Följ med mig, sade han välkomnande, men bestämt.
Jo, han var väl också en Dom och var van vid att bli åtlydd. Jag kände mig väldigt liten och underlägsen, där jag traskade med min lilla väska i handen bredvid honom. Jag passade på att titta på honom.
Han var väl i 50+ åldern och hade ett vänligt, men också ett bestämt ansikte, bakom det vita skägget. Han var ÄLDRE men jag var så upptagen av tanken på vad som skulle hända här hos honom och att jag skulle vara tvungen att lyda honom att jag inte hade tid att tänka på hans ålder, mer än så. Han skulle behandla mig och att jag skulle uppträda som hans slavinna. På ett något otillåtet sätt kändes det tryggt och skönt att jag skulle lyda honom, i allt det skrämmande. Jag visste inte vad han skulle hitta på att begära av mig i min lydnad, men det kändes kittlande skönt i kroppen, underkastande skönt!
Håret var inte riktigt i samma färg som skägget. Han såg både ljushårig ut och lätt gråhårig, men det var ju klart han var gammal och honom skulle jag lyda.
AH, det ska säkert gå bra och alldeles speciellt, om han ”lade in” denna fantastiska njutning, som alla talade så förtrollade om, hos mig. Njutningen, som så många vittnade om med stora vidöppna ögon och nästan något vilt och drömmande i blicken. Hur skulle det kunna kännas so mycket BÄTTRE än en vanlig orgasm? Fanns det verkligen något mer njutbart? Hur skulle man kunna ta emot mer. Kunde något verkligen bli så skönt att man svimmade? Det kändes magiskt och spännande. Ingen kunde väl på fullt allvar tacka nej till MER njutning!
Han hade en mörk jacka, svarta och oborstade skor, blå jeans. Ute på gatan gick han fram till en ljus Mercedes och satte sig in samtidigt som han tecknade åt mig, att sätta mig in på passagerareplatsen.
Jag kom att tänka på att det inte var så länge sedan jag hade följt med en ANNAN främmande man, Micke, in i hans bil. Skulle detta bli en vana i mitt liv?
Funderade på om han också skulle uppmana mig att sätta på mig bältet. Det var väl lika bra att självmant göra det direkt, när jag satt på mig in på sätet. Den gången hade slutat över all förväntan, när jag följde med Herre Micke på samma sätt, trots att jag blev skrämd av de långa knivarna och piskan i hans hall.
Jag är fatalist (tror på ödet) och tänkte att det fanns kanske en osynlig händelsestyrningstråd även här. Lyda honom, vara hans slavinna, det hade etsat sig in i mitt huvud. Det kändes att det var både accepterat, nödvändigt, beordrat av Herre Micke. För mig kändes det hemskt, spännande, underkastande och underbart pirrande. AH, det skulle säkert gå. Även om det inte var honom som jag valt till min Herre. Vilka alternativ hade jag förresten? Jag hade åkt hit för att bli behandlad avhonom. Och i det ingick lydnaden.
Vi åkte en bit utanför staden och han stannade bilen utanför en stor och gul trävilla. Han steg ur bilen. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att han skulle gå runt bilen och öppna bildörren åt mig, som en riktig gentleman. Men det gjorde han. Jag tror att han var den första mannen i mitt liv som så tydligt hade öppnat en dörr för mig. Jag kände mig viktig, lite omhändertagen och underbart bortskämd. Inte alls som en blivande slavinna. Det kändes helt underbart skönt! En dominant man som spontant och självständigt, men också artigt öppnade dörren för en kvinna, för mig. En helt fantastisk upplevelse, i all sin betydelselöshet. Kanske var jag bara nervös och spänd? Men hela hans auktoritet och styrka gav det också ett helt annorlunda värde. Han behövde verkligen inte, men gjorde det ändå!
Han öppnade den olåsta ytterdörren, gick in och hängde av sig sin jacka. Sedan tog emot min jacka och hängde upp på en galge, som en riktig gentleman.
Jag kände mig så liten och osäker och han hade en stor och trygg mage. Min Gud, jag skulle vara tvungen att lyda honom, ”som jag lydde Herre Micke!”. Det kunde inte vara sant! Jag hade frivilligt valt Herre Micke och ville lyda honom men nu hade jag order om att lyda denne man.
