Slavinneskolan del 2 av 7
Författare: cecilita Datum: 2009-06-02 22:29:14
E-post: cecilitasv70@hotmail.com
Läst:
22 404 gånger
Betyg: 4.5 (11 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Slavinneskolan del 2 av 7
Förord: Tinas upplevelser har berättats av henne för tjejerna, bandats och renskrivits av mig.
Jag har dessutom för Tinas skull lagt ner ganska mycket tid och möda för att få berättelsen att bära, genom djupgående intervjuer med henne, Micke och Peter vill jag få med alla upplevelseversioner. Sedan har jag valt ut och lagt in deras versioner i kronologisk ordning.
Cecilita
cecilitaSv70@hotmail.com.
I detta avsnitt:
Tina: 20 år,
Micke: 33 o
Peter: 52
MICKE.
När jag var på väg hem till Tinas lägenhet funderade jag. Jo, det kunde säkert gå vägen. Om hon inte gick med på det så fick hon skylla sig själv. Men jag tror att hon är dum och naiv nog att gå med på det och tror att hon får komma tillbaka.
Det var bra att Peter sa att jag skulle undvika att lova henne att få komma tillbaka, det räcker med att hon själv tror det.
Det var också fint att jag kan få ge någonting tillbaka till Peter. Han har alltid varit så hjälpsam, just mot mig och alltid ställt upp.
Jag öppnade dörren med min nyckel och Tina kom rusande mot mig.
Hela hennes ansikte var tårdränkt. Hon blev ganska ful när hon grät. Hon som brukade vara så docksöt.
- Hej Micke! Välkommen hem! Säg att du inte lämnar mig. Jag klarar inte det. Är det något fel på mig? Jag ändrar mig. Jag gör precis vad du vill, bara du inte gör slut. Micke, är det något du inte trivs med hos mig så säg till, så ändrar jag mig till hur du vill ha mig, jag lovar! Och du vet att det inte bara är ett tomt löfte. Det är ju du som håller i piskan och kan tvinga och övertala mig med den, till precis vad du vill! Och du får tvinga mig. Gör det snälla Micke! Du får forma om mig precis som du vill och jag vill bli som du vill ha mig. Snälla Micke gör inte slut! Jag klarar det inte.
Orden bara forsade ut ur munnen på henne och hon talade oavbrutet och utan att andas, tyckes det. Det var som om hon hade tänkt ut allt vad hon skulle säga innan jag kom och när jag sedan kom innanför dörren öppnade hon en kran. Hon grät och vissa ord skrek hon fram.
Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne, men det var inte första gången som jag hade gjort slut med en tjej och jag visste att det gick över. Både för henne och mig själv. Jag försökte att lugna henne med en kram, som jag vet att hon älskar.
- Hej Tina!
Jag tyckte så synd om henne där hon stod alldeles förtvivlad över att jag skulle lämna henne.
När jag hörde henne böna och be var jag så nära att säga: ”OK, jag gör inte slut då”. Vi män är ganska fega ibland när det kommer till kvinnors tårar och böner! Tyvärr vet en del kvinnor om det och använder det som ett vapen mot oss eller när de vill ha sin vilja igenom. Och det går kanske ut över de kvinnor som är ärliga, eftersom vi emellanåt misstänker att det är falska krokodiltårar.
Men det var inte så i detta fall, det visste och kände jag.
Tanken lekte med att begära nästan omöjliga handlingar av henne och njuta av henne till max i några dagar. Allt på prov. Ordet prov är ju alltid så preliminärt, aldrig riktigt säkert. Hon skulle få anstränga sig så mycket som det bara gick för att tillfredsställa mig på precis alla sätt. Men det var bara dålig fantasi, jag hade kört slut på alla svåra saker för henne att utföra. Hon gjorde ju allt vad jag begärde.
Men det kändes inte reko, heller. Men å andra sidan, det som jag och Peter hade funderat ut, var det reko mot henne?
Jo, det var MER OKEJ, för nu hade hon i varje fall valmöjligheten och kunde säga nej och sedan var problemet löst. Och naturligtvis skulle hon svara nej.
En slavinneskola i början av 2000-talet, det var ju löjligt och hon kunde ju bara inte gå på det. Visserligen var hon korttänkt och blåögt naiv, men en slavinneskola, NÄ! Hon kunde ju inte gå på vad som helst.
Jag tittade på hennes tårvåta ansikte och bedjande blick.
Det var ju så lätt att säja: ”Okej, du ska få ett val!”
Det var ju så lätt!
Men så tänkte jag på Ulrika. Jag hade sagt till henne att jag skulle göra slut med Tina ikväll och hon kunde flytta över till mig i övermorgon, när hennes föräldrar hade åkt till stugan.
Nej, Ulrika vinner, tänkte jag tyst.
