Hildas två Herrar del 8 av 13
Författare: cecilita Datum: 2009-12-12 17:27:37
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
20 164 gånger
Betyg: 4.2 (5 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Hildas två Herrar del 8 av 13
(Först en fundering. Flera har skrivit email till mig och berättat att de bara ytligt kan förstå hur UNDERKASTELSEN fungerar, men kan inte greppa det känslomässiga i varför/hur. (Jag känner mig hedrad att de läser den, utan att själva fullt ut, känna för underkastelsen, men vilja förstå den.)
Jag har aldrig rökt. Men jag kan SE hur en rökare gör, hur hon med ivriga fingrar, ibland automatiska, tänder en cigarett, drar giriga halsbloss, för att få in röken i lungorna och där utlösa effekten, hon söker. Några säger att de blir lugna av röken, andra säger att det känns som att dra ner en filt framför ögonen, andra igen, känner att de tillfredställer något ”måste”, inom sig. Som aldrig rökare, kan jag förstå dem, men inte KÄNNA med dem, i deras upplevelser.
Lika svårt, måste det vara för en rökare eller, varför inte, en narkoman, som aldrig har UNDERKASTAT sig en annan person (bara en drog), att fånga själva upplevelsen och det känslomässiga varför/hur i min underkastelsen. Alltså måste mycket upplevas och känslobehandlas, för att kunna greppas och fullt ut förstås. Liksom det finns de, som inom sig har ett sovande anlag för rökning, narkotika, sprit, matfrosseri, sexuell njutning, nagelbitning o s v, men inte kommit till skott eller låtit det anlaget utvecklas, kan anlaget finnas för en behaglig form av underkastelse, som inte hittat rätt forum eller social grundplatta. Kanske har de ingen partner, som de litar till 100 % på, eller känner att de skulle förlora för mycket prestige att underkasta sig den personen, men kanske en annan.
Jag kan urskilja en GEMENSAM NÄMNARE, som vi sökte i skolans mattematik, att överlämna KONTROLLEN över dig själv till en drog, ett beteende eller en ANNAN PERSON. Den första och andra, kan aldrig ställas till svars, om det blir fel, men den tredje kan.)
Nu vidare i den konstaterat sanna berättelsen:
HILDA:
För att riktigt ta in och greppa min nya kärlekslycka, tänkte jag jämförande tillbaka på min tid med Mats, trots, eller på grund av mitt Gåvobrev till Micke. Vi jämför jämt och ständigt, med våra tidigare erfarenheter och upplevelser, antingen vi vill eller ej. Det ligger inget nedlåtande i det, utan är alltid till för vårt eget bästa, för att vi ska göra våra bästa val! Med Gåvobrevet hade jag redan gjort mitt ultimata och absoluta val.
Under den senaste månaden hade Mats sex med mig, blivit allt mer objektivt. Det var ungefär, som om hans utlösningar bara var korta vardagshändelser, utan någon som helst knytning till känslor. Jag visste inte ens OM han älskade mig, eller bara ville njuta av mig.
Jag kan förstå att många undrar hur jag kunde stanna kvar hos Mats, efter det att han hade gjort mig till ett objekt, ett rent sexobjekt, en spermasug, till hans tjänst dygnet runt. Min förklaring är enkel för många att förstå. Jag älskade honom med hans brister och fel och gör väl kanske det fortfarande det, i vågor inom mig, Gåvobrevet till trots, men nu har det blivit en omöjlighet, att vi ska komma ihop igen. Nu VILL jag inte, tillåter mig inte att vilja. Jag hade på något sätt fastnat vid honom. Nu, säger mitt Hjärta, att jag har hittat någon som är skyhögt mycket bättre för mig och skulle det betyda samma typ av tjänstgöring, så mer än gärna för mig. Desto mer Micke vill nyttja mig, desto bättre!
Jag älskade Mats och accepterade att jag var hans slavinna, att jag bara var till för hans njutning och att min egen var underordnad den. Det gjorde mig lite ledsen i början, men jag tvingade mig själv att acceptera det. Jag lärde mig, att inom mig, få ut min njutning genom att GE till honom. Det var precis det som gav mitt liv en mening i min totala underkastelse.
När Mats bröt upp hade jag ingen annan tanke än att BARA han skulle ha det skönt. Det höjdes av känslan av att vara hans slavinna och att lyda honom. Att ha överlämnat mig själv totalt till honom, i min enkla kärleksgåva. Så ville han plötsligt ha den längre!
Likväl, sex med Mats hade blivit så exakt, vardagligt, objektivt och han ville ha det så. Jag skulle med min kropp utlösa honom på det sätt, som han valde. Jag skulle ge maximalt av känslor, hängivelse, ivrighet och teknik och arbeta fram utlösningar för honom, sedan var det bra. Sedan skulle jag bara gå tillbaka till mina vardagssysslor eller till det som jag höll på med, när han avbröt mig, för sin utlösning. Jag skulle vara en spermautlösningsdocka, som stod till tjänst närhelst han ville och behövde henne. Och det gjorde jag. Jag lärde mig också att tycka att det var till mer än hälften okej. Men inte helt OK, vägen dit krävde mycket mer träning och nedtryckning av mig. Men jag kommer inte ifrån att inte äga sin egen orgasm, ger den ett mycket högre värde, någonting att vänta på.