När alla ytterkläder var på plats gick han fram mot mig, sträckte ut båda armarna, utanför mina och drog in mig i sin famn. När jag viljelöst och nästan apatiskt följde med tryckte han sin framsida mot mig och sitt stora bröst mot mitt. Jag fick en känsla av att jag försvann in i hans famn, men på en mjukt, trygg och alldeles underbart och behagligt sätt.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått en sådan bamsekram av en man. Den kändes rakt in i bröstet och jag kände hur hela min kropp lydigt och enormt följsamt trycktes mot hans. Det kändes som om min lilla kropp smet in i hans famn.
Hans händer bakom min rygg tryckte mig med handflatorna ännu närmare honom. Jag följde nu verkligt villigt med, några centimeter närmare. Jag fylldes av en alldeles nya känsla, Hans kroppsvärme strålade behagligt och kittlande in i mitt bröstben. Ett ben jag aldrig ens varit medveten om att jag har haft. Mina bröst har tagit allför stor mental plats i min självuppfattning för att det obetydliga benet mellan dem skulle få något utrymme av uppmärksamhet från mig. Så stod han stilla och jag kände att jag ville vara kvar i hans famn länge, länge. Jag ville bevara varje sekund som jag fick stå så. Kanske var det inbillning men jag tyckte att det strålade ut värme och trygghet från hans kropp och in i min. Främst in i mitt bröstben. Det var så ofantligt behagligt och skönt att jag kom på mig själv med att hoppas, att han aldrig skulle släppa mig igen.
Jag fick samma sorts tydliga känsla från mitt Hjärta, när det gällde honom, som när jag träffade Herre Micke första gången. Då var den sexuell och kroppslig. Nu var den andlig, abstrakt och sinnlig, precis som om den kunde uppfattas mellan sinnena. Och det var så otroligt, gudomligt skönt och framförallt LUGNT och TRYGGT. Jag kände hur trygghet och välbefinnande spred sig genom hela min kropp och in i min tankevärld. Jag kände mig behagligt fångad av honom i obegriplig kärlek och fullständig tillit och förtroende, lugnt och skönt.
Jag har aldrig sprungit ner några dörrar för kyrkorna men jag kan föreställa mig, att det var en sådan känsla av helighet, stillhet, sinnlighet, ro men också storhet, som bjöds där.
Skillnaden var att här i hans famn upplevde jag den tusen gånger starkare, nästan så starkt att jag ville svimma av lycka. Just Lycka! Jag upplevde en så enorm lyckokänsla, som denna bamsekram, förde med sig. Den var också så obegriplig i sin behaglighet, att jag inte kunde greppa den.
Och Herre Gud! Han höll mig BARA i famnen, ingenting annat. Men jag kände SÅ tydligt att han hade krafter som inte hör denna världen till. Eller så var det jag som inbillade mig.
Nej, det kändes verkligt. Jag stod ju här och kände allt.
Skulle någon fråga mig hur länge jag stod kvar i hans famn och lät min kropp följsamt och saligt smita in mot och nästan klistra sig mot hans, så vet jag ärligt talat inte. Tiden tappade betydelse. Skulle jag gissa, säkert 5 minuter, eller 10, 15 eller 20. Länge, i varje fall. Ah, jag vet inte och det är inte viktigt.
När han släppte mig och jag motvilligt lät mig släppas ut ur denna famnarnas famn, kände jag ett sådant lugn och en sådan innerlig glädje, att jag inte kan minnas, när jag upplevde något av dem tidigare i mitt liv. Förmodligen aldrig tidigare eftersom det kändes så härligt nytt och okänt. Och det var en glädje och lycka som kom inifrån och tog sig bubblande och jublande ut ur mitt bröst. Jag nästan skämdes när hela min kropp spändes mot hans i en tydlig kroppssignal att jag ville vara kvar inne i hans famn, så nära honom. Jag ville inte bli släppt!
Det fick mig nästan att tro att han mentalt hade laddat upp mig, som man laddar upp ett batteri. Laddat upp mig, med trygghet, lugn, ro och innerlig och äkta lycka och varför inte också, en sinnlig kärlek.
”What ever”, (I vilket fall som helst) obegripligt och underbart skönt var det och jag hade just precis bara kommit innanför dörren.
Jag var BEORDRAD av Herre Micke att lyda denne man och DET skulle inte bli svårt. Att han hade tjejer och kvinnor, som vara beredda, att ”ge hur mycket som helst” för att få komma hit, som Rebecca hade sagt, började jag förstå fullt ut först nu. Det verkade faktiskt inte särskilt troligt när Rebecca sa det, med tanke på hennes verklighetsuppfattning. Nu KÄNDE jag att han hade en alldeles speciell utstrålning och detta var tydligen bara början, hoppades jag.