- Tina, är du verkligen beredd på vad som helst för att få vara kvar hos mej?, frågade jag och lät tonen uttrycka att jag inte riktigt trodde henne.
- Ja, Micke, jag gör precis vad du vill, ställer upp på vad du vill. Bara säg vad du begär och jag gör det. Precis vad du vill, Herre, tillade hon ödmjukt. Jag går naken på torget om du begär det. Det är säkert, JAG GÖR DET! Bara befall mig att göra det, så gör jag det direkt.
Hon föll på knä framför mig och började ta mot gylfen.
- Vill du att jag ska suga dej. Jag ska göra det så grymt skönt för dig. Du kan bara slappna av och jag tar hand om allt.
Jag visste att om hon fick in min kuk i munnen så var jag chanslös och skulle ta tillbaka allt. Fan, vad hemskt det känns att vara så jävla svag.
Jag hörde min egen röst säga:
- Nej, Tina, inte nu, men snart!
Jag kunde ju inte bara helt tacka nej. Då skulle hon inte känna igen mig. Då skulle genast förstå att jag hade en annan mun att tömma mig i och det ville jag inte.
Jag tog tag i hennes händer och drog henne varsamt, men stadigt upp på fötterna framför mig.
- Okej då. Bara säg till!
- Är det riktigt säkert att du gör ALLT? Att du är beredd att ändra dig som jag vill?
- Oh JA! Precis allt, bara du inte gör slut. Precis allt! Snälla Micke säg vad jag ska göra.
Det kändes så underbart skönt i hela kroppen när hon sa så. Det var precis som om hon gav mig ett ”Carte Blanc” till sin kropp och vad den kunde göra. Men det var ju det hon gjort de senaste månaderna.
- Okej Tina, du ska få ett villkor, men det är inte förhandlingsbart. Lyssna nu: Antingen tar du det eller inte. Det är helt upp till dig. Du väljer!
Jag försökte låta hårdare än vad jag kände mig, men hade inget annat val. Ulrika var på väg att flytta in till mig i övermorgon. Jag ångrade lite att jag hade låst upp mig vid Ulrika. Tina var ju så grymt go när hon var sådan här.
- Ja, Micke. Jag ställer upp på allt, bara säg det. Snälla Micke, allt ska bli som vanligt igen.
Jag såg hoppet tändas i hennes ögon och att hon slappade av i ansiktet och visade barnslig glädje.
- Men Du vet inte vad det är än.
- Det spelar ingen roll. Jag gör det. Jag är ju din slavinna, Herre. Du gör precis vad Du vill med mig och jag gör alltid precis vad du vill, det vet du.
Jag repade mod, men kände att jag ångrade orden när jag sa dem.
- Jag vill ha en fullständigt perfekt slavinna, som lyder varje vink från sin Herre. Och jag vill ha en garanti på hennes lydighet och underkastelse.
Det kändes så fel att säga det. Hon gjorde allt och som slavinna var hon perfekt.
- Ja, snälla Micke. Jag ska bli den bästa slavinnan du någonsin har kunna tänka dig. Jag lovar. Tack snälla Micke. Jag älskar dig så mycket. Låt mig bara visa det.
- Stopp! Jag är inte färdig. Villkoret, som jag talar om, är att du frivilligt ansöker om att komma in på en slavinneskola och att du går där tills Du blir GODKÄND. Men Du ska gå ut som den bästa eleven. Då får Du möjligheten att VISA hur mycket Du älskar mig.
Hon blev tyst under några långa sekunder. Jag ångrade vad jag sagt, men nu var det sagt. Jag visste ju att hon inte skulle få komma tillbaka. Eller visste jag det? Jag kunde ju tröttna på Ulrika, även om det inte kändes så nu.
Tänk om hon kom tillbaka från Peter som den mest vältränade, mest undergivna och perfekta slavinnan man kunde tänka sig. Kanske jag då skulle kunna ha henne tillsammans med Ulrika också. Ulrika var inte främmande för slavinne-Herre-lekar och hon hade ingenting emot att vara Härskarinna heller. Den rollen gillade jag inte henne hos, men kanske.
Tänk om jag kunde binda upp Ulrika som slavinna och ta tillbaka Tina och ha både två.
Nej, nu fick jag komma ner på jorden. Man kan inte både äta kakan och ha den!
Men jag skulle ju kunna besöka Peter och se hur det gick för Tina. Man vet ju aldrig.
- JA, Micke. Jag går med på det.
- Du tvekade länge.
- Nej, jag bestämde mig direkt och sen bara funderade jag på om inte du kunde träna mig till din slavinna här hemma, som du brukar. Jag ska vara så läraktig och lydig att du inte kan tro det.
- Tina, jag sa att det inte är förhandlingsbart, antingen tar du det eller inte.