Han syn på mig som spermautlösningsdocka förtydligade han ytterligare genom att han lät mig naken ligga på rygg på golvet, med uppdragna knä mot armhålorna, med händerna under nacken och med öppen mun.
Han kallade detta, att han PARKERADE mig i väntställningen. När, efter timmar, hela kroppen kändes stel och konstig och det värkte i precis varje muskel, fick det mig att LÄNGTA efter att han ville använda mig, så att jag slapp ligga kvar. När han sedan kallade mig till sig, kände min tacksamhet inga gränser och inte mina ansträngningar för hans njutning heller. Så länge han njöt av mig slapp jag att vara parkerad.
När han tittade på TV eller läste kunde jag få ligga på knäna framför honom och mellan hans särade ben och hålla tungan igång genom att slicka på hans lem eller i hans skrev, för att vänta på att det skulle rinna till, för en ny utlösning i min mun. Tungan skulle vara i rörelse hela tiden.
”Tungan är en muskel och muskler ska tränas för att bli användbara!”, menade han praktiskt, men känslolöst. Parkeringarna hade bara ett syfte för honom. Jag skulle ligga och vänta tills han behövde använda mig och jag skulle ligga så att det kunde hetsa hans ögon, till signaler ner i lemmen.
//
Efter det att han hade läst Anna38:s dagbok på nätet grundligare, började han väcka mig om nätterna också, när han kände för det. Vi låg alltid nakna i samma säng, jag, utom de få dagarna i månaden, som jag fick ha trosor på mig. När han ropade ut mitt namn på natten skulle jag, halvvaken, upp ur sängen och ställa mig i orderställningen, som det anstod en ”riktigt” slavinna. Och så skulle jag stå och vänta på att han skulle bestämma HUR han ville njuta av mig, oftast var det min mun han ville njuta av. Då kunde han lättjefull vara helt passiv och koncentrera sig på att njuta av mina konster och ansträngningar för honom. Han kunde bara slött ligga kvar på rygg och jag utförde allt arbete. Efter utlösningen och rengöringen kunde han sedan bara somna om och ladda upp för en ny omgång. Att det hade väckt starka känslor hos mig fick jag leva mig och lärde mig efterhand att dämpa och se det som han: "Det var bara hans utlösning som gällde och sedan somna om igen."
Jag lärde mig att tänka bort det sexuella för att inte bli upphetsad av vad jag gjorde och kände, eftersom jag likväl inte skulle få någon egen utlösning.
En natt frågade jag honom, innan han somnade, om jag fick göra det skönt för mig själv. Han mumlade ett JA. Men det kändes fruktansvärt förnedrande och förödmjukande att ligga bredvid en man, i samma säng och smeka mig själv fram till en utlösning. Jag ville ha utlösningen, men fick kolla så att jag inte störde honom, alltför mycket.
Jag hade accepterat detta med att jag skulle stå till tjänst med hans utlösningar och sedan ingenting annat, som ett sätt att leva. Trots allt utlöste det varma känslor inne i min slavinnekropp. Jag trivdes med slavinnans roll och detta var hennes roll. Att vara slavinna gav mig så underbara känslor på insidan, att jag lärde mig att köpa denna känslolösa sexutlösningstjänst. Jo, något inom mig tyckte att det var skönt också att bli behandlad som en utlösningsdocka eller ”sextoy”, som amerikaner kallar det.
Och jag vet att hundratusentals kvinnor världen överlever i och har lärt sig att trivas med den rollen. Men att ännu fler vantrivs.
Trivdes, gjorde jag för det mesta. Kanske har jag lärt mig slavinnerollen, men den finns också djupt inom mig. Som det är nu finns det i denna roll någonting som eggar och lockar mig. Dessutom vet jag inte om det är något fel på mig, men ordet ”sextoy” (sexleksak) smakar så sexigt och upphetsande. Att bara vara till för en annan persons njutning känns som någonting riktigt stort, en kärleksgåva långt större än ett ”Ja” i kyrkan, som kan återkallas dagen efter.
Nu när jag har fått lite tidsavstånd till det, undrar jag om det kanske var så, att Mats hade börjat tröttna på mig mycket tidigare än jag själv förstod. Och att det var därför jag, i hans sätt att se mig, hade reducerats till att bara vara en spermautlösningsdocka.
Han fick ju precis var han ville hos mig och behövde inte kämpa någonting. Jag visste att Mats var en tävlingsmänniska och kanske behövde han ha någonting att kämpa för.
Att vara sin Herres utlösningsdocka eller ”sextoy” verkade tilltala min egen syn på mig själv. Jag var inte värd någonting. Mitt enda värde låg i att vara en så skön och lydig slavinna som det bara gick.
** Tillbaka till Herre Micke **
Under tystnaden, som uppstod började min hjärna att bearbeta tankarna på gåvobrevet. Under tiden kände jag en underlig blandning av panik och ofattbar lycka. Under bråkdelar av sekunder skulle jag vilja resa mig upp och springande lämna hans lägenhet. Men lika snabbt försvann den känslan och ersattes av ett fullkomligt lyckorus, över att få vara denna mannens fullständiga och total slavinna. Hans ägodel, som han kunde göra precis vad han ville med, BRRRRRRRRRRRRRRR! Det är en så spännande tanke och känsla, att den bara inte går att förklara, mer än för er, som själva har upplevt den.