Mitt tokiga Hjärta kände det som om jag skulle ha haft svårt att välja om jag skulle skriva Gåvobrevet på mig själv till honom eller Herre Micke. Men det hade jag redan skrivit förstås. Där fanns ingen återvändo, men skönt kändes det här. Man kan ju inte göra någonting oskrivet.
Mitt förstånd tyckte naturligtvis att skulle jag välja en yngre man, Micke, före en gammal gubbe. Självklart! Det kunde inte finnas något hållbart i en relation med en så gammal man! Nej, naturligtvis inte. Varför tänkte min dumma hjärna på en relation med honom, överhuvudtaget? Det var verkligen inte aktuellt! Han ville inte ha någon fast slavinna, det var tydligt. Han skulle bara behandla mig och förhoppningsvis låta mig uppleva underkastelseberusningen. I min nyfikenhet började jag längta efter den mer och mer. Att bara själv få uppleva den och känna om den stämde med vad alla berättade.
Här hos mannen fanns en ofattbart skön upplevelse att hämta, det var både mitt förstånd och hjärta överens om. Och det var mycket sällan de var inne på samma linje. De var i luven på varandra, för det mesta, tyckte jag. En som ville rusa iväg och en som ville förståndigt hålla igen. Nästan som en gas- och en bromspedal.
Den sexuella fasen skulle väl inte vara skrämmande. En sådan gammal man skulle väl inte ha potens för mer än max en gång i veckan och vid det andra ståndet skulle jag inte längre vara kvar här. Förresten var det ingen, som hade talat om något sexuellt. Det var bara min fantasi som tagit ut svängarna och lagt till det. Det enda som var uttalat var att LYDA honom och att vara hans slavinna! Vad skulle ”vara hans slavinna” innebära? AH, jag skulle kunna göra vad som helst med denne mannen. Han ingav mig sådant lugn, lycka och trygghet.
Jag vet inte ens om jag skulle behöva jobba på att utlösa honom. Om han ens ville ha en. Men han kändes så förbaskat skön inne i mitt bröst. Så vem vet? Dessutom hade min kropp börjat lämnat signaler om och börjat hurra för det. Kanske jag själv skulle vilja låta honom njuta. Jag kände en plötslig attack av tacksamhet. Och kände att jag skulle vilja låta honom njuta av mig som hans slavinna, förstås. Som tack för vad jag fått uppleva fram till nu alltså. Jag dämpade mina förhoppningar om det när jag tänkte på att han inte ENS ville ha Anna som 24/7-slavinna. Då kom lilla jag långt ner på den skalan. ”Du har ingenting att erbjuda honom, som han inte ta eller begära av dig”, hade Micke sagt. Mitt förnuft tillade: ”Lilla vän, tro inte att alla män berusas av tanken att ha dig som slavinna!” Vad skulle jag, som slavinna, kunna erbjuda, i förhållande till Anna, som i allas ögon var sedd som den verkligt sanna och äkta slavinnan?
Men jag hade redan lärt mig en sprattlande ny insikt.
Förutom det kroppsliga och sexuellt sköna, fanns det en värld av själsligt och mentalt skönt också, för oss människor. ALDRIG tänkt på det förut!
Jag tror nog att vi har lättare för att förstå och ta till oss DET som vi kan greppa om, nämligen en manlig kroppsdel. Då får det kroppsligt sköna en fördel.
Men här, hos honom, fanns något annat. Något sprudlande lyckligt och behagligt också. Jag hade aldrig känt det så förr, aldrig ens i närheten. Visste inte ens om att det fanns.
Det var så fullständigt olika njutningar. Som två helt olika världar. På ena sidan, den lyckliga, sköna, lugna och sinnliga världen, som han nu lät mig nosa på, för allra första gången i mitt liv. På andra sidan de sexuella njutningar som för mig också var ihopkopplade med den andra världen, i min speciella böjelse för underkastelselekarna. Underligt nog var inte den ena starkare än den andra. I varje fall inte nu när DEN också var upptäckt, av mig. Det var som om de möttes inne i hjärnans vällustcentra och vägdes samman till en enhet av njutning. Annars kunde jag inte känna det så starkt nu att till och med mina Bartholinska körtlar ville vara med i leken och reagera på vad jag kände. Jag hoppades att han inte skulle upptäcka det. Det skulle vara genant! Nästa tanke var att han hade rätt att upptäcka vad han ville. Han ägde mig nu, tills han skickade hem mig till min Herre Micke. Underbart SKÖNT! Tala om äventyr!
