Mitt Möte med de Sade
Författare: eros_man_gr Datum: 2008-02-13 23:26:56
E-post: eros_man_gr@hotmail.com
Läst:
17 164 gånger
Betyg: 3.7 (7 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
FÖRF.ANM.:Denna novell skrev jag först på franska, och översatte den sedan till svenska. Den innehåller inslag av sadism och även bisexualitet mellan män, så om det stör dig, läs inte vidare. Det är förstås ett fiktivt verk, som handlar om en kvinnas memoar från 1800-talet där hon berättar om sin första gång, som formade hela hennes liv, som råkade vara med den fantastiska författaren Donatien Alphonse François de Sade, mera känd som Markis de Sade. Den historiska bakgrunden är riktig, men man behöver inga kunskaper om fransk historia eller geografi för att njuta av denna berättelsen. För den som är intresserad av historisk erotik, rekommenderar jag starkt de Sades ”Filosofi i Sängkammaren”. Som vanligt, så är konstruktiva kommentarer och kritik välkomna.
Mitt Möte med de Sade
Tid och Plats: Paris, 1826
En gång för länge sedan, under den första revolutionen, så var jag en ung flicka som inte hade en aning var jag passade in i världen. Året var 1794, och jag hade tilldelats ett jobb i Picpus-fängelset, ett fängelse där många som var oönskade av Robespierre hamnade. Men det jag minns mest av det året hade inget att göra med revolutionen, eller med terrorregimen. Det var det året som jag träffade en högst unik man, som eftervärlden har lärt känna som Markis de Sade, men som jag oftast bara kallade ”medborgare”. Detta är berättelsen om hur han förändrade mitt liv.
Vid den tiden, så var jag sexton år gammal, och jag hade precis börjat mitt jobb vid Picpus-fängelset. Jag var helt ensam i världen, ty mina föräldrar hade blivit giljotinerade, såsom så många andra, trots deras stöd av folket – så fort som ett parti tog makten, så blev det andra brännmärkt som förrädare. Robespierre beslagtog allt som tillhörde min familj, och jag hade nätt och jämt undvikit giljotinens bila själv, ty han var inte så rationell som han beskrivs idag; tvärtom så var han blodtörstig. Men mina föräldrars böner måste ha rört honom, tillräckligt iallafall för att skona mig. Jag skickades till Picpus, kanske för att varna mig att det som hände dem, fångarna, de dömda, kunde också hända mig en dag. Där, så så började jag jobba.
Jag påbörjade mitt jobb i köket, där de förberedde fångarnas måltider. Jag jobbade vid sidan av en ung man som hette Dolmancé, som visade mig rundturerna med måltider och inspektioner som gjordes då och då. Det var inte det värsta jobbet man kunde ha, även om det var mer som tvångsarbete. Jag bodde på Coq Héron-gatan, inte långt från fängelset, och dessutom, så skulle jag inte vara där länge. Mina föräldrars sista önskan hade varit att försäkra min finsansiella framtid, och som sin sista önskan, så hade de arrangerat mitt giftermål. Jag skulle äkta en avlägsen vän till familjen, en gång stolt och mångfaldig, såväl som inflytelserik; han, å andra sidan, var en rik kryddhandlare, som också sålde allehanda exotiska kuriosa. Han var femtioåtta år gammal, och hade precis förlorat sin tredje hustru till revolutionen. Utan tvivel, så ville hans familj snarare att han gifte sig med en mera förmögen kvinna, men hur kunde de säga nej till mina föräldrar? Dessutom, så gillade gamle Antoine mig, såsom han kallades. Kontraktet hade redan skrivits på av min pappa, eftersom jag var fortfarande minderårig, och på så sätt hade allt blivit avklarat. Om några månader, så skulle jag bli hans fru.