Och att göra det MED min vilja. Min vilja hade jag överlämnat åt honom genom Gåvobrevet. Skulle jag inte fylla min del av avtalet, skulle han med all rätt kunna anklaga mig för det. Ja, inte bara anklaga mig, han hade faktiskt fått rätten att korrigera mig, bestraffa mig och sedan låta mig göra om, tills han godkände mitt agerande.
För honom och för mig gällde Gåvobrevet, även om inte omvärlden accepterade det.
Jag kände, att den stora sexuella kicken för mig var just det faktum, att jag hade överlämnat mig villkorslöst till honom, att göra vad han ville med mig, att beordra mig att utföra precis vad han ville och att min vilja var helt betydelselös. Det var som att kasta sig ut i ett upphetsande, okänt och spännande äventyr, helt utan skyddsnät och vara helt utlämnad åt de tankar, tester, sexuella fantasier, som formades i hans hjärna. Den svindlande tanken, att han hade rätt att uppleva sina mest vilda sexuella pojkdrömmar och jag kunde bara göra som han befallde mig.
Mitt hjärta ropade HURRA åt min underskrift på gåvobrevet, men mitt förstånd var inte alls lika övertygat. Det pekade mot det faktum, att han kunde bli berusad och även då måste jag stå till hans fullständiga förfogande. Men även det kittlade en liten nerv därinne i djupet.
Jag ville ha honom som min Herre och jag ville vara en slavinna. Nu var det bara för mig att acceptera vad jag hade gett mig in på. Det stod på papperet och det var det som gällde, tänkte jag och kände hur det pirrade underbart upphetsande i min mage.
Mina funderingar avbröts av hans röst:
- Nu får du tala fritt ur hjärtat och utan konsekvenser.
- Ja Herre!
- Vill du ha ett 24 / 7- förhållanden?
- Ja Herre! Ja, tack Herre!
- Vill Du arbeta kvar på din arbetsplats, så länge?
- Ja Herre, helst om det går.
- Okej, då får du göra det, men den tiden ska vara så kort som möjligt. Hur lång uppsägningstid har du?
- Jag vet inte Herre, men gissar att det är en månad eller så.
- Okej, du säger upp dig och stannar kvar där, den tiden, som du måste. Sedan får du gå hemma här och sköta hushållet och vara min slavinna i 24/7 och jag försörjer dig naturligtvis.
- Ja Herre! Tack Herre!
- Som min slavinna måste du ha regler för din vardag.
- Jag förstår Herre.
- Jag tror det blir bäst att du får lära reglerna allteftersom de behövs. Det blir lättare för dig att lära in dem då.
- Ja Herre.
- Berätta hur du skulle vilja att din Herre är och agerar.
- Jag vill gärna ha en Herre, som är bestämd och har krav på mig, som bestraffar mig för fel jag gör, eller om han inte anser att jag anstränger mig tillräckligt mycket för honom. Jag vill gärna att han först och främst tänker på sig själv. Vill han sedan se mig som sin spermasug, gärna för mig. Jag vill ge min Herre så mycket njutning jag kan och gärna att han BEGÄR det av mig. Lite beröm emellanåt, när jag gjort mig förtjänt av det, får säkert också mig att anstränga mig mer för honom. Om det passar honom får han gärna träna mig att lyda honom, som han vill. Jag har varit utsatt för lydnadsträning tidigare och det kändes kittlande OK.
- Förklara vad du menar med lydnadsträning!
- Ja, Herre. Det finns ett 40-tal olika kommandoord, som en slavinna kan lära in och följa, för att hennes Herre ska få sin slavinnas kropp i en massa olika kroppsställningar, som passar honom, för tillfället, genom oftast bara uttala ett ord. En del av dem är order om vad hon ska utgöra. Genom lydnadsträningen övar hennes Herre in orden i hennes ryggmärg och lägger till nya, om han vill det.
- Jag har hört talas om det. Ge mig ett exempel!
Jag visste att han kände till dem och förstod att han ville testa mig.
- Ja herre. Efter det att hon har utfört något och vid kommandoordet DOM, ställer sig slavinnan framför honom, böjer sig framåt, handflatorna i golvet och väntar på hans dom, i form av en dask på stjärten, för godkänd och flera än en, underkänd. Sedan får hon göra om, på hans order, tills hon blir godkänd. På det sättet tränas hon i lydnad, att blixtsnabbt inta den kroppsställning, som hennes Herre ville se henne i.
- Det låter intressant. Jag ser fram emot att träna dig i lydnad och få se dig utföra det jag vill! De flesta kommandoorden kan du redan, men jag lägger nog till fler, som jag gillar.
- Tack Herre!
- Nu är det slut på det fria ordet, slavinna!
- Ja Herre!
Det kändes skönt att han var manligt klar och tydlig i sin order och övergångar mellan mina olika statusar. BRRRRR
/
Det ringde på dörren och jag rös till. Direkt väntade jag på order, om vad jag skulle göra. Nu var det fråga om hur mycket Herre, Micke var och jag kände att jag skulle låta honom bestämma exakt vad som skulle hända. Det pirrade underbart i precis hela kroppen. Jag var naken och stod uppsträckt i Orderställningen, så fort han hade gjort slut på det fria ordet.
- Gå in i sängkammaren och ta på dig min röda rökrock!