- Okej, jag förstår, men var finns en sådan skola? Jag gör det.
- Du har träffat Peter. Han har en slavinneskola, men det får du inte tala om för någon. Han har tränat många slavinnor ska du tro.
- Men Peter är ju en gammal gubbe! Han är ju hundra gånger äldre än mig.
- Tina! Hur många gånger, har vi talat om det. Hundra gånger 20 år, hur mycket blir det? Du får inte hugga i så. Så då vill du INTE gå i hans slavinneskola. OK, du gör som du vill. Men då är det du som gör slut.
- NEJ, snälla Micke, jag gör det. Jag vill! Jag tycker bara att han är så gammal.
Nu kände jag att jag måste försvara Peters och mitt påhitt, vår grej med slavinneskolan och hans ålder, som jag inte kände så för.
- Jag sa inte att du skulle gifta dig med honom. Han blir BARA din lärare och naturligtvis din Herre under tiden du går på utbildningen. Vill du komma tillbaka från skolan till mig som en perfekt slavinna, då har det väl ingen betydelse hur gammal din lärare är? Det är ju bara sjukt att tänka så och det är inte meningen att du ska bli kär i honom. Han ska bara lära och träna dig att bli den grymt perfekta slavinnan som jag alltid önskat mig.
- Nej, förlåt. Du har rätt! Som alltid. Jag visste inte att HAN hade en slavinneskola. Jag gör det. Jag ställer upp på det!
- Stopp igen! Du måste först bli antagen till skolan och få en plats. Han tar bara in en slavinneelev åt gången och han har kanske fullt nu. Du måste först se till att bli antagen. Men det är du som måste se till att han godkänner dig och tar in dig som elev.
- Ja, Micke. Jag gör som du säger. Bara du tar tillbaka mig igen. Jag lovar att lyda dig.
- Ja och lyda honom, annars kan du inte bli GODKÄND och blir den bästa eleven som han någonsin har haft.
- Ja, ja, jag ska göra precis som du säger, tack snälla Micke. Det kan ju inte vara så konstigt. Jag ska bara lära mig vad han säger och lyda honom. Göra vad han säger. Det är ju skitenkelt.
- Just exakt så!
Varför hade jag en känsla av att förlora greppet över henne och lämna över det Peter? Nej, vad dum jag är. Hon måste gå på den där jävla slavinneskolan, som vi hade kokat ihop och som inte finns. Det var ju inte för skolan utan för att hon skulle komma bort från mig och Ulrika. Jag måste ju tänka på Ulrika nu!
- Men hur länge måste jag gå i den skolan?
Får jag komma hem på kvällarna?
Jag kände nästa panik välla upp inom mig. Skulle hon komma hem på kvällen och se att Ulrika hade tagit hennes plats. Nej!
- Nej, du måste bo där tills han godkänner dig och skickar hem dig med TOPPBETYG. När du börjar skolan stannar du tills han säger att du är godkänd och får gå. För dig är det skitenkelt, precis som du säger. Det är bara att vara maximalt lydig så fixar du det. Och lydig vet jag att du kan vara. Sedan ska du lära dig allt vad en slavinna måste kunna göra och veta. Lära dig att uppträda och vara precis som en äkta slavinna. Lära dig att servera, laga mat
o s v.
- Ja Micke, men det kan ta flera dagar.
- Ja, det kan det, eller veckor. Det bestämmer du själv genom att vara en mönsterelev eller inte. Att lära dig snabbt och att se honom som din Herre och tränare. Desto mer du lär dig och desto snabbare och duktigare du är desto fortare blir du klar och godkänd och kan återvända som en perfekt slavinna. Han har ju bara en elev så han ökar på takten i förhållande till hur lydig och duktig eleven är och hur snabbt hon lär sej, det har han sagt. OK?
Jag kände att det tyvärr kunde uppfattas som ett löfte för henne att komma tillbaka, men nu var det sagt. Jag hade dåligt samvete för att jag missat på denna punkt, att hon nu trodde att hon fick komma tillbaka till mig, men det gick kanske att rätta till senare.
- Ja, Micke, jag ska skynda mig tillbaka till dej. Jag ska vara så lydig och duktig som det bara går. Jag ska lära mig allt och bli din äkta och perfekta slavinna. Jag ska vara riktigt lydig och det vet du att jag kan. Jag kommer snart tillbaka till dig. Du väntar väl på mig, Micke?
Nu fick jag ännu mer dåligt samvete och lyckades svara undvikande denna gång.
- Jag förväntar mig att du snabbt blir godkänd och hemskickad och du ska du ha lärt dig att vara en mest perfekta slavinnan som finns.
- Tack, Herre! Jag ska bli skitduktig. Jag lovar.
Fortsättning om det finns ett tydligt intresse. /Cecilita.
Fler noveller av samma författare
mera verkar saftigt