En annan ny och fullständigt överväldigande känsla fullkomligt sköljde över mig. Jag kände en så ofattbart stor RESPEKT för honom som om han hade gudomliga krafter. För att visa detta vill jag framöver att Han ska vördas och hedras med (inledande) VERSALER. Plötsligt förstod jag hur Rebecca kunde tycka att Han var Messias. Även om jag inte var beredd att tro på sådant trams! Att det fanns något alldeles speciellt och psykiskt med Honom, var helt uppenbart, men jag kunde inte sätta fingret på det unika.
Jag menar, Han skulle kunna lika gärna vara en VANLIG man och likväl ha dessa speciella och nya kunskaper och lämna denna omtalade behandling, men..
//
Vi gick in i köket och jag kände fortfarande en gastkramande saknad inne i hela mitt bröst efter kramen, som så plötsligt tog slut för mig. Jag hoppades, som man naturligt alltid gör vid positiva och starka upplevelser, att få vara med om det igen.
Min Gud, det är inte klokt, att en kram kan kännas så starkt och så omskakande, att man blir alldeles sjuk i längtan efter mer. Jag FÅR och GER säkert mer än tio kramar om dagen av och till olika personer: vänner, arbetskamrater, bekanta, släktingar, syskon, grannar o s v. Jag är mycket taktil och att kramas är en viktig kroppskontakthandling. Men det här var inte samma sak. Hans kramar hörde inte till samma värld. Vanliga och sociala kramar hör till vardagen, men Hans bamsekram (plus någonting annat) hörde till himmelriket eller något liknande. Det var en upplevelse som var så obeskrivlig att den måste bara upplevas. Kramen jag fick av Herre Micke var ägande, kärleksfull och stark, men inte i samma känsloupplevelsenivå, som denna.
Han hade kaffe färdigt på en stor och blå ståltermos. 2 kaffekoppar med småblommiga fat var framställda på det lilla köksbordet, med plats för till nöds tre personer.
Jag stod bara rakt upp och ner och väntade på order, om vad jag skulle göra. Jag befann mig i ett behagligt väntande tillstånd. Mina känslor hade inte landat efter de omtumlande kramupplevelserna ännu. ”Du ska lyda honom, som du lyder mig”, hade Micke sagt. Vad kunde jag göra annat än att vänta. Herre Gud, jag VILLE lyda Honom, av hela mitt Hjärta. Jo, tanken på Orderställningen hade korsat min hjärna, men jag hade slagit bort den för just detta ögonblick. Han fick mer än gärna tala om det, om Han ville det. Jag ville att Han skulle styra och leda mig i detalj. Jag ville att Han skulle riktigt ta ledningen och tömmarna, som jag TYCKTE hängde ner över min rygg och väntade på en styrande hand. Jag förstod att Han var Dominant. Det kändes flödande skönt i hela kroppen.
Efter ett tecken från Honom sjönk jag mig ner på den ena stolen och Han satte sig på den andra stolen.
//
/
För att jag ska få motivation att fortsätta berättelsen måste det finnas ett intresse bland läsarna. Under 1 promille (en tusendel) av läsarna, som ORKAR markera intresse, räcker inte i mina ögon för visa att det finns intresse. Då är det klart enklare att vila mina fingrar.
/Cecilita
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Ja som vanligt är det mycket bra skrivet! Det som gör det så intressant är hur och varför hon gör som hon gör!
Att få "krypa" in och tjuvkika lite vad som gör att hon finner sig i "behandlingen"! Viktigaste är ju "förspelet" för att förhöja just sexakten ! Ett bra planerat "förspel" gör ju hela sexakten till en mycket större upplevelse än "pang på rödbetan"! Så jag hoppas att du får din "promille" och mycket mera!!!!
En underbar text. Jag börjar bli slavinna under dina ord :-)
Underkastelseberusningen - det låter så härligt så jag måste få läsa mer.
En underbar text. Jag börjar bli slavinna under dina ord :-)
Underkastelseberusningen - det låter så härligt så jag måste få läsa mer.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
och en sak "Berättelsen om O" är ju nästan ett faktum den här berättelsen/novellen ! PS. Det är en favorit så det kan ju inte vara fel!