Efter några dagar på jobbet, så såg jag något som skrämde mig djupt; då jag levererade mat till fångarna, så hörde jag skrik. Jag följde spåret till där Dolmancé levererade vanligtvis, och jag såg honom genom titthålet i dörren. Han var naken under bältet, och stod på alla fyra, som ett djur. Men den sanna besten gömde sig bakom honom – det var den f.d. markisen i egen hög person. Han hade, han också, uppenbarligen tagit av sig byxorna, och han sodomiserade sitt offer, stönande. Det tog några sekunder innan jag ens insåg vad som hände framför mig. Jag kände med ens avsmak; jag hade knappt tid att ens täcka för munnen, för att kväva mitt förvånade skrik. Istället för att hjälpa Dolmancé, ty jag trodde att han var ett offer, så sprang jag därifrån. Gång efter gång, så sade jag till mig själv att jag aldrig skulle tillbaka till den fördömda platsen. Ändock, under kvällens gång, så undrade jag om Dolmancé verkligen hade varit ett offer. Hans skrik hade inte varit efter hjälp...men det måste han väl ha varit? Vem skulle välja, av egen vilja, att bli sodomiserad, och sålunda vanhelga Guds bud?
Nästa dag, så fick jag en föga överraskande nyhet; Dolmancé hade förflyttats, till köket, närmare bestämt. Jag sade inget, men jag visste varför. Det blev sålunda min regelbundna syssla att leverera måltiderna till hela fängelset, tills man hittade en ersättare för mig. Jag insåg att jag skulle bli tvungen att återgå till platsen som jag hellre hade undvikit för evigt: rummet som döljde de Sade. Varje steg kändes smärtsamt då jag närmade mig hans rum, men jag hade inget val; jag var tvungen att gå in. Med all min kraft, så förtryckte jag de snuskiga tankarna om gårdagen, och gick in med hans futtiga måltid på min bricka. Han hade pennan i handen, och satt vid bordet. Han lade knappt ens märke till mig. Hans mun öppnade sig, och hans första ord kom ut som en anklagelse: ”var är Dolmancé”? Ganska så blygt, så svarade jag: ”han arbetar inte längre här. Jag heter Justine, och ersätter honom för tillfället.” Jag fick intrycket att, även om han bara slängde mig en blick då och då, så såg han mig, han undersökte mig. Jag kände mig obekväm och placerade brickan framför honom. ”Vad synd, jag kommer att sakna honom. Det var en mycket begåvad ung man.” Jag kunde inte hålla mig från att protestera: ”ni har minsann ett underligt sätt att visa er uppskattning”. Han förstod med ens vad jag talade om, och utbrast: ”jaså, det var dig som jag såg tidigare! Lyssna noggrannt, lilla koketta fröken: den enda äran som är större än att bli rövknullad av mig, är att ta plats i mina litterära verk, att ha en karaktär som har döpts efter en.”
Ära? Vad i all världen pratade han om för ära? Dessutom, så var mina forna dagar som kokett långt borta, eller åtminstonde, så ville jag tro det. ”Medborgare de Sade, menar ni verkligen att en sådan handling påvisar ära? Sodomi är ju en dödssynd.” Jag lade märke till ett litet leende, då jag yttrade ordet ”synd”, och han tog inte lång tid att svara: ”enligt vem?” ”Enligt Guds Ord, förstås”, svarade jag, och upprepade på så sätt de värderingar som min mamma hade installerat i mig. Utan minsta skam, så svarade han: ”snarare orden av gamla impotenta skojare”. Min haka slog nästan i golvet. Jag tänkte t.o.m. skrika, men inget ljud kom ut. Återigen, så tog jag till flykten. Jag grät t.o.m. efteråt, med hans hädiska ord fortfarande i mitt huvud. Hur vågade han, denna smutsiga, snuskiga man, säga sådana saker? Han kände varken skam eller rädsla. Det kändes som om hans ögon följde mig, även långt ifrån fängelset, och genomborrade mig med sina blickar. Och än värre: jag kunde inte hindra mig från att finna en viss charm i honom, en djurisk utstrålning som uppenbarligen besattes av någon som var till hälften man, till hälften best.