- Ja Herre, svarade jag och försvann springande på sovrummet. Det var förmodligen den röda thailandssiden kappan, som jag inte sett att han hade haft, men sett hänga på en galge. Det visade sig att det inte var i hans storlek, utan 39 - 40 och den passade mig perfekt, tänkte jag när jag knöt sidenskärpet omkring midjan och stängde in min, inunder, nakna kropp. Jag lyssnade och hörde en mansröst och jag rös till igen, lite av det okända. Plötsligt insåg jag, att jag INTE KÄNDE min nye Herre.
Detta var den första situationen, med en signal utifrån, utanför vår skyddade värld och jag visste inte hur Micke skulle reagera och hantera denna situation. Jag kände honom inte, som man skulle känna den man, som man valde som sin Herre, den som bestämde över allt, vad som skulle hända i rummet.
Mitt i allt detta kände jag, att konsekvenserna av mitt Gåvobrev till Micke var, att jag helt enkelt fick anpassa mig till vad han bestämde och det var ju också det, som hade framkallat så underbart kittlande känslor, när jag hade tänkt abstrakt på dem. Nu var det plötsligt konkret och mycket verkligt. Fortfarande osäker på vad jag skulle göra och utan andra order, stannade jag kvar inne i sovrummet, avvaktade med att inta Orderställnigen och hörde hur de pratade ute i hallen. Nej, det hela var enkelt och det som jag hade längtat efter, jag skulle bara följa hans order, hans vilja, punkt!
Det slutade med en blandning av denna kittlande känsla av osäkerhet och säkerheten i mitt överlämnande till Herre Micke. Det var ju han som bestämde och jag fick anpassa mig till vilket beslut han än tog. Det var många och spännande sekunder, innan jag hörde att han stängde ytterdörren och förstod att hans manlige gäst hade gått. Min Herre hade inte låtit honom se mig eller träffa mig, TACK eller….?
När faran var över tänkte jag modigt på hur jag skulle ha reagerat med denna röda sidenrock över min nakna kropp. Skulle jag ha ställt mig i den slavinnebekräftande Orderställningen, när min Herre och hans gäst kom in i rummet, eller han hade kallat mig till sig?
Men jag kände en eggande visshet. Hade han velat visa upp sin slavinna naken, för den främmande killen, skulle det ske på det sättet, som min Herre Micke ville. Det var det som också var att vara slavinna. Liksom många andra tjejer hade jag en ådra av exhibitionism, men den skulle styras av min Herre. Han ägde den också!
//
När han ensam kom in i sängkammaren igen, stod jag redan i Orderställningen och sidenskärpet i midjan gled upp och blottade min framsida. Sidenet kändes glidande mjukt mot min nakna hud och jag förstod varför han hade sin på sig. Det kändes som om jag ville säga: ”Varsågod och ta för dig, Herre!”, men jag kände också den hetsande känslan, att jag inte kunde erbjuda, vad han hade rätt att ta, utan att ens fråga mig. Jag och min kropp stod till hans fullständiga förfogande, att göra med vad han ville. BBrrrrr!
- NAKEN!
Jag kände genast igen kommandoordet, som var så skönt att höra från hans mun. Snabbt slet jag av mig sidentyget och lät det falla till golvet. Sedan ställde jag mig återigen i Orderställningen och kände den underbart utlämnande känslan. Han bestämde vad som skulle hända, visserligen hoppades jag på att få framkalla hans utlösning, men det var han som bestämde. Den verkligt underkastande känslan bara sköljde över mig. Tydligt kände jag också att denna underbara underkastelsekänsla kunde man inte känna inför vilken man som helst, det måste vara en speciell man, med en speciell utstrålning och auktoritet. Och honom hade jag hittat. Trots att jag varit beredd att lyda båda, var underkastelsekänslan inför Micke och inför Mats, skilda åt, som dag mot natt. Detta gav mig en alldeles ny kittlande och upphetsande känsla, inte bara att den var ny. Hela min kropp och varje nerv i den, undrade: ”Vad skulle nu hända?” och jag kände: ”Vad som helst, som han ville!”, bara han uttalade det, skulle jag se till att det blev verklighet. Underkastelsekänslan!
Min nakna kropp spändes som en stålfjäder, beredd att kasta sig in i vilken kroppsställning, som han begärde och att utföra precis det, som formades till en order, från hans mun. Min blick var fixerad vid hans mun och mina öron på helspänn. Han skulle inte få se ens en skymt av tvekan, när han väl uttalade sin order.
Han öppnade sin sidenrock framtill, jag hörde och såg hans mun uttala:
- SUG!
Jag kastade mig framåt och ner på knäna och i samma bråkdel av sekund hade min vidöppna mun fångat in hans stående och förväntansfulla lem. Han hade inte beordrat DJUPT, men jag ville att han skulle njuta av det och tryckte mitt huvud mot hans skrev och kände hur den försvann ner i halsröret. Den ville inte böja sig neråt, därför måste jag resa upp min nakna kropp med låren, för att angripa den snett uppifrån och sedan sänka min kropp, för att den skulle ner i halsens djup. Det fanns bara två tankar i mitt huvud, jag ville lyda denna mans minsta vink och han skulle ha det gudomligt skönt. Trots min viljeinriktning, tömde han sig ganska direkt i djupet och det hela var över. Jag kände en besvikelse, som jag inte hade rätt till. Han hade bestämt sig för att tömma sig i min hals och att jag ville ge honom mer och mycket mer utdraget, var av ingen betydelse. Det var han som bestämde, bannade jag mig själv, under det att jag gjorde honom ren med slickande tunga och mjuka läppar. Den slaknade förvånansvärt snabbt ner till ett halvläge och jag kunde känna en oro för om han hade tappat intresset för mig. Jag måste anstränga mig mer.
Så återvände han också till vardagen genom att säga:
- Det var Pierre, en kompis från Paris. Han frågade om jag ville hänga med ut på krogen, men jag svarade honom att jag inte hade tid. Jag hade flickbesök. Jag såg att han kastade sökande blickar in mot lägenheten, man han såg inte dig! Jag hade tänkt säga, att jag hade min slavinna här inne, men ångrade mig. Pierre vet vad det ordet betyder.
- Ja Herre!
Vad annars kunde jag svara?
- Gå och lägg dig nu! Jag kommer nog att väcka dig i natt, om du inte misstycker!
- Ja Herre, du bestämmer! Jag vaknar gärna och står till din tjänst, Herre!
- Gå in i badrummet, du först, slavinna!
- Ja Herre!
Som svar på hans order halvsprang jag mot badrumsdörren. När tvålsvampen och duschstrålen gjorde sina besök över min kropp, visste jag vad som var förbjudet och vad som var tillåtet. Att inte äga sin egen orgasm, ger den ett så enormt mycket större värde och en mycket större längtan efter den, framkallas. Att vara lydigt lojal, trots att han inte ser, höjer det hela ytterligare ett snäpp.
Alla män var nog sådana, efter att de hade tömt sig blev allting vardag igen, men det var okej på något sätt. Mickes rätt till denna svängning var mycket större än Mats, i min bok, varför, vet jag inte. Jo, det var nog mitt frivilliga Gåvobrev, som så totalt gav honom den rätten! Jag förstod att han inte var trött på mig, bara att han laddade upp inför nästa gång. Jag har förstått att mannens utlösning kräver så mycket mer av honom, att det är naturligt att han blir helt slut, men det stämmer inte heller, om man jämför med oss, tjejer, eller gör det det?
Efter duschen kröp jag ner i sängen och på dess vänstra sida, som blivit min. Jag låg väntande och beredd att lyda honom, när han kom ut från badrummet, men inget krav kom. Han sov nog fri från störningar, hela natten, eftersom han INTE väckte mig. Jag sov beredd, men till ingen nytta!
Vi vaknade upp sent, men hittade snabbt morgonrutinerna och hann inte ens med en utlösning för honom. Kommer tid, kommer råd!
//
Jag gick till min arbetsplats. Min chef sa, att han upptäckt att jag fått rosor på kinderna och mitt gamla och glada humör, hade kommit tillbaka, efter en tydlig tid av deppighet. Det var positivt, tyckte han.
- Du har hittat en ny ORNE nu, påstod han, utan att veta. Vi hade alltid haft ett fritt språk mellan oss, i varje fall han och jag hade inte protesterat. Jag har gillat det fria och likväl haft respekt för min chef.
Nu, genom att inte skrika nej, som jag hade gjort annars, så kände jag, att tyst bekräftade hans påstående.
Men orne, var väl en far-gris, en mansgris. Kanske ändå. Jag ville att min nye Herre skulle bli en bortskämd mansgris, min mansgris. Och så mycket bortskämd det bara gick. Han skulle knäppa med fingrarna och jag skulle lyda honom, var vi än befann oss, vem som än såg på, tyckte någon hetsande känsla av total lydnad och att få tillhöra.
Jag tillhörde honom nu. Han ÄGDE mig. Om han förbjöd något, som jag ville, måste jag lyda honom. Och om han befallde något, så måste jag också lyda honom, oavsett om jag ville eller inte. Så härligt, det kändes så skönt, att det kittlade i kroppen. Att vara ägd av en man. Ett giftermål är bara en barnlek mot detta. Bara ett blaha blaha.
Kanske också Sonja, som är en kvinnosaksförkämpe, vill vara ägd eller äga. Hon säger ofta: ”Min man”, som om hon ägde honom. Min man. Hmmm, hur blir det då med ”min Herre”?
Det skulle jag vilja uttala högt och tydligt, men vågade inte.
Vänta, Gåvobrevet fungerar ju i båda riktningarna.
Jag lade in mjuka skånska pepparkakor på sina platser på en hylla. När jag var klar kunde jag och gå och fika.
På vägen därifrån mötte jag chefen igen.
- Jag skulle be att få säga upp mig!
- Jaha. Ska du bli hemmafru och skaffa barn då? Naturligtvis får du sluta. Jag vill gärna ha dig kvar, men jag kan väl konkurera ut din orne? Du stannar väl månaden ut?
- Ja, det är lugnt.
Varför säjer han orne, han vet väl ingenting om den mannen, som jag har träffat. Men han är ju sådan, knäpp. Kanske är det bättre att han koncentrerar sig på sin fru och sina barn, TÄNKTE jag lite spydigt. Mina fyndiga kommentarer till honom har alltid varit tysta.
Nu har jag gjort det, sagt upp mig. Tagit ett steg till. Jag lydde min Herre och sa upp mig. Det känns skönt, visst gör det? Nu får han ta ansvar för min uppsägning och att jag inte längre får någon lön.