Jag förföljdes även av stanken i gatorna, ty på den tiden hade man flyttat den offentliga giljotinen från Place de la Concorde till Picpus, och blodet rann i gatorna. Jag kunde inte vänta på att få börja mitt nya liv med min trolovade...och ändå kunde jag inte sluta tänka på de Sade. Nästa dag, så fann jag att jag bad om ursäkt för att jag stormade ut dagen innan, men han var inte intresserad – istället så ville han veta mera om mig. Han visste från märket på mitt finger att jag bar en förlovningsring, även om jag inte bar den i fängelset. ”Låt mig gissa: gammal, rik, och vän till familjen?” påstod han snarare än frågade. ”Medborgare de Sade, jag försäkrar er att jag älskar honom av hela mitt...” ”Strunt i det” avbröt han mig med. ”En sådan man kan gifta sig med nästan vem som helst, och i och med att du är här, har du inget att erbjuda honom, förutom några unga år, då han kan fortfarande göra dig gravid, om han ens vill det vid hans ålder”. Jag var chockad, men mest av allt för att det var sant. ”Hur tänker du behålla din älskade då, lilla fröken”? Jag irriterade mig på hans vulgära och chockerande sätt att tala, och undrade om han bara medvetet försökte såra mig, eller göra mig arg. I min lite sulkna tystnad, så tänkte jag på hans ord. Behålla min man? Han hade ju lovat att äkta mig, och min far hade arrangerat och signerat kontraktet. Så fort vi var vigda i kyrkan, så skulle jag väl behålla honom för alltid. Eller? Även jag, under min oskyldiga, beskyddade uppväxt, hade fått höra om otaliga skilsmässor, och de favoriserade alltid den med pengarna.
Jag vände mig mot de Sade och frågade uppriktigt: ”vad skall jag göra för att behålla honom”? ”Lär dig tillfredsställa en man, förstås,” kom svaret. Jag var förbryllad. Jag antog alltid att allt skulle magiskt klarna under bröllopsnatten, men jag började inse hur löjligt det lät. Och vad hade jag att förlora på att lära mig någonting som min man säkert skulle uppskatta? De Sade hade redan närmat sig mig, och fört sin hand under mina arbetarkläder. Han smekte min kropp med en aggressiv, smutsig hand, som dock verkade veta exakt var den skulle. Jag stönade lätt då han smekte och klämde på mina bröst, kände mig längs mina ben, och slutligen mot mitt pirrande skrev. Denna känslan var helt ny för mig; jag hade aldrig ens onanerat, och jag visste inte ens hur jag skulle ha gjort det. Smidigt, så hade de Sade lossnat på sina byxor och nu stod hans lem rakt ut, och pekade mot mig. Jag hade aldrig sett en kuk, än mindre i full erektion, precis vid mig. Den var som en orm som hade ett litet rosa äppla som huvud!
Han uppmuntrade mig att runka hans stånd, och mina kinder var lika röda som hans mandom var styv. Dessutom, så verkade den bara bli större, tills den var nästan som min förarm. Då tvingade han mig ned på knä, och kvävde mina protester med sitt stånd. Jag ville inte ens tänka på var jag hade sett detta organ tidigare, eller hur orenlig han var. Det kändes mest förudmjukande. Jösses, alltså, vad man måste ta till för att tillfredsställa en man! Jag kunde inte vänta på att få känna det riktiga nöjet själv, den upplevelsen som han uppbarligen hade personligen. Lustigt nog, så var den enda tanken jag inte hade på min blivande man, och vad han skulle tycka om detta.
Plötsligt, så var de Sade nere på knäna, han också, och han ställde sig bakom mig, precis som han hade gjort med Dolmancé. Jag såg kukhuvudet närma sig mitt skrev hotande, och jag protesterade att detta var att gå alldeles för långt, och jag bad honom sluta. ”Oroa dig inte, lilla fröken – jag kommer inte att deflorera dig. Du förblir en oskuld för din man!” Med dessa ord, så stötte han hårt i min sjärt. Jag skrek till av smärtan, och även om det mesta av smärtan domnade, så kände jag mig längre och längre från det nöjet jag hade känt då han smekt mig över kroppen. Han stötte vidare tills han sprutade sin säd inne i mig. Jag var på gränsen till att gråta, och smärtan var fortfarande märkbar. Jag fällde några tårar då jag frågade honom om man inte tar hand också om kvinnans behov. Jag visste inget om det, men även kvinnor tar ju älskare, även om de är syndfulla, och då måste det ju finnas något nöje i det för kvinnan.