Att bli hemmafru var kanske inte så dumt ändå. Ingen klocka, som skramlade irriterande på morgonen. Även om han också, skulle ta upp det där med att väcka mig på natten, så kunde jag ju somna om igen och slippa gå upp på morgonen sedan. Om han inte krävde att jag skulle gå upp med honom och fixa hans frukost, förstås. Det var okej för mig!
//
Jag gick in i fikarummet, där var tomt på personal och jag satte på en kanna kaffe. Arbetsgivaren bjöd på Zoegas kaffe och kakor. Fransbrödbullar med smör, ost och korv på fredagarna.
På något vis tyckte jag, att jag var ensam om att koka kaffe på detta ställe, trots att det var 12 personer anställda, varav 9 kvinnor i varierande ålder. Det retade mig lite. Varför bara jag? Den som tog sista koppen kunde väl lika gärna, sätta på en ny kanna, men nej, det var väl för mycket begärt. Och dessutom, gjorde jag det, när jag kom in i lunchrummet. Det visste alla!
Var det den rollen de tyckte passade mig, som en jäkla passopp? Jag ansåg att jag hade rätt att bli arg. Det hade varit skillnad om det varit min Herre. Han fick mer än gärna begära att jag passade upp honom, tänkte jag lite lugnande mysigt. Han har ett Gåvobrev på mig och då är det min förbannade skyldighet att lyda och göra allt för honom, men här var det arbetskamrater.
Högtalaren dundrade och avbröt mina funderingar:
”Telefon till Hilda på 4:an!”
Va, tänkte jag. Telefon till mig?
Vem ringde mig på min arbetsplats?
Kanske var det Herre Micke, hoppades jag och rusade fram till telefonbordet, inne i lunchrummet och tryckte på linje 4.
- Hallå, det är Hilda, svarade jag och lyssnade.
Det var tyst en lång sekund eller två.
- Hej Hilda!
Det var Mats röst. Jag kände att mitt hjärta höll upp ett slag eller två, men att pulsen sen kom igång igen, så att det dunkade i huvudet.
Mats. Han ringde mig här?
- Hej Mats, svarade jag, när jag fick rösten att lyda mig och nu kände jag hur hjärtat bultade, som om, det ville komma i fatt sig självt. Jag ville inte känna så här!
- Hej Herre! Heter det, rättade han mig.
Tankarna bombarderade min stackars hjärna och känslorna trummade svidande på i sin egen takt.
Jag hade skrivit ett Gåvobrev på mig själv till Herre Micke och jag hade bara EN Herre. Nej, Mats var INTE min Herre. Det hade han varit, men han hade hoppat av det tåget. Samtidigt tyckte mitt hjärta, att han var min Herre OCKSÅ, på något gammalt och konstigt vis.
För att få tid att tänka vidare och sortera allt, som stormade i mitt huvud, svarade jag inte på hans tillrättavisning, trots att delar av min slavinnesjäl, vanemässigt ville göra det. Men jag har bara EN lojalitet, bara EN Herre.
- Hej, vad vill du då?
Jag försökte föra ner det på ett vänskapligt plan, men kände samma frossbrytningar inom mig som när jag för inte så länge sedan, satt en bit utanför hans bostad, bara för att få en skymt av honom.
- Jo, jag saknar min slavinna!
Bang! Det gick rakt in i själen. De orden satt mycket djupt inne hos Mats. All hans inneboende stolthet förbjöd ett sådant uttalande, att han skulle ångra sig och längta efter mig.
För att han skulle uttrycka de orden, måste han ha gått genom ett Helvete av längtan och ånger, det visste jag. Eller så längtade han bara efter min mun och hals, tänkte jag dämpande. Han måste ha något att vinna på det.
Jag kände Mats och hade ALDRIG, för mitt liv, trott att han skulle kunna uttala de orden, ge ord för ett sådant nederlag, ett sådan uppgivande av alla försvarsfästningar, i ovillkorlig kapitulation. Det kostade honom! Och jag njöt. Jag njöt av den tillfälliga ödmjukheten i hans nederlag och i varje andetag jag drog in. GUD, SÅ HÄRLIGT!
Han hade längtat efter mig, visserligen som slavinna, men ändå.
HAN, som bara hade begärt, att jag skulle avbryta vad jag höll på med, gå ner på knäna och suga av honom och sedan, när mitt uppdrag var slutfört och han var rengjord, bara respektlöst vifta bort mig, som en förbrukad spermahink, eller använd spermasug. OK, OK, jag hade tillåtit honom den rätten och vant mig vid det, men nu var han på knäna, framför mig. Jag kände honom!
Jag hade trumf på hand och kunde inte låta bli att utnyttja den. Kanske fanns det gammal och uppdämd hämnd också med.
- Mats, hur menar du?
- Hilda, detta är svårt nog ändå, utan att du behöver tortera mig. Jag testade att vara ensam och träffade andra, men kom fram till att du var bättre än alla andra jag träffat. Jag känner att jag älskar dig. OK Hilda. Jag hade FEL. Och du FÅR komma tillbaka till mig nu.
Gud vad härligt! Han kröp på sina bara knän för mig och jag visste att varje litet av dessa ord, som han tvingade över sina läppar, KOSTADE honom!
Men jag hade en Herre nu, Micke och han ägde mig. Jag hade ingen återvändo alls. Därför kunde jag lika gärna sparka Mats i häcken och be honom dra dit pepparen växer. Jag kunde be, NEJ! Uppmana honom att sticka upp sitt finger där jag hade fått jobba i timmar med min tunga, utan ens ett tack för njutningen. Den tog han bara förgivet. Vem vill bli tagen för givet?
Jag kunde inte bli fri från mitt Gåvobrev och ville ABSOLUT inte bli fri från min nuvarande och nye Herre Micke, även om jag hade fördelen av att känna Mats utan- och innantill och Micke, nästan inte alls.
Men det som både förvånade och oroade mig var, att jag kände en så enorm vrede välla upp inom mig. En instängd vrede, som släpptes loss med alla sina stormar och tog över mitt tänkande. Jag brände mina skepp hos Mats, men NEJ, de blev brända i samma ögonblick, som jag satte mitt namn på Gåvobrevet och tack för det, mitt Hjärta.
Jag TILLHÖRDE en annan man nu. Det dämpade bara tillfälligt min vrede. Det var länge sedan jag var så omtumlande och heligt förbannat arg! Och jag behövde inte vara det. Det var överspelat med Mats. Därför kunde jag i underbart ljuvlig hämnd använda mitt trumfkort och riktigt ge igen. Men jag ville suga på karamellen först. Det helade och läkte så mycket gammal längtan och åtrå och nedsvald stolthet inom mig, det kände jag.
- Mats. Så, du vill att jag ska komma tillbaka och vara den slavinnan, som du kan göra vad du vill med, som ställer upp dygnet runt, när du vill bli tömd på sperma? Som rullar över på rygg och när du är färdigtömd i mig lydigt gör dig ren med tunga och läppar? Som du kan behandla som skit, som tack för din njutning?
- Hilda. Jag vill att du ska komma tillbaka till mig. Som min kvinna och som min slavinna, ja. Det är du ju så bra på. Du är den mest perfekta slavinna, en man kan tänka sig och den mest underbara kvinna.
- Och henne kastade du bort.
- Nej, jag kastade inte bort dig. Jag gav dig FRI. Fri att göra som du ville.
- Vad blev jag fri till? Att minut för minut längta mig galen tillbaka till dig, beredd att avsluta mitt liv, när du inte ville ha mig mer. Beredd att göra precis vad som helst, bara du ville ta tillbaka mig.
Min vrede ville koka över igen och jag kände att jag var tvungen att dra ner på värmen och lugna ner mina känslor och tankar. Jag tänkte, nu drämmer jag till honom, plattar till honom, som en lus och skrattar åt honom. Vill han ha en slavinna, som tömmer honom, så kan han leta upp en annan. Mig får han aldrig, ALDRIG MER!
- Mats! Lyssna nu noga på mig! Jag håller upp mitt långfinger i luften nu, för första gången i mitt liv. Du vet var du kan stoppa långfingret, men du får inte låna mitt.
Jag lugnade mig lite, drog ner på värmen för att inte koka över och fortsatte:
- Mats! Jag använde min frihet till det som du menade. Jag har en annan Herre nu och han ÄGER mig. Han har till och med fått ett Gåvobrev på mig, som visar att jag är hans fullständiga ägodel, som HAN kan göra precis vad han vill med.
Mats, DU kommer aldrig mer att få se mig naken eller liggande på knä framför dig och suga av dig så fort du har lust och tycker att det tränger på. Jag är inte längre din spermasug eller spermautlösningsdocka, aldrig mer.
Jag kommer aldrig mer att vara din slavinna, som du kan göra vad du vill med och som lyder din minsta vink och ser till att du har det underbart skönt, så fort du vill, när, hur och var du vill. Jag kommer aldrig mer att dansa naken för dig och visa mig som du vill eller ligga naken på golvet framför dig och smeka mig själv, bara för att du ville se det och vidröra mig själv fram till en orgasm, som jag inte får förrän du tillåter den. Du kommer inte att kunna väcka mig på natten, när det har runnit till i någon skön dröm, för att jag ska suga av dig och göra dig ren efteråt med tunga och läppar, så att du sen bara kan somna om och vifta bort mig. Hör du det Mats. Aldrig mer! Aldrig mer! Och nu kan du dra åt helvete och försöka tänka på vad du missade när du ”gav mig fri!”, för att själv bli fri och träffa andra. Förstår du det?
Det sista fick jag ingen kvittens på, för han slängde på luren i örat på mig, men han stannade kvar tillräckligt länge för att han fick höra allt.
Min uppräkning av vad han missade var just det, en lista på vad han MISSADE och vad han kanske hopplöst skulle längta efter, i resten av sitt liv och samtidigt veta att en annan man fick allt det och mycket mer. Jag glömde att lägga till att jag hade utvecklats till ett ännu större och var öppen för ännu mer totalt och raffinerat njutningsgivande.
Min vrede hade lagt sig ner till sparlåga. Jag hade inte hört att dörren hade öppnats och Vera och Anders hade kommit in. Och vid min Gud, jag hade ingen aning om hur länge de hade stått där. Jag hade skrikit ut min uppräkning i luren och i rummet.
- Jag gjorde slut med en kille, förklarade jag urskuldande, men kände att jag blossade om kinderna. Min slavinneroll var knappast mina arbetskamrater skulle känna till.