”Kvinnans behov?” frågade han. ”Om du inte bryr dig om dina behov tillräckligt, varför skulle jag det?” Hans påstående var som ett slag i ansiktet. Jag började gråta, men han visade inte minsta bry: ”du ville lära dig ta hand om en man, och det gjorde du också”. Jag blev rasande, och örfilade honom. Utan minsta tvekan, så sade han: ”igen!” ”Igen!” När jag slog mot honom för den fjärde gången, så fångade han min arm och skrattade. Det monstret! Jag ville döda detta odjur; jag slet tillbaka min arm, och knuffade honom så våldsamt att han föll ned till golvet. Buren av ett raseri jag aldrig hade känt tidigare, så kastade jag mig över honom och slog mot honom. Mitt skrev var över hans ansikte. ”Men lilla fröken, då” skrattade han fortfarande, och jag skrek tillbaka: ”håll tyst!” Jag ville kväva detta odjur, tysta honom för alltid, och jag förde ned mitt kön över hans mun. Helt oförväntat, så kände jag stötar inom mig, och en underbar känsla av lust, som blandade sig med ilskan. Han hade lyckats föra upp tungan i min blottade fitta, och slickade mästerligt. Jag darrade till, och skälvde med en lätt orgasm. Den manipulativa satyren! Han hade planerat allt detta, och jag hade tappat all kontroll över mina känslor. Min ilska hade blivit nyckeln till att fria mitt sinne, och det i sin tur befriade min kropp, som nu bars av en fullkomligt underbar orgasm, när hans tunga frenetiskt bearbetade min svullna klitta, samtidigt som ett finger fördes upp i mitt värkande anus. Hur kunde någonting som var så här skönt vara en synd? Min orgasms vågor sköljde bort både tvivel och tro.
Han hade redan fått ett mäktigt stånd till, och jag kände mig redo att pröva igen. Återigen genomborrade han mitt bakre hål, men nu tog vi en lugnare takt, och jag smekte mitt sjöblöta kön med min hand; det var som en bäbis, nyvaket och skrek efter näring. Hans händer bearbetade flitigt mina skinkor, och smiskade mig ordentligt röd innan jag kom; på så sätt flyttades rodnaden i mitt ansikte nedåt, och smärtan blandade sig med njutningen på ett sätt som kändes konstigt, men ändå så naturligt. Efteråt, så ville jag av ren nyfikenhet se hans sprut med mina egna ögon, och jag greppade hans styva kuk hårt då jag runkade den. Snart så kom han, som den mäktiga tjur han var, och jag kunde inte ta ögonen från hans mirakulösa lem och de mängder av sperma den sprutade rakt ut. Det verkade aldrig ta slut...
Jag var fylld av idéer då jag gick hem, och för första gången sedan jag började jobba där, så tänkte jag inte ens på den offentliga odören. Jag fruktade inte längra att börja utforska min egen kropp från topp till tå, och upptäcka även onanins glädje. Dessvärre, så fick jag reda på att jag hade förflyttats, nästa dag, även jag till köket. Precis som förut, så anade jag varför, men denna gången log jag för mig själv, lite försiktigt. Jag återsåg aldrig de Sade. Två månader senare, så ägde bröllopet med gamle Antoine rum, och mitt liv förändrades. Han var noggrann att kontrollera min oskuld, men han var också glatt överraskad över hur snuskig jag visade mig vara i sängkammaren. Han skulle bara ha vetat att jag var inspirationen för de Sades verk ”Justine”, precis som han hade gett en äresplats åt Dolmancé i verket han författade vid tiden som jag jobbade vid Picpus, ”Filosofi i sängkammaren”. Min man dog åtta år senare, faktiskt under våran kärleksakt i sängkammaren, med ett jätteleende, och lämnade mig en nyrik änka i Paris. Bröllopserbjudanden har haglat ned sedan dess, men jag är föga intresserad – jag lyckades med att återta min förmögenhet, och tack vare det som de Sade lärde mig, så kan jag nu ta för mig och leva som jag vill. Mina dionysiska fester orsakar både mycket tal och skandal i Paris, men det struntar jag i; jag lever för att arrangera orgiastiska fester för liksinnade. Festernas höjdpunkt är de tre unga stallpojkarna, virila, potenta, helt perfekta faktiskt, som jag har kallat Donatien, Alphonse, och François, efter mannen som lärde mig det viktigaste av allt: ett liv utan nöje, utan självkärlek, är intet värt.
Fler noveller av samma författare
Tack för tipset. Bra och snuskigt berättad prosa - klart intressant. Håller på och skissar på en fortsättning om min portugisiske libertin Henrik. Får se när jag lyckas färdigställa den.