Hur mycket hade de hört? Jag räknade upp alla de grejorna i detalj, som Mats skulle sakna, bara för att plåga honom och ge igen för gammal ost, jag erkänner, men det var inte meningen att någon annan än han, skulle lyssna.
- Det är rätt. Man får inte låta dem köra med en, svarade Vera diplomatiskt.
Jag visste inte vad jag skulle säga för att lägga ett ursäktande plåster på vad jag sagt, men gjorde ett försök i alla fall.
- Det jag räknade upp, var vad han begärde av mig. Men nej, mig skulle han inte få köra med!
Jag hörde att det lät krystat och inte bra alls, men det var det enda jag kom på.
- Jag förstår, svarade Vera och jag visste inte om hon förstod eller inte förstod. Förmodligen var detta så långt utanför Veras värld det kunde vara, därför förstod hon säkert inte, eftersom hon inte hade något att jämföra med.
//
Hemma igen.
- Herre Micke, Jag måste tala om för dig att Mats ringde idag till mitt arbete. Han ville ha mig tillbaka, men jag avvisade honom och sa att han aldrig mer kunde få ha mig som slavinna. Jag talade om att jag hade en RIKTIG Herre nu och att jag hade skrivit på ett Gåvobrev på mig själv och att jag inte längre hade någon fri vilja. Att du äger mig nu.
- Ja ha, vad sa ni mer då?
- Jag avslutade med att räkna upp vilken slavinna han skulle sakna och bad honom dra dit pepparen växer.
- Vad svarade han på det då?
- Han kastade på luren, Herre. Men nu har jag brutit med honom för tid och evighet. Jag tillhör bara dig Herre och det är du som styr mitt liv nu, Herre.
Det kändes så förbaskat skönt att vara ärlig och att visa att jag har avslutat det gamla förhållandet nu. Ett förhållande som hade stört mig också! Ingenting kunde hota vårt förhållande nu. Jag tyckte att jag hade märkt lite av svartsjuka hos Herre Micke tidigare, när han talade om Mats. Nu var det avklarat, tänkte jag och var nöjd med mig själv som slavinna.
- Det var ju bra och du tror inte att du ångrar dig?
- Nej, jag ångrar mig verkligen inte. Och dessutom känner jag Mats så väl att han är skitförbannad på mig nu. Hade han kunnat döda mig, hade han gjort det.
- Det var ju bra att han inte kan det, för jag vill ha kvar min slavinna och som död är du inte till mycket nytta.
- Nej Herre!
Jag kände mig så lydig och så duktig. Jag hade gjort det som förväntades av mig. Och jag hade brutit med mitt gamla och dessutom riktigt bränt mina skepp hos Mats. Hos honom fanns det INGEN återvändo, även om Micke skulle överge mig. Men det skulle jag nog se till att han inte gjorde. Jag känner Mats både utan- och innantill och vet att jag har sårat hans ego på det grymmaste. Hans minne av mig hade, under den senare tiden, varit den lydiga och följsamma slavinnan. Som aldrig sa emot honom, som lät honom ta alla beslut och som hela tiden försvarade honom mot allt. Okej, jag trivdes med att han tog och tog ansvar för alla beslut.
Det är inte svårt för mig att förstå HUR mycket jag har sårat honom. Men det är gjort nu och för mig är det bara att gå vidare och inrikta mig till 100% på min nya Herre Micke.
Det är ju han som har Gåvobrevet på mig och han som äger mig. Det känns underbart skönt att tänka mig honom som min ÄGARE. Både hemskt och skönt samtidigt.
Herre Micke hade tydligen avslutat detta kapitel och därför var det min uppgift att också göra det. Och inte ens tillåta mig tänka på det mer. Det förvånade mig inte ens att han inte ställde någon från om min uppsägning. En självsäker och riktig Herre, tar förgivet att en uttalad order till en slavinna verkställs, punkt!
Jag har under många år haft Anna, som mitt föredöme ifråga om att vara slavinna. Många, tyvärr inte alla ÄNNU, av hennes värderingar och tankar har jag anammat och vill leva efter. Hennes förklaringsmodell med BACILLEN förstår jag exakt, men känner den inte riktigt på samma sätt, som hon gör, ännu.
Jag känner att jag skulle behöva en inre ”stöttning” för att kunna bli den nära perfekta slavinnan, som jag strävar efter. Hon har lagt ribban högre, en fullständig och total slavinna. Jag hoppas att jag också når dit en dag.
Den inre stöttningen skulle jag behöva, men vet att det är omöjligt. Min enda väg är att försöka intala och övertala mig själv i rätt riktning. Jag känner nu att en tanke i denna riktning var den TVINGANDE handlingen att skriva på Gåvobrevet. Nu är det bara att leva upp till det. Hitintills har det känts bra och skönt och jag känner att det hetsar till, inne i mig, när jag överdriver i min underkastelse inför min ägare, Herre Micke.
Men Herre Gud, han äger mig!
//
Berättelsen fortsätter om jag upplever fortsatt uttalat intresse för den. Jag har så pass mycket mer att göra, att för mig är det, annars, enklare att sluta.
/Cecilita
Fler noveller av samma författare
Gillar verkligen berättelserna om Hilda. Jag tror jag tänder lite på hennes liv. Längtar efter fortsättningen.